tisdag 10 april 2018

Om kvinnosjukvården, förakt och ekonomisk makt. Pt 1 Barnmorskorna

En enda soppa av kvinnoförakt och ekonomisk makt. En sunkig röra av underbemanning, bebisar, smärta och lagvidrig personalpolitik.

Vi talar såklart om läget i kvinnosjukvården och specifikt förlossningsvården. Finns det någon tydligare kvinnofråga i sverige just nu? Amen kanske nån då men ni fattar. Det är överviktigt detta. I en morsdagskrönika skrev jag förra året ”I förlossningsvården möts tre av de största feministiska frågorna: våra arbetsvillkor, våra kroppar och vår rätt till självständighet” (läs den här: https://www.fria.nu/artikel/128882 ). Sedan dess har haveriet havererat vidare. Det havererar till haveriernas haveri. En nyliberal parodi på vår bekostnad. Vad fan sysslar de med?



Krisen är ett faktum. Kvalitén och tillgången på vård varierar på ett mycket ovärdigt vis beroende på vart vi bor. Kvinnolobbyn skriver i sin budgetgranskning 2018 att: ”I stora delar av landet misslyckas landstingen och förlossningsklinikerna med att leva upp till kraven på att tillhandahålla den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges”
Vad den raden betyder om man omformulerar lite är typ: ”I stora delar av landet ges kass eller ingen vård”  
eller möjligtvis ”I stora delar av landet ges undermånlig vård som kompenseras upp av personal som därför går sönder”
Kvinnosjukvården i sverige är kanske fortfarande i grunden bra, men i allt högre grad är den det på bekostnad av de nästan uteslutande kvinnor som arbetar i den. Frågan om kvinno- och förlossningsvården har många dimensioner och det får bli en serie igen. 

Först, låt oss snacka om barnmorskorna. De knegande hjältinnorna (obs att både sjuk- och undersköterskor och all annan personal är fuckin hjältar de också).


Hur skapar man en rekryteringskris?

Fråga politikerna! Fråga regionerna och landstingen! Fråga SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)! De är värsta proffsen!

Passa också på att fråga dem: Hur bränner man ut en hel yrkeskår?
Hur pissar man effektivast på en halv befolkning?

Jag svär de vet precis! Eh, ni kan också fråga mig, för nu ska ni få höra.

”Det finns inga barnmorskor” säger de. De upprepar detta med rekryteringssvårigheter och personalbrist som ett mantra. Men tjöta, visst finns det personal! Och visst skulle det kunna finnas ännu mer personal än vad det faktiskt gör. Personalbrist-ramsan gäller hela sjukvården, precis som många andra grejer som kommer att tas upp i den här texten. Men nu snackar vi kvinnosjukvård, ait?

Hur skapar man en arbetsplats där ingen vill jobba? Jomen enkelt, man ser till att den är riktigt röten bara. Ett annat bra knep är att vifta med ”nedläggningshot” och omstruktureringar stup i kvarten. Det tenderar liksom att ha effekten att folk inte riktigt vågar lägga sina ägg i den korgen. Den ”personalbrist” som användes som förklaring till varför BB och förlossningen skulle läggas ner i Sollefteå hade kunnat undvikas. Faktum är att den inte bara hade kunnat undvikas, de kunde liksom ha stuntat i att själva skapa den från början. Vi snackar om ett av de bästa sjukhusen på kvinnosjukvård i landet. Ändå ”hotades” det av nedläggning tillräckligt länge innan det faktiskt hände så att personalen började dra. När de sen gjort det användes deras flykt som argument för varför verksamheten var tvunget måste stängas.  

Personligen har jag alltid varit en stort fan av att placera skuld där den hör hemma. För vems fel är det att endast TRE av sveriges landsting (21) rapporterar till SCB att de anser sig ha tillräckligt med barnmorskor? 

 

I dagsläget arbetar var (minst – pga bristande statistik) tionde barnmorska med nånting helt annat. En ytterligare andel väljer aktivt bort förlossningsvården. Och de har givetvis goda skäl, i regel är det änna inte typ slump/dumhet som styr folks beteende på arbetsmarknaden. Ju fler som lämnar desto mer ökar belastningen på de som är kvar. De bär ”personalbristens” konsekvenser genom att jobba extra pass och skjuta upp sina semestrar. Kollegorna lämnar (med all rätt alltså) för att jobba på bemanning, i norge, i andra delar av vården eller med helt andra saker. Många av de som stannar känner sig tvugna att gå ner i arbetstid. Idag jobbar nästan en tredjedel av sveriges barnmorskor deltid. De pallar inte. Men vi vet la alla vad som händer med sjukersättningar och pensioner av den gamla rävsaxen, va?



Förlossningsvård är akutsjukvård. Det går liksom inte att komma ifrån. När ungen vill ut så kommer den ut. Det innebär att skiftarbete, obekväm arbetstid och psykisk press är ofrånkomliga delar av jobbet. Därför måste arbetsbelastningen avvägas mot det. Alla de där sakerna är kända orsaker till utbrändhet. Det vet vi också om. Det är för jävla hånfullt, för vi har all kunskap som behövs för att göra på vettigt sätt. Vi har vetenskapliga belägg på varför det gå åt helvete. Ändå fortsätter de sin haveri-parodi som ingenting. Barnmorskor vittnar om den ökade pressen i att bortsett allt det där andra samtidigt inte kunna garantera den födande kvinnans säkerhet med de förutsättningar de jobbar med. Av detta måste vi dra slutsatsen att varken kvinnliga patienter eller arbetande människor, och särskilt då kvinnliga sådana, har något värde. Inte i det här systemet. Det är fullständigt heartbreaking, visst, men det är också sant. Att hävda något annat är att fly från materiella fakta och vara ett klassiskt liberalt dumhövve.

I tidskriften ”Sexual and reproductive healthcare” publicerades 2013 en studie (”burnout in swedish midwifes”) där mer än 1/3 av alla barnmorskor rapporterar någon form av utbrändhet. Lika många uppger att de övervägt att lämna yrket. I princip samma resultat har sedan visats vid ex Mitt-Universitetet. SÅ SÄNK ARBETSTIDEN FÖR HELVETE. Det är för jävligt. För dem. Men också för alla oss som chillar med det blygsamma önskemålet om att få föda under rimliga och säkra förhållanden. Alla oss som faktiskt är helt beroende av dessa människor, deras expertis och att de håller ihop. Att de finns där och kan om inte hålla ihop oss så sy ihop oss efteråt. 

