lördag 22 juli 2017

Om en krigarkvinna i skyddshäkte eller när Pia fick nog

På arbetsförmedlingen i Braby är det rent. Den som går på toa där kan se att Ali signerar städschemat varje dag kl 7.30. Det sitter på insidan av dörren, ett bevis på nåt, vem vet vad egentligen? Kl 16 signerar någon med en obegriplig signatur.

Sofforna är inte soffor, inte bänkar heller. De är såna där fula breda sitsar, två och två med träkarmar runt om. Klassiskt väntrum. De står i två sektioner. Längs med väggarna och så två rader i mitten med ryggarna mot varandra. Det verkar vara många som är arbetslösa i Braby. Pizzerian över gatan har bara hälften så många sittplatser. Kanske för att folk tar med sig pizzan därifrån. Jag tvivlar på att folk får med sig nåt härifrån. Det står små fula bord emellan sofforna. Hela stället säger liksom, ja, ingenting egentligen. Det ger ett dött icke-intryck.
Sofftyget är mönstrat. Det ser ut som att någon stämplat dit det med ett ovanligt rent brännjärn. En maskin, med all säkerhet. Regelbundna nedsänkningar i tyget, som punktvis smält plast. Den ena av de två sitsarna är mer nött än den andra på alla bänksofforna. Där syns inte mönstret längre. Här sitter man helst ensam.
Fönstren har förstärkt plexiglas. Fast det syns inte heller. Istället syns urväxta, klumpigt ansade växter. Stamdracena heter de. Pia skulle ha vetat det. Men Pia är försvunnen.

Pia har slutat röka. Idag dricker hon sitt morgonkaffe på hemlig plats framför datorn istället för med morgonciggen på trappen. Jag vet att det känns som en förlust. Jag läser det som är det sista spåret efter henne. I februari 2017 skrev Pia ett brev till den rena arbetsförmedlingen i Braby där Ali och den obegriplige städar varje dag. Jag läser Pias ord och tänker att den där uteblivna ciggen, den var hennes minsta förlust. Eller ”var”, jag tror inte att Pia är död. Pia kommer leva för evigt. Pia är en amason, en krigarkvinna och det är därför som jag har fastnat för henne. Jag ska försöka berätta för er hur det blev. Jag ska ge er berättelsen om en fantastiskt besvärlig kvinnas öde.

Pia skrev till den rena arbetsförmedlingen i Braby att de gjort henne sjuk. Hon borde egentligen själv skriva sin berättelse, i första hand för att hon kan den bättre än jag. I andra hand för att det slår mig när jag läser hennes brev att hon kan skriva. Hon kan måla bilder med text. Men Pia är försvunnen. Pia är försvunnen och jag vill att ni ska veta att amasoner finns. Fast de är borta och oröker framför datorn någonstans där ingen kan hitta dem. Att de gjorde henne sjuk går inte att förneka, men det sjuka som hände, det berodde inte på henne.

Pia skriver att hon de gjorde henne till en GB-clown. Hon målar bilden av sig själv fastsatt i betongsockeln som kallas ”jobb- och utvecklingsgarantin”. Åtgärden med Fas 1, Fas 2 och så slutstationen: Fas 3. Där satt hon till slut och kunde inte komma någonstans. Hon kunde bara vicka fram och tillbaka i den riktning som andra puttade henne, aldrig därifrån, bara fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka med systemets fotfolk; coacher och kursledare, konsulter och förmedlare knuffandes från olika håll. Från olika håll till ingenstans. Fram och tillbaka vajade Pia-clownen.

En del siffror visar på så mycket som en tredubbling av våld mot handläggare på arbetsförmedlingen, bara under de senaste åren. Vad gör det med en människa, att reduceras till ett ”ärende”?

Alejandro var en utmärkt arbetsförmedlare. Kanske något mer omtyckt än kollegorna, det trodde han åtminstone själv. Trettiotvå år gammal tog han jobbet på den rena arbetsförmedlingen i Braby. Ni vet den där Ali och den obegriplige städar. Den som fjättrade Pia i betongsockeln. Kontoret hade ganska länge haft dåliga siffror och Alejandro flyttade från sin Stockholmsetta till ett uppdrag med bättre betalt och en nyrenoverad lägenhet. När jag hör att någon blivit head-huntad har jag alltid fått bilder av nåt som typ familjen Macahan hade kunnat ägna sig åt. Men Alejandro var inte fredlös i en amerikansk västernserie, han var en eftertraktad idéspruta. En ung man i karriären.

Han skulle nog få kontoret på fötter. ”Man kan om man vill”, det hade han alltid tänkt. Fungerat hade det också, han hade minsann kämpat. 
”Här på AF, här pratar vi inte om vad de sökande vill. Här pratar vi om vad de kan” sa Alejandro på den första metodhandledningen han höll för personalen i Braby. 
Det gällde att inte linda in det för mycket. Det hände ofta på landsbygdskontoren, att arbetsförmedlarna blev lite mjäkiga och daltade med folk. Alla känner väl alla och vem vill säga till grannens son att han är lat eller till kusinens fru att hon är obegåvad? Visst förstod han väl det. Det finns heller ingen som vill jobba med de långtidsarbetslösa. De tjänsterna är allra svårast att hitta bra folk till, det är likadant i hela landet. Därför hamnar alltid de nya där och de klarar sällan av att hålla linjen. Men Alejandro kunde, han visste hur man fixade en resultatrapport. För att inte tala om alla dessa sjukskrivningar, folk förstod inte att hålla sig friska, det är en del av arbetslivet. Oftast, så tänkte han på sig själv som driven. Alejandro var proffs på ”gröna siffror”.

Pia levde med Bengt. När Bengt kom in i bilden har ni inte riktigt med att göra, och jag vet inte heller säkert. Men Bengt gillar blues och kantareller. Han är en man med stor mage, stort hjärta, ganska stort ego och enorma händer. Den enda gången jag träffat honom la han sin hand på min rygg när vi kramades till hälsning. Jag minns att jag tänkte att den täckte hela min ryggtavla. Minns att det kändes tryggt. Ni vet en del män, de är bara sådär jättestora. Vad Bengt gör nu vet jag inte. Kanske bor han kvar i huset på gränsen till Värmland. Kanske blommar trädgården också sommaren 2017, kaprifol över verandan, sällsamma fingerborgsblommor mot uthusväggen. Vita, lila, några nästan lite gula. Han kanske plockar sin svamp, lagar nåt trasigt och gnolar till musik från ett fönster. Jag hoppas det. Kanske har han skaffat sig en schäfer. Kanske vet han vart hon är, och planerar att resa efter henne. Det hoppas jag också lite på. Bara han tar med schäfern. Schäfern som jag tror heter Palme eller Per-Albin. Jag ser den gå vid hans sida, när han bommar igen fönstren och låser uthuset. Gör sig redo för avfärd.

Men det enda jag säkert vet är att Pia inte är med honom längre. Hon sitter inte längre på verandan med höstlöven. De låg utspridda för att torka. De allra rödaste löven hade hon samlat, den där höstdagen som vi träffades. När de torkat band hon rosor med ståltråd av dem. Lackade dem med nåt som jag inte vet vad det var, kanske nåt jättekemiskt. Pia är ingen hippie. Hon är en förklädd krigarkvinna. Det var de vackraste rosor och jag blev orimligt imponerad. Det var många år sen nu men jag minns fortfarande hur de gjorde allt annat fult. En liten stund ville jag också bo i huset, kanske ha på mig nåt stickat. Ni vet, i naturkulör. 
Jag var där för att lämna min älskade terrier, min ögonsten Rex som blivit sönderstressad när vårt gemensamma liv hade kraschat. Då fanns de där, Pia och Bengt, och det mest perfekta pensionsklimatet för en hund med trasiga nerver. Idag är han död.

Det finaste av allt var fingerborgsblommorna, de var som hämtade ur en saga. Omgivningen fick mig att tänka att jag inte måste äga det som är vackert, och plockade inte en endaste en. Det var tur såhär i efterhand...

Hade ni sett ett foto på Pias hem är jag säker på att åtminstone ett av tre ord som dykt upp i era huvuden hade varit ”idyll”, kanske hade de andra två varit ”lugn” och ”natur”. Men över den lugna idyllen hovrade arbetslinjen och kapitalismen. Det lössläppta rovdjuret som äter människor och som kan göra amasoner till glass-gubbar.

GB-Pia var en del av det som forskarna kallar prekariatet. Ett proletariat i en extra ”prekär” situation. En situation ”långt bort från arbetsmarknaden” som kännetecknas av allt det som folk tror finns på riktigt; pension, semester, trygghet och välfärd. En situation långt bort ifrån precis allting utom osäkerhet, fattigdom och förnedring. En situation av ständiga misslyckanden, utnötning och kontroll via rädslan att helt tappas bort.

Utbrändhet: efter långvarig stress inträder vävnadsdöd. Exploateringens yttersta gräns. Är detta den kvinnliga arbetarklassens självdöd?

Vi måste ge dem lite bakgrund, Pia. Så att de fattar att ingenting var ditt fel. Vi börjar sommaren 78. Ni hjälptes åt, alla tillsammans, visst var det så? Jag vet att du inte var dum, även om det kändes så i efterhand. Du var aldrig dum och man måste tro på varandra. Gör man inte det är man ingenting, har man ingenting. Du hade hittat kärleken där ute, i de värmländska skogarna där man bara vill ha stickat och dricka te. Du träffade honom och jag ska inte skriva hans namn för jag vet att du förlorade honom.

Det blev tidigt 80-tal och du hade fött er första flicka, ni var lyckliga. Ingen hade några pengar förstås, varken du och han eller någon som ni kände. I många år hade ni hyrt ett liten stuga när någon av alla era vänner gick i borgen för ert egna hus. Jag ser framför mig hur ni grejade, byggde, fixade och skrattade. Jag tror att du var övervacker och hade långt hår. Jag tror att det var skit ibland också men vad tjänar man på att minnas det? Ni trodde på framtiden, kanske till och med mer än alla andra gjorde. Nåt eget! Ett hem! Nåt att ta hand om. En stadig grund att stå på. 

På den tiden kunde ni fortfarande leva på hantverket. Det var inget lyxliv, men det gick runt och ni kunde arbeta med det som fick er att må bra. Du gjorde smycken, broderade och vävde. Han gjorde träsmide. Ni fick ett barn till. En rödhårig liten en som sprang där mellan träden. Många år senare kom hon in i mitt liv och förresten så älskar jag henne. Ni turades om att bjuda hem varandra i husen, och även om ni kanske i ärlighetens namn drack lite för mycket ibland och tänkte lite för lite på framtiden så var det livet. Livet som det skulle levas. Barnen somnade tryggt tillsammans, till dämpade röster, till ert skratt och er musik. Men trygghet är bara ett tillfälligt tillstånd i livet under kapitalismen.

