Om att våld är nåt normalt

Det finns en man i mitt facebookflöde. Vi hörs inte, men finns i utkanterna av varandras liv. En kväll följde han med hem. Jag hade klargjort att vi inte skulle ha sex. Ändå vaknade jag med hans fingrar inuti mig. Jag skulle kunna skriva att jag inte vet varför jag inte, när förvirringen lagt sig, satsade all kraft på en armbåge i hans face. Så nära, bara på kudden bakom. Men jag vet. Då hade jag blivit tvungen att ta in kränkningen, känna den och skräcken det innebär att bli gjord till ett ting. Jag orkade inte det. Av samma skäl finns han där i flödet. Ju mer åren går desto mer kan jag omtolka den morgonen, men den lämnar mig inte.

Det blev ingen armbåge, istället hade vi sex. Ett från mitt sida känslolöst, mekaniskt men initiativrikt sex. Åt oss båda tvättade jag målmedvetet bort alla tecken på min förnedring. Jag kan inte säga att jag ångrar det. Jag gjorde det som där och då var möjligt, från min horisont. Jag har aldrig berättat för någon.

Uppdelningen mellan sex och övergrepp är varken enkel eller given. Det deklareras återkommande att våldtäkt inte handlar om sex, ibland till och med att det inte är sex. Snarare är sex, makt och våld intimt sammankopplade och mycket av det som juridiskt sett är våldtäkt förstås oftare som ”dåligt sex” av kvinnor och bara ”sex” av män. Egentligen är våldet normalt i betydelsen vanligt förekommande, existerande mitt ibland oss.

Så kom metoo. Överallt lättade kvinnor på trycket, vägrade bära på pisset och talade öppet. I sitt mästerverk ”Klubben” om Jean-Claude Arnault och Svenska akademien skriver Matilda Gustavsson att ”I grunden och från början är metoo en revolution för verkligheten. Antydningarna och viskningarna om sexuellt våld har osynliggjort sanningar om världen och om vilka mekanismer som skapar makt. Tystnaden har dolt en del av livet.”

Metoo visade våldets normalitet. Hur alla vet att det finns där men förstår det som nåt annat, tolkar om, tittar bort, går vidare. I den manliga och därför allmänna berättelsen finns kanske sexuella övergrepp och gränsöverträdelser men alltid utförda av någon annan. Den sidan av myntet har alltid legat uppe. Vår sida låg neråt, väl dold utom när vi ibland släppt in vänninor, jourkvinnor och terapeuter där under. Oftast ingen alls och knappast ens oss själva. När det vändes upp i offentligheten var effekten bländande, ofta fruktansvärt jobbig.

Berättelserna var vitt skilda men inte väsensskilda. Det var kvinnors erfarenheter. Alltifrån ”mindre” skit som olämpligt raggande eller plumpa kommentarer till grova övergrepp kom under samma paraply, och det var helt i sin ordning. Allt hänger ihop och när metoo visade upp våldet som system var det omöjligt att komma dragandes med små, individuella (bort)förklaringar. Allt, en del av samma berättelse om manlig makt och kvinnlig anpassning.

Självklart kan man inte sätta likhetstecken mellan offerskap och kvinnlighet. Idén om det endimensionella, hjälplösa, och inte sällan alltigenom ärbara kvinnliga offret är en del av berättelsen om sexuella övergrepp före metoo. Vittnesmålen från samhällets alla delar, från #utanskyddsnät och #intedinhora till #medvilkenrätt och #akademikerupproret visade att varken offer eller förövare kan reduceras till nån särskild sort. Det kom berättelser från arbetsplatser, från fackföreningsrörelsen, från hemmen och från gatan. Från över-fucking-allt.

I offerskapet fann kvinnor gemenskap, inte utanförskap. Att ta del av andras vittnesmål blev för många bekräftelse på att den egna upplevelsen var giltig. Det hände och det händer på riktigt. Metoo gav många kraft att göra upp med självförakt och att både förstå och förlåta sitt eget agerande. Att bli en av många andra gör skulden lättare att placera, och skammen lättare att hantera. Det var inte du, det var han och det hade kunnat hända dig hur oändligt annorlunda du än hade varit eller betett dig. I sin egen sanning fann många frigörelse.

Metoo visade övergrepp i all sin komplexitet och hur sjukt det normala kan te sig, när man säger det högt. Mängden olika vittnesmål tecknade bilden av ett ständigt pågående våld, ett makt- och kontrollsystem så självklart att det inte benämns. Många skribenter har beskrivit det som en flodvåg. En ursinnig tsunami. En verklig och därför spretig och opolerad berättelse om vad det innebär att vara kvinna.

Den här texten publicerades första gången 2020-09-07 i Dagens ETC, då med rubriken "Jag gav honom aldrig en armbåge i ansiktet".