Frågan om barnmorskornas arbetsvillkor är en fråga för alla sveriges kvinnor. Inte bara via systerskap och solidaritet, utan också för att många av oss rent krasst i livets kanske mest akuta skede behöver dem.


Det är brist på alla olika vårdyrkesgrupper i förlossningsvården men barnmorskorna är den absolut bärande gruppen och det är också där bristen nu är som störst. Inom de närmaste sju åren beräknas dessutom 30 % av alla sveriges barnmorskor gå i pension. Vi vet om detta. De ansvariga vet om detta. Shit is så att säga going down och det är bråttom. Jezuz fattar ni BARA SJU ÅR?! Blir nu tvungen att tända en cigg direkt vid köksbordet. Vädrar lite plikskyldigt. Sju år.

Samtidigt som antalet barn som föds stadigt ökar minskar alltså antalet barnmorskor. Var och en av dem som finns får ständigt fler kvinnor att ta hand samtidigt och kravet på ”en kvinna-en barnmorska-en förlossning” ses som radikalt.

Nya barnmorskor måste utbildas! NU. Det är bara det att som läget är har ingen tid att hålla på och handleda studenter. Trots att det såklart är avgörande för en student att få göra praktik, och trots att det vore minst sagt korkat att inte ta tillvara på de avgående barnmorskornas kompetens har man inte löst detta. Lösningens steg ett är detsamma som på arbetsmiljöproblemen: ÖKA GRUNDBEMANNINGEN FÖR HELVETE. Vill vi att kvinnosjukvården ska leva vidare måste det ses som en grundförutsättning att barnmorskestudenterna kan göra praktik. Praktisk kunskapsöverföring, kanske det viktigaste av allt när man ska lära sig ett yrke. Visst att man kan läsa jättemånga böcker va... men..

Sjukt nog blir det sommar varje år och då ballar det ur lite extra. Eller ganska mycket extra. Ändå finns demografiska prognoser som beräknar hur många barn som kommer att födas, både nationellt och regionalt, liksom när barnmorskor går i pension (eh tex alla de där om sju åren ni vet). Vi vet med säkerhet att flest barn föds på sommaren. 

Det är alltså fullt möjligt att i förväg räkna ut hur många sjukhusplatser som behövs och sedan planera bemanningen och vården utefter det. Inga konstigheter.


Men som personalen länge sagt oss, det är inte behoven som styr vården. Istället handlar det om marknadsstyrning, bolagisering, kostnadseffektivisering och tillslut: total avhumanisering. Centraliseringsperversionen ger att 45 förlossningskliniker lagts ner i sverige sedan år 2000. Marknadsideologin har helt koloniserat offentlig sektor och ses numer som nån form av naturlig utveckling (Läs om NPM här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/10/om-vad-npm-egentligen-ar-for-skit.html ). Men man kan faktiskt planera vård utifrån människors behov (breaking news!!!), det är bara inte så modernt. Visst kan vi ladies få finnas, men kosta? Det är att ta människovärdet ett steg för långt. FEMINISMEN HAR GÅTT FÖR LÅNGT FATTAR NI?! DET FINNS FÖRRESTEN MÅNGA KVINNLIGA CHEFER I VÅRDEN!!



Det hela blir lite sådär extra gött samtids-ironiskt om man tex slänger in den här goa skrivningen från SKLs hemsida (obs förresten att SKL är sveriges största arbetgivarorganisation för kommuner, regioner och landsting):

”Det går att göra skillnad - SKL:s ambition är att ligga steget före och belysa viktiga omvärldsförändringar. På så vis kan vi påverka utvecklingen i den riktning som ger störst nytta för våra medlemmar, och som i förlängningen bäst gynnar allmänheten.”



Det blir inte så väldigt trovärdigt kanske att man vill ”ligga steget före” när man hela tiden ligger ljusår efter. ”Ba, sommar igen?? Eh har vi inte riktigt planerat för?!”.


För det var detta med barnmorskornas semester också. Ni vet man går å knegar, åsså närmar sig de där enda veckorna på året då man ska få leva ordentligt. SÅ KOMMER DET NÅN JÄVLA CHEF Å SÄGER ATT ”OJDÅ NEJ FÖRRESTEN DU KAN INTE HA SEMESTER JUST NU...” Helt orimligt tänker man ju osökt, men faktum är att vårdförbundet förlorade en tvist om just detta gällande barnmorskor i Norrköping. Ärendet togs till Arbetsdomstolen som tyckte att Vrinnevisjukhuset i Norrköping minsann inte gjorde nå fel när fem barnmorskor sommaren 2014 tvingades flytta eller dela upp sina redan beviljade semestrar.
Dock är det i vanlig ordning en himla godtycklighet i omlopp och det blidde lite annorlunda utgång i Växjö. Där nåddes en uppgörelse som gav barnmorskorna visst skadestånd i efterhand. Sitt agerande försvarade dock växjö lasaretts ”centrumchef” (oklart jobb) med att de ville garantera patientsäkerhet och en ”god arbetsmiljö”. LOL. Region Kronoberg tyckte dock det var värt cashen och även sommaren 2018 dras en hel semestervecka in och två av sex fölossningsrum kommer att stängas. Barnmorskorna menar att bemanningen måste fördubblas och massvis med cash spenderas på hyrpersonal.Tänder fan en cigg te. DET VAR JU DETTA MED GRUNDBEMANNINGEN, NI VET FOLK HAR RÄTT TILL SEMESTER Å FÖRÄLDRALEDIGHET Å SÅNT.

När den offentliga vården ballar ur är marknaden inte sen att vakna. 