Allt stabilt skulle rasa och det gör ont i mig Pia, när jag läser hur du ber om stöd i ditt brev. Hur du skriver till dem att du vill stå på egna ben men att du måste ha nåt att äta medans du försöker bygga upp ditt liv ytterligare en gång. Du avslutar med att om det inte går att ordna så får det bara ”gå ändå”. Du är en krigarkvinna och om du inte får mat så får det gå ändå.

När Ulf hittade sitt hus tvekade ni inte, jag vet att ni ville hjälpa. Det var inga stora pengar, hus i Värmland kostade ingenting för tjugofem år sen heller. Ni ville göra det som andra gjort för er, för att ert liv skulle kunna börja. Jag tror att det var så det gick till. För vem lusläser papper, vem fantiserar om katastrofer? Vem är den som inte litar på andra?

Pia och barnens far gick i borgen för vännens hus. Tio år senare var barnafadern död och Ulf slutade betala sina räkningar. Pia blev ensam med lånen och skuldsatt för resten av sitt liv. Socialtjänsten hjälper inte till med skulder, och nån gud har väl ingen vågat hoppas på. Han bevisade inte sin existens när hon förpassats till den ekonomiska bottnen, ensam med två barn och ett ovanligt vackert hus.

Om han funnits så skulle han ha hjälpt dig då. Du hjälpte dig själv. Sorgen åt, skoningslös tuggade den både dig och barnen. Jag skall inte berätta om det. Det är för nära. Men för den som har två små barn, en svekfull vän och en finanskris finns inget utrymme att sörja. Jag tror att sorgen fick ligga kvar där inne och därför tror jag att det gick lättare för dem att knäcka dig.

Jag tror den som läser förstår, Pia. Det gick åt helvete och det kunde inte du hjälpa. Så är vi framme vid GB-sockeln, ”Jobb- och utvecklingsgarantin”. 2013 undertecknades SAFT (Skogsstyrelsen och Arbetsförmedlingen Tillsammans), en överenskommelse som skulle se till att personer som ”står långt från arbetsmarknaden” kommer ut i arbete och att skogsnäringen fick ”kompetensförsörjning” i form av 2000 livegna människor.
Det var egentligen en rätt bra åtgärd för Pia, om nu någon ska vara det också. För att inte säga för mycket så var det helt rätt. Hon lärde nytt och kunde dessutom mer om skog och mark än de flesta andra redan innan. De röjde, fick lära sig använda tung utrustning och inventerade i skog och mark. Men året tog slut och istället för att erbjuda anställningar togs nya gratisjobbare in. Pia var inte ens berättigad till a-kassa efteråt. Vad de fick för timlön skall vi inte prata om, det var ju inget ”riktigt” jobb.

Jag kan inte tänka mig någon människa som inte skulle ha känt sig utnyttjad. Av den enkla anledningen att det var det som hände, de utnyttjade dig. ”Skogsstyrelsen och arbetsförmedlingen tillsammans”, två statliga myndigheter i maskopi. Ni kände er lurade allihop, arbetsförmedlarna hade utlovat jobb efter periodens slut hos andra arbetsgivare, men med samma statliga stöd. Det hände inte. Tack och hej. De ansvariga beskrev projektet som ”tillfredsställande”. De tyckte det det var ”tillfredsställande” att ge människor ”en chans till arbete”. De tyckte det var ”tillfredsställande” att samtidigt täcka upp behovet av arbetskraft i skogsnäringen utan att de behövde betala riktiga löner. De tillfredsställde sig med dig, Pia. När de pratade om det som att de hade gjort dig en tjänst är det klart att du blev förbannad.

Vinterns efter fick Pia förklarat för sig att hon inte kunde ta praktikerbjudandet hon fått, för att hon först måste söka arbete i tre månader. Min amason gav sig inte, hon krigade sig upp till de högsta hönsen i huvudstan över detta absurda. Men när hon väl fick rätt hade hon redan kraschat, kört huvudet i deras vägg. Sen kom tabletterna och sjukskrivningen. Det finns tabletter mot depression, det finns tabletter mot ångest, det finns lugnande och sömntabletter. Insomningstabletter och humörstabiliserande. Det finns massvis av tabletter för arbetslinjen.

Och så startade hon om. Efter många om och men blev det jobb på forntidsbyn med lönebidrag. Det var en sån där park man kunde besöka och lära sig om Sveriges historia och hur folk levde förr. Ett sånt där ställe dit de skickar skolklasser. Pia trivdes visserligen, men jag tror att det var alla de där ”om:en” och ”men:en” som var mest tärande. Att aldrig kunna veta säkert hur det skulle bli, att inte äga sin tid. Att aldrig kunna planera det som är den korta period kallad livet. Inte konstigt att det finns massvis av tabletter för arbetslinjen.

Jag vet att du gjorde succé på forntidsbyn Pia, du skriver det också i ditt brev: ”som klippt och skuren” för verksamheten hade de beskrivit dig. Du fick göra det du är proffs på, hantverket. Ditt yrke, inte din hobby. Det sägs att prekariatet saknar yrkesidentitet. Jag tror det var det minsta de tog ifrån dig. Du hankade dig fram på folkhögskolor och kulturskolor, gjorde en samhällsinsats med din kunskap. Men under tiden dränerade de dig, åderlät dina krafter. Du blev trött och kapitalismens käftar slutade aldrig tugga. Nafsade en bit i taget på livslusten. Så damp den ner i försäkringskassans postbox i Sundsvall, ytterligare en sjukskrivning. Och jag vet Pia, att under tiden så betalade inte vännens lån sig själva. Till slut skulle de växa till astronomiska summor. Jag undrar om du öppnade alla breven som måste ha kommit.

Tiden gick och en praktikperiod på förskola gick i stöpet. En möjlighet att ta över ett bärplockar-företag gick också det om intet, för att plötsligt visste du inte vem din handläggare var och ingen ringde tillbaka. Ständigt nya namn på pappren, förmedlare du aldrig såg. Ibland gick du och satte dig i de där nötta sofforna, men till ingen nytta. Du hade F-skatt för smyckestillverkning och väntade på möte om starta-eget bidrag för att kunna utöka. Men ingenting hände och det åt dig. 

Såg någon hur du mådde? Spelade det nån roll?

Jag får inte ihop hur många år du flyttades runt i åtgärder, faser och program. Men jag vet att det var en stor del av ditt yrkesliv. Jag läser dina rader: ”jag har sex år kvar till pensionen och jag tänker inte spendera mer tid på självförtroendesänkande aktiviteter”, var det en antydan om din plan? Jag tolkar det så. Var det ett hot eller ett löfte? Kanske var det båda två. Kanske var det bara ett krasst konstaterande.

I Pias brev till den rena arbetsförmedlingen i Braby återkommer det ständigt. Hela tiden beskriver hon hur hon sitter fast. På ett ställe skriver hon om hur hon i bakhuvet planerar för att ”komma ur och vidare”. Pia ville aldrig ha arbetsförmedlingens ”hjälp”. Hon var förmodligen en av de allra jobbigaste ”ärenden” de någonsin haft. För Pia är inte som alla andra. Hon är en krigare som inte klär i mössa, varken på huvudet eller i handen. Pia var aldrig tacksam. Det enda hon ville var att få leva ett värdigt, vettigt liv på sitt eget sätt. Den envisa självrespekten gjorde att de aldrig riktigt fick henne dit de ville. Systemet kunde inte göra om henne, så det gjorde sönder henne istället. 

”Jobb- och utvecklingsgarantin” blev hennes fängelse och det höll henne fast. Inlåst för sin egen skull. Som ett skyddshäkte, undan från marknadsekonomins härjningar. Varken jag eller Pia kommer någonsin att förstå alla regleringar, byråkratiska processer och all siffermagi. Ingen kommer att kommentera ett enskilt fall. Ingen vet exakt hur det var eller varför, men det är lätt för vem som helst att se att det inte fungerade, och att det liksom inte gjorde något. Ingen fick sparken, istället fick arbetsförmedlingen i Braby extra resurser i form av den utvalde Alejandro.

Panikångest: en situation där kroppen signalerar rädsla eller fara. Blir vi kalla så fryser vi, äter vi giftig mat så kräks vi, är vi rädda får vi ångest. Panikattacker är ingen sjukdom. Det är en fullständigt normal reaktion vid yttersta stress.

Det hade blivit maj 2017 och Alejandro skulle gå utanför ramen. Han skulle åka hem till en arbetssökande. Den här kvinnan skulle han fixa. Hon var uppenbarligen inte riktigt klok och såg dessutom ut därefter. Hon hade skrivit ett brev som fick henne handläggare att totalt tappa tålamodet. Det ligger inte i arbetsförmedlingen uppdrag att agera psykologer. Men Alejandro var bra med folk. Visste hur man skulle prata så att de förstod. Den här Pia, hon var en riktig resursätare.

Det var vackert där ute, det fick han medge. Att det inte kostar nåt såhär långt ut på landet visste han, men det kändes ändå inte riktigt rätt att en människa som inte haft ett riktigt jobb på år och dar skulle bo i ett så vackert hus. Stort var det dessutom. Pia var utbränd och deprimerad skrev läkarna. Panikångest skrev de. Hur man kunde bli utbränd av att inte göra nåt översteg Alejandros förstånd, men nog visste han vad det var att vara trött allt. Han hade flängt runt som konsult i massvis med verksamheter i sitt relativt korta yrkesliv. Det tar på krafterna det. Men man kan om vill, det skulle han säga till Pia. På MI-kursen, hade de sagt att man ska ”gå med i motståndet” hos klienten när man har motiverande samtal. Inte argumentera emot. Alejandro argumenterade inte emot, han svarade aldrig Pia nåt alls när hon försökte berätta hur hon mådde. Ingen vet om hon ställde honom frågan som står att läsa i brevet: ”duger jag till någonting alls”?

Det gör något med en människa, eller hur Pia? Att bli använd och förbrukad så som du blev. Få saker är så knäckande som att bli fråntagen sitt människovärde, sitt eget, sin personlighet. Allt det där som man är. Det spelar liksom ingen roll att man vet att det är fel, att man visst är värd nåt. Att man är något överhuvudtaget. Det känns inte så iallafall. Det är inte så iallafall. Sanningen är att de flesta människor är inte värda någonting alls. Inte i sig själva, bara i sin eventuella funktion i systemet. Det är sanningen. Sanningen som känns.

