Om M och det svarta hålet

”Jag sitter på badrumsgolvet och stirrar in i kaklet framför mig. På andra sidan den låsta badrumsdörren sitter M, också på golvet. Jag hör att han gråter. Jag gråter inte. Jag är chockad. Nollställd. Trots att vi har levt tillsammans i över ett år är det första gången jag ser honom gråta när jag låser upp dörren. Åh, som jag älskar honom. Jag kramar honom. Vet att jag är starkare än honom. Att det är han som behöver mig. Han gråter mot min axel och han lovar, han lovar som han aldrig lovat något förut att det aldrig kommer hända igen. Ångesten liksom pulserar ut i varenda por på honom och jag smeker honom över ryggen medan jag säger att ”så så, jag vet, jag vet..” Jag vet att han aldrig mer kommer att slå mig.

En natt många år senare sitter vi i bilen på väg hem. Det är sent och båda våra barn sover i baksätet. M kör. Jag sitter brevid och tittar ut i natten. Jag är glad. Det är inte ofta vi träffar mina gamla vänner nu för tiden, eller någon alls faktiskt. Det blir väl så, alla har mycket med sitt och de flesta har småbarn. Men, det är lite synd. Barnen har haft så roligt och lekt och vi vuxna har kunnat småprata och dricka vin. Skrattat har vi gjort. M har förstås inte druckit nåt vin, han ville hellre köra sa han, annars skulle vi blivit tvungna att stanna över natten. Jag kör inte bil längre, M är en bättre förare. Det är väl skönt att slippa. Men det kanske hade varit roligt att stanna över? Tänk om vi skulle kunna bjuda....

”Har du knullat med A eller?”

M avbryter mina tankar och ser mig i ögonen. Han tittar på mig. Inte på vägen.

”Nej det är väl klart jag inte har, varför säger du så?” svarar jag. Fan, varför svarade jag så? Snabbt kollar jag att barnen fortfarande sover. M tittar fortfarande på mig.

Jag hör hur min röst spricker när jag ber:

”Kan du snälla titta hur du kör!”

M tittar på vägen igen men det är inte över. M undrar om jag tror att han inte märkte hur jag tittade på A under kvällen. Om jag trodde att han inte märkt hur jag skrattade åt As korkade skämt. Om jag trodde att han inte märkte hur jag gjorde bort mig. ”Så jävla pinsamt!” Som att han inte fattar varför jag ville sova över!

Han kör snabbare och snabbbare. Vad ska jag ska svara, vad kan jag svara. Snabbare och snabbare. ”Tror du inte att jag märker? VA? Tror du jag är dum eller?!”. 

Hastighetsmätaren går över 200, vad ska jag göra. Långt över 200, vad ska jag göra.

”Svara då hora, svara mig!” Jag säger ingenting. Jag ska rädda mina barn genom att inte göra honom argare. 

Vi kommer aldrig klara kurvan framför oss. Jag vet det när jag ser den. Vi kommer aldrig klara det. Nu dör vi. Nu dör mina barn. ”Snälla älskling, förlåt mig”, säger jag och M sätter foten på bromsen. Vi träffar aldrig A och hans familj mer.

Det har gått ett år sen natten i bilen och jag ligger på köksgolvet. Jag tror att jag kan resa mig. Men vad är det för mening? Bredvid mig sitter Zelda, den bruna labradoren M köpte till barnen kvällen efter bilresan. På andra sidan väggen stoppar han om barnen. Jag vet att de båda har legat tillsammans, så långt in under sängen de kan komma, hela den senaste timmen. 

Vi åt middag. Jag minns inte ens vad bråket handlade om. M läser för barnen, klappar den minsta på kinden och förklarar. ”Mamma gör pappa så illa. Ibland tänker inte mamma på er och då måste det bli såhär dumt”. Barnen säger inget. Ingen idé att jag reser mig. Jag är så trött. Jag ville bara äta middag. Varför gör jag såhär?

M har det tufft på jobbet. Vi har varenda kväll det senaste ägnat timmar åt att prata om hur han oroar sig för om han kommer kunna vara kvar. Det är inte lätt för honom. Jag är den enda han kan prata med, brukar han säga. Det är därför han blir så ledsen när jag sviker. Jag jobbar inte längre, sjukskriven för stress och yrsel. M bär hela det ekonomiska ansvaret. Var det det som bråket handlade om? Ja, att jag redan hade handlat för alla pengarna han gett mig för denna veckan. Dumt gjort, men det är svårt att göra rätt. 

Bara idag kanske vi kunde ha fått äta middag tillsammans. Det hade varit lugnast för barnen. Åh gud barnen. Jag är så trött. M kommer ut i köket. Han sätter sig ner och tar mig i sin famn. Med en kall trasa torkar han försiktigt mitt svullna ansikte. Han gör det liksom, ömt. Mina tårar rinner, som jag längtat.

”Älskling, nu glömmer vi det här”, säger M, han pussar mitt hår. Jag är så trött. Jag lutar mig mot honom där på köksgolvet. Jag vet att han egentligen är snäll. M håller om mig, vaggar mig. Och jag är så trött.

