söndag 27 mars 2016

Om kärlekskneget, västvärldens wifeys och om vi måste göra slut nu

Klassikern: ”Bakom varje framgångsrik man står en (vad det nu var, mindre lyckad hur som helst) kvinna”. Uttjatat och simpelt. Men vi börjar där. Vad menade de egentligen?

En del kallar det typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional-labour”. En del kallar det nåt annat. En del kallar det ingenting (än). Men alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i.  
Det är kärlek.
Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.

Vi har länge diskuterat det obetalda hemarbetet som kvinnor utför. Ni vet, diska, städa, ta hand om barn, tvätta bla, bla. Men nu kommer finally disskusionen om KÄRLEKSKNEGET. När vi tittar på de nära tvåsamma relationerna mellan män och kvinnor gör det ont. Det är lätt att se att chefen och du inte sitter i samma båt liksom. Men hur hade det vart om du faktiskt älskade honom, levde ihop med honom, hade köpt den där jävla båten för era gemensamma pengar? Not so easy wifey. Och guys, hur känns det att fatta att du är chefen? Om du läser den här texten som att alla äkta män, boyfriends och kärlekspojkar är medvetet keffa så kommer du inte att fatta. Men om du läser den som att det finns en ojämlik fördelning av aktiv kärlek i tvåsamma relationer så ringer det nog en klockjävel.



Det som gör det så svårt är att det är så nära. Ojämlikheten förminskas till ett relationsproblem mellan två personer. På slagfältet är man alltid ensam. Samtidigt organiserar sig kvinnor hela tiden för att ventilera och diskutera strategi. Det som kallas tjejsnack, gossip, girltalk, tjatter osvosv.
Ni vet när man träffar en tjejpolare (sjukt ord) och frågar: ”Hur är det med dig och vad-han-nu-heter då?” 
Så svarar de fan alltid: ”Jomen, det har blitt bättre”.
Det där bättre-blivandet kan ses som tecken på en maktkamp. (Alltså det kan också såklart ses som att män är djur hähä). Hon kanske har vunnit en delseger genom att han numera planerar sin tid så att de kan ses ibland, eller han kanske kom ihåg å köpa yoghurt på vägen hem, eftersom han tog den sista på morgonen. 

Det kan verka enkelt, men faktum är att kvinnor i tvåsamma relationer ständigt kämpar för på att ”han ska börja bry sig om saker”. Bli en jävla lagspelare. Men hur säger man till någon, att ”jag vill att du ska vilja göra det här för mig/för oss?”. För att det ska vara värt nåt måste han komma på det själv. Han måste själv vilja walk-that-extra-mile för att han bryr sig. Men när hon sagt det till honom slutar samtalet i att hon berättar hur mycket hon älskar och uppskattar honom och att problemet inte är att han är röten.



Västvärldens wifeys (inte alla såklart) har trots allt relativt goda möjligheter att försörja sig ekonomiskt, vi kan skilja oss och vi har samma (nästan) juridiska rättigheter som män. Det finns (än så länge) många välfärdsfunktioner kvar som bevisligen gynnar kvinnor. Så varför består patriarkatet? Vilken är egentligen den historiska form av kvinnoförtryck vi i Sverige lever under idag? Det finns ingen solklar definition och förklaring. Socialistiska feminister har snöat på arbetet, det obetalda at home och det underbetalda på marknaden. Radikalfeminister har snöat på sexualitet, heteronorm och mäns våld. Jag snöar typ på allt.

Hur som helst är det orättvist, ovärdigt och heart-breaking att vi inte ens när vi älskar varandra kan leva på ett vettigt sätt. Men när vi har konstaterat rötenheten måste vi gå vidare. Vad händer om vi drar lite större politiska växlar på det här?

Anna Jonasdottir formulerade på nittiotalet en marxistisk utsugningsteori om hur det manliga kollektivet systematiskt tillgodogör sig kvinnors ”kärlekskraft”. Jonasdottir säger själv att begreppen ”kärlekskraft” eller ”lovepower” eller ”lovelabour” kanske inte är briljant, men skit i det. Det som menas är känsloarbetet jag förklarade innan. Frågan går alltså utöver bara sexualitet, den går utöver de ekonomiska förhållandena och startar i nåt man kan kalla typ ”den sociala organiseringen av kärlek”.



Alltså, kvinnor ger sin kärlekskraft, gratis och mer eller mindre frivilligt, till män vilka exploaterar den. Jonasdottir hävdar att mötet och relationen mellan kvinna och man i en kärleksrelation går att förstå ungefär som relationerna på en köp-och-sälj-marknad. Kvinnan äger sin förmåga att älska, och hon kan ”ge” bort den. Ändå förekommer det tvång i situationen. Kvinnor ”behöver” älskas av män, status, värde och materiella fördelar uppnås fortfarande via män. Kvinnor saknar kontrollen över villkoren för kärleken. Männen kommer in i mötet för att låta sig älskas, snarare än att ge kärlek. Att genom kvinnan kunna älska sig själv (!). När kvinnan besitter ”the power of love” besitter mannen ”the power over love”. Vad som då uppstår är en power-struggle, en könad maktkamp över villkoren för kärleken och organiseringen av den. Med risk för sjuk upprepning, men jag vill så satans gärna vara begriplig: det som produceras är då alltså kärlekspraktik, det vi gör när vi älskar. Och makten över produktionen, har det manliga kollektivet. BOOOM GÖR SLUT GENAST! Nä ba skoja. Eller?





(OK SAFEING för arga mail. Jag vet givetvis om att en massa mänskor inte är straigtha.Men de allra flesta lever (fortfarande) i straigtha relationer. Därför skriver jag om dem. Det är inte omöjligt att patriarkatet går att förstå på typ samma sätt även i till exempel homosexuella relationer. Det faktum att relationsvåldet i lesbiska relationer (det är dem jag vet nåt om) ser nästan exakt likadant ut som det i heterorelationer talar för det. Vilket alltså skulle kunna betyda att det är tvåsamheten, sättet att organisera relationen, som bär upp ojämlikheten och inte män vs kvinnor. Vore det så skulle ju nämligen homosexuella relationer vara jämlika förutsatt att det inte finns några andra strukturer som fuckar up det. OK SAFE? Maila bara kärleksbrev.)

Så vad är det egentligen för fördelar som män roffar åt sig på det här sättet? Jo alltså, min tanke är att män kan omvandla den utsugna ”kärlekskraften” till att hantera sina relationer sinsemellan, att kunna ha kvar familjerelationer genom sin partner, att orka lönearbeta, att kunna komma undan mera konkreta praktiska arbetsuppgifter samt att helt enkelt orka med och tycka om sig själva. Tanken är att män exploaterar kvinnors kärlek, och att systemet består för att de tjänar på det, inte för att de är korkade, lata eller okänsliga (well...).

Arbetsinsatsen skulle kvinnor såklart kunna lägga på annat. Det är ett arbete som tar tid och energi från våra andra relationer. Från relationen till oss själva och allt annat ball vi hade kunnat göra om vi inte var upptagna med att berätta vart vi har påsklämmorna, visa hur man tar bort fläckar, ge relationsråd, synka almanackor, eller hjälpa honom för han är ju så himla dålig på att leta!
Det käkar också upp oss känslomässigt. Att ständigt utföra arbete som varken uppmärksammas eller belönas. 

Det är mycket enklare och mindre känslomässigt påfrestande att säga ”diska din jävel” än ”jag vill att du ska bry dig om mig”.