Jag läste om någon annan som i Fas 1, den där man får lära sig att skriva CV:n och får coachning, hade blivit tillsagd att börja se sig som en produkt. Om man ska konkurrera med andra är det vad man måste bli. Om konkurrensen inte fungerar är det vad de gör en till iallafall. En del säger att den första fasen är den värsta. Det är den där man bryts ner och byggs upp igen,  en återvunnen resurs. Som ett gammalt mjölkpaket. Du var en förbrukningsbar resurs, som en naturtillgång. Naturtillgång är en så vacker beskrivning om man bara tolkar den annorlunda, men så såg de dig inte. De såg inte en kvinna. En som levt, älskat, gråtit, kämpat. Reducerad till en ynka matematisk uppgift. Så tror jag att det kändes. Precis som det var. En siffra hos AF som aldrig blev grön.

Det var goda piroger och Alejandro åt flera. Riktigt bjöd till. Vitlök, spenat och tomater, hemodlat alltihop förstås. Tid hade hon iallafall tanten. Ingen kunde säga att han inte gjort sitt yttersta. Dessutom hade hon en stadig relation, nog var det Bengts uppgift att engagera sig i hennes mående. Men han verkade ovanligt ointresserad vid mötet, för att inte säga ovälkomnande. Han var inte ens med och fikade. Nåja, familjeterapeut var Alejandro åtminstone inte, det var ett som var säkert.

Var du rädd Pia? Rädd för vad de drivit dig till?

På hemvägen njöt Alejandro av sitt dagsverke, ännu en av dessa stackars människor hade fått honom att paddla lite extra. Nu låg bollen hos henne, han hade ätit och berömt, lyssnat och inte sagt emot. Det ligger inte i arbetsförmedlarens uppdrag att fixa någons liv, det ansvaret ligger på individen. Men ”det kan vara viktigt för individen att få ge något tillbaka när de fått hjälp”, det skulle han säga på nästa metodhandledning. Piroger kan vara en sådan sak.

Han kräktes. Han kräktes tills gallan rann längs med den slätrakade hakan. Ilsket gula fläckar på skjortkragen. Det gör otroligt ont när hjärtat slår i otakt. Eller så gör det inte ont alls, det är bara så obehagligt och skrämmande att det borde, måste göra ont. Jag vet inte. Inte Alejandro heller. Han var för trött. Men vem kan sova när bröstet spränger och magen krampar? Svetten lackar och ”det kan vara viktigt för individen att få ge någonting tillbaka. Piroger kan vara en sådan sak”.

Så låg han där på sitt badrumsgolv. Arbetsförmedlaren. Digitalis Purpurea inmundigad av Byråkratis Idiotis. Förmedlarus Stendödus. Fingerborgsblommor innehåller hjärtglykositer, digitoxin och digitalin. Två rejäla blad kan vara dödligt för en vuxen person som inte får sjukhusvård i tid. Livsfarligt och försvinnande likt spenat. Det visste du Pia, eller hur? Du visste det för att du vet en massa saker och för att hästen dog. Den dog för en massa år sen och den hade ätit bladen. Ventrikelflimmer, ojämn hjärtrytm som slutar i hjärtstillestånd. 

Död genom förlamning av hjärtat och andningsorganen.

Så tror jag att hon gjorde det. Jag tror att Pia fick nog och förgiftade den jäveln med sina sagoblommor. Det är lätt att kritisera. Det var inte Alejandros fel och det vore såklart bättre att spränga hela skiten än att avliva en enskild. Det kanske var orätt, men nån gång är det bara dags för en lady att säga ”enough is enough”, eller hur Pia? Det kan vara viktigt för individen att ge någonting tillbaka. Piroger kan vara en sådan sak. 





Tack U, för att jag fick skapa Pia utav dig och inspireras utav dig. Tack för att jag fick läsa ditt brev till AF. Även om kanske inte hälften i den här novellen är sant och jag har livlig fantasi så är det ett som är säkert: du är verkligen en krigarkvinna.





onsdag 5 juli 2017

Om patriarkat och frihetsberövande, undulater eller pengar.

Hon sa det när hon berättade om hur bodelningen efter skilsmässa gick till:
”Ja.. alltså vi kom ganska snabbat överens om att jag inte skulle få någonting.”

Bara så, som att det var en helt normal överenskommelse. Normaliseringens orättvisa, där allt du fortfarande vet är fel är rätt. Idag snackar vi om det som ekonomiskt våld.
Alltså hur män kontrollerar eller utnyttjar kvinnor via pengar. Asså, vad använder de inte? De skulle förtrycka oss med fan jag vet inte, typ undulater om de kunde. Detta är inte ett påstående om att alla män har mer pengar än kvinnor eller att frigörelsen står att läsa i ett kontoutdrag. 

Pengar är ett vapen och en livsnödvändighet. Det är ett medel, ingenting annat, ait? Ekonomiskt våld är kapitalism och patriarkat samverkande som den mest välfungerande myndigheten av dem alla.

 

Det ingår i den större våldsbilden och är handlingar som i sig inte nödvändigtvis måste uppfattas som våldsamma men som en ingrediens i relationen därför är en av de mest förrädiska. Det förekommer liknande skit i relationer som inte per definition är våldsamma utan som mer präglas av allmän svinighet och respektlöshet. I de relationer som präglas av makt och kontroll vågar jag dock säga att det nästan alltid finns. Pengar som maktmedel är regel snarare än undantag.

Det är han som tar lån i hennes namn och sedan inte betalar. Det är han som skriver alla sina polares bilar på henne. Det är han får in bådas löner på sitt konto och sedan ”ger” henne pengar till nödvändiga utgifter. Det är han som pressar och hotar henne i bodelningen för att hon ska skriva på och inte låta staten dela lika. Det är han som inte låter henne arbeta eller som trakasserar henne på arbetsplatsen tills hon inte får/kan vara kvar. Det han som orsakar depressioner och långvariga sjukskrivningar. Och det är han som, den här kan ni allihop, har lånat en jävla massa pengar som hon när hon lämnar honom aldrig får tillbaka.


Det är ett sätt att exploatera, att leva av henne, men också ett effektivt frihetsberövande.

”Vi levde på mina pengar jag och barnen. Jag vet faktiskt inte ens vad han tjänade.”

”Fattar du?! Han tog min lön å tog ut mig på stan och köpte dyra grejer ibland. Sen skulle jag visa upp dem när vi var ute tillsammans. Hans fina presenter. Men, han köpte liksom aldrig nåt som jag ville ha...”

På det politiska planet har radikalfeminister (gotta love them tho) alltid snöat på kropp och sexualitet, men vi har varit rätt keffa på att se allt det andra. Pengarna, försörjningen, det materiella livet. Det materiella som är alltings förutsättning. På forskningens front har analysen av fattigdom och våld mot kvinnor inte kombinerats, setts tillsammans. Och på det samhälleliga planet dras vi som vanligt med den gamla jävla idén om att delat föräldraskap alltid är till barnets bästa, klart att mamma och pappa delar på pengarna för hela familjens skull liksom?! eh..

Men nu kommer det, på alla fronter utom i den trötta antifeministiska offentliga debatten börjar röster höras. Rösterna som frågar: Vart fan är pengarna?!


Frihetens portalparagraf är för fan materiella förutsättningar att klara sig själv. Utan dem kan hon inte gå. Utan ett eget kontokort kan hon inte ens ta en taxi därifrån. Självklart gräver en kontrollerande man ekonomiska fallgropar längs hennes väg.



Fråga dig, hur kan det komma sig att ensamstående morsor rapporterar en bra mycket högre siffra än andra kvinnor när det kommer till våld och övergrepp? Självklart har det att göra med varför hon blidde ensam från början. Det ekonomiska våldets lilla guldkant är att det är den våldsform, som på ett helt annat sätt än de andra kan frodas även efter the break-up. Han kan äga henne tills döden skiljer dem åt, gifta eller inte.

Det är hon som bor på kvinnojour långt från sitt arbete. Det är hon som inte kan arbeta för att förskolan är en säkerhetsrisk för barnet. Det är hon som står med viten (böter) efter en umgängesdom som inte fungerade. Det är hon som inte kan arbeta för att han ”väljer” att inte ta ut sin hälft av föräldradagarna. Det är hon som inte får hjälp av soc med sina (hans) skulder. Det är hon som inte kan ta det ekonomiska ansvar som soc kräver för att hon aldrig i sitt liv tidigare har betalat en räkning själv. Det är hon som har en psykolog som inte är ansluten till landstinget och som hon inte får bistånd till. Det är hon som förlorar sitt barn i vårdnadstvist för att hon inte har nåt stabilt boende medan han sitter i den tidigare gemensamma villan.



I forskningen kallas det att staten administrerar våldet. Låter det fortgå och ger det utrymme. 

 

Jag höll en föreläsning i en högstadieklass. Pratade om begreppet ”Mäns våld mot kvinnor” och när jag säger ”... och slutligen så är våld mot kvinnor både sanktionerat och i en del fall utfört av stat, militär och polis.” Eleverna nickade stumt. Men deras lärare, en redig karl i sin fulaste skjorta bröt myndigt in för att ”tillägga” att det såklart inte gäller i Sverige. Således blev det rätt dålig stämning mellan oss, needless to say lille besserwisser.

Försäkringskassans underhållsregler är ett ypperligt exempel på statens förtrycksadministration. När ett barn har sitt boende hos bara en förälder är den andre skyldig att bidra till barnets försörjning. Den andra föräldern ska betala underhåll. I de fall där farsan inte kan eller vill betala kan mamman ansöka om att få pengarna via kassan. De betalar då ut minimibeloppet och fakturerar sedan farsan antingen hela eller delar av beloppet beroende på hans taxerade inkomst. Om den gode fadern då betalar sina räkningar i tid så upphör utbetalningarna från kassan efter sex månader. Då är det upp till mamman att ”samarbeta” sig till pengarna från honom. Det ansvar som staten skulle axla lassas över på henne. Lyckas hon inte får hon göra en ny ansökan till kassan och sen traggla på i sex nya månader.



