måndag 18 mars 2024

Minns våra mördade systrar

I höstas fick jag ett paket på posten. Min vän J, som jag jobbat med under åren på kvinnojour hade skickat mig Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok  ”I händelse av min död”, i vilken de skriver om kvinnor som mördats av sina män. Fram tills nu har den stått i bokhyllan, och J:s brev som kom med den har suttit på kylskåpet. Det är det enda jag pallat läsa. ”Den här boken önskar man ju att den inte behövts skrivas. Men nu behövdes den det” har hon skrivit på rosa brevpapper. Tillsammans på jouren har vi mött många kvinnor och vår största rädsla var alltid att någon av dem skulle dö.

Författarna ger siffror liv och mänsklighet och jag vet att jag behöver läsa. En kväll börjar jag med inledningen. Men när jag dagen efter ska fortsätta går det inte. Det är för mörkt för sommardagen utanför. Jag väntar på att solen ska gå ner och sträckläser sen hela boken. Mammor, döttrar och systrar framträder över sidorna. Kvinnor som mig och många jag älskar. Vanliga. Egentligen inte mer fantastiska än andra men jag känner ändå sån ömhet. Samhörighet med dom vars liv många av oss kan känna igen. Sorg över dom, oss och sakernas tillstånd.


På omslaget finns min barndomskamrat. Som små lekte vi ofta att vi var killar. Det var hela leken, så spännande och intressant tedde sig livet för den som slapp vara kvinna. Hon brukade vilja heta Dennis. Det var långt innan hon mördades på golvet i sin och mördarens gemensamma lägenhet. Om vår lek varit verklighet hade det med all sannolikhet inte hänt.


Under de dryga 19 år (1 januari 2000- juni 2019) som Weigl och Edblom granskat mördades 299 kvinnor i Sverige av sina män, exmän eller pojkvänner. 246 minderåriga barn blev moderlösa, majoriteten för faderns hand. De var allt ifrån mycket unga kvinnor till mycket gamla. ”Kallskänka, advokat, lokalvårdare, lärare, väktare, kantor, psykolog, kontorist, läkare, kokerska, butiksbiträde, mekaniker, flygvärdinna, tågkontrollant”, kvinnor ifrån alla samhällsskikt. Med olika bakgrunder, liv och personligheter hade de gemensamt att de var kvinnor och att de flesta slogs ihjäl i sina hem: ”i köket, i badrummet, i vardagsrummet, på tröskeln, i trapphuset, på vinden”. Allra vanligast var hennes egen säng. Det är sedan länge belagt att risken för dödligt våld är som störst när hon vill lämna, när hon försöker ta sig ut.


I dagarna meddelades domen för mordet på Wilma Andersson som vid 17 års ålder mördades av sin pojkvän. Tingsrätten skriver att ”...det är ställt utom rimligt tvivel att mannen i Uddevalla i november 2019 genom upprepat våld uppsåtligen berövat sin flickvän livet”. Tårarna rinner utmed mina kinder när jag läser Wiegls och Edbloms passage där de konstaterar att det inte är ”vanliga mord” de granskat; de är för gränslösa, helt besinningslösa. De beskriver ett ”fruktansvärt övervåld” och jag tänker på Wilma och att en man som inte bedöms lida av ”allvarlig psykisk störning” har sin flickväns huvud i garderoben. Män som mördar sina kvinnliga partners är generellt sett mycket mer välfungerande och lever under mer ordnade omständigheter än andra män som mördar. Det är inga vansinnesdåd.


Våldet finns runt mig hela tiden. Någon ringer och berättar att hon fått reda på att vår väninnas nya kille är dömd för  misshandel av sin förra tjej och hon vet om det. Vad gör vi? I början förstår hon vår oro, bara några veckor senare säger hon att hans ex ”faktiskt var ett psykfall”. En väninnas väninna berättar att hennes man puttat henne i trappen. Två dagar senare tycker hon inte att det var så farligt egentligen, hon överdrev, det var ju inte meningen att hon skulle ramla. Min polare blir full och berättar att hans pappa brukade ”banka på morsan” när han var liten. Efteråt har de aldrig pratat om det.


Överallt våldet, vi vet om det men att verkligen ta det till sig är svårt. Vi skriver om, tolkar och tappar bort oss. Det är lättare att kalla det destruktiva relationer, relationsvåld, partnervåld, familjevåld, våld i nära relation, bla bla bla. Över 300 mördade kvinnor i Sverige på 2000-talet. Det är mäns våld mot kvinnor och det kan inte förstås utan att tala om det omgivande samhället. Om kön, makt och vad det innebär att vara kvinna, respektive man. Men den här texten handlar inte om det, den handlar bara om att det är så sjukt jävla hemskt. Minns alla våra mördade systrar.



Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC  2020-03-08 med rubriken: "Min vän finns på omslaget till boken om våra mördade systrar".

fredag 8 september 2023

Om Attendos egen medicin

Sedan vårdbiträdet Stine Christophersen med kollegor slagit larm om missförhållanden på Attendo Sabbatsbergsbyn har det skrivits mycket om vårdjätten. Senast att VD:n Martin Tivéus så storartat avstår sin bonus. Han säger att han ”inte är okänslig” till TT. Tillåt mig tvivla. Det kan inte vara jättejobbigt att avstå knappt två mille när ens totala årsersättning i form av lön, förmåner och bonus var nästan 13. Övriga i styrelsen håvar in som vanligt och under corona-året 2020 fick Attendo 120 miljoner svenska skattekronor i krisstöd. Det hela är motbjudande.

Han ser snäll ut Tivéus, ingen man spontant velat slå på käften om man inte visste vem han var. Men det gjorde nog Maria Bergs man Jack också. Han som ringde henne och bad om vatten, förvirrad och uttorkad innan han dog i det bolag som Tivéus inte kan vara ”detaljinsatt” i. Maria pratar med sin döda makes foto varje dag och lever med skulden av att hon litade på Attendo.
Det vårdjätten gjort sig skyldiga till genom åren vore straffbart för de flesta av oss. Att inte ge svårt sjuka att dricka är ju tortyr. Att folk förlorat sina anhöriga medan andra tjänat pengar är inte ”olyckligt”. Inte heller ord som ”skandal” eller ”haveri” räcker till. Mia Granes pappa dog ensam för att ingen hade tid att sitta hos honom, några dagar senare dog hennes mamma för att friska och sjuka patienter blandats. Var det ”jättetråkigt”, som dåvarande verksamhetschef Petra Linde gav Sveriges Radio som svar på att hon ljugit för Grane och andra anhöriga tillräckligt? Borde inte det som Attendos ägare och företagsledning gjort sig skyldiga till vara vållande till annans död, som minst, och ses som synnerligen grym och omänsklig behandling? Är det inte nån form av stämpling att tvinga personalen att medverka i brotten?
Nej, de sitter tryggt i sina villor och det enda åtal det talas om gäller brott mot meddelarfriheten. Vilka som egentligen äger Attendo vet bara de som gör det, långt borta från all medial uppmärksamhet. Ingenting verkar någonsin få konsekvenser för folk med riktigt mycket pengar. Hur vore det om någon enda fick smaka på sin egen medicin?
Det har stormat förut. Redan 2008 förlorade Attendo kontraktet på Baggebygårds servicehus på Lidingö efter att vanvårdsfallen blivit för många. I Eriks Palms bok ”Caremaskandalen” berättar Margareta Borgelin att hennes pappas sår inte sköttes och att hans bandage inte byttes på nästan två veckor. Tidigare fanns misstankar om att en annan boende dött av uttorkning. Vad skulle hända om Tivéus hade bandage och behövde vätska? Om ett vårdbiträde tvingade honom att lyssna och den storsinte VD:n tillfogades sår som sedan lämnades? Hade vårdbiträdet givits straffrihet och fått komma tillbaka för att ”bara för att man misskött sig tidigare så är man inte automatisk diskvalificerad för nya uppdrag” som Stockholms stad resonerade när de några år efter Baggebygårdsskandalen åter gav Attendo förtroende och kontrakten på Katarinagården på Södermalm.
Hur vore det om en grupp anhöriga höll kvar regionchef Helena Winter tills de fått svar på hur säkerheten egentligen tryggas av Attendo? Informationen som går ut kan bevisligen inte tas för sanning. Winter kunde ju om det hela drog ut på tiden, kissa i blöja som de boende på Attendo Vintertullens uppmanades göra när de ringde på hjälp för att gå på toaletten.
Då, 2011 kom larmet från studenter vid Ersta-Sköndal högskola som praktiserat på Vintertullen där de bland annat också menade att de boende var rädda och aldrig fick komma upp ur sina sängar. Attendo förlorade kontraktet, men vad hade den dömts för som sängband styrelsen och gav dem futtiga 8 minuter att äta? Vad hade straffet blivit för den som lät den okände HR-grisen på Christopherssons inspelningar dö av vätskebrist?

Man måste fråga sig hur det är möjligt att folk förnedras, skadas och dör i händerna på riskkapitalbolag år ut och år in. Det fördöms med jämna mellanrum, men varje gång försvinner allvaret och de faktiska övergrepp som begås bakom slipade företagsfasader. Vad är detta om inte våldsam borgarextremism? Profithunger som får rättfärdiga både vanvård och dödsfall, exploatering dragen till en gräns där all anständighet övergivits. Vi låter det fortgå utan konsekvenser, för att i klassamhället är det skillnad på folk och folk.