Det hela är tyvärr inte så enkelt som att kvinnor bara slutar utföra den här typen av arbete. Vi kan inte bara lämna över, för det finns liksom ingen att lämna över till. Våra liv blir, precis som männens, också jobbigare om vi bara slutar. Vi måste dela. Och ja, kvinnor är i regel bättre på de här sakerna. Precis som att folk som tränar regelbundet har bättre kondition än andra. Det finns ingen naturlig kärlek-och-omsorgsfunktion fastklistrad på livmoderväggen som kvinnor utsöndrar lika naturligt som män när de dödar djur eller räknar pengar. Allvarligt, ni hör ju. Det räcker. Det är klart att det inte bara är pissigt att göra saker av kärlek (det kan ju va alldeles... alldeles underbart). Problemet är att vi inte får detsamma tillbaka. 

Så, kära shunos, bara ta å lär er den här skiten omgående. Ni lider i högre grad av psykisk ohälsa, ni tar livet av er, ni slår och har ihjäl varandra. Vi skulle alla helt enkelt ha så mycket större möjligheter att må bra om ni utvecklade era emotionella skills.

 

För de heterosexuella kvinnor som trots allt inte orkar suga hans kuk, plocka upp hans strumpor, lyssna på hans känslor och hålla kontakten med hans mamma återstår singellivet. För många är det briljant att utesluta testosteron, sporadisk hårväxt och vardagstjafs. Men för många andra är det inte det. Vi vill ha relationer. Vi vill kunna dela intimitet med män. Och vi gör det på vår egen bekostnad. Det är sjukt kefft att inse att man inte bara gör det som råkar passa bäst i sin egen relation, utan att man är styrd av struktur. 
Jonasdottir skriver: ”Många tror att det här med jämställdheten är ett en gång för alla avklarat kapitel, nu gäller det att var och en gör som hon vill”.
Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Deal with it.

Jonasdottir sysslar med de tvåsamma kärleksrelationerna. Men idéerna om emotional labour går utöver dem. Gemensamt är dock de nära, personliga relationerna mellan män och kvinnor. Där strukturen känns långt bort.

Här följer en snabbgenomgång:

1. I arbetslivet/på arbetsmarknaden aka på jobbet
Här är problemet tvådelat. Dels genom den typ av arbeten som kvinnor är överrepresenterade inom, olika typer av omsorgsarbeten och serviceyrken. Själva arbetsuppgifterna är att vara trevlig, förstående, öm, omtänksam och till och med ibland asglad. Det finns forskning som visar att till exempel flygvärdinnor, som kanske är den mest smajlande-kvittrande ligan i världen blir så psykiskt utmattade att de inte orkar ha nära relationer. Det är alltså jävligt tärande att hela tiden vara förstående och självuppoffrande.
Den andra delen är det arbete som kvinnor förväntas göra vid sidan av det vanliga arbetet, att ordna AWs, att småprata i lunchrummet, att koka kaffe eller bara fråga kollegor hur det är.

2. I kompisligan
Vi är många kvinnor som har erfarenhet av att bli en hel grabbligas stormamma. Samtidigt som hon är en i gänget, så förväntas hon lyssna på allas (snubbarnas) känslor. Hon känner alla i ligan lite mer, för att hon är en så ”bra lyssnare”. Snubbarna öppnar inte upp sig för varandra, deras relationer kan bestå utan djupare, personligt utbyte för att hon plötsligt blivit allas privata psykolog. Märk väl här, att hon alltså inte i gengäld har fått trettielva personer med vilja och/eller förmåga att ge motsvarande terapisessioner tillbaka. Hon kommer aldrig bli en ”brorsa”, för hon ska samtidigt vara psykolog, tolkare och medlare för deras känslomässiga behov.

3. Och som sagt, I kärleksrelationen
Kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få relationen att fungera. Att aktivt sätta sig in i hans hövve, tolka, förstå och rodda. Hon är ett slags emotional-manager för noll kronor. Se inledningen på det här inlägget. Till detta kommer alla som har gemensamma barn. I många familjer finns mamma, pappa aka storebror med barnasinnet kvar samt kidsen. Se här män som ”hjälper till hemma” eller som ”passar” sina barn.
Problemet kvarstår dessutom även om parterna ”går isär”. Alltså mamman blir ofta satt i en känslomässig gisslansituation där hon upprätthåller pappans relation till barnen. (se ex till barnen: ”Pappa älskar dig jättemycket, men han måste jobba”. Till pappan: ”Kom ihåg att ringa för [insert shorty] fyller år på lördag” etc tec). Antingen roddar hon hans relation till barnen, eller så krossar ”hon” barnens hjärtan. Se framtida blogginlägg för den här avancerade skiten.

Oavsett om du är en man eller en pöjk, en snubbe, en shuno eller kanske en av alla ”sköna dudes” (eventuellt tröttsammaste kategorin i världen), bara ta å fråga dig: Vad gör jag, varje dag, för att göra livet lättare för min partner? Fattar du fortfarande inte? Googla emotional labour.

För jag kan inte leverera en paketlösning på problemet. Jag är också torsk på snubbar trots deras tillkortakommanden. Men steg ett är att identifiera och förstå problemet.



Läs en längre och mer utförlig version här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2016/07/om-karlekskneget-version-2-utvecklad.html

tisdag 22 mars 2016

Om att vara ett jävla offer, shablonövergrepp, skallkrossande och heder

-Hit! Passa! Vrålade Fanny som fortfarande hade ett bra läge.
Karin sparkade till bollen. Den hamnade rakt framför fötterna på Högalids vänsterback, som passade den vidare och så var den på vår halva igen. Deras bästa målskytt fick den och Maja var en tiondels sekund för sen.
-Mål! Skrek dom. MÅL!
Fanny gick fram till Karin och ställde sig tätt intill henne.
-Va fan gör du, ditt jävla offer, sa hon.”

Så inleds boken (som blev den briljanta ungdomsfilmen) "Sanning eller konsekvens" från 97. Snacket slår direkt fast makten, vilket också är hela syftet. Det blir effektfullt för att det inte dras en ramsa med fula ord, den förekommer inget våld. Det är bara de där superladdade orden. Jävla offer. Fanny inte bara gör Karin till ett offer. Hon pissar på henne för att hon är ett.

Idag ska vi prata om att vara ett "jävla offer". Bland det mest föraktade och ömkansvärda en människa kan vara.


Min homie tjötade härom dagen om den mindre begåvade liberala devisen: ”Vägra vara ett offer”. Ni vet, som att det är något valbart. Diskussionen om offerkoftan som nåt jävla gött mysplagg som olika lipsillar sveper in sig i för att kunna glida genom livet lättare. I verkligheten är offerkoftan en blöt tvångströja i tovad ull som patriarkatet drar över huvet på kvinnor och andra som inte kvalar in i killarnas lag.

Det finns två kategorier offer. Den första är de tidigare nämnda gnällspikarna i myskoftan, de andra är ”de riktiga” offren. De som reagerar som man ska på kränkningar, våld och övergrepp. De som är tydligt traumatiserade, kan visa fysiska skador eller som utvecklar psykiska problem. 
Efter inlägget om pappors våld mot mammor (”Om M och det svarta hålet”) fick jag olika reaktioner. En del av dessa kvalade in i den klassiska gosskören som brukar gala igång när mäns våld diskuteras. Det är de som tycker det är fruktansvärt, hemskt och FULLSTÄNDIGT OBEGRIPLIGT vad kvinnor ”tyst accepterar”. Som att problemet med mäns våld är att kvinnor inte lämnar. När vi snackar på det sättet är vi inte bara hyfsat okunniga utan vi kränker också dessa kvinnor ytterligare. Om man har förstått historien om M i mitt inlägg så ser man hur kvinnan hela tiden handlar. Ingen bara ”accepterar” eller ”tiger”. Men strategierna kanske inte är de som andra tycker är de bästa. Så, fuck andra och vad de tycker.