Idag finns ex otaliga privata gynekologmottagningar för den som inte orkar klättra primärvårdsmuren. Men hela grejen med sjukvård i offentlig regi är att den ska vara lika för alla och att plånboken inte ska bestämma vem som vård och inte. Jag skulle vilja se de knegarladies som kan pröjsa över tusen spänn för ett nybesök. Marknaden kommer dessutom alltid att ägna sig åt det som är mest lukrativt, det säger sig självt. Syftet är ju inte att ge vård, syftet är att tjäna cash. Därför ägnar de sig åt saker som ”vaginal tigthening” och ”estetisk” plastikkirurgi av av kvinnors kön. Knappast särskilt fötroendeingivande för den som är sjuk eller av andra skäl behöver klättra upp i gynstolen. På förlossningsvårdens område ser vi en växande marknad för ”doulor” som hyrs in som stöd när vården inte räcker till. Folk anställer egen personal att ta med sig till sjukhuset, alltså hur sjukt är det?!
Privat vård tar inget samhällsansvar. När BB Sophia i stockholm stängdes i maj 2016 hade det funnits i knappt två år. De hade kapacitet för 4000 förlossningar om året. Blandningen av privat och offentlig vård är inte bara odemokratisk och ovärdig, den gör också att den offentliga vården måste täcka upp oväntade privata haverier, flyttningar och nedläggningar.



Okok, tänker ni kanske, men det har ju också tillförts en massa pengar de senaste åren? Det är sant. Och det är såklart bra.I budgetpropositionen 2018 föreslås alltså att 1 miljard per år ska tillföras förlossningsvården och kvinnosjukvården. I överenskommelsen med SKL fastslås att dessa ska gå i första hand till att stärka bemanningen och kompetensförsörjningen. Men vad har de gått till? Och varför har de extra medlen överhuvutaget kommit till? Det är relevant, för så länge de princper som styr vården inte ändras kommer heller problemen inte att bli helt lösta.



Kvinnolobbyn skriver i sin granskning av budgetpropositionen 2018 och de extra förlossningssatsningarna att det inte riktigt går att veta hur pengarna använts så som statistiken och redovisningen ser ut. De konstaterar att bara drygt häften av medlen verkar gått till just bemanning. De har tittat extra noga på tre landsting och visar att i samtliga dessa har antalet barnmorskor sjunkit även efter att budgetsatsningarna inleddes. På grund av den tidigare nämnda svårigheten för praktik når inte universiteten upp till antalet utökade platser på utbildningarna. 

Vissa landsting har använt nästan alla pengar till bemanning medan andra nästan inga. Det går inte att veta vilka så som återrapporteringen ser ut. Det ställs nämligen inga krav på landstingen att redovisa ekonomiskt!


Kvinnolobbyn skriver: ”Kraven måste skärpas på landstingen att använda medel till bemanning. I första hand av barnmorskor. Att stöden nu är fria att använda som landstingen själva vill innebär en påtaglig risk för att de går till annat än bemanning. Samtidigt som förlossningsvården får ett stort tillskott höjs också de generella statsbidragen till landstingen. De har med andra ord goda förutsättningar för att anställa.”

Så kom igen för fan. De konstaterar vidare att pengar används till bl a informationssatsningar, kvalitetsregister, edomestrios-satsningar och aborter. Inte dåliga saker, men det var inte där cashen skulle hamna nu! Tillfälliga projekt och kurser kan tära på den befintliga vårdverksamheten och aldrig har jag hört ett större lol än när jag frågade ett gäng barnmorskor om de behöver bemötandekurser eller kollegor.

Med all sannolikhet används pengar till att ta in hyrpersonal och till att ersätta extra arbete och indragna semestrar. Extra cash får inte bli en bötesfond för sunkig personalpolitik! Vilket jävla frikort!

Jag träffar barnmorskor som kämpar livet ur sig, och som ändå inte kan få känna att de räcker till. Jag hör hur de pusslar och fixar för att någon ska få stanna en natt till, hur de oroar sig och alltid måste gå med det mest tärande av allt: att veta att man inte gjorde nog. Sverige har varit ett föregångsland. Men allt backar bakåt. 

Det är konstigt det där, hur många människor tror att politisk utveckling är ”naturlig”. Men allt kan gå bakåt, och kvinnosjukvården rusar tillsammans med resten av vården mot en tid där det mesta i ärlighetens namn var sämre.


Vilka vet bättre vad som krävs än barnmorskorna? Denna fantastiska yrkeskår som tjatat hål i huvet på oss för länge: ”det funkar inte”! Deras ord väger lätt. Egentligen är det inte raketforskning detta mina vänner, problemen kan lätt både förstås och lösas med svaret på en enkel fråga: ”Varför vill ingen jobba i förlossningsvården?” Vill man utveckla sig lite extra kan man fråga ”Varför flyr de som specialutbildat sig inom kvinnosjukvård och förlossningsvård till helt andra yrken?”. Svaret på de frågorna ger oss också lösningen. SÅ LÖS DET FÖR HELVETE.





Nästa gång tjötar vi om de födande kvinnorna. Pz out.

måndag 12 mars 2018

Om en feminism som inte kan diskutera kön - Trans och tusen frågor

Ok nu har jag gått och värkt på den här texten tillkomst så länge att det börjar kännas patetiskt. Jag har tänkt att jag kanske skulle skriva raljant och rätt fram som vanligt, utan ordmärkande inlindningar. Men det vore onödigt, jag är nämligen på inget sätt ute efter att pissa på någons liv. Det gör mig ledsen och nervös att tänka att det kanske kan komma att tolkas så. Så tänkte jag att jag kanske istället skulle producera ett antal texter om kvinnokropp, systerskap och biologi och sen låta folk dra egna slutsatser utav det. Men det bär mig emot att vara så feg, ska det va så ska det la va. Sen tänkte jag bara mörka alltihopa och skriva om nåt annat för att inte bli utstött, kallad hitler och bara få hänga med det goa gäng hamnarbetare som kanske blir kvar. Men så händer någonting, samtalet har börjat nu. Samtalet om trans, kön och separatism.



Det är svårt och det blir personligt direkt. Jag förstår det mycket väl, om man uppfattar all debatt som en diskussion om huruvida dessa personer skall få existera eller inte. Men varför gör folk det? Det finns saker som man inte ska diskutera, typ rasbiologisk skallmätning, men att en fråga som skulle kunna ta oss framåt är så fastlåst är svårt att begripa. 

Vad är det frågan om? Vad fan är egentligen feminismen om vi inte kan diskutera kvinnor på ett rimligt sätt?


...kvinnans kropp är ett väsentligt element i den situation som hon innehar i denna värld. Men inte heller kroppen räcker för att definiera henne, den kan endast bli en levd verklighet i den mån den är förmedlad via ett medvetande och genom handlingar som utförs i ett samhälle.

