Om naturen, Danny T, Kalle-B och Göran G

Januari står för dörren. Istiden nalkas åter. I mitt vardagsrum sjunger en moraliserande liten animerad, amerikansk tiger:

”Vänner vill gärna hjälpas åt

Att klara av allting själv det kan bli svårt,

men det är roligt att hjälpas åt...”

Alla vi som bygger föräldraskapet som ett tilläggsprogram till netflix känner honom. Daniel Tiger, en liten välartad sprätt som lär barnen allt de behöver veta genom pedagogiskt framförda poänger via falsksång och kitchig animation. Medan sonen sitter klistrad framför teven läser jag om den verkliga världen. Om ett Sverige som stängt sina gränser och som sätter barnfamiljer på gatan. Välfärden grävs djupare ner under bottnen i takt med att Aleppo brinner inne. Förövarfarsor får vårdnad, flyktingbarn prostitueras. På akuten tar de emot en nedkyld dam som fått elen avstängd för flera veckor sen för att hon varit för förvirrad för att komma ihåg sina räkningar.

Tänker på allt han inte vet, min lille sparvunge. Han ljuger för honom, tigerjävlen. Dövar vi vårt självförakt genom att lära barnen om en värld som inte finns? En värld som är vad den borde vara. Exakt när var det vi tappade tron på oss själva?

Vi ba: ”Varsågod barn, en glättig kuliss! När du blir stor får du lära om allt. Alla tycker egentligen det är förlegat att hjälpas åt. Surprise!”

Har den konservativa högern patent på biologin? Jag är i alla fall skitskraj för den. Hela jävla vänstern får noja av att råka närma sig biologiska resonemang. Det värsta som kan hända i en feministisk diskussionstråd är att råka snudda vid köttet. Det är som att vi är rädda att närma oss biologin av rädsla att den på riktigt skulle legitimera svineri. Besegra oss. Det kan den inte! Göran Greider skrev nåt, typ såhär: dagens ungas konservatism kanske inte främst ligger i att de har uråldriga moralistiska värderingar utan mer i att de gett upp hoppet. Alltså att den biologiska idén om människans rötna natur får oss att tänka att kapitalismen är den enda vägen. Mänskligheten är liksom för jävla keff för allt annat, socialism fungerar inte i praktiken för egentligen är det helt naturligt för oss att köra solo. Rätt över alla andra.

Men vi är inte rötna! Kan vi prata om vad vi är? Finns det en mänsklig natur? Inte som att vi ska börja snacka frontallober men, vad är det mänskliga?

 

Vad vi tänker om vad mänskor egentligen är för nåra lirare är avgörande. Är flyktingar lycksökare? Är fattiga arbetsskygga? Är sjuka bidragsfuskare? Är övergreppade kvinnor lögnaktiga? Allt det där, det passar in i den liberala människosynen, där vi alla är som Ison och Fille sa: ”vårt egna reslutat utav egna keffa val”.

Vilken är egentligen vänsterns människosyn? Vår idé om vad vi är.

 

VEM FAN ÄR JAG EGENTLIGEN? Inte vet jag, men Marx tänkte sig att vi är nåt alldelles särskilt. Om vi inte hade nåt inneboende (biologiskt) mänskligt i oss så skulle systemet inte göra oss olyckliga. Alienationsteorin börjar visserligen med att arbetaren förlorar kontakten med den hen producerar men den slutar i att människan har gjorts till en främling inför sig själv. Genom att bli en maskin, att nekas sin kreativitet, sin skapadeförmåga och sin relation till andra tappar hon greppet:

”När människan står inför sig själv, så är det en annan människa hon står inför”

Vi alieneras, görs till främlingar inför varandra. Kort sagt så gör systemet oss till idioter. Det främlingen dolde för Carola var att han blivit en avstängd, köpgalen, dumknullad terrier. Men om vi är helt och hållet ingenting, bara konstruktion, varför gör det då så ont? Varför anpassar vi oss bara inte till hundlivet? JOMEN FÖR ATT DEN MÄNSKLIGA INNEBOENDE SÄRSKILDHETEN ÄR RÖD. GEMENSKAP. SOLIDARITET. TILL OCH MED LOVE OM VI SKA BRE PÅ. ”Att klara av allting själv, det kan bli svårt”

Ja menar nyliberalism, det är en fin tanke. Men det fungerar inte i verkligheten. Tänk så härlig världen vore, utan förtryck, slaveri, våld och pervertion. En värld av autonoma, rationella, ansvarstagande konsumenter med precis samma möjligheter att skapa sina liv till vad de önskar att de vore. En värld där det blodtörstiga djur en del kallar ”marknaden” alldelles magiskt kunde balancera det vi efterfrågar till ett lämpligt, rättvist pris och där den som är missnöjd bara kan välja något annat. Som små animerade lallande tigrar kan vi förverkliga oss själva på ingens bekostnad. Liberalism är det bästa systemet, i den rationella utopin. Men vet ni vad?

 

Jag vägrar med varenda jävla cell i min kropp att köpa att vi är icke-sociala, ständigt uppåtsträvande egocentrerade varelser. Att vara vänster kräver att du inte går på att vi alla egentligen är ena blågråa småekonomer.

 

Sorry djurrättsligan, men människan är nåt alldelles visst: ett solidariskt djur. ”För det är roligt att hjälpas åt”.

Hittar ett kvitto där jag med rafsig handstil har skrivit ner att nån sagt att vi ”lever i en värld av skam”. Trots den extrema depp-faktorn på det så har få lyckats beskriva vad fan det är vi sysslar med så enkelt. Inte ens de stora vinnarna är lyckliga. I den rika delen av världen konsumeras mängder med antidepressiva, ångestdämpande, prestationshöjande, verklighetsavstängande tabletter. Asså inte för att jag är varken Xare eller hippie men really, borde det inte vara roligare att ha lyckats? ”De rika har väl sina problem” säger folk för att inte gå borderline under sina finanskriser. Men om inte ens de som maxat pallar trycket, då är det fanimig dags för socialism. Rätt trött på att chilla med barbari, för att snacka med Rosa. Dags att hoppa av tåget med slutstation: NOWHERE.

 

Såg Karl-Bertil på julafton:

”Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig...”

Asså let me tell you att den gode Kalle B hade fått hjärtinfarkt av en sväng i nordstan. Ett besök på norra hisingens socialkontor hade knäckt honom. Benz-torsk direkt. I det liberala haveriet är det skamligaste av allt att visa upp dess baksidor. De mänskliga bevisen på valfrihetens begränsningar trängs undan, för att ingen ska få veta att det inte är valbart var eller av vem man skall födas. Ingen valde skjulet i bulgarien. Ingen valde villan i askim. Det bara hände och vi skäms så ofantligt när vi påminns. Det är ovärdigt såklart, men är det också onaturligt?

Vi är inte kannibaler. Som ett gäng pitbulls hetsade mot chihauhor i ett källarförråd. Äta eller ätas, träna för vinstbringande kamp. Kapitalismen gör oss kanske till egoister, men vem fan är rationell? Mest blir vi olyckliga, uttråkade, missunsamma skitfolk. Med all rätt.

 

Kanske är inte istiden Januari-Februari. Den är psyket under kapitalismen.

Hela mitt liv har jag sökt klimax. På psykologiska finns tusen termer, på vanlig svennelingo är jag en kicksökare. En otillfredställd människa. En natur-nekad jävel. Men lyckan är inte ett tillstånd man kan befinna sig i nån längre stund. Jag tänker mig lyckan som korta ögonblick av pumpande tillfredställelse. Det behöver inte vara en besvikelse att bestämma sig för det, men man måste åtmindstone kunna få leva sitt liv i en mindre destruktiv värld till vardags. Klimax då och då, socialism i övrigt. Det är för fan naturligt.

Jag ska oväntat nog fimpa den här rökpausen med Greider igen, för vad är det inte fastnat i om inte som han så gött la det: ”Ett fyrverkeri av dumheter”.

”Att klara av allting själv det kan bli svårt, men det är roligt om vi hjälps åt”

Gott nytt mina vänner

Om en natt i verkligheten efter krogen

Pustervik en decembernatt.

Livet är så tråkigt.

”Hej”
Het ändå. Varför inte? Det kanske blir kul.
Livet är ju så tråkigt.

Spenderar hela spårvagnsresan med att stödsamtala en packad polare på telefon.

Hinner inte prata så mycket med honom.
”Hejhej hörs imorgon wifey, allt kommer bli bra”

Han missade att berätta att det bodde fler i lägenheten.

Aja jag var ju upptagen med telefonen
Varför är det inga kvinnor på den här efterfesten?
Vad är det som känns så jävla funky?
Vart är jag?
Skit i det.

Plötsligt lyfter han upp mig. Bär mig till sovrummet. Bort från de andra.

Så förvånad. Vem gör så?
Ingen säger nåt.
Som att det ohände framför dem.
Finns inget utrymme att protestera. Hinner inte.
Du kunde bara föreslagit att vi skulle gå
Gillar du att jag inte fick bestämma?
Visste du att jag inte skulle kommit?
Jaja inte så farligt
men konstigt ocharmigt
Vi hånglar på sängkanten.
Försöker uppbåda nån form av feeling
Av bara farten

Nej

Det funkar inte
”Du, jag är ledsen men det...”
Hela hans kropp ändras.
Blir stenhård.
Fan vem är den här snubben?
Jag vet inte.
Fan också.

Shit. Shit. Shit. Han skiter i.

Blir tyst.

Vänder på mig. Vill inte se hans ögon.

Så arga.
Slår med öppen hand över låret
”Du slog mig” säger jag sakta.
”Jag slog dig inte”, säger han fort.
Va? Hela jävla lägenheten måste ha hört det
Han är helt bara carried-away

Puttar bakåt. Sluta.

Vill inte.
”Du slog mig”
”Jag slog dig inte”
Det gör ont.
Han tar båda mina handleder i sin hand
Lägger tynd på
Fast.
48-kg figther fixar det inte. Pussypower sitter fast. Finns inte här.
Fixar det inte.

Önskar jag var stor

Ingen kommer hjälpa mig här
Det var det som var funky.
De är i samma lag
Vet det
Inte ett ljud.
Inte fler in i rummet.
"Wolves are lined up waiting, the trick is not to move"

Har du varit ensam med någon nån gång, och plötsligt slår det dig att han skiter i om du lever eller dör?

Jag, bara kropp. En leksak.

Skräck.