Det är spännande det där, det är barnets rätt och pengar det handlar om. Vilken annan ekonomisk rättighet diskuteras utifrån två andra personers förmåga att samarbeta? Det är ju helt jävla irrelevant när det handlar om BARNETS rätt att inte leva i fattigdom. Vilket alltså är underhållets funktion då jävligt många barn till ensamstående kvinnor gör det (iallafall). Föräldrar där allt är smooth and friktionsfritt ansöker inte om underhållsstöd. Redan idag står 10.000 barn i sverige helt utan underhåll, för att mamman inte orkar med processen. Hon är för rädd för konsekvenserna och hans ilska. Läs här den briljanta boken ”Att köpa sin frihet – ekonomiskt våld och andra saktionerade härskartekniker” skriven av enastående föräldrars f.d generalsekreterare Sophia Lövgren.

Att tvingas ”samarbeta” med honom betyder att han kan ställa krav på att träffas, på att få lägga till en dag i umgängesplanen eller att få bestämma vad pengarna skall gå till. Det är han som kräver att ungen sover över fast hen inte vill, för att övernattningar drar ner underhållet. Sist men inte minst innebär det obligatorisk kontakt, morsor som fått vara ifred i åratal måste nu ta kontakt med sina bödlar och be. Vi har ännu inte sett fullt ut hur de nya reglerna spelar ut, men med all sannolikhet talar vi om massvis med obetalda pengar och kvinnor som inte orkar agera fogde. 

Och ja jag vet, det ska finnas undantag från systemet vid våld, men kan vi liksom erkänna det här med att myndigheter kanske inte är direkta proffs på kvinnors utsatthet?


Ett annat sätt är vårdnadstvisterna. (Klargörande till lipsillar: det finns nödvändiga vårdnadstvister.) En vårdnadstvist är en otroligt dyr process. Till en början finns statlig rättshjälp för den som inga pengar har. Men den tar slut och nya processer kan startas så länge barnet är minderårigt. Det finns två tydliga typer av män som processar sönder kvinnor: de kriminella som ändå inte har nåt å förlora på å skuldsätta sig själva, och såklart: de rika! När rättshjälpen är slut precis som hennes besparingar tvingas hon att förlika: att avsluta innan det går till huvudförhandling (det som leder till domslut, att rätten bestämmer). 

Så blev det för hon som jag träffade, hon som var gift med företagsägaren. Den mest charmerande slipsnisse du kan tänka dig, han krossade henne med statens medel tills hon med egna ord ”offrade” två av sina barn. Förlikningen gick ut på att han fick dem boende hos sig, medan hon ”räddade” barnet som han utsatte mest. Känn på den. Hon hade inte råd med alla tre. Heartbreak och skandal är små ord i sammanhanget som är deras fortsatta liv.



De fysiska och psykiska skador som långvarigt våld ger gör att kvinnor hamnar i fattigdom. Det finns tydligt belagda samband mellan ”bidragsberoende” och tidigare utsatthet. 


Eftersom socialtjänsten blitt ett jävla plockepinn av olika enheter där ”våld” eller ”Individ- och familjeomsorg” är en och ekonomi en annan trillar the wifeys mellan stolarna. Det hårt kontrollerade systemet och de begränsade resurserna gör att kvinnor upplever liknande kontroll från statligt håll som i den tidigare relationen och relationen till ”the man” (staten) blir traumatiserande på samma sätt som den till ”a man” (mannen). Asså snygg liknelse ändå? Vet tyvärr inte vem som myntade den först. Jag bara minns den pga brilliance.



Elisabeth Näsman och Stina Fernqvist beskriver den här fallgropskavalkaden:

”Mamman och barnen får ej bostadsbidrag och underhåll eftersom mannen fortfarande är skriven där (på hennes adress). Eftersom hon skulle ha rätt till det om hon flyttade fick hon ej försörjningsstöd (socbidrag). Medel till att utrusta ett nytt hem fick hon inte heller eftersom hon kunde fått det vid uppdelningen av det gemensamma.”

All denna systemfaliure för att en man så enkelt kan paja allt genom att inte ändra sin folkbokföring. Min exempellista kan go on forever, men ni fattar?

Så mina vänner vad landar vi i här? Att det evinnerliga tjatet från politiskt håll om åtgärder mot mäns våld mot kvinnor är ett jävla snack. Statens oförmåga att anpassa systemen till verklighet tvingar henne tillbaka hem, eller till ett liv i det som så fint omformulerats till ”ekonomisk utsatthet”.

Den eviga frågan kvarstår: Var fan är våra pengar?



Den ekonomiska feministiska analysen får aldrig stanna vid lika lön. Den stannar vid rätten till liv i frihet och materiell jämlikhet. 

 

 

fredag 16 juni 2017

Om socsverige

Kommuntjänstemän blir kåta av ”samverkan”

Alla ska samverka

- Här samverkar vi

Ingen vet vad samverkan är

Alla säger samverkan



Utreda, behovsanpassa, kartlägga

Inreda, bordlägga
Bidragsbekostad mögellägga


Egenmakt, delaktighet

Ingenmakt och valfrihet
Ofrihet


"Socialtjänsten skall utforma insatsen i samråd med den enskilde"

Vem är den enskilde?

Jag är en människa

Alla är enskilda, ingen är tillsammans

I samråd är alla ensamma

Systemet samverkar utan verkan

Inverkan, utverkan



Påverkan 
Ledsen

Värk

Pms

Enskild

Frånskild kvinna kallad den enskilde hälsar från hisingen

Pissingen



Kommuntjänstemän blir kåta av "mångfald"

"Insatserna skall syfta till inkludering utifrån mångfaldsperspektiv"

- Jag fick skriva intersektionalitet!

Ingen vet vad det är

Den kvoterade multikultimångfaldsgruppen ger sitt alibi

- Socioekonomisk bakgrund?
- Du kan glömma att vi skriver klass


Samverkande identiteter utan påverkan



Trygghet och trivsel

Kameraövervakad egenmakt

"Behovsprövade insatser i samverkan med den enskildes nätverk"
Delaktighet

Välkommen till soc-sverige här är ingen fattig

Evidensbaserade insatser där den enskilde själv skall lösa sina problem


Sluta filma då



Barnets Bästa I Centrum – BBIC

”Han köpte en pistol” finns inte med i utredningsformuläret

"Den enskilde ska göra sin röst hörd"

Säg nåt som har en flik i dokumentationsprogrammet 



- Det är inte socialtjänstens ansvar
Här jobbar vi med ingenmakt och samverkan

Påverkan, inverkan, ingen bor i centrum – där är barnets bästa

BBIC, MST, KBT

GHB, THC, PCP



Inatt bränner en mångkulturell grupp en bil i samverkan

Egenmakt

Påverkan

Ingenmakt

Här är ingen enskild här jobbar vi med inkludering

Bilar med belastad socioekonomisk bakgrund
På pissingen är vi kostnadseffektiva

Gruppens sammansättning bör ses över utifrån kön och ålder



"Socialtjänsten gör alltid en proffesionell riskbedömning"

- Det är en risk att vara en pojke

- Risk för vad?

Pojkar är överrepresenterade i statistiken

Det är inte en risk att vara en flicka men det är en risk att vara en flicka nära en pojke

Flickor är inte representerade

- Du kan glömma att vi skriver klass


Ingen risk att vara en flicka
- Socialtjänsten skall inte utreda för mycket
Våld kan inte dokumenteras på vår enhet
Behovsprövade insatser
Inte till flickor
"Ärendet skall hanteras skyndsamt och utan fördröjning"
- Nu har vi tio minuter till det här samtalet
Flickor har inte behov


Alla pratar

Ingen lyssnar

Ingen säger nåt

Som på dagis


onsdag 31 maj 2017

Om råttor, mänskogrisar och löneslaveri

Börjar det tagga mot semester för dig? Längtar du till de där veckorna då du ska leva? Sommar is coming. Nu gäller det att snabbt som fan ta det jättelungt. Göra så lite som möjligt och så mycket som möjligt. Ett svårlöst mission ändå. Snart är det över. Sommarsemestern, den där löjligt korta perioden på året, då löneslaveriets bojor byts mot festivalarmband, vänskapsband, jävla godissnören och bikinilinjer. Vår desperata längtan efter ledigheten och arbetsfriheten, säger den inte allt egentligen?



För i arbetslinjens Sverige har ett område stakats upp inom vilket ingen kan vara fri. Det är det område som heter ”utanförskap” och som förnekar varje meningsfull relation utom den som består i avlönat arbete.” 
- Patricia Lorenzoni

Åttatimmarsdagen fanns innan kvinnor vann rösträtt. Lördagsarbetet avvecklades samma år som Ricky Martin föddes. Det är änna på tiden att det händer nåt....”
- Ensam Mamma Röker

It's a race, a race for rats
A race for rats to die”
- Placebo

Jag har käkat tio tabletter om dagen i typ två veckor, inflammation i bröstryggen. De senaste dagarna har jag i brist på annat börjat äta random tabletter utskrivna för gamla benbrott och sånt. Vet att det är en slippery slope egentligen. Har ont, kan inte sova. Den hurtiga sjuksköterskan på mottagningen lyckas ordna en telefontid för att diskutera ny medicinering, om två veckor. Ett skämt. Ett hån.

Jag kommer med all sannolikhet inte att klara ett helt yrkesliv. Vi är många, förlorarna. 


Det är redan så att jag inte fixar heltid. Läkarna pratar om att personer med reumatism har större sömnbehov och större träningsbehov. Kronisk smärta måste vilas, sovas, uthärdas, tränas, skötas. Men jag har inte råd med sjukskrivning och jag orkar inte alla jävla papper och utredningar och telefonköer. Envis å stolt, jag vet, men va fan, haru krigat med försäkringskassan nån gång? Värsta passive-aggressive Katla. Har tusen strategier för att få ihop livet, och indirekt täcka upp för sjukvårdens haveri. Skelettet har börjat bryta ner sig självt, benskörhet. Jag jobbar ”frivillig” deltid.

”Vet du att det finns yoghurt med 3 % fetthalt”? frågar min läkare. 
Besatt av mitt låga BMI. Mat är inte ett problem. Hon hör inte, tänker säkert att jag är en självsvältande bimbo. Försöker förklara att jag inte vet vad jag ska göra, barnomsorgen har inte öppet för att jag ska kunna träna. Sjukgymnasten säger att jag måste sova efteråt. Vem sköter allt då? Vem ska gå till jobbet? 
Handla, städa, tvätta, bärsa, älska, leva, skriva.
”Ja, vi skriver ju inte ut prestationshöjande om det är det du menar”
NÄDU tack tjack kan jag minsann ordna själv om jag vill. Men tack för hjälpen, du som aldrig haft ett vanligt jobb och sitter där med huvet på sned i din vita rockjävel.
”Vet du att jag tycker du ska vara stolt och glad över att du får ihop livet överhuvudtaget.”
Ni vet när man står där, och från att ha vart en jävla amazon-lady blir man succesivt tilltryckt och förvandlad till typ flickan med svavelstickorna å ba tar mössan i hand å ba ”ja tack å ja förstår ja tack å nu får jag skärpa mig och ja tack” och jävla kukhuvud.