Skrev Simone de Beauvoir 1959. Jaha? Vad betyder då det?

Det betyder att feminister måste vid sidan av idéer om sociala konstruktioner och materiell verklighet dessutom kunna tala om biologi, om dessa som en helhet. Vare sig vi gillar det eller inte så är den kvinnliga kroppen politiskt laddad för att den förvaltas av kvinnor. Det är liksom inte bara ett neutralt skal, typ en out-fit, som man kan stoppa ett medvetande i. Det är en höna-ägg situation med könsförtryck och kvinnokropp men säkert är att förtrycket av oss alltid kopplats till, förklarats av och legitimerats med vår kropp. Den med livmoder, punani, bröst och bredare höfter. Vi behöver kunna prata om kvinnor som en biologisk kategori vilken innefattar en mycket stor del av befolkningen. Kvinnokroppen har en historia och är en del av berättelsen om varför världen ser ut som den gör. För att förstå exempelvis privategendomen i marxistisk analys krävs den. Män har historiskt behövt äga kvinnokroppen för att den är själva förmedlingen av arvsrätten. Sättet att behålla sin egendom och se till att den inte sprids hej vilt.

Vänligen observera att ovanstående inte är detsamma som att säga ”Män är samlare och jägare. Kvinnor är husliga barnaföderskor”. På samma sätt är det inte heller att säga: ”Trans-frågan är irrelevant, cis-kvinnor och cis-män är de enda som finns”.


Du kan vid vidare läsning såklart tycka att jag har fel, och du är i din fulla rätt att använda det där lilla krysset i höger hörn som tar bort mig ur ditt liv. Men låt oss redan nu konstatera att det omöjligen kan betyda att jag inte vill att alla människor ska få finnas för att jag skriver om detta.

Jag ska försöka att inte göra som Ekis i aftonbladet, bara liksom radda upp en massa frågor av helt olika vikt och nivå. Hur det nu kunde bli sånt jävla rabalder utav det? Jag skiter väl i nån gammel kulstötare och hens fellow idrottare. Ekis, Rosenberg, Ramnehill och gänget kan ni läsa själva. Dock måste jag säga att beskrivningen av Farrokhzads text som ”en enda lång selfie” utnämnde jag till dagens lol. Det jag läste i hennes svar var i princip: ”Jag vill inte prata om detta. Det är fult att göra det. Här kommer en dikt.”
Så, utan att göra en Ekis, ska jag ändå ställa frågorna som finns.

Jag är ingen jävla expert. Men jag är fast bestämd att ideologiska och politiska samtal inte bara bör föras av olika universitets-vetare och direkt berörda. Frågan är också vem som är direkt berörd. Det framstår som mycket oklart om den offentliga debatten alls företräder ett stort transkollektiv? Är inte de flesta så upptagna med sina alldelles vanliga bestyr att de skiter högaktningsfullt i mediedebatten oavsett könssituation/tillhörighet/val/whatever? Frågan är också hur cis-kvinnor inte kan anses berörda, då frågan i allra högsta grad kan förändra våra villkor och organisationer.



Jag körde lastbil, mitt barn sov och vi pratade om två cis-män som ivrigt hävdade idén om att kön måste bli/förstås som något som man själv väljer. ”Ett politiskt val”. Om man inte väljer så som något man ”känner” eller identifierar sig som. Spontant blev min undran, varför valde då dessa män att identifiera sig som den rötnaste tillhörigheten av dem alla? Alltså, skämt åsido men vad är det med cis-manligheten de tycker är så lockande att de valt bort alla andra upptänkliga möjligheter? Borde de inte som goda feminister, i solidaritet med oss andra bara sluta vara män? Kan de göra det? Eller är det så att de är män, och det intressanta är hur de väljer att vara och bete sig?



Jag menar, ni kan denna: om feminismen länge kämpat för att vidga kvinnorollen och nyansera den, att kön skall bli mindre viktigt och att vi alla ska ha alla möjligheter ändå, vart hamnar vi nu? 

 

I att kön tveklöst finns och är något beständigt. Plötsligt jobbar vi med nån form av könad själ eller psyke. Det gäller bara att välja vilken kategori man känner för. Betyder det, rent teoretiskt att vi alla skulle kunna välja samma kön fast vi ser olika ut? Finns det då några könsskillnader i samhället och världen?

När patriarkatet samtidigt drabbar olika minoritetsgrupper vet kvinnor att något händer, när vi blir just kvinnor. När puberteten gör sig synlig och kroppen förändras, då förändras också vår ställning i världen och andras blick på oss. Det är när kvinnligheten blir fysisk som det verkliga helvetet börjar. Är det då så enkelt som att säga att:

Ja! Och trans-kvinnor är också kvinnor!”

Är det samma erfarenhet att råka ha en kropp och få ta konsekvenserna utav det som att innerligt önska sig den? Går det verkligen att välja in sig själv i en grupp som dras med en historia av förtryck? Delar du verkligen kvinnors erfarenheter om du inte växt upp som flicka? Att ställa sånna frågor är inte samma sak som att säga att den ena erfarenheten är giltig och den andra inte. Läs frågan igen, är det inte pinsamt enkelt att bara hävda att det är samma sak och sen lägga locket på? 

Detta är inte kritik av transpersoner eller ett ifrågasättande av deras uppenbara existens. Det är kritik av dem som offentligt hörs i den här frågan och deras bristfälliga analys.


Jag hör redan nu dem som kallar detta radikalfeministiskt dravel, men från min sida är det en ärlig undran. Jag får fan inte ihop resonemanget. Jag och många med mig undrar vad kön i den här nya debatten är och hur vi ska förstå det utifrån idén om att någon kan födas i ”fel” kropp. Det måste väl betyda att det finns en som är ”rätt”? Riskerar vi inte att trilla tillbaka och plötsligt bli essentialister allihop, om än så med en modern tvist? 

Kärnan i den splittrade debatten: vad är kön? En feminism som inte kan diskutera det, men som kan spotta ur sig 500 nya akademiska begrepp om dagen, har fan tappat det!