I slutet behövde han knappt slå längre. M behövde bara titta på mig och barnen, så visste vi, och hela vårt liv var en balansgång. Vi levde allihop i skuggan av hans humör. Men sista gången knäckte han min käke, och barnen såg. Nu bor vi inte tillsammans längre. Jag sitter i bilen. Jag ska hämta barnen, de har varit hos honom över helgen. De kommer inte. Den äldsta ringer:

”Pappa säger att du ska komma in och hämta oss, så att ni kan prata”. 

Alltid är det nåt. Jag kan inte prata. Det är som att jag krymper flera centimeter när vi ska prata. Jag vet aldrig vad jag ska säga. Det är ändå bara han som pratar. Jag nickar och säger ja ,ja och visst, visst. Efteråt kommer jag aldrig ihåg vad vi har bestämt. Men han är en bra pappa. Han älskar barnen.

Till slut kommer de i alla fall. 

”Mamma Zelda får ingen mat för pappa har inte råd när du tar alla pengar mamma”. 

Eftersom vi inte bor tillsammans längre och jag fortfarande är sjukskriven har jag bett M betala underhåll för barnen. 

”Mamma Zelda är hungrig!”. Den hunden, min vän. Som jag lämnade kvar. De tillåter inte husdjur där vi bor nu. 

”Jag hatar dig mamma”.

Det har gått två år sen jag packade våra väskor och gick. Jag fattar inte nu att jag var kvar så länge. Med allt i backspegeln kan jag inte ens hata honom. Jag tycker synd om honom. Jag tänker att han är sjuk. Förut tänkte jag att jag var sjuk. Det har tagit lång tid att acceptera att jag aldrig kommer kunna förstå varför han slog, hur han kunde göra såhär mot mig, och mot barnen. Kanske har han slagit ihjäl hunden, jag vet inte. Men någonting har hänt. Den yngsta av barnen kissar i sängen igen och den äldsta har hamnat efter i skolan. Jag vet att nåt är fel. Så jag släpper inte iväg dem till M längre. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom? Jag förväntas anförtro honom det käraste jag har, mina små.

Jag vägrar. Jag har gått till domstol för att få ensam vårdnad om barnen. Domstolen ålägger oss först att gå i samarbetssamtal. De vill att vi genom att prata med varandra ska komma överens. Jag kan inte prata. M kan prata hur mycket som helst. I samarbetssamtalen är det jag, M, och två familjerättssekreterare. En kvinna och en man. För att det ska bli mer jämlikt säger de. Men de har inte skickat in någon mer som är livrädd, varken kvinna eller man. M pratar mycket om hur viktigt han tycker det är med kommunikation, och att vi kan samarbeta så att vår ”konflikt” inte går ut över barnen. M pratar mycket om hur svårt det blir att samarbeta om jag inte säger nåt. M säger ”samarbete” tusen gånger i minuten. M säger att vi måste tänka på barnen.

En dag ringer jag till familjerättsbyrån. ”Jag skulle vilja träffa någon själv”, säger jag. Familjerättssekreteraren förklarar att det inte går. Pappan kan uppfatta det som att de är partiska om de har ”hemliga” samtal med mig. Det är bättre om jag försöker samarbeta lite, ta för mig lite i samarbetssamtalen. Så ska det nog lösa sig. Han är ju ändå deras pappa! Och vi har ju faktiskt skaffat barn ihop! Ingenting går om man inte tror att det ska gå!

I familjerättens väntrum kräks jag. Familjerätten stoppar samarbetssamtalen. Nu har vi en vårdnadstvist. Familjerätten gör en vårdnadsutredning. ”Har du polisanmält?” Nej. Vad synd. Jag har inte polisanmält. Av samma anledning som du inte skulle polisanmäla din son om han tog pengar i din plånbok eller din bror om han tog droger. Jag älskade honom. 

Har jag funderat på hur det här påverkar min föräldraförmåga undrar de. Får jag nån hjälp för att bearbeta det här, undrar de. Ingen frågar M om hans raseriutbrott påverkar hans föräldraförmåga. Ingen frågar M om han har sökt någon hjälp för att hantera sitt humör.

I utredningen konstaterar familjerättssekreterarna att föräldrarna har olika uppfattning om vad som hänt i familjen. De konstaterar att det kan ha förekommit våld ”mellan” föräldrarna. De konstaterar att de inte kan veta. De konstaterar att barn här rätt till båda sina föräldrar. De konstaterar att konflikterna inte handlar om vårdnadsfrågor. Föräldrarna är överens om vart barnen skall gå i skolan och båda har pass och bankkonto. De konstaterar att vårdnadsfrågor inte ska handla om rättvisa mellan föräldrarna.