Jag vill inte ”få ihop” livet. Jag vill ha ett system som fungerar för alla oss som inte får ihop det. 

 

Kampen för ett drägligt liv har aldrig lockat mig. Kampen måste vara för ett fuckin fantastic liv. Egentligen handlar det om hur vi skall organisera det mänskliga livet och vad som skall vara vårt mål. Lönearbetet reducerar människorna till förbrukningsvaror vilka förbrukas olika snabbt. Tillväxt och vinst, äta eller ätas. Jag blir fett käkad här och let me tell you inte på det goa sättet.



Kvinnolobbyns allra tråkigaste argument är verkligen det där ni vet om att ”efter klockan då och då” så jobbar kvinnor gratis. Asså ärligt vadå då? Klart man ska ha betalt för 8 timmar om man nu nödvändigtvis måste jobba 8 timmar, men liksom, kan vi kritisera hela idén istället? Alla jobbar ju gratis, bara det att vissa utnyttjas och far mer illa än andra! Dessutom är det trots allt så att när det kommer till löneskillnader, då har vi betydligt större problem än de som kommer fram när man bara tittar på kön. Hon i den vita rocken, hon tjänar garanterat minst tre gånger så mycket som min flyttfirme-boy medan han bokstavligen sliter sönder sin kropp. Kön räcker inte för att beskriva arbetsköparnas krig mot oss alla.

Så kom dagen då jag jag mörkade könsförtrycket! Det är såklart inte så jag menar. Men problemet är inte en timmes lön till eller inte. Den nyliberala vågen där precis allting konkurrensutsatts och fungerar som nån jävla fiskmarknad eller skorea när det egentligen är typ ett sjukhus har lett till extremt stora förändringar (för kvinnor) på arbetsmarknaden. Eftersom en mycket stor majoritet kvinnor arbetar med typ vård, skola och omsorg så har detta lett till en hårdare exploatering av kvinnor. Se sjuksköterskorna. Se barnmorskorna. Se lärarna. Se socialsekreterarna. Se barnskötarna. Se återinförandet av vårdbiträdena. Se undersköterskorna. Se stödassistenterna och de personliga assistenterna. Se hemtjänstpersonalen. 

Se skiten och sluta tjata om kvinnors rätt till exploatering. ”Rätt till arbete”. ”Rätt till heltid”. Rätt till skit och löneslaveri. Ingen jävel orkar jobba heltid, så sluta tjata nu. 


Det fanns en tid när kvinnor inte fick arbeta. Det fanns en tid när den manliga arbetarrrörelsen (ok inte helt ovanligt nowadays heller) motarbetade kvinnors arbete och drev frågan om familjeförsörjarlön till exempel. Naturligtvis blev the wifeys rätt trötta på å avla ungar och bli fastkedjade, påsatta i tvättberget liksom, och så föddes den fullt rimliga kampen om kvinnors rätt till lönearbete. Men frigörelse är inte närvaro på arbetsmarknaden. Det var bara ett myrsteg på vägen. Det där med möjligheten till mat för dagen och ett självständigt liv utan make var bara lite basic decency att starta med.

Inget illa menat, men är ingen hemmafru
Jag är den som går och knegar, ny kvinna ny era!”
- Linda Pira

Man ba: åh neej, please no vill ej va den som går å knegar asså. Släpp det för fan. 
Mäns motstånd mot kvinnors arbete är ett klassisk tecken på att män kan va sånna jävla nollor, visst absolut. Men de rika utnyttjar varje konflikt bland oss vars intressen egentligen är gemensamma. Vi ser samma smidighet från arbetsköparnas sida när det kommer till ursprung, hudfärg och uppehållstatus (ex papperslösa, eu-migranter osv). Splittring är mer cash i deras fickor. Mindre i våra. 

I dagens sverige är det bara vissa fascister och andra ultrakonservativa som inte vill att kvinnor ska knega. ALLA andra vill att vi ska jobba ihjäl oss precis som våra manliga arbetskamrater. Kvinnors rätt till lönearbete är knappast radikalt spräng-stoff. 

 

Letar man efter trappan i en oupplyst källare måste man treva.
Hur fan skulle man annars bära sig åt?”
- Göran Palm

Utan kritiken mot själva upplägget, själva arbetsmarknadens existens kan vi bara föra en lite mindre borgerlig politik. Sen är det stopp. 
Vi måste treva efter trappan i mörkret. Trots att vi lever i en tid där arbetet som vi idag känner det böir allt mer överflödigt är alla besatta av jobb. Riksdagsligan enas i att alla måste/ska/vill/få jobba. Skillnaden består bara i ordet före:

”Alla ska få jobba” = sosse

”Alla måste jobba”= blå

”Inga invandrare vill jobba/ inga svenskar får jobba” = nyfascist

Ingen av dem vill ifrågasätta arbetets exploaterande grundförutsättning, som alltid finns där. Jag är såklart inte emot reformer. Ingen jävel är EMOT reformer. Den vettigaste just nu vore arbetstidsförkortning. Sex- eller kanske till och med 4-timmars arbetsdag. Låt oss tala om rätten till deltid med bibehållen lön och om effekterna på arbetslöshetstalen om begreppet heltid omformulerades. De arbetslösa har bottenplatsen i löneslavarnas gemensamma skepp. Gemensamhet gänget, det är nyckelordet här. Problemet med reformsträvandet är bara om vi glömmer bort själva problemet. Grundförutsättningen som är att en del lever på andra. Som rika jävla fästingar.

Minns en diskussion jag hade för länge sen. Det var jag och en tjock proffessor i slip-over (ev världens sjukaste plagg?). Jag pratade om hur överskattat arbete är och att det är felaktigt att tro att det som alla människor önskar sig mest och mår bäst av är arbete.
”Det är vädligt respektlöst att prata så när det finns unga människor som aldrig i sitt liv har haft ett arbete” sa den gode proffessorn myndigt.
Men det är ju just det som är poängen! Arbetets organisering är helt knas och det leder till att viktigt arbete inte utförs medan många inte får arbeta alls. Men vad är det proffessorn gör? Han säger att man ska vara tacksam för att man får arbeta, det får inte alla minsann. 

Vad är annars poängen med arbetslösheten och tjötandet om ”utanförskap”? Det säger till oss: Passa dig du, det svarta hålet väntar! Var nu tacksam att någon skor sig på din bekostnad!

 

"Jag vet att livet har vatt orättvist, men jag kan hjälpa dig på traven lilla mänskogris"
- Roffe Ruff 

Arbetslinjens hot om konsekvenser tvingas oss att hitta arbeten som överhuvudtaget inte finns eller som är till villkor vi tidigare inte hade ställt upp på. Vi backar bakåt och kvinnor går sönder i arbetslivet. Män går sönder i arbetslivet. Hos de arbetslösa, utförsäkrade, sjuka, skadade och för systemet icke-anpassade vill ingen hamna. För de lider. 
Under arbetslinjen förvandlas livet just till: ”ARBETS-liv”.
WTF jag som ville ha ett livliv, ett kommunistliv, ett momlife, ett kärleksliv, ett fittliv. 
”ARBETS-liv” eller ”SOC-liv”, vilken fattig jävla meny alltså. Inte så konstigt att en del av boysen väljer THUG-life. Den som inget arbete har, har följdaktligen inget liv.


Och det är onekligen jävligt svårt att ha ett. Samtidigt som tillsvidareanställningarna blir ovanligare är allt annat byggt som att de fortfarande var standard. Du får svårt att hyra lägenhet, låna till att köpa lägenhet, kan inte ha barnomsorg på schema och får varken vettig pension eller sjukförsäkring.

Men kanske viktigast av allt, vad händer med våra relationer till varandra? Med allting annat som är värt nåt? Arbete är som bekant inte frihet.

 

Nästan varje morgon tittar han på mig och frågar samma sak, den lelle som är min livförsäkring, mitt existensberättigande och den minsta lilla hjärtetjuv jag någonsin träffat:
”Vakna mamma, är vi lediga?”

”Nej min älskling, jag måste jobba, vi ska åka till förskolan”

Han blir inte ens arg längre. Vi träffas ca tre timmar om dagen, om jag arbetade heltid är det som att vi inte ens skulle känna varandra. All annan tid går åt i arbetslivet och ekorrhjulet som är våra liv.



”It's a maze for rats to try

It's a maze for rats to try

It's a race, a race for rats
A race for rats to die
It's a race, a race for rats
A race for rats to die”



Håll hoppet, kritiken och drömmen vid liv. Det var arbetslinjen och verkligheten som drev Dogge till elgiganten. Han hade fel, jobba inte för hårt min vän, för cashen kommer ändå inte sen. Vet ni vad som kommer sen? Ett system som erkänner olikhet i all vår likhet, ett där vi arbetar tillsammans. Nåt där alla inte kan göra allt eller lika mycket, men alla kan göra något. Nåt där vi alla kan få vara och vårt värde inte mäts av plats i produktionen.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”
- Karl Marx


(PUSS)

söndag 7 maj 2017

Om self preservation, e-nummer och kvinnors våld mot män

Är feminismen, kampen och jämlikheten
som liberalerna tror
en tillsats?
Nåt som kan tillföras det rådande
Ett östrogent E-nummer att blanda i
den manliga världen
Tillsätt också 1 tsk könsneutralitet
omröres varsamt
En jämställd kaka
av vilken vi serveras en endaste bit
Varsågod wifey

Vad säger man?
Tack

”Fan vad trött jag är på det där”



Det var H som var trött. Vi käkade middag på Tildas. Det var hans enda, och intelligent sammanfattade kommentar på diskussionen som nu förs om ”Kvinnors våld mot män”. Jag skulle önska att hans kommentar räckte. Det enda rimliga vore om den godtogs som avslut på detta dravel. Men den politiska utveckligen har tagit oss till en punkt där detta måste bemötas. En del av er kommer att bli fullkomligt svinprovocerade av den här texten. Men jag svär på allt heligt att det inte kan mätas med min frustration över att detta fullständigt både historie- och kunskapslösa överhuvudtaget tar plats i debatten.