Frågorna som börjar höras är inte nödvändigtvis ställda till redan hårt ansatta transpersoner som tvingas förklara sin existens och sitt lidande. Va fan gör inte det då. Den är ställd till vem som helst. Bara fundera på detta lite liksom, problematisera, tänk, om du själv vill. Många kan säga att vi gör oss dummare än vad vi är, och kanske är det konsekvensen av en debatt där en felsägning eller okunnighet bestraffas med vilka påhopp som helst. Då gäller det att hela tiden understryka att ”jag vet minsann ingenting”, hellre korkad än fascist liksom. Det blir ett oerhört tröttsamt debattklimat.



När kvinnokroppen alltid i manssamhället ansetts begränsande utvecklades en feministisk strategi som gick ut på att i slutändan närmast förneka den. Vi ville helt enkelt inte prata om biologi för att inte riskera att det skulle legitimera förtryck. ”Graviditet är ingen sjukdom” sa vi, och tog vår plats på arbetsmarknaden. Likhetstänkandet dominerade feminismen och det fick ibland den oförutsedda konsekvensen att det specifika med den kvinnliga kroppen förnekades. Egentligen har vi sett samma sak på de flesta feministiska områden: eftersom män har makt är vägen till makt att bli man och att varje kvinna tar sig i kragen och tuffar te sig. Men vad hände då med allt det där som faktiskt är specifikt för oss? 

Jag menar vi vet att vi är olika, vi vet att det finns andra maktordningar som delar oss, men systerskapets och feminismens själva kärna är ju också att vi har en jävla massa gemensamt genom våra kroppar och erfarenheter. Varför är det så fult att vilja värna den gemensamheten?


Vi var tio mammor i ett rum, och hon sa:
Efter förlossningen känner jag en sån ömhet, en sån kärlek till kvinnor och vad vi går igenom”,

en annan sa:
Moderskapet är på något sätt försystrande, det är som att komma alla kvinnor närmare”,

en tredje:
Direkt efter förlossningen sa jag till min kille att ringa och tacka sin mamma. Det var som att jag fattade nåt stort om kvinnor och respekten vi förtjänar.”

Vi skulle såklart kunnat föra samma diskussion men istället för att prata om kvinnor eller mammor välja benämningar som ”personer som fött barn” till exempel. Detta skulle onekligen göra oss mer inkluderande. Men vi skulle också gå miste om vad det faktiskt på det stora hela handlar om. Kvinnan, hennes kropp och hennes lidande. Det är för fan papparättarna som vill att vi ska prata om ”föräldraskap”, så kan de smidigt täcka över faderskapets privilegier. Vad händer med frågan om förlossningsvården om den ska handla om ”livmoder-bärare”? Den tappar sin politiska slagkraft och riskerar att irra in i en antifeministisk snårskog där kvinnans erfarenhet aldrig varit värd ett jävla skit. Kvinnans liv hade inte varit marginaliserat om det var ”personers” liv vi talade om.

Vänstern talar sig varm om inkludering. Men hur kan vi som rörelse vara inkluderande när vi samtidigt är i ett läge (i den här frågan) där de allra flesta människor inte fattar ett skit? Hur kan vi vara inkluderande för dem som inte läst Butler, har 2000 hp djurrätt och genus eller saknar egen erfarenhet?

Det är riktigt att vänstern alltid haft ett problem med minoriteter. Det finns alltid undantag, mindre grupper och människor som riskerar att behandlas illa till förmån för kollektivet. De strukturella resonemangen och analyserna kan inte omfatta exakt alla på ett vettigt sätt. Och det är ett problem, något som vi måste jobba med och alltid förhålla oss till. Det finns så att säga en viss begränsning i att försöka företräda ”de allra flesta”. Samtidigt vet vi att de generella beskrivningarna och erfarenheterna giltiga för väldigt många är det som ger vänstern både sitt existensberättigande och sitt sprängstoff. För att kunna hantera detta måste vi ha en öppen och levande diskussion.

För mig går det inte att komma ifrån att hela frågan befinner sig på en så abstrakt och teoretisk nivå att väldigt få kan beröra den överhuvudtaget. Begreppen blir så avancerade och ”fitt-bärare” får mig mer att tänka på medelklassbrudar med ”feministiska” halsband än någon form av politiskt subjekt. Faktum är ju ändå att bra många transpersoner skulle gynnas av pengar till psykiatrin och vården i stort, höjda sjukersättningar och ett rimligt försörjningsstöd. Men den ängsliga medelklassen är mer intresserade av att skriva rätt begrepp på instagram än att diskutera fördelningspolitik. 

Det är så lätt att ta poäng som inkluderande, men att betala mer skatt, det är de så att säga inte så sugna på. Trots att det kanske skulle göra mer skillnad än att ”ta ställning” när en ”felköning” skapar kaoz.


Alltså, jag har givetvis inga problem med att anstränga mig för att använda det pronomen som någon önskar, det vore rötet och konstigt annars. Men jag har feta problem när vi inte kan säga (exempelvis här då): ”Kvinnor föder barn”. För varför monterar de ner förlossningsvården? Hur kan vi visa respekt för kvinnor och födandets lidande utan att kunna tala om att det faktiskt, till oerhört stort majoritet är vi som föder barn? Vad händer med politiska resonemang om ex kvinnodominerade arbetsplatser om det blir alltför krångligt och teoretiskt? Vad händer med vår erfarenhet och gemensamhet om begreppet ”kvinna” blir för suddigt i kanterna? Jag menar talar vi om typ ”icke-mansdominerade” arbetsplatser istället så är vi där igen, med mannen som utgångspunkt. Kvinnan osynliggjord. Vem gynnar det egentligen?

Det gynnar män i vanlig ordning. Jag tragglade mig igenom en lång diskussion i ett feministiskt forum med utgångspunkt i en bild på en kvinna som körde en massa kukar i en mixer. Bilden kritiserades för att vara transfobisk. Alltså eftersom jag är vuxen tycker väl inte jag heller att det är direkt jätteupphetsande politisk praktik att rita en bild på kukar i en mixer. MEN, det intressanta var fortfarande att som diskussionen fördes kan kvinnor inte hata på kuken pga det finns trans-kvinnor med kuk.