Alla kvinnor utvecklar sina strategier för att hantera mansdominans at all times. Det handlar inte bara om våld, det handlar om allt ifrån att möta män i diskussioner till att parera och hantera reda övergrepp. Men oavsett det ständiga, aktiva motståndet kan ingen människa välja om vi ska vara offer eller inte. Ett offer blir man av att någon annan handlar. Hur jävla mycket man än gör själv när man blir utsatt, är man ändå, ofrånkomligen ett offer för en gärningsman. Förnekar vi offrens existens måste vi samtidigt sudda ut gärningsmännen. Man behöver ju änna inte va Einstein för å räkna ut vilka som skulle tjäna på det. I en liberal tid av individualism och ständig strävan efter självförverkligande är det fult att ”låta sig” kuvas och kränkas av någon annan. Men om alla ska upp, kommer några trampas ner.

När mina Queens berättar om incest, våldtäkter, misshandel, kränkningar, hot och brustna hjärtan berättar de alltid samtidigt om vad de själva gjorde. Hon som inte sa nej, men som fejkade en orgasm för att han skulle bli färdig snabbare. Hon som bad honom göra det igen för att ändå känna att hon kunde kontrollera nåt. Hon som aldrig var hemma när fotbollskanalen.se visade förlust. Hon som ägnade timmar åt att förklara för honom varför hon blev ledsen. Hon som valde att minnas att han var snäll efteråt. Hon som låtsades att hon inte hörde vad de skrek. Hon som tog emot hans ursäkt innan han dog. Hon som tänkte att en gång är bättre än två. Hon som (man vet aldrig) har en kniv i lådan brevid sängen. Hon som inte grät. Hon som grät varenda jävla dag i ett års tid. Hon som aldrig sa ett ljud, men som flyttade hemifrån så fort hon kunde. Hon som (bara ifall) har en yxa i köksskåpet. Hon som tänkte att om jag lugnt förklarar hur olagligt det här är så låser han upp. Hon som låtsades att hon sov. Hon som åt p-piller i hemlighet. Hon som gjorde vad fan som helst för att hantera och skademinimera.

 

En del av dessa kvinnor är jag. De andra är kvinnor jag mött och som jag hyser den största respekt för. Vi är alla offer. Det kan vi aldrig välja bort. Men ni kan välja att se hur vi kämpade.




Alexander Alvina Chamberland beskriver i boken ”Allt som är mitt. Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse” hur hen upplevde en sorts ”feministisk skam” efter övergreppet som hen utsattes för. Att som "frigjord" och övertygad feminist inte ha slagits, skrikit och kämpat emot som man ska. Boken är knappast det mest uppfriskande jag har läst, jag håller inte med författarna om huvudargumenten, och ärligt talat läste jag aldrig ut den. Men jag tror många av oss kan relatera till den feministiska skammen. Även i en rörelse som utger sig för att förstå och känna igen patriarkatet skuldbelägger vi varandra där den som är mest förtyckt är den som är den sämsta feministen. För jävligt faktiskt.

Eftersom mänskligheten inte utvecklats tillräckligt för att kunna se offerskap och styrka i samma person måste man vara antingen eller. (se uttalanden som: ”Det är väl ingen som kan sätta sig på dig”, ”hon som är så medveten”, "att du kunde låta honom göra så?" BLA BLA). Man måste fråga sig då, vilka är det vi tänker oss egentligen blir utsatta för övergrepp? Vilka är dessa helt handlingsförlamade stackars obildade kvinnokollin som de goda feministerna ska frigöra? De finns inte. Att vara feminist innebär inte att man har hittat en upplyst väg till att helt kunna utesluta patriarkatet ur sitt liv. Att vara feminist är att hata patriarkatet och vad det gör med oss och alla som inte omfattas av manligheten.

Fixeringen av offerskapet och hur det ska se ut fuckar med folks hjärnor. Många har lyft fram hur vi ibland pratar om våldtäkt som det slutgiltiga, det värsta som kan hända en människa. Ibland hävdar folk att det är värre än döden. Och ja, våldtäkt är ett jävligt allvarligt brott. Men de förenklade bilderna gör att både offer och gärningsmän har svårt att förstå vad det är som har hänt. Om det överhuvudtaget var ett övergrepp. Offret är varken apatiskt eller söndertrasat. Gärningsmannen är varken särskilt djurisk eller Breivik. Kanske var det inte våldtäkt? Våldtäktsoffer vittnar återkommande om att de blivit ifrågasatta som offer för att de gått till jobbet dan efter, fortsätter ha sex ibland eller helt enkelt gör nåt annat än å stirra in i väggen 24/7. 

Idén om sexuella övergrepp som ”det värsta” är också en funktion av den svenska (JA den svenska) hederskulturen. En kultur där kvinnor år 20- jävla 16 värderas efter på vilket sätt, hur ofta och hur mycket hon har rörts av en man. Där en kvinnas värde fortfarande dalar i takt med med hennes dygd. Mäns reaktion på berättelser om övergrepp är oftast ilska. Jag vet inte hur många snubbar jag mött som erbjudit sig att slå in både en och annan skalle (se ”pedofiler och våldtäktsmän är också människor – minst tre meter under marken” höhöhö-inställningen). Alltså det är klart att skullbashing inte alltid är en helt röten idé. Men varför tror de alltid att det är det vi vill ha? Vad sägs om en kramjävel? Vad sägs om att du säger till henne att hon är övergrym. Att man kan vara ett offer, men ändå vara stark. Att man kan vara kränkt utan att vara förbrukad. Det här evinnerliga skallkrossandet kan vara ett sätt att ”vägra vara offer”, genom hämnd. Men det är också ett sätt för män att återupprätta en kränkt heder.

Ibland hörs de feminister som tycker att vi ska sluta prata om ”starka kvinnor”. Som menar att styrkeidealet är ett manligt värde som varken kvinnor eller män bli lyckligare av att sträva efter. Men kanske är det snarare definitionen av styrka som är problemet. Att vara stark är inte att vara varken oberörd eller okränkbar. Att vara stark är att göra vad man kan. Och ladies, fuck me vad starka ni är! När vi erkänner alla "jävla offers" styrka ger vi dem erkännande i en redan skuldbelagd tillvaro. Vi tror på deras förmåga att överleva. Att leva. Och att vara fuckin fab in the meantime.



lördag 19 mars 2016

Om löntagarligan och den antirasistiska återvändsgränden

Jaha, välkommen till den här sjuka bloggen jag numera roddar! Here we go. 
Det finns garanterat en å annan i den göteborgska verkligheten som tycker att jag borde tjöta mindre om klass. Dock är det snarare alla andra som borde tjöta mer om klass. True story.
Jag har tänkt vidare på det här med skrattfesten som jag skrivit lite om tidigare. (Se: "Om mötena ang tillfälliga bostäder åt människor på flykt").
Alltså att vi typ har försökt skratta ihjäl den framåtrusande rasismen. Mer överdåligt än övergött.


Det andra, mer vettiga, som såklart har utspelat sig vid sidan av garvet för att möta den blåbrunatsunamin är antirasism. Makes sense, tänker ni. Makes sense som steg ett, tänker jag.

Men, det är en återvändsgränd att ständigt försöka ”avslöja” rasismen, att ständigt ”ta debatten” om invandringen (säg ett mer tröttsamt mission) eller att typ bemöta rasism med att rasism är dåligt eller moraliskt rötet. För vad är det vi alla har gemensamt? Vår briljanta moraliska kompass eller vår rättfärdighet? Att vi alla är svenskar, nya som gamla? Att vi är Erik Almqvists (SD) ”blatte-lovers”? Nej, det är att vi är the fucking have-nots i en värld där the ones who have skrattar hela vägen till banken (om de inte typ är banken, antar att de då bara har ett smug-face at all times).