Om att kvinnofrid kostar

Under julhelgen mördades tre kvinnor i Sverige och trots att alla är så himla intresserade av mäns våld händer inte mycket med statistiken. Man kan bada i forskning, vi känner till det könade våldets logik. Det börjar inte med mord, det är där det kan sluta. Innan dess finns ett samhälle som kan hjälpa kvinnor som vill ut genom att erbjuda dem verkliga alternativ. Det är gratis att vara emot våld, att ”ta ställning”, hålla konferenser och prata om empowerment och kompentenshöjning. Men kvinnofrid kostar.

Det är såklart en inre, emotionell process att lämna någon man en gång älskat. Ändå är yttre faktorer som ekonomiska villkor och möjligheter att få samhällets stöd avgörande för den kvinna som står inför valet att stanna eller gå. Faktum är att pengar – rädsla för fattigdom och olika former av ekonomiskt beroende – är ett av de starkaste skälen till att kvinnor stannar hos män som slår, kontrollerar och förnedrar dem.

En av förklaringarna till att vi kunnat bli kända som världens mest jämställda land är att välfärdsstaten delvis tog över den beroendeställning som kvinnor tidigare haft till sina män. Så när staten nu backar undan och ett allt hårdare klassamhälle öppnar sig får ekonomin förnyad betydelse också för könsmaktsordningen. Våldet innebär oftast isolering och få som vill lämna har något nätverk kvar att tala om. Istället trycks kvinnor tillbaka hem och vi som skulle bryta äktenskapets bojor känner hur de snarare skruvas åt.

Mäns våld ger långtgående ekonomiska konsekvenser i kvinnors liv. Sven Trygged, Ebba Hedlund och Ingemar Kårehult publicerade 2013 en studie om sambandet mellan våldsutsatthet och försörjningsstöd. De följde kvinnor utsatta för fysiskt våld som vårdats på sjukhus och studerade hur deras ekonomi förändrades efter vårdtillfället. De konstaterar att: ”vålds­utsatta kvinnor med alla utbildningsnivåer (och därför även deras barn) riskerar att leva under knapphet och vara beroende av ekonomiskt stöd”. Så om man tänker göra verklighet av utlovade krafttag och tårdrypande uttalanden från politiskt håll så återuppbygger man genast en fungerande socialtjänst med lika delar mänsklighet som rimlighet i bidrags­nivåerna. Försörjningsstöd är en solklar kvinno­fridsfråga även om förljugna högerfeminister inte kan hantera det.

När soc förvandlats till en personalens utmattnings­fabrik, när det inte ens är biståndsberättigande att vara hemlös, när skyddade boenden upphandlas och kvinnojourer tvingas lägga ner kan vi inte vänta oss annat än fler julhelger som denna. Våldets konsekvenser löses inte med några veckors placering på nåt vinstdrivande vandrarhem med skalskydd. Istället bekräftar ovan nämnda studie det som kvinnojoursrörelsen tjatat om i 40 år: vikten av långsiktigt stöd. Kvinnorna hade efter våldet väsentligt sämre inkomstutveckling, lägre sannolikhet för att kunna arbeta, oftare låg inkomst och väsentligt större sannolikhet för att behöva försörjningsstöd under hela den tio år långa uppföljningsperioden. Kan man förresten, med den vetskapen, förstå urholkningen av sjukförsäkringen som något annat än antifeminism?

För att inte snacka om sjukvården. Ingen nollvision kan realiseras så länge vi saknar tillgänglig sjukvård med tid, resurser och personal som frågar en gång extra. Kvinnor som utsatts för våld har större antal kontakter med sjukvården än folk i allmänhet, har sämre självskattad hälsa och rapporterar oftare olika typer av fysiska besvär. När den offentliga vården faller samman växer den privata sjukvårdsmarknaden, öppen för den som har pengar eller som får tillgång via jobbet. Våldsutsatta kvinnor, som alltså oftare än andra saknar både pengar och jobb, faller inte mellan stolarna – det finns inga stolar, de bortprioriteras i ekonomiska beslut.

Ensamma mammor uppger högst vålds­utsatthet. Lägger vi till snordyra vårdnadstvister, ett patetiskt underhållsstöd, en havererad bostadsmarknad och nedmonterad barnomsorg ser det mörkt ut på kvinnofridsfronten. Viveka Enander och Carin Holmberg frågar sig i antologin om uppbrottsprocesser, ”Hur går hon?”, om det är först med ekonomisk grundtrygghet som en kvinna kan kosta på sig att känna att ”hjärtat för länge sedan brustit”. Och ja, medan myndigheterna håller fler konferenser om egenmakt och maskulinitetsnormer biter kvinnor ihop och går hem. För att kvinnofrid kostar.

Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2020-01-07 med rubriken "Det är gratis att vara emot våld - men kvinnofrid kostar".