Nu står vi där pappaivrarna och mansaktivisterna ville. Se dig omkring i det offentliga samtalet min vän, vi står på en plats där våld allt oftare beskrivs i könsneutrala termer. Nästa steg är just ”kvinnors våld mot män”. En dag ska jag utveckla tankarna om det könsneutrala språkets fallgropar mer, men idag skall vi i vanlig ordning snöa på våld. 

Vi har bytt ut ”mäns våld mot kvinnor” mot ”våld i nära relationer”. Vi tjötar om ”partnervåld” och inte om ”kvinnomisshandel”. Jag talar i radikalfeministisk anda om våld som den yttersta och mest allvarliga konsekvens och funktion könsordningen får och har. Våldet förstått som patriarkatets frontlinje. 

 

Ni vet alla om att vårt samhälle gått igenom en tydlig individualisering. Motståndet mot att förstå samhälleliga fenomen som strukturella ökar och i takt med detta döljs smidigt förtrycket. Vänstern vet att detta (så gott som) alltid sker på bekostnad av de svaga, de vars liv villkoras av den bortglömda strukturen. Våldet blir enligt denna logik något som förklaras med störda, sjuka individer. En strukturell analys kan kombineras med individuella förklaringar, men individanalysen har inget att bidra med när vi vill förstå varför så många män är våldsamma mot så många kvinnor. Med ”jämställdheten” som skurtrasa tvättas könsordningen bort, för hur kan ett samhälle som strävar efter jämlikhet lägga fokus på kvinnor?



Den pushade gränsen har nått universiteten. För att möta det måste det bli lite akademiskt här, men jag ska nog få det begripligt. Allt större del av forskningsfältet på ämnet tas idag upp av peeps som använder begrepp som ”intimate partnerviolence” och ”common couple violence”. Märk det könlösa. Ett antal moderna studier i västvärlden har det senaste lagt fram resultat som sägs visa att våld i kärleksrelationer är jämt fördelat mellan könen. Det har fått jävligt allvarliga konsekvenser trots att även dessa studier visar stora skillnader mellan just, könen. Jag skall visa er den här utveckligen med en artikel publicerad i DN 2013-10-07, mest för att den är ett tydligt exempel. Den inleds såhär:

Vetenskap ”Män ofta utsatta för fysiskt våld i relationer

Män utsätts lika ofta för våld i relationer som kvinnor. Det visar resultatet av en ny studie, som ligger i linje med internationella forskningsresultat.”

 

Hu så hemskt (?), tänker vi när vi läser rubrik och ingress. Alla journalister vet att det ofta är det enda vi läser av en artikel, alltså missar vi sedan resten. Längre ner i artikeln står att det är belagt att konsekvenserna av våldet är långt allvarligare för kvinnor, att män är överrepresenterade när det gäller sexuellt våld och kanske mest intressant: att kvinnor uppger att de handlat i självförsvar medan män uppger sårade känslor och kränkthet som förklaring till våldsutövande. Håll det i huvet, vi ska återkomma till det.
I artikeln står längre ner:

”– När vi talar om det ”lätta” självrapporterade våldet mellan partners i brottsofferundersökningar, då är det ingen skillnad mellan kvinnor och män. När man däremot tittar på skadebilden, i vilken utsträckning man har varit tvungen att uppsöka vård, då går vi åt att kvinnor är mer utsatta för grövre våld, det våld som kräver sjukvård, säger Jenny Yourstone.”

Jag motsätter mig inte att både en och två örfilar har utdelats av kvinnor i relationer, även om jag tror att detta är brutalt mindre förekommande än vad som ibland målas upp, särskilt i film å sånt. Men är det samma sak som det omvända? Är det samma sak som när en man höjer näven mot sin fru? Nej är svaret. Nej är det enda svaret i världen av historiskt könsförtryck. Den avgörande skillnaden är makt och rädsla. Få kvinnor beskriver det fysiska våldet som det värsta, istället talar de om rädsla, stress och anpassning, om strategier för att parera våldet. Både kvinnor och barn talar om hur livet blir en balansgång i att avläsa tecken, förekomma och mildra det våld som blivit ett ständigt överhängande hot i deras dagliga liv. Är det detta som är effekten av kvinnors våld mot män? Svaret är nej. Också detta är belagt i forskning, män uppger inte att de är rädda för kvinnor. Motiven för våldet måste vägas in: mäns våld handlar om hat och makt och är upprepat. Detta är definitionen av att förtrycka och äga någon. Forskarna vet att detsamma inte gäller för kvinnors våldsutövande. 

Vi luras att tro att de nu är två som träter. Hur orättfärdig framstår inte kvinnokampen, om kvinnor beter sig likadant? Detta är en urgammal strategi för att förminska och trycka ner motstånd. Hur många gånger har ni inte hört Israel förfasa sig över palestiniernas "krigsföring"?



Under tiden verkar de liberala debattörerna förvirrade i frågan om vem de egentligen tycker synd om. Ofta tycker de synd om de stackars männen som blir alldeles bortglömda i våldsdiskussionen, som inte får vara offer. Men de tycker samtidigt synd om kvinnorna som hela tiden av oss extremfeminister utmålas som offer. Jag är säker på vem det är synd om: kvinnorna i vanlig ordning. Låt oss klargöra att kvinnor är offer för mäns våld.

I tidskriften NIKK (Nordisk institutt for kunnskap om kjønn) kan man i nr 3 2011 under rubriken ”När kvinnor slår” läsa forskare som fastslår patriarkatets död. Nina Jon (dr i kriminologi) citeras:

Vi har haft en lång period där vi endast har sett att kvinnor är offer och män är överordnade. Det har varit en viktig kamp. Men nu har vi kommit till en situation där vi kan se att det är våldet i sig som är problemet och inte vilket kön utövaren har, säger hon.

Ja nu har vi kommit till en situation där kampen dels inte är så noga, dels är individuell. Också Peter Gill (våldsforskare och professor) är inte på samma spår:

Sverige är ett av världens mest jämställda länder och det är naivt att framställa kvinnor som offer.”

Det här snacket, som tidigare främst florerat på liberala debatt- och ledarsidor skyler över det faktum att våldet som män utsätter kvinnor för ger allvarliga fysiska, psykiska, ekonomiska och sociala konsekvenser. Trots att det så tydligt visar även den mest korkade individ att det helt enkelt inte är alls samma sak. Mäns våld mot kvinnor är alltjämt ett folkhälsoproblem.

NIKK citerar också den briljanta Viveka Enander som lägger det såhär:

- Min uppfattning är att vi i Sverige börjar om från början i den här debatten som nu har kommit hit men faktiskt pågått i30 år på annat håll. Idag är vi via detta tillbaka till när vi först väckte uppmärksamhet på kvinnomisshandel som ett samhällsproblem. Det går knappt att starta en föreläsning förrän någon räcker upp handen och påpekar att det minsann är lika vanligt att kvinnor slår. Det är tröttsamt att vi inte har kommit vidare från den här polariseringen.

Och tröttsamt är det onekligen, se bara: Jeanette Ekström och Therese Juel (Aftonbladet 2014-11-10) avslutar en debattartikel på ämnet såhär:

Det är beklämmande att ett samhälle som uppfunnit ordet ”hen” och som ständigt pratar om allas lika värde exkluderar halva sin befolkning (männen såklart) när det kommer till ett så allvarligt ämne som våld i nära relationer.

Snark, ”våld i nära relationer”, pity the male. Mansrörelsen och jämställdisterna har länge ondgjort sig över hur rättssamhället springer kvinnors ärenden. De pissar på kvinnofrids och samtyckesreglering och med ”jämställdhet” som paradargument vänder de sig mot allt som är för oss. Deras kärlek till allt ”könsneutralt” visar oss att denna neutralitet aldrig kan bli vår. Det är en bra tumregel förresten, om de gillar det, är det med största sannolikhet skitdåligt för kvinnor. Pär Ström har skrivit om svensk rättsröta och hur radikalfeminister kontrollerar systemet. I wish liksom.

Men om nu män är så himla exkluderade, hur kommer det då sig att lagstiftningen runt (allvarligt) våld helt är byggd efter manlig erfarenhet och omständighet? 

Forskningen visar att kvinnor som brukar våld ofta gör detta efter att själv ha utsatts. 


64 % av männen som utsatts för våld av sina kvinnliga partners har enligt studien i DN-artikeln själva varit förövare. Detta går igen i internationell forskning, 67 % av kvinnorna som sitter fängslade för att ha dödat en nära anhörig har tidigare misshandlats av denne enligt en studie från New York State Department of Corrections and Community Supervison.



Så igen: Det är för fan inte samma sak! Avgörande: det var inte hon som började.

Låt oss nu göra ett tankeexpriment. Ett som kom till mig när TLC och left-eye sjöng för mig häromdagen i bilen:

Never insecure until I met you
Now I'm bein' stupid
I used to be so cute to me
Just a little bit skinny
Why do I look to all these things
To keep you happy
Maybe get rid of you
And then I'll get back to me 
 
Tänk om vi skulle ta och faktiskt göra verklighet av pappivrarnas påstådda feministiska rättsprojekt. Kvinnorörelsen har en lång historia av att stödja kvinnor som slagit tillbaka. På nittiotalet drev den brittiska kvinnorörelsen kamp för kvinnor som avslutat sina plågoandars liv. De drev kamp för en ny försvarsgrund kallad ”self preservation”, som skulle stå vid sidan av ”self defense”. Den könsneutrala nödvärnsrätten är nämligen, tills ingens förvåning formad efter mäns erfarenhet och verklighet.



Det juridiska ordet för självförsvar är alltså ”nödvärn”. Det är en ”ansvarsfrihetsgrund” vilket betyder att man kan gå fri och utan straff för ett brott som man annars skulle straffats för om vissa omständigheter som lagen erkänner har funnits vid tillfället. I sverige har du nödvärnsrätt vid ett pågående eller överhängande angrepp på en person eller egendom till den punkt då våldet du utövar blir/anses ”uppenbart oförsvarligt” i förhållande till angreppet. 

Nödvärnsrätten funkar i fall där de två är jämbördiga och där den som angrips inte anses ha något problem med att möta angreppet rent fysiskt. Men är det så kvinnors verklighet ser ut? Svaret är nej.