Så nu ska nyanlända jobba för lägre lön. Så står svenska arbetare mot utländska arbetare. Hör den förut eller? Klassiker. Arbetsköparnas våta verklighet. Våran svintorra. Enbart antirasism kan inte förklara vad som är det stora problemet med den skiten. Det hela är egentligen gött enkelt. Nyckeln ligger inte i svensk eller utländsk eller deras (självklara) lika värde, nyckeln ligger i klassanalysen. Nyckeln ligger i att se att det kommer att bli allas vårt problem.

Jamen så alla jobbar inte i industrin längre. Och jorden är typ inte platt. Och vi bor inte i grottor, men ingen skulle komma å påstå att typ ”bostadsbegreppet är dött” för det. Va fan det ser bara olika ut. En stor del av befolkningen måste sälja sitt arbete för att försörja sig och har mycket små möjligheter att måndag till fredag påverka hur det ska gå till. Det är många som får både fysiska och psykiska förslitningsskador på jobbet. Här menar jag inte då att man blir alkad på goa konferenser, jetlagad eller utbränd av att rusa uppåt på karriärstegen, utan snarare alla de som är/blir sjuka å inte kan arbeta och DE SOM FUCKIN DÖR PÅ JOBBET.

Till det kommer alla dem som inte har nåt arbete alls. De sitter också i båten. (Trång och underbetald, men go båt). Å de som jobbar lite ibland, daglönarna som sms-beställs med mer eller mindre typ exakt noll varsel. Det handlar om möjligheterna folk inte har att styra sina egna liv. Jobbar vi med ett gött brett arbetarklasssbegrepp gör det att vi har en jävla massa gemensamt om vi så är en förortsmorsa på Hisingen, en arbetslös somalier i Sveg eller en receptionist från yttre rymden. Om somaliern får jobba är det bra för alla andra jobbare.


Den nya skoningslösa skärselden de kallar ”asylpolitiken” kommer med all säkerhet leda till en stor ökning av s.k papperslösa.
Det är inte som att folk kommer ba: ”Aha nu fick jag inte asyl. Då sticker jag tillbaka till Syrien och äter gräs då. Lite tråkigt, men regler är till för att följas!”
De kommer inte att ha något annat val än att stanna kvar ändå. Som just, papperslösa. Rättslösa. Papperslösa personer jobbar också naturligtvis. Faktum är att de jobbar stenhårt. Jag har träffat många personer som gömmer sig i Sverige och som tvingas arbeta för 20, ibland 10 spänn i timmen. Ibland har de bara fått jobba nån timme åt gången, ibland upp mot femton timmar i sträck. För välkända etablerade företag, och för privatpersoner. Det är så skamligt så man vill bränna nåt (typ dessa företag och privatpersoner).

Det ligger i hela löntagarligans intresse att folk får PUT (permanent uppehållstillstånd) och arbete. Om gruppen allra längst ner på samhällsstegen växer kommer det att pressa ner alla löner. Det kommer att öka handeln med svarta hyreskontrakt, det kommer att bli rötnare för alla i den goa båten. Och de kommer att säga att det är invandringens fel. Vet då, att de ljuger.


Alltså vi kan komma från olika platser på jorden, ha olika färg eller kön, tro på olika gudar, amen ni fattar, vara jävligt olika helt enkelt för vi har ändå har nåt fucking basic gemensamt. Utöver allt det där andra. Det finns inget egenvärde i att bli eller vara svensk (breaking news!!!). Istället är det fullständigt avgörande att utveckla klassmedvetenhet. Att se den gemensamma ställningen i ekonomin och de gemensamma intressena av att lämna den.

Klass är inte bara en identitet, det är också en ideologisk ståndpunkt. Det är en gemensam erfarenhet av att utnyttjas och exploateras medan nån annans plånbok sväller. Att befinna sig i en arbetssituation som tar mer än vad den ger. Det är en vilja att bygga något annat. För att det kapitalistiska systemet är så satans ovärdigt.

Vi kan ha lite olika klassdefinitioner eller indelningar. Du kan va lite osäker eller svajig på din klassanalys. Du kanske inte har velat eller kunnat utveckla en klassidentitet. Det är inte så jävla noga just nu. Men du måste börja tjöta mer om klass. Och vi alla måste börja tjöta mer om vem som är den riktiga fienden, och det är tro det eller ej, det är inte i första hand de sverigedemokratiska väljarna. Det är de rika. Arbetsköparna, pappersägarna, eko-skurkarna, de som aldrig har behövt arbeta.
 
Det offentliga samtalet handlar inte om klass. Liberalerna har grävt ner klassbegreppet djupt i marken som ett revolutionärt fornminne. De vaskar bubbel på graven och är sjukt nöjda härliga individer med nya ord. Som inte alls betyder samma sak. ”Utanförskapet” till exempel. Vad fan betyder det ens? Det antyder i alla fall att om alla bara blir ”insläppta” så ordnar det sig. Som att det finns ett jättestort happy kollektiv och sen några stackare som hamnat utanför. OBS Lögn.


En annan trend är att omedvetet byta ut klass mot etnicitet. Att byta ut fattigdom mot etnicitet. Lösningen på problemet, blir då återigen antirasism. Problemet är då inte heller svennarnas. Men fatta mig rätt här, min mening är inte alls att diskussioner om rasifieringsprocesser eller rasism är oviktigt! Det stämmer att många människor som kommer hit förpassas till en käpprak klassresa in bland arbetarna, och att vara både rasifierad och arbetarklass är inte samma som svenne å arbetarklass. Men etnicitetsbegreppet ensamt kan aldrig fånga det som klass kan. Vilken plats du har i ekonomin. Klassanalysen kan ena och bli fuckin explosive!


Man måste inte ha läst tusen sidor akademiskt sjäbbel för att fatta (det räcker med att läsa min blogg, hähä). Man behöver ha märkt att det är sjukligt orättvist. Man behöver veta att några tjänar pengar på många andra. Och det är egentligen enkelt, när arbetsgivarna skapar sig ett rasifierat B-lag och en sms-aviserad avbytarbänk med sämre cash och villkor har de alltid att något att hota med. Det finns nån som jobbar billigare. Det är inte lugnt. Den dagen vi alla spelar i samma lag, då kommer plötsligt den andra sidans toppade elitsatsning å bli rätt nojig.




måndag 14 mars 2016

Om M och det svarta hålet


Jag sitter på badrumsgolvet och stirrar in i kaklet framför mig. På andra sidan den låsta badrumsdörren sitter M, också på golvet. Jag hör att han gråter. Jag gråter inte. Jag är chockad. Nollställd. Trots att vi har levt tillsammans i över ett år är det första gången jag ser honom gråta när jag låser upp dörren. Åh, som jag älskar honom. Jag kramar honom. Vet att jag är starkare än honom. Att det är han som behöver mig. Han gråter mot min axel och han lovar, han lovar som han aldrig lovat något förut att det aldrig kommer hända igen. Ångesten liksom pulserar ut i varenda por på honom och jag smeker honom över ryggen medan jag säger att ”så så, jag vet, jag vet..” Jag vet att han aldrig mer kommer att slå mig.

En natt många år senare sitter vi i bilen på väg hem. Det är sent och båda våra barn sover i baksätet. M kör. Jag sitter brevid och tittar ut i natten. Jag är glad. Det är inte ofta vi träffar mina gamla vänner nu för tiden, eller någon alls faktiskt. Det blir väl så, alla har mycket med sitt och de flesta har småbarn. Men, det är lite synd. Barnen har haft så roligt och lekt och vi vuxna har kunnat småprata och dricka vin. Skrattat har vi gjort. M har förstås inte druckit nåt vin, han ville hellre köra sa han, annars skulle vi blivit tvungna att stanna över natten. Jag kör inte bil längre, M är en bättre förare. Det är väl skönt att slippa. Men det kanske hade varit roligt att stanna över? Tänk om vi skulle kunna bjuda....