Minns våra mördade systrar

I höstas fick jag ett paket på posten. Min vän J, som jag jobbat med under åren på kvinnojour hade skickat mig Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok  ”I händelse av min död”, i vilken de skriver om kvinnor som mördats av sina män. Fram tills nu har den stått i bokhyllan, och J:s brev som kom med den har suttit på kylskåpet. Det är det enda jag pallat läsa. ”Den här boken önskar man ju att den inte behövts skrivas. Men nu behövdes den det” har hon skrivit på rosa brevpapper. Tillsammans på jouren har vi mött många kvinnor och vår största rädsla var alltid att någon av dem skulle dö.

Författarna ger siffror liv och mänsklighet och jag vet att jag behöver läsa. En kväll börjar jag med inledningen. Men när jag dagen efter ska fortsätta går det inte. Det är för mörkt för sommardagen utanför. Jag väntar på att solen ska gå ner och sträckläser sen hela boken. Mammor, döttrar och systrar framträder över sidorna. Kvinnor som mig och många jag älskar. Vanliga. Egentligen inte mer fantastiska än andra men jag känner ändå sån ömhet. Samhörighet med dom vars liv många av oss kan känna igen. Sorg över dom, oss och sakernas tillstånd.

På omslaget finns min barndomskamrat. Som små lekte vi ofta att vi var killar. Det var hela leken, så spännande och intressant tedde sig livet för den som slapp vara kvinna. Hon brukade vilja heta Dennis. Det var långt innan hon mördades på golvet i sin och mördarens gemensamma lägenhet. Om vår lek varit verklighet hade det med all sannolikhet inte hänt.

Under de dryga 19 år (1 januari 2000- juni 2019) som Weigl och Edblom granskat mördades 299 kvinnor i Sverige av sina män, exmän eller pojkvänner. 246 minderåriga barn blev moderlösa, majoriteten för faderns hand. De var allt ifrån mycket unga kvinnor till mycket gamla. ”Kallskänka, advokat, lokalvårdare, lärare, väktare, kantor, psykolog, kontorist, läkare, kokerska, butiksbiträde, mekaniker, flygvärdinna, tågkontrollant”, kvinnor ifrån alla samhällsskikt. Med olika bakgrunder, liv och personligheter hade de gemensamt att de var kvinnor och att de flesta slogs ihjäl i sina hem: ”i köket, i badrummet, i vardagsrummet, på tröskeln, i trapphuset, på vinden”. Allra vanligast var hennes egen säng. Det är sedan länge belagt att risken för dödligt våld är som störst när hon vill lämna, när hon försöker ta sig ut.

I dagarna meddelades domen för mordet på Wilma Andersson som vid 17 års ålder mördades av sin pojkvän. Tingsrätten skriver att ”...det är ställt utom rimligt tvivel att mannen i Uddevalla i november 2019 genom upprepat våld uppsåtligen berövat sin flickvän livet”. Tårarna rinner utmed mina kinder när jag läser Wiegls och Edbloms passage där de konstaterar att det inte är ”vanliga mord” de granskat; de är för gränslösa, helt besinningslösa. De beskriver ett ”fruktansvärt övervåld” och jag tänker på Wilma och att en man som inte bedöms lida av ”allvarlig psykisk störning” har sin flickväns huvud i garderoben. Män som mördar sina kvinnliga partners är generellt sett mycket mer välfungerande och lever under mer ordnade omständigheter än andra män som mördar. Det är inga vansinnesdåd.

Våldet finns runt mig hela tiden. Någon ringer och berättar att hon fått reda på att vår väninnas nya kille är dömd för  misshandel av sin förra tjej och hon vet om det. Vad gör vi? I början förstår hon vår oro, bara några veckor senare säger hon att hans ex ”faktiskt var ett psykfall”. En väninnas väninna berättar att hennes man puttat henne i trappen. Två dagar senare tycker hon inte att det var så farligt egentligen, hon överdrev, det var ju inte meningen att hon skulle ramla. Min polare blir full och berättar att hans pappa brukade ”banka på morsan” när han var liten. Efteråt har de aldrig pratat om det.

Överallt våldet, vi vet om det men att verkligen ta det till sig är svårt. Vi skriver om, tolkar och tappar bort oss. Det är lättare att kalla det destruktiva relationer, relationsvåld, partnervåld, familjevåld, våld i nära relation, bla bla bla. Över 300 mördade kvinnor i Sverige på 2000-talet. Det är mäns våld mot kvinnor och det kan inte förstås utan att tala om det omgivande samhället. Om kön, makt och vad det innebär att vara kvinna, respektive man. Men den här texten handlar inte om det, den handlar bara om att det är så sjukt jävla hemskt. Minns alla våra mördade systrar.

Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC  2020-03-08 med rubriken: "Min vän finns på omslaget till boken om våra mördade systrar".