Den sämsta känslan

Blir en liten liten harunge.
Vart går hans gräns? Du vet inte. Pusha den INTE.
”Du klarar dig hjärtat” säger rösten i mitt huve

Blodådrorna på hans armar.

Varenda muskel på hans jävla tränade kropp spänd.
Stenhård.
Allt gör ont.
Ont.
Ont.
Ont.

Snälla hjälp mig nån

De åkte till hisingen
De vet inte var du är

Får inte krypa ihop.

Han drar mitt huvud bakåt. Allt mitt hår i en elak hand. Fortfarande handlederna i madrassen.
Min kropp som en båge.
Andas i en fyrkant.
Tänk på nåt. Tänk på nåt. Räknar alla mina kusiner, de är tjugo stycken. Tar en stund att komma på alla. Allt jag käkat den här veckan? Tar också en stund att tänka på. Vad var det på onsdan?
Tänk på vad som helst.
Överlever.

Är det över?

Tänk nu
Gosar, pussar på halsen, kelar mot hans bröst
Han måste somna
Klappar mig över ryggen
Hur fan kan han göra det?
Så mjuk när du fått som du vill va?
Drar naglarna över hans kropp
Den slappnar sakta av
Kom igen, sov nu
Somna då

Evighet senare.

Allt är tyst
Smyg
Måste ut
Leta kläder, väska, tyst
Puls
Smyg
Fan vad sjukt det här är, som en film
Svårt att se i mörkret
Tyst Tyst Tyst
Fan i helvete var är mina jävla strumpor
Skitkallt ute, redan frysnoja. Tar hans
Äckliga

Gamlestadstorget klockan 05.17

Du är ute!
Nu kommer skakningarna.
Glädje. Du är ute.

Vad hände?

”Frozen frigth”.
Så heter det. När rädslan bara stänger av.
Skriker inte
Måste hem
Kan den jävla vagnen komma?
”Taxi?”
Vem fan är du? Vad vill du ha av mig? Du och alla andra.

Vågar inte.

Inte så nära nån annan precis nu.
Instängd i en bil.
Vågar inte.
Gå till nästa hållpats. Vågar inte stanna här
Tänk om han kommer efter?

Det finns piller för sånt här.
Pix. Pix. Pix. Köp Pix. Pix. Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Huvet snurrar. Snabbare. Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.....
INTE pix.
”Du, gumman, lillan, inte pix” sa nån en gång.
Okej, inte Pix.
Som en nykter istapp.
Spricker lätt.

Minns inte spårvagnsresan.

Ser ingen annan.
Såg någon mig?
Skulle de känt igen mig?
Hur ser jag ut? Såg ju inget i mörkret

Kommer hem.

Det är som en ny lägenhet

En annan värld
Är detta samma stad?
Förlamande trötthet
Gå till apoteket imorgon
Litet paket somnar

När jag vaknar ligger strumporna där

Beviset
Känns ingen skuld
Ingen skam
Det var inte mitt fel,
känner ingenting av allt det där
Bara sorg
Sorg att vara värd så lite
Sorg att någon åter tagit, nåt som aldrig går att få igen
 

Sorg 
och det gör så ont att kissa

Imorgon är det måndag igen

Av nån halvpoetisk anledning påbörjar jag den här texten, ensam vid ett bord på pustervik. Göteborg är en liten stad. Lite är utelämnat, men detta hände mig en natt för ett gäng år sedan. Det har hänt ungefär en tredjedel av alla kvinnor du känner. Det är bara det att de aldrig kommer att berätta om det. Tänk lite på det. Vet ni vad det sjukaste med manssamhället är? Att det jobbigaste med att lägga ut den här texten är tanken på om ingen vill ha mig när de vet. ”Damaged goods”. Sänkt marknadsvärde.

Men vi är såklart inte varor. Ting. Vi är människor. Precis som de. Människor som inte kan leva våra liv som en enda stor riskbedömning. Så länge vi inte kan berätta om vad som händer i det tysta, blir det såklart lättare för dem som vill att förneka sanningen. Så länge ingen pallar stå och säga emot kommer historierna om att kvinnor ljuger, har livlig fantasi och vill män illa att kunna leva. Så wifey om du pallar, berätta vad som hände!

Men vet ni vad som är ännu viktigare än att prata om det? Det är att veta att det blir bra igen. Jag vill inte prata om det här. För det är klart, lungt. Över. Därför går det att berätta. Det går att leva, och som jag skrev en gång: ”att överleva, och vara fucking fab in the meantime”.

Om Sandra, de kostnadseffektiva och tranan

”Det spelar ingen roll om jag hamnar i rullstol, det händer ingenting då heller. De kan omplacera mig, men de kommer inte ta reda på varför vi blir sjuka. För det kommer alltid en ny, en som kan jobba dubbelt så mycket som jag.”

Så avslutas en artikel om jobbstress i kommunalarbetaren (nr.19 2016). Sandra berättar om hur hennes sjuka arbetsituation till slut lett till en stroke. Två gånger innan dess hade hon körts från arbetet till aktuen med bröstsmärtor. Systemet skiter i om hon lever eller dör. Och hon vet om det. Idag är hon tillbaka. Ingenting har förändrats.

En del av oss håller på att jobba ihjäl oss. Andra får inte jobba alls. De rikaste är de enda som aldrig haft ett riktigt jobb. Upp och nedvända världen. Det var inte bättre förr. Men det är fan sämre nu. Vi hör fruktansvärda historier om hur arbetare hade det förr i Sverige, hur de fortfarande har det i andra delar av världen. Men vad fan händer egentligen i den svenska välfärden?

 

Som vanligt är det arbetarkvinnorna som ligger underst. Ligger gör de förresten inte, för vem orkar? Nån exklusiv helg på rygg kanske förekommer, men för de flesta working wifeys är det krökt under oket på axlarna som livet levs. Det håller inte längre. Det var längesen det slutade hålla.

Jag har kallat dem ”välfärdsförlorarnas förtrupp”. De utmattade, kostnadseffektiviserade. Barnskötare, vårdbiträden, undersköterskor, behandlingsassistenter, fritidsledare och personliga assistenter på jobbet. Ensamstående mammor, fattigpensionärer, sjukskriva och förtidspensionerade efter eller vid sidan av jobbet. Människor hela tiden. Första plats i välfärdsberoende-racet.

På nåt sätt har det blivit objektiv fakta att vård, skola och omsorg har havererat. Det är bara så det är. Inte så mycket att göra åt. Tråkigt att allt är skit liksom, men vad ska man göra? Ibland tycker folk att man ska köra saker i den absoluta bottnen för att det sen ska börjas om. Men här ligger vi och gräver oss ner under botten som ena ljusskygga daggmaskar. Aint no pit deep enough. Gränslös ovärdighet.

 

Diagnosen "Utmattning" är egentligen en lätt hjärnskada.

Brand publicerande en text 3/12-2016, skriven av den personliga assistenten ”Catherine”. I en brutalt ärlig text berättar hon om sitt arbete, och villkoren för detta. Om du väljer att kolla upp den (”Med en klump i halsen”) så försök att inte se den som ett angrepp på funkisrörelsen. Försök att fatta vad hon vill ha sagt om arbete och om sin situation:

”Jag läser om den ena vanvårdsskandalen efter den andra. Jag läser om hur patienter inom psykiatrin hånas och förnedras av personalen. Jag läser om hur gamla människor får ligga i sin egen avföring. Jag läser nödvändiga ord om att offentlig sektor är gravt underbemannad. Att det behövs satsas för att den typ av vanvård inte ska hända igen och igen. Det stämmer, men det räcker inte. Förnedringen av patienter, brukare, omsorgstagare är en direkt spegling av arbetarklassens kollektiva förnedring. Av vår vanmakt, av vår oförmåga att organisera oss och driva fram krav, av vår brist på sammanhållning och framtidstro.”

Tack ”Catherine”, för att du la det så fint! Det förvånar mig att skandalerna inte duggar tätare. Avtrubbade. Är inte bara väntetiderna på akuten eller det jävla ringa-upp systemet på vårdcentralerna sina egna skandaler? Barngrupperna? Betygssytemet? Bemanningsföretagen? Anställningsformerna? Och vår ”oförmåga” att organisera oss, handlar den inte också om känslan av att det saknas brett samhälleligt stöd? Om deras egen och andras oförmåga att se välfärdskvinnornas värde?

 

Mänsklig kontakt kan aldrig bedrivas efter maknadsprinciper. Det stänger av oss. Stänger av allt. Allt blir så ovärdigt.

 

Jag var behandlingsassistent på ett LSS-boende. Boendet betod av två hus på samma tomt. I vardera husen bodde brukare i egna lägenheter. Vi var såklart kroniskt underbemannade. Stressen och pressen gjorde att de flesta i personalen hackade på varandra och stämningen var dålig. Enda gången det egentligen var gött var när vi satte ljudlös på telefonerna och rökte varsin prince. När vi var personer som pratade om våra egna liv, inte om brukarnas.
En tidig morgon var det snö. I det övre huset bodde en person som succesivt höll på att förlora sin förmåga att gå. Läkarna hade sagt att om vi inte lät hen gå själv skulle hen tappa det snabbare. Därför fanns ett golvlarm i hens lägenhet. När hen satte fötterna på golvet första gången på morgonen för att gå och kissa skulle personal rusa dit och hjälpa till. Om vi inte hann och hen ramlade fanns ingen lift att lyfta upp hen med. När man jobbade ensam på natten var ordern att om hen ramlade skulle vi ta på en blöja och bädda runt omrking hen på golvet tills morgonpersonalen kom. ALLTSÅ SÅ SJUKT. Fatta förnedringen, tvingas kissa i blöja och sedan ligga kvar på golvet hela natten. Fatta att behöva stoppa om hen där, och gå. Allt för att vi inte skulle vara ”för många” på plats samtidigt. Hens förnedring var också vår. Avstängning var oundvikligt.

Jag var i det nedre huset. Det var isigt ute och golvlarmet gick. Jag sprang. Jag gjorde en sån där film-vurpa ni vet, när man först flyger uppåt i luften och sen pladask ner. Den där kulan som sitter uppe i axeln bröts av. Det gick inte att gipsa och jag var hög på morfin i många veckor efter det. Jag har sällan känt mig mindre än när de försökte ge mig sparken efteråt. Är vi inte människor? Var de inte skyldiga mig något? Vi är maskiner, kostnadseffektiva jävla kuggar. Men vi känner smärta. Smärta och morfin.