Har du knullat med A eller?”
M avbryter mina tankar och ser mig i ögonen. Han tittar på mig. Inte på vägen.
Nej det är väl klart jag inte har, varför säger du så?” svarar jag. Fan, varför svarade jag så? Snabbt kollar jag att barnen fortfarande sover. M tittar fortfarande på mig.
Jag hör hur min röst spricker när jag ber:
Kan du snälla titta hur du kör!”

M tittar på vägen igen men det är inte över. M undrar om jag tror att han inte märkte hur jag tittade på A under kvällen. Om jag trodde att han inte märkt hur jag skrattade åt As korkade skämt. Om jag trodde att han inte märkte hur jag gjorde bort mig. ”Så jävla pinsamt!” Som att han inte fattar varför jag ville sova över!
Han kör snabbare och snabbbare. Vad ska jag ska svara, vad kan jag svara. Snabbare och snabbare. ”Tror du inte att jag märker? VA? Tror du jag är dum eller?!”. 
Hastighetsmätaren går över 200, vad ska jag göra. Långt över 200, vad ska jag göra.
Svara då hora, svara mig!” Jag säger ingenting. Jag ska rädda mina barn genom att inte göra honom argare. 

Vi kommer aldrig klara kurvan framför oss. Jag vet det när jag ser den. Vi kommer aldrig klara det. Nu dör vi. Nu dör mina barn. ”Snälla älskling, förlåt mig”, säger jag och M sätter foten på bromsen. Vi träffar aldrig A och hans familj mer.


Det har gått ett år sen natten i bilen och jag ligger på köksgolvet. Jag tror att jag kan resa mig. Men vad är det för mening? Bredvid mig sitter Zelda, den bruna labradoren M köpte till barnen kvällen efter bilresan. På andra sidan väggen stoppar han om barnen. Jag vet att de båda har legat tillsammans, så långt in under sängen de kan komma, hela den senaste timmen. 

Vi åt middag. Jag minns inte ens vad bråket handlade om. M läser för barnen, klappar den minsta på kinden och förklarar. ”Mamma gör pappa så illa. Ibland tänker inte mamma på er och då måste det bli såhär dumt”. Barnen säger inget. Ingen idé att jag reser mig. Jag är så trött. Jag ville bara äta middag. Varför gör jag såhär?

M har det tufft på jobbet. Vi har varenda kväll det senaste ägnat timmar åt att prata om hur han oroar sig för om han kommer kunna vara kvar. Det är inte lätt för honom. Jag är den enda han kan prata med, brukar han säga. Det är därför han blir så ledsen när jag sviker. Jag jobbar inte längre, sjukskriven för stress och yrsel. M bär hela det ekonomiska ansvaret. Var det det som bråket handlade om? Ja, att jag redan hade handlat för alla pengarna han gett mig för denna veckan. Dumt gjort, men det är svårt att göra rätt. 

Bara idag kanske vi kunde ha fått äta middag tillsammans. Det hade varit lugnast för barnen. Åh gud barnen. Jag är så trött. M kommer ut i köket. Han sätter sig ner och tar mig i sin famn. Med en kall trasa torkar han försiktigt mitt svullna ansikte. Han gör det liksom, ömt. Mina tårar rinner, som jag längtat.
Älskling, nu glömmer vi det här”, säger M, han pussar mitt hår. Jag är så trött. Jag lutar mig mot honom där på köksgolvet. Jag vet att han egentligen är snäll. M håller om mig, vaggar mig. Och jag är så trött.

I slutet behövde han knappt slå längre. M behövde bara titta på mig och barnen, så visste vi, och hela vårt liv var en balansgång. Vi levde allihop i skuggan av hans humör. Men sista gången knäckte han min käke, och barnen såg. Nu bor vi inte tillsammans längre. Jag sitter i bilen. Jag ska hämta barnen, de har varit hos honom över helgen. De kommer inte. Den äldsta ringer:
Pappa säger att du ska komma in och hämta oss, så att ni kan prata”. 
Alltid är det nåt. Jag kan inte prata. Det är som att jag krymper flera centimeter när vi ska prata. Jag vet aldrig vad jag ska säga. Det är ändå bara han som pratar. Jag nickar och säger ja ,ja och visst, visst. Efteråt kommer jag aldrig ihåg vad vi har bestämt. Men han är en bra pappa. Han älskar barnen.

Till slut kommer de i alla fall. 
”Mamma Zelda får ingen mat för pappa har inte råd när du tar alla pengar mamma”. 
Eftersom vi inte bor tillsammans längre och jag fortfarande är sjukskriven har jag bett M betala underhåll för barnen. 
”Mamma Zelda är hungrig!”. Den hunden, min vän. Som jag lämnade kvar. De tillåter inte husdjur där vi bor nu. 
”Jag hatar dig mamma”.

Det har gått två år sen jag packade våra väskor och gick. Jag fattar inte nu att jag var kvar så länge. Med allt i backspegeln kan jag inte ens hata honom. Jag tycker synd om honom. Jag tänker att han är sjuk. Förut tänkte jag att jag var sjuk. Det har tagit lång tid att acceptera att jag aldrig kommer kunna förstå varför han slog, hur han kunde göra såhär mot mig, och mot barnen. Kanske har han slagit ihjäl hunden, jag vet inte. Men någonting har hänt. Den yngsta av barnen kissar i sängen igen och den äldsta har hamnat efter i skolan. Jag vet att nåt är fel. Så jag släpper inte iväg dem till M längre. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom? Jag förväntas anförtro honom det käraste jag har, mina små.

Jag vägrar. Jag har gått till domstol för att få ensam vårdnad om barnen. Domstolen ålägger oss först att gå i samarbetssamtal. De vill att vi genom att prata med varandra ska komma överens. Jag kan inte prata. M kan prata hur mycket som helst. I samarbetssamtalen är det jag, M, och två familjerättssekreterare. En kvinna och en man. För att det ska bli mer jämlikt säger de. Men de har inte skickat in någon mer som är livrädd, varken kvinna eller man. M pratar mycket om hur viktigt han tycker det är med kommunikation, och att vi kan samarbeta så att vår ”konflikt” inte går ut över barnen. M pratar mycket om hur svårt det blir att samarbeta om jag inte säger nåt. M säger ”samarbete” tusen gånger i minuten. M säger att vi måste tänka på barnen.

En dag ringer jag till familjerättsbyrån. ”Jag skulle vilja träffa någon själv”, säger jag. Familjerättssekreteraren förklarar att det inte går. Pappan kan uppfatta det som att de är partiska om de har ”hemliga” samtal med mig. Det är bättre om jag försöker samarbeta lite, ta för mig lite i samarbetssamtalen. Så ska det nog lösa sig. Han är ju ändå deras pappa! Och vi har ju faktiskt skaffat barn ihop! Ingenting går om man inte tror att det ska gå!

I familjerättens väntrum kräks jag. Familjerätten stoppar samarbetssamtalen. Nu har vi en vårdnadstvist. Familjerätten gör en vårdnadsutredning. ”Har du polisanmält?” Nej. Vad synd. Jag har inte polisanmält. Av samma anledning som du inte skulle polisanmäla din son om han tog pengar i din plånbok eller din bror om han tog droger. Jag älskade honom. 
Har jag funderat på hur det här påverkar min föräldraförmåga undrar de. Får jag nån hjälp för att bearbeta det här, undrar de. Ingen frågar M om hans raseriutbrott påverkar hans föräldraförmåga. Ingen frågar M om han har sökt någon hjälp för att hantera sitt humör.

I utredningen konstaterar familjerättssekreterarna att föräldrarna har olika uppfattning om vad som hänt i familjen. De konstaterar att det kan ha förekommit våld ”mellan” föräldrarna. De konstaterar att de inte kan veta. De konstaterar att barn här rätt till båda sina föräldrar. De konstaterar att konflikterna inte handlar om vårdnadsfrågor. Föräldrarna är överens om vart barnen skall gå i skolan och båda har pass och bankkonto. De konstaterar att vårdnadsfrågor inte ska handla om rättvisa mellan föräldrarna.