Nödvärnsrätten är formad utifrån de våldsangrepp som män utsätts för. Jag vet såklart om att alla män inte är jämbördiga men vi snackar struktur här, remember? Män utsätts oftast för våld av andra män i offentliga miljöer, på krogen, utomhus, på fotbollsmatcher osv. Kvinnor utsätts för våld inom hemmets fyra väggar och har sällan varken verklig eller upplevd möjlighet att möta angreppet, att slå tillbaka. Om hon gör det sker det istället när hotet inte längre är direkt och överhängade. I forskningen kallas det ”våldets kontinuum” och betyder att mäns våld mot kvinnor i hemmet är ett ständigt överhängande hot och en process som pågår även de tider på dygnet då han faktiskt inte slår henne. Effekten i hennes liv är konstant. Detta är den kvinnliga verkligheten och omständigheten vid våldsutsatthet. Men, nödvärnsrätten gäller inte, istället döms hon för den handling som hon själv anser sig ha utfört i självförsvar.

Jag läste för många år sen Stephan Mendel-Enks bok om fotbollsvåld (Med uppenbar känsla för stil). Jag minns inte exakt hur han formulerade, men det var uppenbarligen intressant eftersom jag minns det. Han skrev typ att vi är en våldsfördömande kultur, vi gillar helt enkelt inte våld eller folk som ägnar sig åt det. MEN, den enda tillsats som krävs för att vi skall ändra oss är att våldet har skett i självförsvar. Vi kan utöva, förstå och försvara våld som vi uppfattar som motstånd. Därför krävs i fotbollsmiljön ett rivaliserade lags firma, i politiska rörelsers frihetskamp en förtryckarstat och vid mord en angripare. Det betyder att kvinnors våld mot män skulle kunna uppfattas som legit om vi bara förstod det för vad det är: självförsvar. Motstånd. Wifey beats him back.

Året är 1989 i storbrittanien. Kiranjit Ahluwalia dödar sin make genom att när han sover hälla bensin över hans fötter och tända på. Efter tio år av systematiskt förtryck försvarar hon sig. 

 

Hon erkänner dråp men hävdar att hon aldrig hade uppsåt att döda honom. Hon ville "göra precis tillräckligt för att han skulle veta hur det känns att känna smärta". Hennes försvar godtogs inte och hon dömdes till livstid för mord. Organisationen Southhall Black Sisters och den lokala kvinnojouren startade då en kampanj för Ahluwalia som senare också gällde Sara Thornton som knivmördat sin make när han sov på soffan. De krävde att de två kvinnorna skulle frias och för alla framtida systrars motstånd formulerade de ett förslag på en ny försvarsgrund. Inte en ändring, ingen tillsats i den manliga lagen, utan en helt ny grund: ”självbevarande” Self-preservation. Deras första möte samlade över hundra personer och inleddes med ett inspelat meddelande från Ahluwalia (återgivet i en text av Jill Radford):

”Efter mitt giftermål glömde jag bort hur man skrattar. Jag fick inte äta och dricka när jag ville, jag fick inte vara vän med vem jag ville, jag fick inte träffa min familj och släktingar så ofta – jag hade inte tillstånd till det. Småsaker blossade alltid upp till stora konflikter. Det var inte bara jag, utan även mina två små barn, som for illa... Men trots att jag kompromissade så mycket jag kunde, blev jag utnyttjad på alla upptänkliga sätt. Jag kunde varken göra min man eller hans släkt nöjda...

I tio år levde jag ett liv fyllt av misshandel och förnedring och ingen märkte något. Nu har lagen bestämt att jag skall avtjäna ett livslångt fängelsestraff. Varför?”

Ja, varför? Dessa kvinnor kan inte hävda sinnesförvirring. De har handlat medvetet och rationellt, precis som vid självförsvar. Self preservation-förslaget placerar deras handlande i det sammanhang som är kvinnors erfarenhet, våld i hemmet. Det tar hänsyn till konsekvenserna i våra liv som mäns systematiska våld orsakar och samhällets oförmåga att skydda oss och våra barn. Behöver jag säga att det inte gick igenom?

Märk att det ligger i allra minst intresse för kvinnor att tillåta dödande av andra. Bara experimentera med tanken, för att det helt enkelt inte finns något samband mellan de omständigheter som är när kvinnor respektive män utsätts för våld. 

 

Tänk att det är oftast inte möjligt för en kvinna (eller ett barn) att effektivt i situationen försvara sig. Men tänk vart vi skulle hamna, om vi gav henne en grund att bevara sig själv? Wifey self preserves.
Låter det crazy kompis? Det var inte så galet 2005 när det klubbades en ny bestämmelse i delstaten Victoria i Australien. Den säger att den som dödar en partner som utsatt henne för våld och förtryck kan gå fri från ansvar. För att de ansåg att detta kvinnors våld mot män, det är inte angrepp.

Detta mina vänner, är en vettig diskussion om kvinnors våld mot män. I sån jävla kontrast till de ivriga, könsneutrala forskarna och debattörerna. Detta är diskussionerna som papparättarnas påhittade extremfeministiska rättsväsende kan föra. 

Varsågoda jämställdister, det var ni som var trötta på viljelösa offer!

måndag 24 april 2017

Om bullen, ugnen och barn på beställning

”Är du en kvinna som redan idag har barn och känner att du för egen del inte vill ha några fler egna barn?
Är du väl medveten om vad det innebär att bli surrogatmamma och känner med hela ditt hjärta att du vill bli en?Är du tillfreds med att lämna bort barnet efter födseln, säker på att barnet även utan din delaktighet, kommer att få en trygg och kärleksfull uppväxt?
Om svaret är JA och du skulle kunna tänka dig att bli Surrogatmamma och dela med dig av den enorma lycka som det måste innebära att få bli förälder hoppas jag att du väljer att bli surrogatmamma åt mitt barn...”

Den här snubben vill ha barn, så han annonserar efter en tillgänglig kvinnokropp på internet. Annonsen är skitlång, men hans avslutning är priceless: 

”OBS: Det känns viktigt för mig att du vill bli surrogatmamma av kärlek och inte för att få ekonomisk ersättning. Självfallet blir det mitt ansvar att stå för ersättning för diverse omkostnader på grund av graviditeten. ”

Asså du får betalt! Men du ska inte vilja ha betalt, ok? 

 Idag dear friends, ska vi snacka om surrogatmödraskap.


Så vad är det då? Det är att en kvinna bär och föder ett barn som hon sen lämnar ifrån sig efter förlossningen samtidigt som hon avsäger sig all rätt till barnet. Barnet har beställts och skapats efter någon annans önskan om att få bli förälder. Det hela styrs som allting annat i den smutsiga världen av pengar. En del tjatar då nåt innerligt om ”altruistiskt” surrogatmödraskap (alltså no cash involved), det här inlägget kommer inte att handla så mycket om det. Men kort sagt så: de är en mycket liten del av surrogatarrangemangen, det är oerhört svårt att kontrollera vad som är frivillighet i ett patriarkat, ingen vet hur mamman reagerar i förväg och det öppnar upp den svarta marknaden. 

Men kanske allra viktigast – här har vi själva kärnan i den ideologiska surrogatdebatten - oavsett hur det regleras och kontrolleras så öppnar vi upp för en syn på kvinnor som maskiner och barn som (beställnings)varor. Det finns all anledning att vara rädd för en sån utveckling.


Oavsett politiskt läger så fattar de flesta att det är en rätt big deal att föda och bära ett barn. I väst förväntas en bebis vara en kvinnas totala lycka. Hon ska föda och överleva vilket är definitionen av att det ”gått bra”. Hon förväntas knyta an direkt och gå in i sin nya arbetsbelastning och självuppoffring, allt med moderskärleken som bränsle. Inte sällan hör vi snack om att älska barnet redan när det ligger i magen. Få morsor jag mött beskriver det där som oproblematiskt, MEN, jag har aldrig träffat en nybliven morsa som inte har upplevt emotional overload. Som inte förändrats känslomässigt. (Märk väl att detta alltså inte handlar om biologiskt tjafs som skulle förklara löneskillnadernas koppling till mensblod eller nåt sånt).



Mammorna pratar om skörheten, att inte känna igen sitt nya jag och sina reaktioner. Trots att jag inte kan presentera nån statistisk uppgift på det hela är jag rätt säker: förstföderskor bli fullständigt överrumplade av den. Känslostormen. Positiv eller negativ, kanske båda två. För många mest förvirring. En inre storm som är omöjlig att formulera, och därför så innerligt ensam. Oavsett om hon vill ha sin unge eller inte, oavsett hennes föräldraförmåga eller egentligen oavsett alla jävla omständigheter så är inte baby-making en teknikalitet. Det som sker i någons kropp och psyke får aldrig förvandlas till produktion.

Som vanligt är patriarkatets relation till kvinnorna motsägelsefullt. När de ”vanliga” mammorna förväntas bli maximerat dödsförälskade förväntas kvinnorna i surrogatindustrin helt kunna stänga av. Inte känna ett skit. Överföra alltihop till några andra: köparna av hennes barn.


Surrogatmödraskap är människohandel. Det är barnhandel. Exploatörerna är vita, rika, ”normbrytare”. 

 

Européer, japaner och amerikaner (surprise!). De är homosexuella män och ensamstående män. Allra vanligast är dock de heterosexuella paren och snacket om normbrytande och radikalitet visar sig snabbt vara en jävla glättig front på fullständigt ospännande villaliv till vilket (mänskligt) pris som helst. Kärnfamiljsnormen in absurdum. Det samlande för surrogatmammorna, förutom att de är kvinnor, är att de är betydligt fattigare än köparna.

Det finns olika typer av surrogacy rent tekniskt och genetiskt. Antingen så befruktas ett av surrogatkvinnans egna ägg med köpar-hannens genom insemination. Detta är som jag fattar det rätt så ovanligt idag. Det andra, nyare alternativet är ett där både ägget och spermien förs in i kvinnans kropp, genom sk ”embryotransplantation”. Detta betyder att barnet kan komma till (produceras) utan någon genetisk koppling till (surrogat)mamman. För att illustrera bizzareworld: ”möjligheten” finns nu att få vita eller asiatiska eller vilka jävla etniska barn som helst ur fattiga, bruna kvinnors kroppar. Åh världen, än har du inte sett slutet på kolonialt svineri!