”Ni tillhör brukaren” sa en nytillträdd kommunchef till ett gäng assistenter i nordost häromveckan. Ingen LAS eller anställningstrygghet där inte. Livegna. Jag läser rapporter om arbetare som kräks av stress på jobbet, om hela arbetsgrupper där alla varit sjukskrivna för utmattning. Kvinnorna i kommunalarbetarens reportage berättar om hur de matar flera gamla samtidigt, medan de svarar på larm från hemtjänsten. De berättar hur de inte orkar med sina barn när de kommer hem. Nån kan inte läsa böcker längre och en annan har blivit så ljudkänslig att hon inte kan lyssna på radio. Några gråter, när de för reportern berättar om känslan av att aldrig någonsin räcka till.

 

NI RÄCKER! ALLA MARIE-LOUISE, CAMILLOR, SVETLANOR, CARITOR, YVONNES, LEILOR OCH GUN-BRITTS! NI ÄR SÅNNA JÄVLA TROOPERS OCH RÄCKER TILL MÅNEN OCH TILLBAKA!

De två åtgärder som vidtagits enligt kommunalarbetaren är:

1. Stroke-Sandra får numera hjälp att lägga in sitt schema i datorn, för det stressade henne tidigare.

2. Personalen på Hagagårdens äldreboende i alingsås har fått ”mätstickor” som registererar hur stressade de är.

Alltså LOL. Det hade fan vart rimligare att servera alla en stadig grogg i början av varje arbetspass. Mätstickan kan man la alltid röra runt med.

För två år sen började min unge dagis. Då var de arton barn/avdelning med tre personal som turades om på skiften. Jag fick veta att det var den absoluta maxgränsen. Två år senare är maxgränsen magiskt nog 23 istället. Det går fort. Alla i personalen är kvinnor, och alla är sjukskrivna i omgångar.

 

Jag bad en av min sons fröknar att gå hem häromdagen:

”Vafan, jag ser ju att du är sjuk! Vad gör du här? Gå hem!”
”Jamen jag kan ju inte det, jag kan inte lämna de andra med allting.”
" DUMPA MORALEN, LÅT MITT BARN OCH DINA KOLLEGOR LIDA!!
Sa jag inte. Jag vet att det är svårt.

Hur ska vi arbeta hållbart? Har du ens tänkt på det nån gång? Vad är ett hållbart arbetsliv? Är det inte konstigt ändå, hur minimal dikussionen om hur vi kan arbeta mindre är?

 

Jag menar, alla hatar ju knegarveckan. Åkte buss till jobbet häromdagen och när jag såg mig omkring var det så tydligt: ”varenda jävel här inne bara väntar på en acceptabel anledning att slippa”.

Ändå gör vi det, dag ut och dag in. Delvis för att vi är tvugna, men också för att vi inte vet nåt annat. Vi är så besatta av arbete och att arbetande är de enda som är värda nåt att folk på allvar är kritiska till teknisk utveckling som ”tar” människors jobb (se ex snabbkassor).
Men kanske är det så enkelt som att när vi börjar skapa och alstra välstånd, då arbetar vi för mycket. Hela tiden hör vi om ny teknik och nya kunskaper. Aldrig är nästa steg i diskussionen om hur vi skall använda dem till att inte behöva jobba hela jävla tiden.

Att tillsammans dela på de jobb som såkart aldrig kan göras av maskiner: omsorg om människor. Mänsklig kontakt. Kunskap från en generation till en annan. Vård, skola, omsorg. Ersätt alla arbetsuppgifter som kan ersättas, men bevara mänskligheten! I dagsläget gör vi ingetdera. Vi bara jobbar, konsumerar och går under. Eller in i väggen. Komsumerar under väggen. Ni hör ju.

Välfärds-wifeys, jag önskar verkligen att det var så enkelt att ni bara slopade arbetsmoralen, lät det gå åt helvete och sen kunde låta de där uppe städa. Men jag vet att det inte är så enkelt. Eller är det? Vet att det inte känns så enkelt. Att ni är gisslan för att ni bryr er, och för att vi alla behöver er. För att alla måste betala hyran. Skulden är inte er. Men vi måste göra cut-backs på arbetsmoralen.

 

Det var inte en undersköterska som ba: ”plikten framför allt”. Ni är inte skyldiga nåt, tvärtom. Så säg fuck you Almega, Attendo, Frösunda, Carema och kommunen! Fuck you all!

För allt det här jobbandet, det är ta mej fan onaturligt. Jag ska lämna er med Kropotkin och tranan, som jag av en händelse snubblade över häromdagen:

”Tranan är i oupphörlig rörelse från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men hon offrar bara några timmar på morgonen åt att samla föda, huvudsakligen växtämnen. Hela återstoden av dagen ägnas åt sällskapsliv.”

Ba gör ditt bästa för å va en trana, och sök livet bortom kneget!

Om att Göran tar en köpefru te jul

Welcome friends. Jag satt på Condecco i brunnsparken. Det var massvis av glada shoppare där, och minst lika många oglada. Stressade jävlar. Jag botade min bakfylla med nån hurtig hälsosmoothie och väntade med spänning på rapporter om att julhandeln skall slå nya rekord. Inte.
Medan en del köper julklappar; pocketböcker, presentförpackningar och mystofflor köper andra kvinnor. Den paralella handeln fortsätter.

”Tomtarnas julnatt”, min unge skrålar den hela tiden i duschen. Patriarkatet är fan snubbarnas julfest. Fattigdomen deras julbord.

Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp.. Tipp. Tipp. Tapp. Låt. Oss. Släpa. Svinen fram ur vrårna. Fram. ur. vrår-na. Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp....

Detta handlar om Fruimport. Det handlar om när svenska män gifter sig med (importerar) fattiga kvinnor från andra länder för att sedan utnyttja henne för hushållsarbete och/eller förgripa sig på henne.

Med ”svensk” menar jag en snubbe som bor i Sverige. Detta handlar om män som handlar med kvinnor. Vart männen skyldiga till detta har sitt ursprung är inte relevant. Fruimport handlar både om ni vet, svenne köper kvinna från thailand OCH om vissa former av det som maskeras som ”arrangerade äktenskap” baserade på överenskommelser mellan män. Kvinnorna kommer ifrån hela världen, även om sydostasien ligger i topp. Gemensamt är att det alltid handlar om rikare män, som handlar med fattigare kvinnor. Världens äldsta yrke: människohandlare. Världens rötnaste liga: gubbslemmet.

Det finns givetvis relationer mellan svenska män och utländska kvinnor som inte har ett skit med fruimport att göra. Detta handlar såklart inte om alla dem som har goa, lyckliga relationer. Det handlar inte om dem som råkar komma ifrån olika länder och som tillsammans väljer att leva i ett utav dem. Ok? Så vad det avhandlat. Klagomålsavdelningen stängd. Tipp. Tapp.

Hon kommer till Sverige och tror på ett bättre liv för sig, sina eventuella barn och sin familj i hemlandet. Kanske har hon aldrig träffat mannen utan han har närmat sig henne på nätet. I andra fall träffas de på hans ”semester”. En mindre skrockig version av ”gifta vid första ögonkastet”.

Ibland har hon barnen med sig. Inte sällan har mannen lovat att han kan fixa ett jobb åt henne och att de tillsamans ska skicka pengar till hemlandet. Men verkligheten är en annan. Det visar sig snabbt. Mannen slår, våldtar och hotar henne. Hon vet ingenting om det svenska systemet och han nekar henne alla typer av information. Istället hotar han med att han kan få henne utvisad när som helst, att barnen alltid tillfaller mannen vid skilsmässa och att polis och rättsväsende är korrupta och aldrig kommer tro henne. De kommer att behandla henne på samma sätt som han. Sorgligt nog har han kanske rätt i det sista.

Egentligen är mönstret typ detsamma som vid de flesta fall av ”hustrumisshandel”. Men skillnaden är ändå enorm. Kvinnans extrema utsatthet, både socialt och juridiskt öppnar för grova, grymma övergrepp och på riktigt slavlika förhållanden. Det är fan vad världen är ful. God Jul.

Tipp Tapp. Tipp Tap. Tippe tippe tipp tapp.. Tipp. Tipp. Tapp. Tvingar. Henne. Krypa fram på knäna. Fram. på. knä-na. . Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp....

Kvinnorna kommer på ”snabbanknytning” och får tillfälliga, villkorade uppehållstillstånd. I utlänningslagen finns nåt som kallas ”tvåårs-regeln”. Denna skrivning innebär helt enkelt att om förhållandet tar slut inom två år förlorar kvinnan sin chans att få sitt uppehållstillstånd omvandlat till permanent. Hon utvisas tillbaka till fattigdomen.

”DET FINNS UNDANTAG!” Stoltserar den feministiska regeringen.

Och visst, om kvinnan kan bevisa grovt och upprepat våld. Vi kan ju tänka oss hur det är med den saken så att säga. Skrivningen resulterar inte i något annat en grovt rasistisk verklighet där kvinnor från andra länder tvingas acceptera det våld som inte kan bevisas eller som anses mindre grovt. En oförätt som i lagens mening vore helt fucking otänkbar för svenska kvinnor.  Lite får hon väl tåla. Vill hon smaka sverige-kakan får hon la gott svälja liksom.

Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp. Tipp. Tipp. Tapp. Svenska. Staten. Dumpar kvinnan bara. Dum-par. ba-ra. Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp....

En del kan inte åka hem för att livet i hemlandet är för svårt. Andra kan inte återvända av rädslan för den egna familjen då hon skiljt sig. Ytterligare en del brottas med en form av tacksamhet och skuld gentemot mannen. Som om hon, värd minst lika mycket som han, är skyldig honom något för att han gifte sig med henne. Hon går hem igen, och hon står ut, förhoppningsvis överlever hon...Tipp. Tapp.

Det finns orter där fruimport är vanligare än på andra ställen. På en del mindre orter har dessa kvinnor därför något som kan liknas vid ett nätverk: sina landssystrar ute i stugorna. På dessa orter rapporterar kvinnojourerna en mycket högre andel stödsökande utsatta för fruimport än vad andra gör. ”Jaha det är la inte så konstigt” tänker ni kanske. Men poängen är systerskapet. Det sociala sammanhanget. När kvinnor har närhet till andra kvinnor som talar deras språk så vågar dom. Trots att världen är ful, så finns det visst som är fint. Kvinnor.

Tipp Tapp. Tipp Tap. Tippe tippe tipp tapp. Tipp. Tipp. Tapp. Kvinnor. Backar. Backar upp sin syrra. Upp. Sin. Sy-rra. Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp....