Barnsamtalet börjar med att familjerättssekreteraren förklarar för barnen hur det är. Att ibland när mammor och pappor inte kan bestämma så ber de domstolen om hjälp. Det är viktigt att domstolen får veta vad barnen vill. De får säga precis hur de själva tycker. Om de vill kan de visa med de små dockorna. Familjerättssekreteraren frågar barnen om de har förstått. Familjerättssekreteraren säger att hon ska skicka pappret med vad de sagt till domstolen, och till mamma och till pappa. Barnen har förstått. På fredag ska de åka till pappa. Barnen säger att det är jätteroligt hos pappa. De säger att de älskar pappa och att ingen har sagt att de ska säga så. De tycker så alldeles själva. Barnen säger att de också älskar mamma. Ibland är mamma dum mot pappa. Det tycker pappa. På fredag ska de åka till pappa. Det är jätteroligt hos pappa. Familjerättssekreteraren säger tack så mycket vad duktiga ni var. Tack, tack, hejdå. Ingen utom jag funderar på hur man kan tro att barn ska säga hur det är. De ska åka till sin pappa efter att han läst vad de har sagt. Hur ska barn kunna berätta om våld om de sen får tar konsekvenserna? Mina små är smartare än så. På fredag kissar den minsta i byxorna. Den stora äter ingenting. Familjerättssekreteraren skriver att barnen tycker det är jätteroligt hos pappa.

Familjerätten föreslår tingsrätten att besluta om att den delade vårdnaden skall kvarstå. Bedömningen är förenlig med barnets bästa.”

Vi ska samarbeta och ta gemensamma beslut i mer än tio år till. Tio år till. Bedömningen är förenlig med Ms bästa. Men jag är skyldig att skydda mina barn. Varje gång barnen inte kommer iväg till M riskerar jag vite. Så har mina barns trygghet blivit en pengafråga. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inga pengar.”


Ibland beskrivs mäns våld mot kvinnor som jämställdhetens svarta hål. Och tro fan det. Den här historien är påhittad. Men den är inte osann. Det är en historia som bygger på belagd kunskap om våld i nära relationer och sammanfogade delar av verkliga berättelser.

Våldets normaliseringsprocess innebär extremt kort att våldet trappas upp över tid, och att det för både offer och förövare allt eftersom blir det normala. Ingen slår på första daten. Ingen fastnar i en relation där våldet kommer direkt. Istället är det en process där våldet ofta blir grövre och grövre. Männen ”växlar mellan våld och värme”. Ena sekunden slår han, nästa är han den bäste du någonsin mött. Det skapar såklart förvirring, och psykisk utmattning.

Män som slår använder barnen som budbärare och som påtryckningsmedel. Det finns belagda samband mellan våld mot kvinnor, våld mot barn och våld mot djur. Det finns föreningar som tar hand om djur till våldsutsatta kvinnor. Våld mot djur används för att hota och kontrollera resten av familjen. Kvinnor som utsätts för våld under en längre tid kan drabbas av ”diffusa” sjukdomssymptom som sjukvården inte kopplar samman med våldsutsatthet. Samtidigt är kvinnor inte bara offer. Alla kvinnor som lever med våld utvecklar strategier. Olika sätt att hantera och överleva. Våldsutsatta kvinnor handlar aktivt för att parera sin partners våld.

Det ekonomiska våldet, att köpa saker i kvinnans namn, eller att helt kontrollera alla familjens pengar, är en stor och ofta bortglömd del av mäns våld mot kvinnor. Särskilt, av juridiska skäl, i de fall då parterna är gifta. Lämnar kvinnan kan hon vara skuldsatt för livet. Har hon inga egna konton eller ingen tillgång till dem kan hon varken ta en taxi eller boka ett hotellrum. Ytterligare en del, som inte är med i min berättelse, är det sexuella våldet. Jag pallar inte skriva såhär om det idag. Men förekommer våld i en kärleksrelation, så tar det naturligtvis också sexuella uttryck.

Båda vårdnadshavarna har rätt att ta del av alla delar i familjerättens utredningar. Ändå förväntar man sig att barn skall tala fritt. Det händer att berättelser om pappor som slår omtolkas som våld ”mellan föräldrar”. Socialtjänstens ”neutralitet” kan i verkligheten betyda att de inte tror på, eller ifrågasätter kvinnors berättelser om våld om det inte är bevisat i domstol. ”Opartiskheten” blir alltså att förutsätta att mannen talar sanning. Trots hans uppenbara motiv att ljuga. Trots att det för socialtjänsten skall räcka med misstanke om att barn far illa för att de ska ingripa. Våld och förtryck av den andra innebär inte att man automatiskt betraktas som en olämplig förälder. Relationen förälder-barn anses frikopplad från relationen mellan mamma och pappa. Man kan alltså vara en bra pappa, och ha slagit barnets mamma. Den gemensamma vårdnaden kan användas för att fortsätta kränka, hota och kontrollera den andra föräldern. Trots att kvinnan lämnat tvingas hon fortsätta förhålla sig till mannen. Mannen som uppenbart inte har någon som helst respekt för sina barn.

Vite kan utdömas till den förälder barnen bor hos (läs: mammor) om barn inte dyker upp till umgänge enligt dom. Inget vite kan utdömas till föräldrar (läs pappor) som inte dyker upp.

Hålet är så svart så det är löjligt.


I övrigt önskar jag en trevlig kväll.



torsdag 10 mars 2016

Om att vara vit, sätta sig i baksätet och hålla käften


HEJ! Är du vit, och sen några generationer tillbaka boende i ett land som du definierar som ditt hemland? Har du aldrig någonsin, i din vardag tvingats uppleva hur tonen på din hud, brytningen när du pratar, sättet ditt hår växer på eller formen på dina ögon får ”vanliga”, ”goda” människor att bete sig som pigs? Är du en ”bra person”? Då skriver jag till dig idag. Till oss, för jag är en av er. Vi som har både turen att inte ha behövt lämna våra hemländer, och vi som är vita i huden.


Det här inlägget handlar inte om ”dem”. Det handlar inte heller om varför rasismen finns och växer. Det handlar om oss. Den dödspriviligerade gruppen vita västeuropéer och vad vårt problem är. Låt oss först konstatera att det är vi som bär upp rasismen. Och låt oss sen konstatera att det inte är ett jävla dugg synd om oss för det.


Är du en av dem som inte gör skillnad på folk och folk, du kanske till och med är ”färgblind”? Snark. Klassiskt symptom på ca noll självinsikt. Du är inte off-the-hook för att du inte röstade på SD, känner en trettielva-generations-iranier och ger pengar till människor som tigger. Vi är fostrade i en rasistisk struktur, i en värld med kolonialt arv, och en kapitalistisk ekonomi. We are all racist, men vi kan jobba på det. Så länge du har lättare att få en lägenhet, jobb eller offentligt utrymme så är du en del av strukturen. Vi lever det vita privilegiet.


Det finns en tid som är ca för länge sen, då vi ska sit our white-suedi-asses down och lyssna. Och det är när personer som upplever rasförtryck tar sig tiden att berätta för oss hur det går till och vad det är. För vet du vad? Vi har i.n.g.e.n a.n.i.n.g.

Jag säger inte att white people inte ska eller kan ta ställning mot rasism. Tvärtom. Men på precis samma sätt som alla världens males måste lyssna på kvinnor som försöker tala om för dem vad fan problemet är så ska vi lyssna på dem som vet. Så håll truten å sätt dig i baksätet. När du sen har varit ödmjuk nog å låta andra lära dig vad problemet är kan du också veva ner rutan å skrika ut det.