Detta beskrivs ibland som nåt särskilt positivt för kvinnan (orkar inte ens) för att hon då löper ännu mindre risk att känna något för barnet. Tanken är typ att när de har olika färg och form på ögonen är det så ”uppenbart” att barnet inte är hennes (vilket det givetvis är eftersom det har kommit till i hennes kropp). Resonemang som detta avslöjar att det är inte på något sätt är så oproblematiskt för de flesta kvinnor att lämna ifrån sig sin nyfödda bebis som industrin vill få oss att tro. Vore det så skulle de inte behöva jobba så jävla mycket med att hitta sätt att hantera det. Kvinnorna i surrogatindustrin får gå kurser i att inte knyta an, får lära sig att inte prata om barnet i magen som sitt och rapporterar liknande strategier som sexbrottsoffer för att gå igenom processen med psyket i behåll. Ändå vet surrogatförespråkarna någonstans, på ett forum skriver en av dem såhär:

”Vad ni än gör, "anlita" INTE en tjej som inte har egna barn sedan tidigare. Man kan som människa inte veta hur man reagerar efter det att man burit ett barn länge och sedan fött detta barn. Risken är allt för stor att ni står inför dilemmat att surrogatmamman inte lämnar ifrån sig barnet efter det att det är fött, eller har svårt att själv gå vidare.”



Att formulera tanken om huruvida barnet kan tas ifrån henne mot hennes vilja som ett ”dilemma” orkar jag inte ens kommentera egentligen. I samma forum diskuteras hur man på bästa sätt skriver kontrakt för att kvinnan inte ska kunna ångra sig och göra abort eller under vilka omständigheter som köparna kan kräva att hon gör abort 

 Det går inte att göra graviditet och barnafödande till kneg och produktion vilket som helst när det egentligen är en oerhört intim, existensiell och i högsta grad psykisk upplevelse. Liksom lite nåt annat än att få ett tyg å sy en tröja. 

Dessutom finns det inga arbeten som pågår alla dygnets timmar, som är i jämförbar grad lika oförutsägbara, smärtsamma och ibland livsfarliga som graviditet och förlossning. Jag känner heller inte till några andra yrken som innebär att man kan avtala bort aborträtten eller neka någon att ha sex när den är ledig (de flesta surrogatmorsor får skriva på för avhållsamhet). Detta är ägande, inte anställning. Modernt slaveri.


Ett av paradargumenten hittar vi där: att de stackars barnlösa bara betalar för ”tjänsten” graviditet? Inte kan man kalla det barnförsäljning då? Det är ju bara en transaktion i tjänstesektorn! Outsourzing av produktionen!



Man ba ok, alltså att betala någon för att genomgå en graviditet? Låter som ett sweet-gig för alla som tänkte get knocked up nån gång. Jag smsar kontonumret nästa gång mensen uteblivit gullisar!
SJÄLVKLART betalar de inte om de inte också får BARNET.
Ta bulle-i-ugnen-metaforen. Du går in på ett bageri och lägger pengar på disken. Sen går du ut igen, för du betalade bara för ”tjänsten bullbak”. Eftersom det absolut inte handlar om bullförsäljning är du givetvis inte intresserad av att få med dig en go kanelsnäcka ut därifrån...eller?

Det är barnet de köper, kvinnan de utnyttjar. Önskan om biologiskt ”egna” barn har med surrogaten tagits till en absurd nivå: den fria marknaden. Detta gör ingenting annat än att förminskar bebisar till kanelbullar och kvinnor till ugnar. Bullen å bebin, de är båda ting möjliga att framställa och avyttra på en marknad. En marknad som smidigt transformerat barnlängtan - till barnbehov - till rätten att få ett biologiskt eget barn. Men det är såklart ingen universell rätt, det är rika människors önskningar. Med det inte sagt att dessa önskningar inte kan vara nog så intensiva eller att dessa människor inte skulle vara lämpliga som föräldrar. Med det endast sagt att egna önskningar och pengar inte innebär okränkbar rätt till andra människor.



Alla barn som föds lever inte med sina mammor, inget nytt under solen änna. Att flera personer kan ta hand om ett barn är knappast breaking news. Att barn kan komma till i en massa olika konstellationer som inte nödvändigtvis är dåliga är inte heller några news. Men vad detta handlar om är att beställarna inte under några omständigheter kan tänka sig att dela barnet med den kvinna som föder det. De skall ha det själva och hon får inte ha några rättigheter, all hänsyn till henne avtalas bort. Hon skall bara göra jobbet. Lidandet, riskerna, psyket. 

Medan hon fortfarande blöder och innan chocken har lagt sig skall hon avsäga sig vårdnad och alla rättigheter till det barn hon fött, mot betalning. Man får under inga omständigheter göra så mot en annan människa! Hör ni det? Fattar ni det? Det är sjukt! 

Ofta efterlyser surrogatförespråkarna en ”mer nyanserad” debatt. Men let me tell u, thiz shit is inte nyanserat alltså. 

 

Den här sidan av myntet pratar företagen inte om. En surrogatförmedling skriver på sin hemsida under rubriken: ”Förlossningen”:

”Efter förlossningen så är det dags att njuta av att ett barn har kommit till världen. Ett födelsebevis skrivs som sedan används för att få hem barnet. I samband med detta startar också en administrativ och juridisk process där [företag] självklart finns vid din sida och stöttar med både sin erfarenhet och juridisk kompetens i samarbete med [namn] Jurister.”



Inte finns det nån kvinna med eftervärkar och hopsytt underliv i den skrivningen inte. Däremot finns ett eventuellt juridiskt problem. Företaget upprepar dessutom att de arbetar med ”kostnadseffektiva lösningar”. Alltså när de handlar med kvinnor och barn då. Så gör de det billigt. Ba så ni vet.

Förra året konsterade den statliga utredningen att surrogatmödraskap inte skall vara tillåtet i Sverige. Ändå kommer ungefär 100 svenska barn om året till på det här sättet, och det finns all anledning att tro att de kommer att bli fler. Det finns nämligen inget hinder att ta sin plånbok och sin övergreppsyttrade barnlängtan utomlands. Antingen så kör man hela processen utomlands, eller så hookar man en svensk surrogatmorsa och tar med henne utomlands för själva transplantationen.



Surrogatmamman (och prostituerade) Anna säger såhär till Amelia Alvarez (de diskuterar hur det skulle vara om surrogacy var lagligt i Sverige):

”Jag undrar hur mitt CV skulle se ut: ”Jag hyr ut min livmoder i 9 månader... Jag gråter inte då jag lämnar ifrån mig den nyfödde och jag är alltid glad och positiv.
Det finns ingen skillnad när jag hyr ut min fitta och anus eller min livmoder, det är samma frågor. Ögonfärg, hårfärg, om jag är frisk, mina preferenser, om jag har några psykiska sjukdomar, om jag är glad etc, etc. Alla såna dumheter, men ingen frågar varför jag säljer mig. I vilket fall skulle jag ljuga och säga att det är för att jag älskar att göra det. I den här världen av säljande och köpande är det lögnen som gäller, för sanningen är verkligen grym och antikapitalistisk.”



Anna pratar om kopplingen mellan prostitution och surrogatmödraskap. De är två helt olika saker, inte minst för att det sista torskarna vill är att få en horunge, medan det sista barnköparna vill är att ha något som helst med sex att göra. De är horan och madonnan. De är båda helt otjötbart handel med kvinnor. De är båda våld mot kvinnor. 


Till skillnad från den prostituerade så knullas aldrig surrogatmamman. När prostitutionen beskrivs som ett nödvändigt ont är surrogatmödraskapet ett kärleksfullt gott. Denna välvilliga, rena, uppoffrande Maria vill bara dela livets stora glädje med andra (se annonsen i början)! Retoriken blir fan skrattretande uppenbar, en surrogatsida har orden ”hope-believe-love” som slogan. Kvinnorna i surrogatindustrin både marknadsförs och eftersöks med termer om ”att hjälpa”. De är sinnebilden av den ömma modern, hon är kärleksfull, uppoffrande och vill inget hellre än dela med sig av denna livets stora gåva. Ändå är hon samtidigt den sämsta modern - ingen moder alls - för hon är beredd att lämna ifrån sig sitt barn. MEN inte för att hon inte vill ha det, det skulle paja bilden helt, utanför att hon vill ”ge” detta vackra till någon annan. Typ såhär låter omskrivningarna:

”Hej. Vi är ett förlovat gaypar, jag 32 min sambo 27. Som söker efter någon som vill ge oss glädjen att få barn. Vi är mycket seriösa och ser fram emot en framtid med barn inkluderat. Söker därför en surogatmamma som är villig att ställa upp för att göra våran dröm till verklighet.”


Eller:

”Hej! Vi är ett killpar som båda är 23 år. Bor tillsammans i villa och har bra arbeten och känner nu att tiden är mogen för det barn vi längtat efter så länge.
Ser fram emot att höra av dig surrogatmamma som vill ge oss det finaste någon kan ge”.



Detta är en urgammal patriarkal idé fomulerad i ett sjabbigt forum. De spelar på övertygelsen att kvinnor skall ställa upp och med sin kropp och sig själv för att tillfredställa andras behov. 

 

De eftersöker inte affärskvinnor som lärt sig att förvandla äggledarna till valutaväxlare, de annonserar inte om entreprenörer som rationellt tagit kontroll över sin kropp och börjat nyttja den som arbetsredskap. Den argumentationen håller inte. Den är inte heller riktigt lämplig när man vill intala sig att man efterfrågar ett ”kärleksbarn” och inte en ”cashunge”. Entreprenörssnacket kommer bara fram när surrogatförespråkarna skall möta feministisk kritik. Då passar det minsann att i vanlig ordning vända på feminismen och använda den i vårt face.


Ekis lägger det såhär:
”Denna feminism bygger på ett antagande, gemensamt också för den ”feminism” som är för prostitution. Det är det underliggande antagandet att kvinnan inte hör ihop med sin egen kropp och i förlängningen inte heller med det barn hon föder. Att barnet inte är en del av kvinnan och att det som händer i kvinnans kropp inte heller händer henne, utan bara hennes kropp. Och än mera – att jagets frihet står i motsats till kroppen.”



Navelsträngen och det gemensamma förlossningstraumat är ett odiskutabelt faktum. För en del kanske detta låter oerhört gammaldags. Det är det inte. Med samma tankegång kommer vi fram till ställningstagande om fri abort. Det ofödda barnet är en del av kvinnan. När det sedan fötts är det otvivelaktigt hennes.

Att hata surrogatindustrin är inte moralism. Det är att vända sig mot föreställningen om att kvinnans kropp kan skiljas från hennes person och användas som avelskossa. Det är att inse allvaret och vilken kvinnosyn som den här industrin öppnar upp för.


Vilken är egentligen kritiken emot människohandel? Jomen det är ju att människor inte är varor. Att det mänskliga är något större. This shit handlar om att någonstans dra en gräns för marknaden och vad som får ske med det mänskliga, för att inte förlora allt. För det som nu är till salu, det är livet självt.