Just för att systerskapet och det sociala sammanhanget är kvinnors väg ut måste den som vill äga en kvinna isolera henne på olika sätt. Jag tänker på S, som förbjöds att gå på SFI, och på K som inte fick prata sin ryska ”för att hon skulle lära sig svenska snabbare”. Fan han kunde lika gärna skära ut tungan på henne, som de gjorde på slavar förr i världen.

Kommer ni ihåg när alla ville hänga Ekis Ekman för att hon hade sagt att ”53-åriga IT-chefer åker till thailand för att få billig fitta”? Det var såklart helt jävla orimligt att Ekis hatades av alla för att hon påtalade svenska rika mäns bristande människosyn genom att faktiskt säga vad det handlar om. ”Billig fitta” råkar faktiskt vara en alldelles ypperlig beskrivning av vad det egentligen är som svennisvinen söker.

 

Hela lockelsen med att ta hem en fattig kvinna, beredd att öeverleva till varje pris ligger i att hon är maktlös. Det är billigt, och enkelt att göra som man vill med henne. Den stora frågan kvarstår: varför har män ett så påträngande behov av att äga andra? Kvinnor.

 

"OMG BILLIG FITTA!" Tänkte Göran, Bengt, Johnny och Rashid. Sen shoppade de loss. Gud vilken god jävla jul. Den som känner sig kränkt över språkbruket kanske kan överväga möjligheten att bli kränkt av att män är helt sjuka i huvet i det här sammanhanget. Att de gör kvinnors liv och kroppar till handelsvaror. Att de ägnar sig åt slavhandel möjliggjord av fattigdom, patriarkat och ojämlikhet. Vänligen överväg att bli kränkt av detta. Om det inte funkar är du tyvärr dum i huvet. Thoug shit, papi.

Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp. Tipp. Tipp. Tapp. Billig fitta. Billig billig fitta. Bill-ig. Fi-tta. Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp....

Ingen vet säkert om det är systematiskt. Det vi vet är att det förkommer. Men pågår en diskussion inom delar av kvinnorörelsen om en ny sorst människohandel håller på att etablera sig i Sverige. Igen: det handlar om svenska män, som gifter sig med kvinnor ifrån fattiga delar av världen. När hon kommer hit utsätts hon för övergepp och bryts systematiskt ner. Sedan tvingas hon att skriva på skilsmässopapper. Ibland under dödshot. Genom tvåårs-regeln gör detta kvinnan i praktiken papperslös. Illegal. En slav har skapats, och hon säljs sedan på övergreppsmarknaden. Hotet om angivelse dikterar hennes liv. Det står mannen fritt att ta hit en ny kvinna äkta. Förfarandet upprepas. Ta in det. Det händer. Kanske är det organiserat. Kanske kommer det att bli. Snacka om att bli äkta make Göran!

Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp. Tipp. Tipp. Tapp. Ou-ta Göran. Låt honom få svara. Gö-ran. Sva-ra. Tipp Tapp. Tipp Tapp. Tippe tippe tipp tapp....

Fattigdom, rasism och reglerad invandring drabbar kvinnor big time. Därför kräver nöden, rimligheten och systerskapet att feminismen står för klasslös värld utan gränser. I solidaritet med oss alla.

Tipp. Tipp. Tapp.

Om ett provocerande påhitt

Till papporna som inte förväntar sig medalj

Till papporna som inte väntar på beröm

Till pappor som delar utan belöning

 

Till pappor som fattar att fars dag är ett skämt

Till papporna som inte är sämst

Till undantagspapporna

Inte alla män

Till pappor som önskar sina söner utvecklade känsloliv

Till alla pappor som önskar sina döttrar uppfriskande sexliv

Till papporna som inte skiter i mammornas liv

Till papporna som respekterade hennes kropp och val

Till pappor som lärt sig orsak och verkan

Till papporna som jobbar med ansvar

Inte alla män

Men vem sörjer en bortsprungen råtta?

Till pappor som matar, nattar och gullar även när ungen är hemsk

Till papporna som inte stack

Pack.

Lack.

Till alla pappor som inte drack

Till alla pappor som slickar fitta

Till pappor som tänder på andra pappor

Till papporna som fattade kärlekskneget

Till pappor utan fattiga förklaringar

Till pappor som sätter shorty före sitt ego

Till papporna som inte prioriterar jobbet

Till alla pappor som möter döden på jobbet

Till pappor som älskar mammor

Till pappor som respekterar mammor

Sina mammor

Mammor 4-ever

Till pappafeministerna, bättre sent än aldrig för fan

Välkomna

Till papporna som erkänner den kollektiva skulden

Till papporna som backar upp

Inte undan

Till alla pappor som åtminstone skäms

Ty riket är deras, och makten, och härligheten

Inte i evighet

Till papporna som inte slog

Död åt dem som slog tills hon dog

Till papporna som inte förtjänar medalj

men som är bättre än average

Till alla pappor som fattar att bra inte är det samma som ”inte röten”

Till papporna som tänkte efter före

Till dem som tänker nån jävla gång – Grattis!

Till papporna som kom efter 24 november 2015

På riktigt

Till er som vände tillbaka till de små

Till papporna som dog på vägen

Till papporna som dödade eller dog för friheten

Till alla pappor som inte vill ha nån jävla present

barnen är hungriga

Till papporna som lagt dem att sova i tält i novembernatten

Till pappan vars ungar har somnat i bilen brevid

Till pappor vars barn älskar dem högt

Till alla pappor som jag älskar

Fastän det stör mig att hylla er

Till alla pappor som inte tror de är nåt

Till alla pappor vars bästa var nåt att ha

Till alla pappor som inte blivit det än

Gör rätt

Var inte som alla män

Om mammafattigdom, lille postmoderne Vidar och att Ariel går under

Det här inlägget är på mitt favorittema: att det är orättvist. Enligt Rädda Barnen levde 2013 12 % av sveriges ungar i fattiga hem. Men det är trots allt inte kidsen som är fattiga. De flesta ungar, helt oavsett klass, har löjligt små ekonomiska resurser. Veckopengen har begränsningar, så att säga.

Det är mammorna som är fattiga. M-A-M-M-A-F-A-T-T-I-G-D-O-M. Fyra av tio ungar till single-moms lever under det svenska fattigdomsstrecket. Slänger vi in utländsk bakgrund så är det hälften. Smaka på den liksom: hälften. Jag har skrivit det förr, fattigdomen feminiseras. Det är 2016, november, skitkallt och inkomstklyftan mellan kvinnor och män växer. Så länge barnen är kvinnornas angelägenhet är det också dem Pappa Staten och de arenabyggande skattesänkarsvinen sviker. Vi är välfärdsförlorarnas förtrupp.

Sossesnackets utlovade höjning av barnbidraget uteblev. För ungefär ett år sen höjde de underhållsstödet med 300 kronor. Under tjugo år innan dess höjdes summan med en ynka hundring. Barnbidraget är oförändrat sen 2005. Jag kan bli så pisslessen av denna oförätt att det knappt känns rimligt.
 

Men hur bli man rimligt ledsen över att ens unge inte spelar nån roll?

På försäkringskassans hemsida skriver de såhär:

En vanlig missuppfattning är att underhållsbidrag och underhållsstöd är samma sak. Underhållsstödet ska inte ses som en norm för vad man ska betala eller få i underhållsbidrag. Det är föräldrarna som gemensamt ska komma överens om en summa och den ska baseras på barnets verkliga kostnader och vilken betalningsförmåga man har, säger Niklas Löfgren familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan.

• Och såhär:

Underhållsstödet matchar inte alltid vad barnets verkliga kostnader är och då kommer en av föräldrarna att få stå för en oproportionerligt stor del av barnets kostnader alternativt så får barnet för lågt underhåll, säger Niklas Löfgren.

Denna Niklas ”matchar- inte-alltid” Löfgren kanske inte är en idiot personligen, vad vet jag. Men hur kan barnets rätt till försörjning vara en fråga som man ska ”komma överens om”? Kassan skriver vidare att man kan gå i ”samarbetssamtal” om man behöver diskutera nivån på betalningen. Alltså vilken annan rättighet fungerar på det viset? Det är överhuvudtaget inte på något sätt en fråga om samarbete. Det är rättighet och skyldighet.

När kassan betalar ut underhållsstödet så skickar de sen en räkning till farsan. Om han har ont om cash så faktureras han ett mindre belopp. Det vore knappast revolutionerande att fakturera verklighetsbaserad kostnad. En summa som baseras på vad barnet kostar och vad båda föräldrarna tjänar/äger. Eftersom det ändå är farsan som betalar och fogden som driver in handlar det nuvarande systemet bara om politisk ovilja att sätta barnet framför pappa.

Med ansvar kommer mognad sägs det, och jag tänker på den totala bristen på pappaansvar när jag swipear mig igenom det överväldigande utbudet av mäns gölliga barnbilder på Tinder. Ni vet, man ser fan inte vem som är daddy och vem som är ungen! Man ba: Mannen väx upp, vänd kepsen rätt och pay-up! Vänster-swipe babyface.

Sen en månad tillbaka backar samhället ytterligare från de ensamma mammorna och deras ungar. Dubbel-dumpade. För de ungar, vars pappa betalat sina underhållsräkningar till kassan under sex månader kommer utbetalningarna att stoppas. Det blir återigen en samarbetsfråga. För dem vars baby-daddy inte krävs på hela 1573 kr utan endast betalar en liten del själv kommer kassan även fortsättningsvis att betala ut mellanskillnaden. Jag vet en morsa, som nu måste ha kontakt med en man hon inte snackat med på tio år för att kräva honom på 172 kr/ mån. Självklart pallar hon inte med det. Hon skiter i. Och inte fan är det hon som sviker ungen när hon inte orkar. Det är pappsen och den "feministiska" regeringen.

Kassans huvudargument för mammarånet är, asså believe this one: ”DET ÄR BÄTTRE FÖR BARNEN. MÅNGA BARN KOMMER ATT FÅ MER PENGAR”.

De påstår helt enkelt att många inte vet om att man får betala mer än minimun för sina barn, och om föräldrar sköter det här själva så kommer barnen att få mer pengar för att många pappor då kommer att förstå att man kan betala vad det kostar (eh).

Ärligt, kan ni inte bara erkänna att det är en nedskärning? Påstå åtmindstone inte att ni ska sluta betala ut barns pengar för att barn ska få MER pengar. Shit asså, skapelseberättelsen är en rimligare story.