Jag tror inte att liknande resonemang egentligen är representativa för feminismen i stort. Men det är detta som hörs just nu! Och alltså vad i helvete, här har fallos symboliserat manlig makt sen jävla tidernas begynnelse, män använder sina kukar som vapen, viagramarknaden blomstrar och den manliga sexualiteten sliter sönder oss bokstavligen. MEN så finns det någon med kuk som ”egentligen” är kvinna och då diskvalificeras hela analysen av manlig makt kopplad till deras fysiska kön. Inte nog med att den diskas, det är det dessutom antifeministiskt att överhuvudtaget göra den typen av analys.

Det är lika delar ointelligent som stötande. För mig som cis-kvinna med fler övergreppserfarenheter än de flesta blir det för jävla kränkande. Men oavsett vem det kränker, hur ska vi kunna analysera nåt alls när undantagen inte bekräftar regeln, utan blir själva regeln? 

Hur kan vi låta männen bara segla igenom under tiden? Vem gynnar det när vi inte kan anlysera könsmakt kopplat till könsorgan? (obs retorisk fråga!)


Alltså jag fattar hur detta kan låta, och jag har nervöst skrattat fram till folk som står mig nära att : ”..eh jag går igenom nån form av särartfeministisk kris här.” Någon kallade mig ”livmodersfeministen” med ett triumferande flin. Men vi kan skämta så för att det egentligen inte är sant. Ändå är det så man känner sig, om man inte riktigt greppar detta. Plötsligt är man en av dem som undrar ”vart är vi påväg?” eller ”det får man väl inte säga?!”. Men det är inte bara ett nojjigt lip. Transfrågan ställer oss inför konkreta svårigheter.



Kvinnojourerna driver skyddade boenden på systerskaplig grund. Detta har alltid kritiserats och provocerat. ”Vad gör ni för männen då?” är fortfarande den vanligaste frågan man får.

Vi är kvinnoseparatisktiska och många tar inte ens emot tonårssöner av den anledningen. Vad händer då, om vi skulle öppna upp för transpersoner? Vad händer när en person traumatiserad och skadad av män tvingas dela boende med en person som hon uppfattar som man? I vissa fall ingenting. I andra fall blir det en situation där cis-kvinnors och trans-kvinnors intressen kommer på kant med varandra. Jag säger inte att den enas situation är mindre relevant än den andres, jag säger att det finns konkreta problem.

I princip hela jourrörelsen tar idag på sina samtalsmottagningar (inte boende) emot trans-kvinnor. Det krävs att man identifierar sig som kvinna. Vi kritiseras då för att exkludera både trans-män och icke-binära utsatta för mäns våld. Men kvinnorörelsen bygger inte bara på att vara utsatt i patriarkatet, det bygger på att vara kvinna. Annars hade vi också behövt ta emot homosexuella män. ”Vi finns för kvinnor, oavsett vem förövaren är”, brukar vi säga. Det är inte detsamma som att påstå att transpersoner inte är våldsutsatta. Det säger ingenting om att det ena skulle vara allvarligare än det andra.

Vad gör vi i en situation där den enda fasta könskategori som går att urskilja är män? 


Där är de, lika intakta och mäktiga som innan, i sitt kollektiva brödraskap. Ingen förväntar sig liksom att de ska öppna upp, men kvinnorörelsen, den ska vara för alla. När separatismen och systerskapets gränser luckras upp, vilka är det då som står där redo att gå över dem? Det är män, för att män är de med makt.

När vi bytte språk och började tala om ”våld i nära relationer” istället för ”mäns våld mot kvinnor” såg vi knappast en queer-revolution. Snarare öppnade vi för alla dem som länge gapat om kvinnors våld mot män och hur kvinnor psykiskt kontrollerar sina män. När forskningen började prata om ”partner-violence” mörkade de att så många män, är våldsamma mot så många kvinnor. Vad händer när systerskapet luckras upp? En del kvinnojourer tar idag emot manliga förövare på samtal i sina lokaler. Den urgamla föreställningen om kvinnor som tillgängliga för alla, endast defnierade av vad vi inte är lever vidare, i en debatt som aldrig önskade det så. Feminismen, som kämpar för att vi inte ska vara ”de andra” slår nu om och skapar en situation som lämnar oss med just: männen och ”de andra”.

Vågar inte säga stopp, tyngd under hans stora kropp. I panik paralyserad som ett lik”

Så sjunger Cleo i sin fantastiska Fatta-låt. Jag hör det i bilen och minns ytterligare några av de Bevoirs rader. Jag har skrivit på min mind-map att hon ”kan tala om mäns våld för att hon också kan säga att kvinnor är fysiskt svagare”. Visst, vi har olika träningsideal, olika kläder och är olika vana vid våld, men det finns onekligen också fysiska skillnader på ett generellt plan mellan kvinnor och män. Kvinnor är mindre. Det finns inget antifeministiskt i att säga det. Det finns ingenting i det som gör att vi i modern tid skulle separeras eller ägna oss åt olika saker. 

Vi är inte religiösa, det är ohållbart att hävda att någon är ”ämnad” för något särskilt. Men om vi inte kan tala om kvinnor som något specifikt kan vi heller inte helt fånga förtrycket av oss.


Har vi glömt bort vilka och vad som egentligen är problemet? Män och marknad. På något sätt är allsköns kvinnoförakt högsta mode igen för att det finns de som kanske far ännu mer illa. Är det rimligt att i samma tid som feminismen antingen marginaliseras och hatas eller kommersialiseras utmåla cis-kvinnor och deras organisering som det stora hotet? Är det rimligt att i nyfascistisk ”feminazi”-tid beskriva cis-kvinnor som lyckligt lottade? Hur kan det vara ett biologiskt privilegie att vara kvinna i ett patriarkat?

Hon skrev till mig:

När du har kommit fram till något om det där med trans och biologi kan du väl förklara för mig? Känner mig jätteledsen och dum just nu.”

Hon hade varit på sin stads lokala autonoma hängställe. Höggravid och lycklig berättade hon att hon skulle få en pojke. Jo, hon kunde inte hålla sig från att få veta på ultraljudet. Men fick hon höra, hur kan hon köna sitt ofödda barn på det sättet? Vad är det som säger att den lille penisen på skärmen betyder att det är en son? Nänä, på det här proggressiva haket betackar man sig minsann för sådan konservatism.

Alltså jag fattar ju att jag är jättepriviligierad som vit och cis och så men jag känner mig jätteledsen och korkad. Jag ville inte kränka någon. Jag är bara glad för min lille pojk”.