Den här texten publicerades första gången 2021-05-10 i Dagens ETC. Då med rubriken "Hur vore det om Attendos ägare fick smaka på sin egen medicin?". 

fredag 28 maj 2021

Om man helst vill curla velourfarsor

Den 7 maj (2020) meddelade regeringen att jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga hur uppgifter om våld beaktas i domar om vårdnad om barn, barns boende och umgänge. ”Äntligen!” ropar jourkvinnor, mammor och feminister runt om i landet, ”det var på tiden!”. Och ja, visst, men det ska hända nåt också.

Nu ska man utreda i ett och ett halvt år, sen ska man eventuellt formulera förslag, de ska ut på remiss, skrivas om, ut igen, osv osv. Under tiden fortsätter kvinnor och barn vara de enda brottsoffer som tvingas träffa och samarbeta med sina gärningsmän och jag undrar om det finns någon verklig politisk vilja att göra något åt det. Hur det än är med den saken så innebär varje unge som under tiden, rädd och ledsen laddar inför pappavecka, ett statligt sanktionerat övergrepp. Det är ett svek och ett gravt misslyckande. Ett misslyckande som sätter fingret på familjepolitikens stora problem: den vägrar deala med mäns makt- och våldsutövande och den är inte till för varken kvinnor eller barn.

De två jämställdhetspolitiska målen om att å ena sidan främja och fostra till delat föräldraskap och och å andra sidan garantera kvinnor och barn skydd från mäns våld frontalkrockar på vårdnadsområdet. När mäns våld blir pappas våld mot mamma eller fäders våld mot barn lamslås systemet. När våldet på kvinnofridsområdet beskrivs som ett utbrett samhällsproblem beskrivs det samtidigt på det familjerättsliga området som något marginellt, avvikande och det hanteras som undantagsfall. Män kan slå och förgripa sig på kvinnor och barn, men en pappa är alltid bra att ha.

Den första januari i år (2020) blev FN:s barnkonvention svensk lag och regeringen skriver i pressmeddelande att ”barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Det framgår av föräldrabalken. Precis som lagtexten strösslas vårdnadsutredningar med denna familjerättens mest sletna klyscha. Vad som objektivt är barnets bästa vet ingen, det är ett öppet begrepp som kan fyllas med det som råkar passa. I den svenska jämställdhetskulturen förstår vi det typ alltid som två närvarande, biologiska föräldrar. Gemensamt vårdnadsansvar antas ”främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna” och har blivit ett självändamål.

Det enda lagtexten egentligen tydligt slår fast är två principer som måste beaktas: ”barnets behov av god och nära kontakt med båda föräldrarna” och ”risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller annars far illa”. Som sagt, frontalkrock. I ärenden där det finns uppgifter om våld blir frågan vilken av dessa motstridiga principer som ska väga tyngst: barnets rätt till kontakt med den förälder som utsätter eller som misstänks utsätta hen för övergrepp, eller barnets rätt till skydd från kontakt med samma förälder? Det är uppenbarligen inte självklart.

Politiken om vårdnad om barn, barns boende och umgänge måste förstås i relation till det parallella politiska projektet att göra pappor av män. Mansrollen är så jävla inne (det har den varit sen 60-talet) och faderskapet tänks kunna befria män från en destruktiv mansroll och ge dem tillgång till ömma, empatiska och omvårdande delar av sitt förtryckta jag. Dagens familje-/jämställdhets-/pappa-­politik möjliggör, underlättar och försäkrar pappors tillgång till barn. Det är dess syfte och alla gillar det. Men samma politik står i vägen när det kommer till arbete mot pappors våld och övergrepp såväl som skydd av mammor och barn. Det finns en intressekonflikt här som det är förbannat svårt att ta i. Men man måste fråga sig: vad ska komma först? Präktig jämställdhetspolitik eller skydd för utsatta kvinnor och barn? Detta måste också regeringen fråga sig, om den menar allvar med att göra något åt saken.

För det är ett tassande runt gröten. Mot bakgrund av att barn i skyddat boende mår dåligt utredde man vad det var för fel på de skyddade boendena. Mot bakgrund av att våldsutsatta barn i vårdnadstvister mår dåligt utreder man vad det är för fel på vårdnadsjuridiken. Men vad i helvete det är för fel på män, och varför de alltid och till varje pris ska ha tillgång till barn, det undrar man visst inte så mycket över. Kanske vill man inte veta. En ny vårdnadslag måste erkänna och hantera sambanden mellan kön, makt och våld. Det kommer bli motigt, om man helst vill curla velourfarsor.



Den här texten publicerades första gången 2020-05-18 i dagens ETC. Då var rubriken "Alla pappor är inte bra att ha".