Ytterligare en hånfull berättelse är den om jämställdhetsbonusen. Singelmorsornas föräldraskap är jämställt. Ingen gör mer, ingen gör mindre. Morsan gör allt. Ingen betalar. Ändå är det medelklassens "jämställda" tvåsamhets-enheter som får extra klirr i kassan om de delar föräldraledigheten. Tänk ändå, så upp och ner nåt är, när de som har möjligheter får bonusar för att de förverkligar dem medan de som saknar möjligheter gör sig till framtida fattigpensionärer. Allt medan lille postmoderne, privvade innerstads-Vidar 5 år och hans könsneutrala lillsyrra traskar till den härliga, vegetariska, föräldrakooperativa förskolan.

När kommer min bonus? När ska vi få pengar för att vi drog lasset som egentligen var för tungt för två? Var fan är mina pengar!?

Jag är medveten om att jag kanske är mer raljant än vanligt i den här texten. Ärligt så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera hur sne jag är på vilken extrem klassfråga föräldraskapet och barndomen är. Innan jag ”fick” barn hade jag en massa ideologiska ställningstaganden runt föräldraskapet och dess omgivande politics. När jag drunknar i det själv är det som en undervattensskog av unket sly en enkel sjöjungfru försöker navigera. Pris Erik är ett pucko och Kroken och Snoken sitter i riksdan. Ariel går under här. Den här fiskfrugan får liksom 128 spänn i föräldrapenning när dagis har studiedag nästa vecka. Käkade upp Blunder för länge sen. Kokar Sebastian te jul och slaktar en riksdagsman en vacker dag.

Låt oss återkomma till innerstads-Vidar, lillsyrran och föräldrakooperativen. Dessa små oaser; ”Nyckelpigan”, ”Änglagård” (fo real) och ”Bullerbyn” är alternativet för dem som tröttnat på att den kommunala förskolan är ett bottenkört skämt. (Den största respekt till er (kvinnor) som arbetar i den och som gör ert yttersta med stora hjärtan, kompetenta arbetskamrater, kassa villkor och för lite pengar.) På kooperativet i mitt område går det färre barn på hela stället än vad det går på en enda avdelning på den kommunala förskolan. Personaltätheten är högre, de har en egen kock som lagar riktig mat och samtliga föräldrar är engagerade i verksamheten.

Träffade en mamma som höll på att skola in sitt barn på kooperativ:

”Jamen det känns jättebra, kul att alla känner alla och att träffa lite föräldrar som faktiskt bryr sig om sina barn! Som är lite engagerade!”, sa hon hurtigt när jag frågade vad hon tyckte.

Bitch please. Försökte kontra:

”Du menar kanske att det är föräldrar som har tid och möjlighet att engagera sig? De flesta föräldrar som har sina ungar på kommunal förskola bryr sig ju också?”

Svaret som ett jävla präktigt novemberregn i fejan:

”Ja, fast man får väl priorotera! Man kan om man vill!”

Cigg rökte hon såklart inte heller.

Ensamma föräldrar är mer beroende av förskolan än andra. Barnen har ofta längre dagar och för de fattiga är tillgången till frukost, lunch och mellanmål dödsviktigt. Därför är det så orättvist. De med störst behov har det sämst. Kooperativen (alla funkar såklart inte exakt likadant) bygger på att föräldrarna är med och jobbar gratis i verksamheten, och arbetsinsatsen är per barn, oavsett hur många föräldrar barnet har. Det är olagligt att ta betalt för förskola i Sverige, MEN kooperativen är fria att ta ut maxtaxan av alla oavsett inkomst. Mitt lokala kooperativ stänger för dagen innan jag hinner hämta. Men man får väl prioritera, man kan om man vill, som villamorsan sa...

Den feministiska diskussionen om barn har så deadboring fokus. Könsneutrala kläder och leksaker liksom. Som att könsfrågan kan lösas med korrekt konsumtion.

 

”Min unge har större problem i sitt liv” tänker jag, och ser ingen poäng i att neka honom de leksaker han visar intresse för eller de kläder han önskar ha på sig. Jag fattar givetvis att det inte är helt oviktiga grejer, men va fan, snacka om att få prioritera. Palla bråka om motviktstruck eller docka. Visst tycker jag det är soft när han vill ha my little pony tigths och kjol, men jag tycker det är softare när vi har råd att tanka bilen och handla. Oavsett outfit.

Mammalivet. Det är tungt. Det är oglamouröst. Ändå är det meningsfullt. Men att man ska behöva vända på kronorna å stå med kepan i hand är för mycket. Barnfattigdom är mammafattigdom. I Sverige handlar det sällan om svält eller sjukdomar, det handlar om orättvisa.  Att inget barn ska vara fattigt, det är helt enkelt en fråga om förbannad jävla decency.

Om ett annorlunda dating-game

Jag är sjuk i huvet. Jag bara la dit den. Benzo i hans öl, bra test av mina nerver. Går runt hörnet. Hyperventilerar. Det är sent, och jag är världens sjukaste kvinna. Jag bara gjorde det. Tänker att jag borde vilja bort, men stannar kvar. Inget är mer meningsfullt.

Hur länge har han väntat nu? Sa att jag skulle röka. Måste ju göra det då. Röka. Andas metodiskt med hjälp av det tydliga rökutblåset i kylan. Pulsen går ner. Nu har det börjat. Röker en till och påminner mig om att jag aldrig önskat att det skulle komma hit. Det är inte mitt fel. Det skulle kunna avfärdas som barnsligt, men egentligen, det är av största vikt:
Det var inte jag som började.
 

- Vart tog du vägen? Jag trodde nästan du hade gått!

- Nej, säger jag och ler. Jag blev bara lite nervös av att träffa dig igen.
Böjer ner huvet, tittar under lugg. Sött.
- Ja, kan inte fatta att du ringde tillslut. Hade nästan börjat tro att du var arg på mig!
Du har ingen aning.
- Nejdå, det där är glömt nu, jag har tänkt jättemycket på dig, faktiskt.
Tittar ner. Sött.
- A vad bra, jag har tänkt på dig också sötnos. Men du vet att jag inte vill ha nåt förhållande eller så? Du vet jag har rätt mycket att stå i med företaget och allt...
Allt? Jag vet att du är ensam. Det passar mig perfekt.

Efter ett tag är han full. Det går snabbare med piller. Jag känner mig nyktrare än någonsin trots mitt plikskyldiga pimplande. Vi hånglar utanför och vakten flinar. Hans ena hand bakom mitt huvud. Kroppen mot min, som en jävla stridsvagn. Jag backar, han kommer efter. En aggresiv tryckare. Tillslut tar krogrutona emot mig. Jag låter hans tunga invandera mig. Äta sig in i det som är jag. Shit, han är verkligen gränslös. Folk tittar och jag tittar tillbaka, oberörd, avstängd. Jag har stängt av förut. Det är lätt när man lärt sig. Hör musiken inuti:

cut the system let it bleed to death
Ain't nothing but your mission never leave your quest

 

När han inser att det inte blir mer ikväll blir han stött.

- Va fan, var inte så svår då! Gumman, kom igen, det var du inte sist ju!
Hans jävla flin. Jag backar därifrån, fnissar lite. Ser honom i ögonen.
- Vi ses!

Svänger runt samma hörn som för ett par timmar sen och paniken kommer. Samlar spott och loskar ut. Igen och igen. Jag släppte in honom i mig, på mig, runt mig, igen. Puls som en sparv. Men den här gången ägde jag situationen. Kontroll. Spotify i telefonen. Musik i öronen. Spotta igen. En gång till.

Somebody had to cry cus somebody wanted it so
You have to fight to feel the harmony flow
but it's hard when the light's both so far and so Close

Ett par månader efter att allt hade hänt träffade jag en stödperson. Allt var mörkt och jag kunde inte sitta upprätt. Den där tyngden på axlarna som folk pratar om var bokstavlig. Jag kom inte upp. Tänkte som alla andra att det var mitt fel. Att han inte förstod och att jag borde ha fått honom att förstå. Han gjorde mig illa. Jag lärde mig tillslut att förstå att det inte var varken mitt fel eller mitt ansvar. Men det gav mig ingenting. Istället blev jag arg. Självklart hade han fattat. Nästa slag var att han inte brydde sig.

 

Allt som jag varit har försvunnit. I månader skällde jag, skrek och krävde av henne, min stödsyster. Vem fan skulle ta emot allt? Det känns löjligt uppenbart nu.

"Vi kan inte ta bort det", sa hon. "Du måste hitta ett sätt att leva med det som hände. Men det är bra att du är arg, det betyder att du placerar skulden där den hör hemma."

Där den hör hemma.

So when you fed up, and you tired of life
Keep your head up, you'll reach higher heights
Yo get up for the time is right
My people step up, and shine your light

 

Jag har bara en sak kvar. Hans sms kommer:

”Ses igen på lördag? Jag kan komma till dig?”

Du ska inte komma till mig. Din dumma jävel. Jag kommer till dig.

”Nej, jag tycker inte att vi ska ses nåt mer. Det var trevligt å så, men jag vill inte ha ett förhållande just nu och tycker faktiskt inte vi klickar så bra. Kram!"

Inget svar. Blev han arg? Länge var det min ständiga förhållningsorder, se till att ingen blir arg. Att ingen är missnöjd, med nåt jag gjort eller sagt, eller med hela mig och min person. Kunde inte bry mig mindre nu. Förbannad. Har inte tid med någon annans känslor. Ilska äter inifrån. Om någon skulle kolla hans mobil finns ingenting där, utom min diss. Fokus. Starta om. Reboot.

Cus all of the trouble we've been through
and all of the evil that men do
Makes us harder

the struggle continues

 

Jag har inte så många kvar. Många droppade av direkt, andra efter att de inte orkade längre. Färre som kan ana nåt. Bra. Ingen visste vad de skulle säga. Inte jag heller. Efter ett tag tystnade jag. Ingen ville höra. Bara min stödkontakt fick allt. Det är vanligt sa hon, att omgivningen inte orkar. Jag kunde se att hon också hatade honom. Men hon vet inte, hon fattar inte att jag inte kan nöja mig. Ilska äter inifrån. Planeringen är inte perfekt. Jag är inget proffs. 