Denna fantastiska wifey bor på ett utslussningsboende för nyktra narkomaner, ensam, gravid och med en barnafar som dragit. Hon har inget arbete och har varit fosterhemsplacerad av och till under hela sin uppväxt. ÄR HON PRIVILIGERAD? Ska hon hålla käft för att nån vegan med högskolepoäng minsann vet bättre?

Jag fattar att ni inte tycker det. Men det är här vi riskerar att hamna när de som gapar högst om intersektionalitet inte själva klarar av att tillämpa den. När någon antingen inte vet så mycket om det här med quuer och trans säger nåt eller någon kanske råka vara av en annan åsikt så stängs allting ner och blir personligt. Av någon anledning är det samtidigt förvånansvärt tyst från dem som kanske ändå sitter på en invändning eller två.

Har vi hamnat snett när vi desperat skall göra två separata frågor till en? 

 

Varför måste kvinnokollektivet sammansättning nödvändigtvis förändras för att vi överhuvudtaget skall kunna diskutera ex transpersoners rättigheter och liv? Varför måste våldet vi utsätts för vara detsamma för att det ska kunna diskuteras? Det är inte samma och ingenting i att inte vilja sätta likhetstecken mellan alla som inte är män förnekar transpersoners utsatthet eller omöjliggör feministiska allianser mellan olika grupper. Kvinnor och icke-män kan existera sida vid sida. Både vänsterns och feminismens analyser bygger på att vi har förmåga till solidaritet med dem som delar många av våra intressen.

Cis-feminister anklagas för paranoia. Men vad kommer ifrågasättandet ifrån? Det kommer av en historia av förtryck och förnekande av vår existens. Det kommer av en historia där ingenting vi gör eller gjort har fått vara för oss själva, och där vi ständigt varit till för alla andra. Det kommer av en historia där vi endast fått existera som det vi inte är eller klarar av. Det kommer av ett politiskt läge där vi är på reträtt. Detta är manssamhällets fel, inte queeraktivisternas, men likväl är det sant.







tisdag 27 februari 2018

Om blod och belastning

Jag har nu stått på en stadig dos tram i nästan tre månader. Det gör att jag inte kan skriva, eller tänka. Brevid mig på anslagstavlan sitter en 1 gånger 1 meter stor mindmap om transfrågan. En av sakerna jag skrivit i versaler till mig själv på den är: ”försök vara nyanserad”. Den texten får ni vänta på, för att jag åtminstone har sinnesnärvaro nog att inse att det är lämpligt att vara snabbtänkt när man lägger huvet på stupstocken i en infekterad debatt. 
Har ni tänkt på att morfinpreparat ungefär en timme efter intag ger en känsla otroligt lik den då pulsen slutat rusa efter en orgasm? Många har sagt det före mig: man blir smart och kreativ av lidande. Dum och loj av njutning. Så jag kommer ingenstans här. Nyansera transdebatten jo tjena. Jag är trött. SÅ NU SKA VI PRATA OM MENS! Visst vet ni, den såg ni inte komma!



Så var dagen kommen då jag la tid på att skriva om något så ointressant som blodflöde. Här sitter jag med min svullna mage och mitt keffade humör. Många feminister tycker det superintressant detta. Inte jag egentligen. Ja hör till dem som alltid sagt att det feministiska samtalet borde handla mindre om typ menskoppar och stötande blodstänkt ”konst” och kanske mer om typ fattigdom och exploatering. Men men, jag är ju som sagt inte riktigt nykter nu heller. Kanske är det ändå mer det där med ”konst” som är mitt problem, och inte kvinnlig kroppslig erfarenhet.



En gång för nåt år sen, eller ok typ tusen gånger, men en gång skrev jag en hatlista. Den innehöll så vitt spridda företeelser som försäkringskassan, ost, bdsm, ett antal enskilda offentliga personer (typ kanske, kanske inte Lars Wilks) och just MENS. Såhär raljant formulerade jag mig då:

”Mens-diskussionen:

    Ärligt. Mens är ca superrötet. Asdåligt, överkeff, helt ogött och fullständigt meningslöst. Den överraskar mig fortfarande varje månad. Ba wtf, AGAIN?! Mens är än idag det enda som kan försvara nittiotals-looken med hoodie knuten runt midjan för att på effektivaste vis dölja digerdöden som äter sig igenom jeansen. Ja det är sjukt att mens är skuldbelagt, ja det är sjukt att det är svindyrt att köpa grejer att korka igen med, ja det är sjukt att det inte forskas ordentligt så folk ska behöva ha dödslängtan var fjärde vecka. Men i övrigt är det verkligen en helt ointressant fråga, kan vi inte bara gemensamt dumpa hela disskussionen? Varför ta tillbaka nåt som ingen jävel vill ha.”



Att äga den egna kroppen, att utforska den och vägra skämmas för dess fantastiskhet är en del av den feministiska historien. 


Om man är lite pryd eller bara jävligt kantig så är det lätt att lacka ur på alla de crazy punani-aktivteter radikala kvinnor ägnat sig åt i kvinnorörelsens regi (typ olika pull-läger och offentliga ägglossningar och sånt). Idag jobbar folk med begreppet ”kroppsaktivism” som på olika sätt handlar om att utmana ideal, normer och att istället älska sig själv. Det är naturligtvis jävligt värt och vi vet att det är ett problem att kvinnor fåtts att förakta sig själva. Jag pissar alltså inte det minsta på värdet detta kan ha för jättemånga. Ingen kan väl egentligen ifrågasätta eller ha en åsikt om hur folk delar sina celluliter eller bristningar på sociala medier. Hur någon fotar sina blodiga trosor och en annan poserar naken. You go liksom. Men är det inte också så att kvinnor alltid förväntats vara upptagna med sina kroppar? Att hålla på liksom. Oavsett för vems ideal det är. 

Expanderar vi bara kroppsfixeringen, i motsats till att göra oss av med den? Liksom kroppsfixeringen i rent estetisk mening, inte i varken praktisk eller politisk. Ibland undrar jag bara ingenting annat än hur någon jävel kan tycka att ett par blodiga trosor på insta är radikalt.