Vi har svårt att veta vad man ska använda för ord. Rasifierad? Av annat etniskt ursprung? Brun? Svart? Invandrare? Ja ni fattar. Asså jag vet inte heller, men really, det kanske inte är det viktigaste. Jag tror ingen har svaret. Patetiskt nog handlar rädslan oftare om att vita människor inte vill bli anklagade för att vara rasister, än om oron att förolämpa någon man respekterar. Så sluta lipa å ta ställning. Säger du fel får du la be om ursäkt. Som nån så briljant skrev i mitt facebookflöde för längesen: Tänk om vi skulle ta bort ”man” ur raden ”vit och kränkt man”.
Man ba: Sitt ner i båten Johnny! Ingen har sagt att du är Hitler.
Ta bara lite ansvar. Nojan att göra fel leder till att vi undviker att solidarisera oss med utlandsfödda eller färgade systrar och arbetare och lämnar dem utan backning.

”Åh, vad bra svenska du pratar!” säger en sjuksköterska glatt till min polare under ett besök på östra sjukhuset. I sin härliga icke-rasistiska identitet har hon ingen aning om vad hon just har sagt. Och hon är la inte katla för det. Men, det säger något om hennes position. Som hon helt oreflekterat nyttjar. Hon, i egenskap av vit, svensk, whatever, kan ge ”de andra” poäng för att de är så duktigt integrerade.

Jag vill så övergärna ha boxbraids. Ni vet, långa, sexiga, feminina rastaflätor. Det skulle få mig att se ascool och typ hiphop ut. Men låt oss stanna där lite. SÅ JÄVLA OCHARMIGT. Anledningen till att jag skulle se cool ut är för att jag skulle se lite mer svart ut. För det vet la alla, black people är ghetto och hiphop. (OBS nej det är dem alltså inte). Det är inte som att afrikanskt påbrå gör att man typ, av naturliga skäl bor i förorten eller snackar slang. Det här, mina vänner, är vita privilegier. Jag kan välja en traditionell etnisk frisyr som ett lite exotiskt inslag till min milky hud. Men en svart kvinna kan inte välja bort den rasistiska myten om sin natur. Jag kan härma hennes hår, för att se cool ut. Hon tvingas härma mitt, för att få jobb. Och därför, ska jag ge fan i hennes hår, tills den dagen då det bara är, just hår.

För vita människor kan ha stil. Vi kan ha olika uttryck, personligheter och intressen. Vi kan komma från olika samhällsklasser och från stad och landsbygd. Men rasifierade människor behandlas typ som en enda odefinierad massa. Och eftersom vi tror att de alla är ett och samma utkräver vi också kollektivt ansvar så fort någon som inte är född här gör något sjukt. Som om det finns nån jävla miljonprogrammets ursprungsbefolkning helt utan nyanser och mångfald (obs mkt slitet ord). Individualismen och den fria rörligheten sitter båda i de vitas båt, som inte sjunker utan kryssar runt på medelhavet.

Åter till flätorna. Jag diskuterade det hela med en superhärlig, sydafrikansk lady härom natten.
Hon ba: ”But you could wear them, if you got your arguments rigth.” Här skulle jag kunna se mitt guldläge å ba: ”HALLÅ OK JAG HAR FAKTISKT TVÅ SVARTA KOMPISAR SOM TYCKER DET ÄR OK?!”
Ja och so fucking what. Det var det här med att låta en rasifierad person representera alla jag nyss nämnde. Ni vet man kan va homofob trots att man dricker kaffe med sin gaykollega.

Jag vet att det finns många svarta tjejer som tycker att det är kulturell exploatering, cultural appropriation, vad du nu vill kalla det. Och hur jag nu än skulle kunna argumentera för mina flätor så skulle jag bli tvungen att säga:
”Jag vet att många svarta tycker att det här är racist, men jag vet bättre”.
Det är bara det att DET GÖR JAG INTE. Jag tänker inte gå runt med nån jävla kolonialswag och låtsas att jag inte fattar. Rasism är inte en samling begrepp, analyser och argument, det är en jävligt verklig erfarenhet.

Men jag är ju så himla upplyst, engagerad antirasist och medveten om flätornas kulturella tillhörighet, det är ju inte samma sak! Nähä, och, ”good guys dont rape”, hallelulja. Poängen är att hur jävla brigth du än är så har du ett privilegie. Och att på allvar vilja göra någonting åt strukturen är att när du kan, walk away från det privilegiet, och bara inte utnyttja det.

Vi återgår till den här förställningen, om att rasifierade människor skulle bära på något exotiskt, spännande och färgstarkt som vi kan välja att ta del av lite som det passar oss.
”Jag kallar dem för hunters” säger Y och syftar på den grupp svennar som ”samlar” rasifierade.
Ja på riktigt det är tydligen en grej!
En natt utanför Nefertiti rusar en tjej efter min girl och hennes rasifierade liga.
”AA, jag ska ha fest och X häftig hiphop artist kommer och ni kan väl komma också? Asså jag älskar verkligen svarta killar...” osv osv på stockholmslingo. Alltså de här två känner inte varandra och har aldrig träffats. Men tjejen bjuder in till fest med den underliggande idén att det färgade inslaget skall ge coolness. Som en inredningsdetalj. Appalling. Till fest går det bra, men när ska vi bjuda in till exempelvis bostads- och arbetsmarknaden?

”JA FRÅN MIN MAMMAS FITTA, DU DÅ?!” Svarar min wifey grinigt en kväll, den tusende gången hon får den alltid jätteoskyldiga frågan om vad hon kommer ifrån (jamen du vet, ursprungligen). Hon berättar det här för mig när vi utbyter erfarenheter om snubbar från begåvningsreserven som göteborgs krogliv kryllar av. Jag skrattar så jag gråter åt denna fullkomligt briljanta formulering. Men samtidigt har jag svårt å föreställa mig, jag har aldrig behövt förklara min närvaro i Sverige. Hennes svar är inte bara superskrockigt, det är också nåt att fundera på. Med viss we-are-the-world-smör-varning tänker jag: precis, det är la ändå där vi alla kommer ifrån.



söndag 6 mars 2016

Om kvinnlighet och att leva livet som snygg

Så idag mina vänner, ska vi snacka om att va kvinna. Och snygg. Och hur skitsvårt det är.

Efter att ha haft en uppfriskande chattdiskussion med en upplyst snubbe och ett antal timmar sittande på Stage Door måste jag skriva om femininitet och klass. Det är en typ ändlös diskussion med ca en miljon trådar och nivåer som inte får plats här. Vänligen se framtiden för utveckling och fler briljanta tankar.

Alltså, att vårda sitt yttre har för det första så sjukt olika innebörd för män och kvinnor. För kvinnor är det trots allt en investering. (Och nej det är inte samma sak för att snubbar har gone crazy med sina skägg). Mitt liv skulle bli avsevärt mycket jobbigare om jag inte på olika sätt ansträngde mig för att bara typ va snygg. Om jag skulle, som det heter: Let-myself-go. För den manliga populationen är det lätt att avfärda kvinnors ansträngningar som överdrivet ytliga eller löjligt fåfänga. Men en kvinna som helt enkelt don't gives a fuck kommer att få det mer eller mindre besvärligt.

Don't-give-a-fuck-vägen är dock inte lika smal för kvinnorna af medelklassen. Klassmarkörer som pengar, självförtroende, utbildning och social skills om hur man bäst för sig gör att medelklasskvinnor har fler vägar att gå. De kan, om de vill, förkasta de feminina koderna och ta sig fram med andra värden. De har andra möjligheter att vara könsöverskridande och normbrytande.