 

Feel how the harmonies link you
while the struggle continues
We got so many things to
say and do now

En vecka senare promenerar jag dit. Som en svartklädd queen of fucking everything. Har inte ätit ordentligt på länge. Men känner mig ändå varken trött eller trögtänkt. Är det detta som är att vara manisk? Mat blev en arbetsuppgift jag prioriterade bort. Inser när jag kommit nästan halvvägs att jag inte tänkt på det som hände alls den senaste tiden. Lämnar det mig redan? Tusen duschar senare, tusen gånger som jag undvikit min spegelbild, tusen tårar senare, och så var det så här enkelt? En plan. Vad händer om jag ångrar mig? "Ja, då kan jag inte ta bort det. Då måste jag hitta ett sätt att leva med det som hände..."

 

winning this struggle unless we die first
Yo when you hurt so much that it's hard to speak
and it hurts so much you can hardly breath
You wanna get up and fight but you far too weak
Feels like a too long night for your heart to beat

Kan inte gå tillbaka. Kan inte ta bort det. Höjer volymen och fortsätter gå. Vem om inte jag? Det lyser i fönstrena. Slår in portkodens fyra siffror. Det var det lättaste av allt att få tag i och memorera. Mitt minne har varit dåligt det senaste året. Nu jobbar jag med en ny skärpa. Minns allting. Pulsen slår väl inne i trapphuset. Shit, this is it. Borde jag vilja spinga? Du har sprungit tillräckligt, sa min stödperson. Inser nu att jag aldrig reflekterat över att han kanske inte är ensam. Sluta. Någon kan komma när som helst. Tar två trappor i fyra steg. Uppe. Ringer på.

- Hej

- Vad fan gör du här?
- Förlåt att jag bara dyker upp så här men..
Måste bort från trapphuset.
- Får jag komma in? Jag tänkte jag kunde sova här?
Sött.

Ser mig om i köket. Perfekt. Planenligt. Sen går det fort. Min internetinköpta softairgun i hans rygg. Bara gör det.

- Ta blocket, och en penna, du ska skriva ett brev.

- Va? Är du helt sjuk i huvet?
Förvånad först. Sen rädd.

- Du ska skriva ett brev.

Syns det att handen skakar? Allt bara händer. Jag åker med. Feel the harmonies flow.
- Du ska skriva ett brev om att du inte såg någon annan utväg. Att du är ensam och rädd och att du inte vill leva mer.

Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet. Pistolen emellan. Han gråter nu. Jag tycker verkligen synd om honom. Det är inte det. 
Men det var inte jag som började.

- Drick om det känns lättare.

Hans egen sprit på bordet. Nåt väl utvalt såklart. Dyrt. Han är så liten att han tittar tacksamt på mig, och han dricker. Triumf. Tiden går så fort. Plötsligt är han full.

- Ta den här också, du har det redan i kroppen sen sist.

Benzo på bordet. Han sväljer. Det funkar. Shit.

- Handlar det om det som hände? Varför gör du såhär?
Nej det handlar om tokyobörsen, vad fan tror du? Förakt.
- Fan förlåt. Fan fan fan förlåt. Jag är så ledsen, sluddrar han.
Tycker verkligen ändå oväntat jättesynd om honom.
- Snälla jag gör vad du vill! Jag är så ledsen för det jag gjorde. Kan vi inte..snälla?
Var det allt? Patetiskt.

They wanna kiss and make up but talk is cheap
You'd like to dis 'em straight up cus you're scarred too deep
Don't be fooled, recognize the mark of the beast
Stay true to yourself and you'll be hard to beat

Stålsätter mig.

- Skriv!
Färdigskrivet. Han dregglar som en hund.
- Drick mer. Ta en till.
Och några till. Många.
- Det är snart över.

Tillslut ligger huvet på bordet. Har läst om hur musklerna slappnar av. Tillslut också hjärtmuskeln. Man down.

Torkar snabbt dörrklockan med tröjärmen. När porten slår igen bakom mig är jag som i trans. För andra gången i mitt liv har jag lämnat mig själv och hänger nånstans ovanför. Utan kropp. Den här gången är jag ensam. Ser mig gå taktfast och upprätt där nere, längs med husen, undvika att korsa gatan eller komma för nära gatlyktorna. Du gjorde det. Går mot mitt liv. Fri.

And when your mind sees no difference between wrong or right
and your life sees no difference between dark or bright
and when not wakin' up is your only spark of light
Remember, we got a war to fight

 

Han var min mur, och jag rev honom. Jag rev honom och jag tog tillbaka mig själv. Reclaim. Mitt liv hade blivit en effekt av hans och en av oss var tvungen att försinna. Jag var nödd och tvungen att driva honom ut ur varje liten del, varje por som han smutsat ner. Exorcism. Han hade aldrig blivit dömd. Jag var tvungen att göra det själv.

Lätta steg, adrenalin, lättnad, glädje. 
Rus. 
Det börjar bli ljust. Jag ler när jag kommer ner till min kropp, den är min igen. Min och jag älskar den.

 

 

 Sayonara loverboy, det var inte jag som började

Det här är en fiktiv berättelse. Den är inte en uppmaning till någon eller ett statement. Jag inser att en del kommer tycka det är svårsmält. Men läs den i samma verklighet som den där tv och pocketböcker ständigt matar oss med kreativa, sexualiserade kvinnomord. Där våldsfascinationen i alla sammanhang som inte handlar om just female revenge betraktas som underhållning. På ett politiskt plan tror jag givetvis inte att mord på enskilda löser frågan om mäns sexuella våld. Jag tycker dock det är konstigt att kvinnor i allmänhet inte är argare. Tack till Looptroop och alla världens våldtäktsmän för inspiration.

Om drömmar och sossarnas döda häst

Arbete är vägen till frihet. Arbete är villkoret för uppehållstillstånd. Riksdagsmän köper kvinnor. Riksdagskvinnor har tjänstefolk svart. De som vunnit pris i att skita mest i människovärdet argumenterar med det för sänkt abortgräns. Vi passar på att stänga gränsen när fler människor än någonsin flyr. Man får tjäna pengar på våra barns lärande. Människohandel är feminism. Folk är ”resurser”. Krig är fred. Vi lever i en tid när verkligheten blivit en karikatyr. Det är åtminstone omjöligt att veta vad som är vad. Att skilja skämtet från verkligheten.

Arbetslinjen. Vad är den, om inte en parodi på sig själv? All mening står att finna i lönearbetet. Amen, really? Jag är totalt likgiltig inför ”meningen med livet”. Ser ingen mer högt flygande mening än att försöka ha det gött, och samtidigt va en rimlig person som orkar leva med sig själv. I´m just tryin to live and get my cut. En meningsfull tillvaro, ska det va så jävla svårt?

 

Kanske längtan och drömmar är det mest konstuktiva just nu. Hur ska vi annars finna mening i den här satans zombieinspirerade walking-dead-tillvaron som är livet under arbetslinjen? Nyliberalism, värdekonservatism och facism i politisk threesome, en dag dör man, tur att man hann jobba liksom.

Är det utanförskap jag känner?
Nej, det är den som inte lönearbetar som befinner sig i utanförskap, säger högern.

Men för oss som gör det, har inget innanförskap uppenbarat sig. Arbetslinjen hetsar folk till skitliv (incitament) i tvångsarbeten (arbetsträning, praktik, cv-skolor etc) för att hitta arbeten som inte finns. När ett skamfilat arbetstillfälle uppenbarar sig gäller det att hoppa på tåget, oavsett om det är till ovärdiga villkor. Tåget till innanförskapet avgår. Men blev du lyckligare utav det? Idén om ”utanförskapet” stuntar totalt i alla mänskliga relationer, alla meningsskapande aktivteter, och förminskar oss till kalla kuggar, som kan få en plats i innanförskapet maskineri. Under tiden fylls reservlådan med alla dem som inte duger.

Jag fick en förfrågan om att skriva för socialdemokratiska studentförbundet. Jag blev så innerligt förolämpad att jag inte kunde svara på flera dagar. Inget ont mot dig som frågade, snälla ta det inte personligt. Men det är inte klassbegreppet som är dött. Det är socialdemokratin. Denna borgerliga skitideologi har slutligen visat sin otillräcklighet. Sitt totala hyckleri. Som homeboy H sa, sluta piska på en död häst! Avgå!

Nån ba: Men varför ska vi hata på sossarna när högern finns?

Och jag ba: jo för att sossarna fortfarande hävdar att de är ett rött parti. Om de bara kunde sluta envisas med det så skulle jag gladeligen lämna dem åt sitt öde. Men they cant sit with us.

Ett parti som inte ens kan ta tydlig ställning mot vinster i välfärden. Att göra grundläggande mänsliga behov till handelsvaror. Att marknadspervertera oss till den grad att vi ens kan nämna ”flexibilitet”, ”kostadseffektivitet” och ”entreprenörskap” i samma mening som vi diskuterar cancersjuka mammor, arbetsskadade förtidspensionärer, pundande storebrorsor eller barnakuter. Det kommer jag aldrig att förlåta dem för att de ställde upp på. Bara begrav hästjäveln.

Socialdemokratin har fått kompromisserna uppkörda i röven så högt att det är det enda som kommer ut när de öppnar munnen. Systemkritiken har fastnat på nån gammel tarmvägg och har väl brutits ner av korruptionssyra och gubbslem. För vet ni vad. Lönearbete är löneslaveri oavsett vad de betalar. Min frigörelse kommer aldrig vara den, där jag får bli exploaterad på samma villkor som män. Tack men nej tack.

Självklart är drägligare villkor just nu viktigt. Självklart måste vi så länge systemet består försöka göra det bästa av situationen. Den insikten drev mig in i asylrörelsen för ett antal år sen. När det blev för tröttsamt med teori och mötesstuktur blev det mänskliga mötet med dem som hamnat i det absoluta utanförskapet meningsfullt. Att inte vända bort blicken utan möta den som flackar efter fäste. Tillsammans med präster, diakoner, arbetslösa, sjuksköterskor, läkare och random aktivister producerade vi möten och människovärde. Vinsten som genererades var allas, och den stavades: m-e-n-i-n-g.

Mycket har förändrats. Idag producerar vi vård, utbildning, omsorg och kunskap enligt samma logik som varor. När de inte kan sänka kostnaden för produktionen pressas löner, livsvillkor och slutligen människor istället. Det som inte har förändrats är relationen mellan arbete och kapital. Vad fan vi än producerar så är produkten inte vår. Vi måste fortsätta tjöta om alternativen. The show really cant go on. Thanks to det eviga prispressandet är det mänskliga priset för högt. Marx kallade processen att göra allt till varor för reifikaton. Reifikation av de mänskliga behoven är realisation av människovärdet. Så enkelt är det. Utförsäljning! Allt ska bort! Värdigheten först!