Barnsamtalet börjar med att familjerättssekreteraren förklarar för barnen hur det är. Att ibland när mammor och pappor inte kan bestämma så ber de domstolen om hjälp. Det är viktigt att domstolen får veta vad barnen vill. De får säga precis hur de själva tycker. Om de vill kan de visa med de små dockorna. Familjerättssekreteraren frågar barnen om de har förstått. Familjerättssekreteraren säger att hon ska skicka pappret med vad de sagt till domstolen, och till mamma och till pappa. Barnen har förstått. På fredag ska de åka till pappa. Barnen säger att det är jätteroligt hos pappa. De säger att de älskar pappa och att ingen har sagt att de ska säga så. De tycker så alldeles själva. Barnen säger att de också älskar mamma. Ibland är mamma dum mot pappa. Det tycker pappa. På fredag ska de åka till pappa. Det är jätteroligt hos pappa. Familjerättssekreteraren säger tack så mycket vad duktiga ni var. Tack, tack, hejdå. Ingen utom jag funderar på hur man kan tro att barn ska säga hur det är. De ska åka till sin pappa efter att han läst vad de har sagt. Hur ska barn kunna berätta om våld om de sen får tar konsekvenserna? Mina små är smartare än så. På fredag kissar den minsta i byxorna. Den stora äter ingenting. Familjerättssekreteraren skriver att barnen tycker det är jätteroligt hos pappa.

”Familjerätten föreslår tingsrätten att besluta om att den delade vårdnaden skall kvarstå. Bedömningen är förenlig med barnets bästa.”

Vi ska samarbeta och ta gemensamma beslut i mer än tio år till. Tio år till. Bedömningen är förenlig med Ms bästa. Men jag är skyldig att skydda mina barn. Varje gång barnen inte kommer iväg till M riskerar jag vite. Så har mina barns trygghet blivit en pengafråga. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inga pengar.”

Ibland beskrivs mäns våld mot kvinnor som jämställdhetens svarta hål. Och tro fan det. Den här historien är påhittad. Men den är inte osann. Det är en historia som bygger på belagd kunskap om våld i nära relationer och sammanfogade delar av verkliga berättelser.

Våldets normaliseringsprocess innebär extremt kort att våldet trappas upp över tid, och att det för både offer och förövare allt eftersom blir det normala. Ingen slår på första daten. Ingen fastnar i en relation där våldet kommer direkt. Istället är det en process där våldet ofta blir grövre och grövre. Männen ”växlar mellan våld och värme”. Ena sekunden slår han, nästa är han den bäste du någonsin mött. Det skapar såklart förvirring, och psykisk utmattning.

Män som slår använder barnen som budbärare och som påtryckningsmedel. Det finns belagda samband mellan våld mot kvinnor, våld mot barn och våld mot djur. Det finns föreningar som tar hand om djur till våldsutsatta kvinnor. Våld mot djur används för att hota och kontrollera resten av familjen. Kvinnor som utsätts för våld under en längre tid kan drabbas av ”diffusa” sjukdomssymptom som sjukvården inte kopplar samman med våldsutsatthet. Samtidigt är kvinnor inte bara offer. Alla kvinnor som lever med våld utvecklar strategier. Olika sätt att hantera och överleva. Våldsutsatta kvinnor handlar aktivt för att parera sin partners våld.

Det ekonomiska våldet, att köpa saker i kvinnans namn, eller att helt kontrollera alla familjens pengar, är en stor och ofta bortglömd del av mäns våld mot kvinnor. Särskilt, av juridiska skäl, i de fall då parterna är gifta. Lämnar kvinnan kan hon vara skuldsatt för livet. Har hon inga egna konton eller ingen tillgång till dem kan hon varken ta en taxi eller boka ett hotellrum. Ytterligare en del, som inte är med i min berättelse, är det sexuella våldet. Jag pallar inte skriva såhär om det idag. Men förekommer våld i en kärleksrelation, så tar det naturligtvis också sexuella uttryck.

Båda vårdnadshavarna har rätt att ta del av alla delar i familjerättens utredningar. Ändå förväntar man sig att barn skall tala fritt. Det händer att berättelser om pappor som slår omtolkas som våld ”mellan föräldrar”. Socialtjänstens ”neutralitet” kan i verkligheten betyda att de inte tror på, eller ifrågasätter kvinnors berättelser om våld om det inte är bevisat i domstol. ”Opartiskheten” blir alltså att förutsätta att mannen talar sanning. Trots hans uppenbara motiv att ljuga. Trots att det för socialtjänsten skall räcka med misstanke om att barn far illa för att de ska ingripa. Våld och förtryck av den andra innebär inte att man automatiskt betraktas som en olämplig förälder. Relationen förälder-barn anses frikopplad från relationen mellan mamma och pappa. Man kan alltså vara en bra pappa, och ha slagit barnets mamma. Den gemensamma vårdnaden kan användas för att fortsätta kränka, hota och kontrollera den andra föräldern. Trots att kvinnan lämnat tvingas hon fortsätta förhålla sig till mannen. Mannen som uppenbart inte har någon som helst respekt för sina barn.

Vite kan utdömas till den förälder barnen bor hos (läs: mammor) om barn inte dyker upp till umgänge enligt dom. Inget vite kan utdömas till föräldrar (läs pappor) som inte dyker upp.

Hålet är så svart så det är löjligt.

I övrigt önskar jag en trevlig kväll.