En kväll vid ett köksbord på Hisingen ondgör sig polarn över bordet över att folk (medelklassen) inte klär sig rent och snyggt på krogen.
Hon ba: 
"Asså du vet, 400 spänn bara på mina naglar, också kan dom inte ens ta på sig en ren tröja!”
För henne skulle det vara fullständigt otänkbart att gå ut å bärsa utan att kitta sig först. Hon har helt enkelt inte råd med det. Medan medelklassen kan uppfattas som gött obrydd och härligt laid-back skulle hon med all sannolikhet betraktats som översunkig.

För arbetarklassens kvinnor återstår femininiteten. Att se bra ut, att vara en bra mamma, att ha ett välstädat och rent hem, att vara omhändertagande, osv, osv, you get it. För de flesta arbetarkvinnor är det helt enkelt inte ett alternativ att läsa genus, låta håret växa under armarna, välja att inte avla ungar och rocka rakad skalle till gummistövlarna.

Att se bra ut blir ett sätt att få en plats. Det ger självförtroendet en boost som i sin tur ger förmågan att föra sig. Att ta plats. Att ”använda rummet”. Denna så löjligt tydliga klassmarkör, självförtroendet, är så förbannat orättvis (eh inte för att resten av klassamhället är så gött men). Jag har haft den stora turen att alltid känna att jag är rätt bra. Men för många av mina sisters är livet en rundgång i att ifrågasätta sitt eget värde.Våra looks är ingen jävla ytlighet, det är en strategi.

MEN, det gäller att inte bli ”för mycket”. Att inte bli VULGÄR. Detta svinrötna epitet, helt reserverat för kvinnorna av arbetarklassen. För långa naglar, för höga klackar, ”clown-smink” eller för mycket hud slår över och betraktas som ointelligent. Billigt. Trashigt. Om man inte vill vara vulgär, bör man istället satsa på att utveckla ”god smak” (Se torslandakvinnor med pärlörhängen, diskret smink, bra hy, sportkropp och ca noll ikeamöbler). Den goda smaken är helt förbehållen och formulerad av medelklassens kvinnor. Medelklassens kvinnor som kan bejaka sin sexualitet och ”ta för sig” medan arbetarkvinnor alltjämt är lätta, billiga eller utnyttjade. ”De måste lära sig å sätta gränser!” F U.

För ett par dagar sen dök det upp ett event i mitt facebookflöde som nån skulle attenda. På en krog i i Hemsedal skulle det vara ”whitetrash-party” (!!!). På bilden till eventet sågs en verkligen inte alls jätterolig, utklädd tjej. Hon hade långt blonderat hår i en tofs uppe på huvet, kraftigt smink och stora örhängen. Under tubtoppen var hon höggravid och hon höll en bebisdocka mot sitt bröst. En karikatyr av en vulgär, barnafödande, arbetarklasskvinna. Den lågavlönade syntetligan som alla kan ta sig friheten att håna. Jag måste erkänna att jag blev skitledsen.

Det feminint kodade är lägre stående. Det är inte bara skiljt från manligheten, det är också sämre än manligheten. Men ärligt, hur underbara är inte många av de ”kvinnliga” egenskaperna? Att vara emotionellt kapabel till att ha nära relationer, att fostra barn, att kunna lyssna och förstå. Att måla naglarna och lukta gott. Det är så jävla fab. Men när vi bara ser det kvinnliga som resultat av förtryck och underlägsenhet, ibland till och med som brist på brains, så stängs en dörr i ansiktet på många. Bristen på klassanalys i feminismen splittrar oss. Kvinnokollektivets gemensamma fiende är patriarkatet, inte kvinnligheten. Att vara kvinna är inte bara ett resultat av förtryck. Det är också fett jävla värt.



torsdag 3 mars 2016

Om sprutbyten å pappskallar

Ok så nu ska vi äntligen få sprutbyte i GBG. In your face moralistligan!
Asså sprutbyte har ju funnits på andra platser i Sverige innan, men GBG har lagt in nån form av rötet veto. Landstingen (som fixar sjukvården) har kunnat ansöka om att få ha sprutbytesprogram, men de har varit tvungna att göra det tillsammans med den kommun det gäller, och då har GBG mörkat ur. Ba så.

Marina Johansson (S) säger till GP 1 mars 2016 att hon fortfarande är negativ till sprutbyte för att det inte finns tillräckligt med forskningsunderlag för att det skulle minska smittspridning. Inte heller finns det tillräckligt med vetenskap som visar att man skulle dela sprutor i mindre utsträckning om sprutbytesmöjligheter finns.
Nähä? synd. Men det finns en annan jävligt viktig poäng med sprutbyte. Personer som regelbundet injicerar narkotika är en pytteliten grupp (typ 8000 pers enligt folkhälsomyndigheten 2015) som står utanför de flesta system och som är extremt svåra att nå. Platser för sprutbyte skulle kunna fungera som en uppsamlingsplats. Där skulle man kunna erbjuda samtal, läkarbesök, möjlighet att få träffa en barnmorska eller bara ta en kopp kaffe. Det skulle kunna bli en naturlig länk till en massa annan samhällsservice. Någonstans där man är välkommen. Någonstans där man kanske kan etablera någon form av förtroende. Om vi bara är intresserade av minskad smittspridning eller att folk ska sluta knarka för saken skull så kan det va skitsamma. Men om det handlar om att vi värnar en jävligt utsatt grupp så borde vi vara intresserade av att prova nåt nytt. Vad sägs om en åtgärd som signalerar förståelse och som man inte först måste göra sig förtjänt av. Minskade smittor ska snarare ses som en go bonus. 

Det finns de som hävdar att möjligheten att byta in sina skitiga nålar och få nya skulle vara att uppmuntra och underlätta missbruk. Eh, som att det inte finns några andra goda skäl att knarka? Ärligt, som att nån enda medelsvenne med god hälsa och sparkonto skulle sitta på bussen å ba: ”hmm, vad ska jag göra idag? De har ju sprutbyte på vc nu så jag kanske skulle ta mig en sil till mello ikväll?”. Don't think so. Folk som knarkar vet att det är farligt, och samhällets ”uppmuntran” skulle snarare i det här fallet vara att man inte behöver gömma sig.


Det står mig änna upp i halsen när motståndare motiverar sin ståndpunkt med nån form av missriktad omtanke om människor man skiter i. Om alla som var emot nya grepp i missbruksvården jobbade för att de idag existerande skulle fungera bättre, så visst, då köper jag det. Men ärligt, så är det väl inte riktigt?

Men det är klart att det finns nackdelar. I Danmark har man etablerat en syn på opiat- och injektionsmissbruk som kroniskt och obotbart. De mer liberala vägarna (utbytesprogram och sprutbyten) har satt sig så hårt att det idag är i princip det enda som erbjuds människor som söker samhällets stöd för sitt missbruk. Det är naturligtvis överknas att möjligheterna att leva ett drogfritt liv beskrivs som ouppnåeliga och det enda som erbjuds är livsuppehållande och pengasparande åtgärder. Men man ska ju va en riktig pappskalle om man tar det danska exemplet som att åtgärderna i sig är dåliga. Givetvis ska det finnas både och. 


Maria Rydén (M) (no shit?) säger till GT 1/3 2016 att vi inte ska lägga skattepengar på ”kriminella handlingar”. Pappskalle. Vänligen se fängelsesystemet för relationen skattepengar-kriminella handlingar. Kriminella personer får gärna kosta skattepengar, så länge det inte är nåt positivt i deras liv, eller? Man ba: dö damen, ta å hoppa av din moralhäst å sälj den till nån lasagnetillverkare. (HAHA btw kommer ni ihåg den grejen? När köttätarna var askränkta för att de hade ätit fel djur.)
Hur som helst,  jag tycker att skattepengar ska användas precis till att göra livet bättre för de som inte har. Och ni vet, allas lika rätt till sjukvård är en rätt basic fråga.