De maskulina idealen äger vår tid. Självständighet, oberoende och kontroll är ledorden för livspusslet. Men vi har slarvat bort för många bitar. Släng hela jävla pusslet.

 

När ska vi erkänna att vi behöver varandra? Att mänskliga relationer kanske är det mest meningsfulla av alltihop. Ingen är en ö (utom hisingen) och ändå flyter västvärldens folk runt i ett hav av själslig hemlöshet. ”Nu seglar vi på vågor, av styrka och av svek” sjöng dageby, som var nåt att ha innan han erkände att han aldrig varit kommunist i Tv4s ”så mkt bättre”. Hela tvsoffspopulationen andades ut. Men Uffe, varför i helvete inte då?

Jag har alltid varit en av dem som förespråkat att vänstern ska sluta tramsa. Vi ska prata om konkret, praktisk politik och det helt enkelt mest konstruktiva, välfungerande samhället. Ingen kärlekshets här inte. Solidaritet är inte godhet, det är ett krasst konstaterande av att det gäller att backa upp dem som har gemensamma intressen som du, för din egen skull. Men är det inte också fint? Idag du, imorgon jag. Samma båt. Jag skriver inte under på att vänsterfolk ”har hjärtat på rätta stället”. Många vänsterpeeps är rätt rötna, cyniska, elitistiska personer som helt enkelt konstaterat att det här systemet är ohållbart och vi måste prova något annat. Ändå chillar jag inte med folk från högerträsket. De däremot har oftast inget emot att hänga med folk från andra politiska läger, för att för dem handlar det om pengar och egendom. De jobbar inte med hjärta över huvud taget, oavsett vart det sitter. För vänstern handlar det om människosyn och värdighet. Kanske är vi mer rigtheous, trots allt.

På senare år känner jag ett påstängande behov av att ändå få prata om det som är vackert. Ni vet, sky´s-the-limit-resonemang. Vart är våra drömmar? Och när ska de få en plats? Vad gör vi efter revolutionen? 

 

Jag har tyckt att poesi är ett jävla bjäfs som allsköns töntar ägnar sig åt. Ändå är det dags att filosofera, drömma och create some fuckin poetry. Jag har en softspot för hiphopens rappa verklighetsbeskrivningar och socialrealismens fulsnygga, det äckelvackra. Fick ett förslag om att göra en Ensam Mamma Röker film. Har så högt flygande tankar om detta projekt att samtliga biografer kan slå igen genast. Fast det enda jag vet säkert är att jag vill ha miljonprogramsromantik och äckelvackert samt att jag vill hångla med någon utan huvudhår med trackpants. Eventuellt ha bar överkropp. Några goa beats. Det kommer bli en fatastisk film vill jag lova. En dröm ska den vara, om än smutsig och verklighetsförankrad.

Håll visionen vid liv. Det finns ingen begriplig förklaring på varför vi inte skulle kunna göra på nåt annat sätt. Historien är inte slut, tillväxten är inte oändlig och drömmen om allas lika värde och rätt är inte att va varken snäll eller god. Det är det enda rimliga. Men om vi inte är drömmande idealister, vad är vi då, om inte bara ena jävla sossar?

Med hatet som drivkraft, keep lookin for a system based on nåt annat än cash. Det är det som är meningen.

Om liberaler, pigor, morötter och systerskap.

Jag höll på med en hatlista: ”de tio mest ointressanta feministiska frågorna”. Ett eventuellt tecken på nån form av kris. Men ärligt, allt är väldigt sjukt just nu? Sprang så fort jag kunde till öronbedövande Alice in Videoland på förmiddagen:

”I've got blood on my hands
A hole in my heart
I'm afraid of my thoughts and
I'm falling apart
I'm surrounded by fear
Stuck in despair

If I make it from here i´ll be good I swear”

Nån jag respekterar sa att listan var en dålig idé. Att jag måste fatta att Ensam Mamma Röker är en offentlig person nu och att det finns begräsningar för vad en offentlig person kan göra. Publicerar inte hatlistan. Fortsatte bara hata på liberaler som vanligt istället. Varsågoda.

Vad är egentligen liberal feminism? Jag menar, förutom helt värdelöst. Vilken är den puckade feminismen? Antiseparatisterna, de som pratar om ”offermentalitet” och hetsar karriär och konsumtion, vad är det med dom egentligen? I det första avsnittet jag gjorde ihop med Bilda Kedjor så hånade vi folkpartiets ”feminism utan socialism”-slogan. Vad är det för snack liksom?

En av folkpartiets viktigaste feminsitiska frågor är att man minsann ska få göra vinst på företag i kvinnodominerade brancher (OBS sant). Det är alltså särskilt feministiskt att plocka ut vinst på kvinnors arbete. Det låter ungefär som ett jätteroligt skämt som jag har skrivit. Vem fan lurar de liksom? Feminism är extra utsugning. Ett av argumenten är att om kvinnorna i offentlig sektor har fler arbetsgivare att ”välja” emellan så är det bättre för dem. Blir ju RÄTT tydligt att den som myntat den idén aldrig har arbetat på vare sig carema eller attendo care. Aldrig valt bajs eller bajs. Den som för fram den typen är idéer är såklart helt likgiltig inför de kvinnor som lever till liv i verkligheten och inte ”i karriären”.

 

Hörni folkpartiet, verklighetens kvinnfolk ringde å bad er dra åt helvete! Två sekunder senare var deras rast slut och de la på.

Jag tänker på dem, som jag jobbat med som behandlingsassistent eller habiliteringspersonal. De liberala feministerna har aldrig träffat dem som arbetar i en branch som kan vara så psykiskt påfrestande att en förklaring till att kvinnor jobbar deltid är för att de helt enkelt inte orkar mer. Liberalerna är inte intresserade av dom som är trötta på att byta arbetsgivare oftare än de får byta lakan hos brukarna. När morsorna ropar efter arbetstidsförkotning svarar marknadsälskarna med förslag om karriärtjänster.

För vissa kvinnor har möjligheten åter öppnats att på enkelt sätt betala andra, fattigare kvinnor att utföra det arbete som de själva inte vill. När det kommer till hushåll och barn. Istället för att hennes kavajprins ska hjälpa till å dra lasset kan hon köpa sig lite go avlastning. Ja eller prinsen kan betala såklart, så hon slutar tjata. Inte ska hans fru behöva skura toan liksom. Att han kunde ta å ba gört har la aldrig fallit honom in. Men det finns en gräns för hur långt hon kan gå. Av rutavdrag blir ingen frigjord. Vad hjälper dammfria lister när han våldtar dig i vardagsrummet? Med mindre arbete blir livet såklart lättare just nu, men om feminismens mål borde vara patriarkatets död funkar pigtjänsterna snarare som att slänga åt könsförtrycket en energidryck och stampa takten. Inte fan är det feminism. Det är ett tydligt exempel på hur klassamhället drabbar kvinnor. Ett bevis på att marknadsliberalism aldrig kan vara feminism.

För hörni pennkjols-ladys ni är väl ändå smärtsamt medvetna om att det är skört? Om att ni kan betala för avlastning, men aldrig för justice? Varken er egen eller husans.

 

Många har krönt Beyoncé till queen of liberation det senaste. Och visst är hon stundtals jävligt fet och alltid jävligt catchy. Men, you´ve all heard it, ”independant woman” av queen b och destinys child, vad är det för rader de lägger?

”The shoes on my feet
I've bought it
The clothes I'm wearing
I've bought it
The rock I'm rockin'
'Cause I depend on me ”

och:

”All the women who are independent
Throw your hands up at me
All the honeys who makin' money
Throw your hands up at me
All the mommas who profit dollas
Throw your hands up at me”

Asså sorry wifeys, men det är inte med de raderna vi kommer til the end of men. Lite beroende på vem vi är såklart, men slutstationen är förmodligen lyxfällan och fogden snarare än liberation.

 

Feminism är inte köpkraft.

Akademiker snackar ibland om ”fattigdomens feminisering”. Alltså att modern fattigdom är något som drabbar en majoritet kvinnor (och särskilt såklart, kvinnor från olika typer av minoritetsgrupper.) Vi vet att även medelklassens kvinnor efter skilsmässa löper sjukt mycket högre risk än andra att behöva söka soc. Vi vet att ekonomi fortfarande är ett av kvinnors starkaste skäl till att stanna med en våldsam partner. Vi vet att single-moms är en av de absolut fattigaste grupperna. Vi tjötar om att barnfattigdomen ökar. ”Alltså hade man lika gärna kunnat kalla problemet för ”klassamhälle”, men sossarna vill inte använda det ordet för de tycker att det är pinsamt.”, skrev Liv Strömqvist och jag skrattade. Och ja Liv, Självklart handlar det om MAMMAFATTIGDOM.

Ibland tjötar blå ”feminister” om könsordningen som begränsande av individuell frihet och val och allt det där ni vet. Men var är individens frihet i alla kränkande krav för att få hjälp med sin försörjning? Var exakt var valfriheten när ni utförsäkrade en stor majoritet kvinnor? Vart var barnperspektivet när ni drog in matpengarna för att mamma missat ”arbetsträningen”? Vart fan väljer man lite mänsklighet?

Feminism värd namnet börjar på golvet. Hos single-moms, hos dem utanför den stängda gränsen, hos fattig-pensionärer, hos papperslösa, hos dem som säljs, hos barnen, hos offren, hos oss, hos den svagaste länken.

 

En av vänsterns kanske mest meningslösa diskussioner är den om vad som är viktigast. Klass eller kön (el ras/sexualitet/funktion/osv/you get it). Förtrycksordningar är såklart helt och fullständigt beroende av varandra. Kompis, du kan inte leva utan att både käka och dricka. Ba lägg ner debattklubben å kombinera dem, två för en. De feministiska kraven i vänstern har inte puttats undan av klasskampen, de har shasats iväg av män. Men i systemet finns ingen frigörelse för varken kvinnan eller klassen, så deras intressen är gemensamma. Därför, ska både klasskamp och feminsim alltid vara arbetarkvinnokamp.

Jag har skrivit om klassrese-drömmen förut. Hela den nyliberala idén bygger på att det alltid måste vara få som ”lyckas”. Dessa få, kan sen ha två funktioner. Som alibin och som morötter. Kul jul för dom, kvar blev alla andra.