Minns en krönika publicerad för en massa år sen, med rubriken typ ”Varning för den patriarkala mensfällan”. Den handlade om just kroppsfixering som nåt som står i vägen för andra enligt skribentens mening viktigare frågor. Jag minns den nog mest pga den maskulina rävsax jag såg framför mig, gillrad med socker, sex och antidepressiva. Ett gott skrock mitt i den där veckan då jag mest är hungrig, kåt och ledsen. Hade gått i fällan direkt, förblött inte i min kvinnlighet utan genom något så universellt som en avklippt vad.


Men så härom dagen skrev någon en alldeles oskyldig statusuppdatering om törst på andras blod under lingonveckan. Typ: ”Hur kommer det sig att PMS inte använts som försvarsgrund av kvinnor som begått våldsbrott?”. Alltså pga då att man kan bli helt sjuk i huvet och vilja döda folk som typ råkar stå för nära på hållplatsen. Och ja, plötsligt fick det här med syndafloden en intressantare aura. Made me think så att säga, för att plötsligt handlade inte mensfrågan om förtryck i form av blått vatten i Libresse-reklam utan hur det kommer sig att kvinnlig erfarenhet inte erkänns eller anses spela den minsta roll i världen. Exempelvis vet vi att mäns specifika kropplighet används som alla möjliga upptänkliga försvar för diverse sjukheter de ägnar sig åt.



Jag har tidigare skrivit om den ansvarsfrihetsgrund som den brittiska kvinnorörelsen kallat ”self-preservation” vid sidan av ”self-defense”. Alltså det våld som kvinnor utövar mot män, när de inte är under direkt attack men som ändå är/går att förstå som självförsvar (Läs mer här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/05/om-self-preservation-e-nummer-och.html). Den texten är ett försök att beskriva vad lagstiftning skulle kunna vara i en värld byggd på kvinnlig erfarenhet. Dessutom, är det bara inte kittlande med kvinnor som begår våldsbrott, så säg! Wifey beats them back! Lite som detta med PMS-försvaret alltså.

Jag vill tyvärr oftast mest döda mitt ”nätverk” och egentligen samtliga av mina sociala relationer när jag har PMS. Skulle vara tråkigt om jag gick utan ansvar för det. Inte en särskilt vanlig kvinnlig erfarenhet. Den kvinnliga kroppen och dess utsöndringar har dessutom alltid, genom historien använts för att misstänkliggöra och kontrollera oss, så vi bör nog inte spä på det. Jag tänker osökt på detta fyndiga tillika klassiska ”skämt”:


”Lita inte på någon som blöder en vecka varje månad utan att dö”



(Här kan ni ta paus för att skratta ihjäl er)

Det är egentligen här det som faktiskt är lite intressant med mens finns. Inte i små söta tampong-portmonnäer. Utan i det kvinnoförakt vars uttryck ofta går att härleda till vår fysiska kropp och dess funktioner. 

 

Jag brukar alltid säga till mina wifeys att om han tycker mens är äckligt, då har han förmodligen större problem med kvinnor än vad han ger sken av. Det är helt enkelt en simpel varningssignal, lätt att kolla i inledningen av en relation: blodet och belastningsregistret! Lägg dem på minnet wifey! Två Bn, lätta att komma ihåg, då blod och belastning sammanfattar den kvinnliga erfarenheten rätt väl, rigth? Äckel och skam hos män, framkallat av kvinnors kroppsvätskor (och i förlängningen kvinnor själva) är så att säga en klassiker med lång tradition.



Jag skulle här kunna rada upp en massa sinnessjuka bibelcitat eller återge nån av de kanske ännu sjukare menstruationsmyter jag ägnat mina nätter åt att läsa det senaste. Såna där som beskriver blodet som bevis för kvinnans allians med djävulen eller döden. Såna där kittlande berättelser om rening och härsket kött. Men jag tror ni vet det där egentligen, och ärligt, vad är inte sjukt i bibeln eller det antika rom? Kanske inte en särställning för just mens egentligen. Jag vet inte. 

Mer intressant är antropologen Emily Martin, vars studie återges i Liv Strömqvists ”Kunskapens frukt”. Hon har visat att dikussionen om kvinnors PMS har samband med i vilken utsträckning kvinnor har efterfrågats för lönearbete. Ju mer de behövt oss för kneg, desto mindre har mensproblemet ansetts vara. I tider där kvinnan fått påbackning och återförts för ny volta i hemarbetet har diskussionen om mens som begränsning och sjuklighet återkommit.  

Slutsatsen vi kan dra utav det, är helt enkelt att det inte är kroppen i sig som begränsar kvinnor, men att beskrivningen av den används av män för att begränsa oss. 

 

Det är ju som med abort tex, den stora begränsningen ligger ju liksom inte i att kunna bli gravid, utan i lagstiftning/skam/bristfällig preventivmedelsforskning osv vilket onekligen hör manssamhället till. Ändå är det kvinnokroppen som omtalas som vårt stora hinder. Hur kunde nån missa alla gubbarna? Man ser inte skogen för alla träden eller vad man säger. Man ser inte patriarkatet för alla snubbarna. Blind och blodig lever man sitt liv.

Minns ni Lidl och deras pannband? Det var en stor skandal 2004 när den tyska lågpriskedjan skulle ta krafttag mot att personalen sprang på toaletten hela tiden. Det enda undantaget som skulle göras om någon skulle lämna sin post var vid mens. För detta tvingades menstruerande kvinnor att bära röda pannband eller armbindlar på arbetstid, och därmed tillåtas gå på toaletten. Detta var verklighet i både tjeckien och polen. En go markör för det förenade föraktet för kvinnokroppen och arbetaren. Den moderna varianten av historiska idéer om mens som hinder för lönearbete. Idag hörs av och till de feminister som själva för fram mens som en anledning att slippa kneg under några av månadens dagar. Modernt men riskabelt får man väl säga, om detta mens-aktivismens mest lockande idé-paket. 

Vad vill hon ha sagt egentligen? Det undrar du kanske. Det är just den där förmågan till sammanfattande slutsats och poäng som jag förlorat tre månader senare. Jag vet inte, förutom allt ovanstående vill jag ha sagt att  jag tänker mycket på kvinnokroppen och att jag har jättemycket mens. I vilket fall kan mer förväntas på temat i det närmaste. Jag måste bara sluta med tramadol innan dess.