Moroten är enkel, tänk en knegarkvinna som sliter dag ut och dag in, käkar eldorados leverpastej och röker röda prince för å få ha rast på jobbet. På ryggen sitter typ Frida Boisen och gapar med sin lönespec på ett metspö framför hennes face. Om Frida i sammanhanget är den liberala ”feminismen” så är hon ett lika stort hån som själva arbetssituationen. Arbete ger inte frihet, och för de allra flesta leder det ingen särskild stans. Fan alla får inte ens ihop till pension. Det är helt enkelt ren lögn och kvalificerat skitsnack att alla människor skulle kunna arbeta sig upp om de bara ville tillräckligt mycket. Inte minst är det la svårt å resa sig med Frida på ryggen.

För de som kommit upp sig gäller det att ta avstånd från alla andra. Att vara kvinna i en manlig gemenskap bygger på att hela tiden hålla andra kvinnor ute (Se idén om att flickor inte kan leka tre eller hur modernt det är att kalla alla andra för offerkoftor).

 

Hela närvaron bygger på att ställa sig emot andra kvinnor, att inte vara som dem. Dissa en kvinna, bli en brorsa! Självklart ser det bra ut med lite kvinno- och minoritetskrydda mellan raderna. Så jobbar högern med alibin. Men förändring inom rådande system är omöjligt. Ta de jävla bolagsstyrelserna. En bolagsstyrelse är och förblir en bolagsstyrelse. Nånstans på vägen blir man fan en snubbe å att överhuvudtaget ödsla tid på en fråga som rör typ tusen pers, som dessutom är den rikaste eliten är så. m.e.n.i.n.g.s.l.ö.s.t. (det här var med på hat-listan). Vem fan bryr sig vilka som sitter i en bolagsstyrelse så länge de tänker sitta kvar i en bolagsstyrelse? Den kommer att fungera som en bolagsstyrelse och oavsett om nån pigköpande kavajkvinna får vara med så kommer de att bete sig som män. Rika män. I en bolagsstyrelse. Fuck them all. För det finns (sorry to say) inget större värde i kvinnlig eller minoritetsrepresentation, så länge systemet består.

När patriarkatet får oss att hacka på varandra är motstånd att öpppna dörren för din syrra. Jag återvänder ibland till ett så jävla fint minne från mina early teens. Vi satt och rökte tusen cigg å drack sunkigt bryggkaffe på X vänsterfik. Jag var yngst och female. Var kanske lite bäng och hade dreads. Inredningen var grön och brun, ful. Vid mitt bord satt två snubbar som var rätt många år äldre än mig, jag minns inte exakt vad det var vi diskuterade, men världsläget i någon form kan man tänka sig. De tyckte samma sak, de backade varandra och jag jobbade hårt med mina arguments. Plötsligt vänder en av dom sig till ett annat bord: ”Öh, F, vad tycker du?”, frågar han en brud.

Hon hade inte en jävla aning om vad det var vi snackade om, men utan å blinka sa hon ”Jag håller med tjejen”. Eventuellt var det den dan jag blev längre än 1.70, ja ba växte å ba IN YOUR FACE, hähähä.

 

För så funkar systerskapet, ibland måste du bara backa henne, öppna dörren för henne, för att hon är brud och era intressen är gemensamma.

Om helsingfors 16/9, till Jimi

Du dog för oss andra
För oss som är kvar
Du dog för min son

Du var någons son

Vi tänker på dem som älskade dig, personligt
Som varit med dig, skrattat med dig, och rört vid dig
Kanske gråtit med dig
Eller torkat
Dina tårar

Vi är dem som älskar dig politiskt

Du blev en hjälte
Alla älskar en hjälte
Trots att vi alla önskar
Att vi inte fick några fler

Det blev du

Allt tog de ifrån dig
Det kunde vart han
Hon
Hen
Jag
Det blev du
Men du är vi

Du blev deras ”diciplinåtgärd”

En dag skall de svinen
Själva
Dö

De små människorna

Som önskar död åt alla andra

Deras dag kommer

Just nu är de överallt

Men vi kan fixa det
Vi tar dom Jimi
Vi tar dom för dig

De är också någons söner

Jag tänker på dom
Som älskar dom
Som rört vid dom och torkat deras tårar

Jag tänker på dom som ser sina pojkar
Växa
Utvecklas till det
Som kanske är det värsta

Nassesvin

Vi glömmer dig inte
We´ll take it from here

 

Om farsor och fanskap, med Bilda Kedjor Podcast

Jag är back hos den Göteborgsbaserade Podden Bilda Kedjor!

https://soundcloud.com/bildakedjor/avsnitt-13-ensam-mamma-roker-det-tva-pappor-och-pedofiler

Om vad det är för mening egentligen

Ibland är mitt hat inte konstruktivt. Det är liksom bara mycket. Ibland känner jag hur det gräver ett hål i mitt hjärta. Hur ett litet inre monster far runt och skrapar på väggarna av något som är stenhårt, och samtidigt förbannat skört. En sten gjord av mjuk vävnad. Av längtan och visioner, men samtidigt av hat, hämndlystnad och ibland det värsta: ett litet nystan av uppgivenhet. Ett trassel av I DONT CARE.

Jag tänker att det kanske inte leder någon vart. Vad ska vi göra? Vart kan vi leva? Hur kan vi leva? Blir vi någonsin fria?

 

Promenerar hem över hisingen på natten. Nickar till hälsning åt någon som lagt sig att sova på en bänk. Någon som inte har någonstans att ta vägen. Efter nån timme känner jag mig så jävla djup att jag inte orkar med mig själv.

Hur mycket jag än ibland skulle vilja så kan jag inte välja bort det. Känslan av hur mitt liv passerar medan jag lönearbetar, torkar av bordet och betalar räkningar. Det är som att systemet är in my face och antingen får jag gräva ut mina ögon eller stirra tillbaka. Kanske kan man gräva ut det ena? Så att det där med att vända andra kinden till kan funka. Man ba svänger nitti grader och så är allt änglagård igen. Änglagård och inte ett slagfält. Ba: ”talk to andra kinden mister”, istället för att leva en ständig konflikt.

Nån utlyser ”proggfredag” på facebook. Lyssnar på introt till nationalteaterns ”hon flytta ut till bergsjön”, men innan det lilla monstret håller på å äter sig ut genom mitt tajt inpackade bröst byter jag snabbt till dan berglunds ”mina herrar som räknar profiter”. Pallar inte. Väljer nåt där man kan skratta åt skiten istället. Hellre gubbskrock, för det är en så sorgligt låt. Med så många beröringspunkter med hur det blev för mig. Kassan drar in bostadsbidraget och dagisavgiften höjs. Plötsligt känns en eldsvåda lika rimlig som en plats i telefonkön. Har inte kunnat lyssna på hela låten på flera år.

 

Så jävla sentimental. Men samtidigt bortskämd. Hur många har det inte värre? Skitsamma vem som har det värst, vi är i samma lag.

Verkligheten är alltid fulare än den vildaste fantasin. Hur kan det få vara så? Och hur kan det fortfarande ta sig in under huden på mig? Hur gör man för att stänga av? Stänga av utan att snöa ut hela huvet. Stänga av konstuktivt. Som en strategi för att orka. Hör Highwon i huvet:

”Så jag haffar nåt korkar upp och sveper
Lämnar verkligheten och gittar från planeten”

 

Orkar inte att bärsen är allas strategi. Jag vill inte stänga av mitt huve. Jag vill stänga av världen. Den är systemet som är crazy, inte vi. Inte jag. Här sitter la vi å super medan skeppet sjunker. Börjar änna bli blött om fötterna nu. 

Det ringer på min dörr. Jag kan inte öppna nu, jag är upptagen med världsläget och drömmen om nåt annat. Skiter i vem det var. Jehovas kanske, jävla jehovas. De tänker bara på hur det ska bli sen när man redan har dött. MEN VAD FAN SKA VI GÖRA NU DÅ DITT GAMLA GUDFEJS?

S, som fortfarande pallar med tinder berättar att hon igen blir attackerad för att hon är feminist. ”Helt otroligt hur jävla trött och ledsen man kan bli av en jävla idiot”. Men man vet ju, att det inte är en jävla idiot. Man vet ju att den idioten är ett symptom på en så mycket större sjukdomsbild. Vi pratade om det där, S och jag. Hur vi båda när vi var yngre kunde se nåt egenvärde i att palla. Att sätta sig i mer eller mindre sjuka situationer bara för att man kunde ta det.

Ba: "Skinn på näsan är mitt förnamn honey". 

Idag vet jag att jag kan ta det. Jag pallar. Men jag vill inte palla. Jag blir ledsen, sårad, rädd och trött. Kanske är det snarare det som jag går in för å palla nowadays. Att ba våga va ledsen.

Går på krogen. Kallpratar med random torslandasnubbe. Han har kortärmad rutig skjorta och shorts. Hette säkert Markus eller Patrik eller Christian. Markus eller Patrik eller Christian berättade att han var ute med lite polare och sin flickvän. ”Du vet man måste ju ta med henne ut och supa henne full om man ska sätta på henne”, säger Markus eller Patrik eller Christian. Jag vill inte prata med Markus eller Patrik eller Christian mer. Jag vill att han ska dö. I baren sitter nån gubbe å sväller i en tröja med den svenska fanan på. Jag vill att han ska trilla i ån utanför. Förhoppningsvis ligger det nåt riktigt rostigt på botten. Vill inte vara med. Slurkar i mig det sista ginet och köper en alkoholfri Carlsberg istället. Drar upp knäna under hakan. Så sunkigt, varför gick jag ens hit?

Så mycket oro. Blir den nya tiden facisternas? Det är inte på nåt sätt omöjligt. På många sätt troligt. Kommer pengarna att räcka till nåt mer än hyran? Kommer flickan som jag pratade med överleva? Kommer muren i palestina att falla? Kommer Markus eller Patrik eller Christan att våldta sin flickvän? Kommer Erdogan krossa kurderna? Kommer den tillfällig asyllagen permanenteras? Kommer prostitutionslobbyn vinna? Kommer vi ha råd att bo kvar när de nya flashiga bostadsrätterna är klara? Kommer fler av förortsbarnen dö iår? Kommer mitt barn att lida men för att hens förskola är så fattig? Kommer bilen hålla året ut? Kommer vinden vända?

Jag vet att den kommer att vända. Att baksidan av att vara fucking passionate är att ibland är det lika mörkt som ljust. Vi är många. Vi tror på nåt bättre, för vad har vi för val? Surrender is not an option. Ibland är det bara så mörkt och jag har fortfarande inte grävt ut nåt av mina pretty little eyes.