Om sprutbyten å pappskallar

Ok så nu ska vi äntligen få sprutbyte i GBG. In your face moralistligan!
Asså sprutbyte har ju funnits på andra platser i Sverige innan, men GBG har lagt in nån form av rötet veto. Landstingen (som fixar sjukvården) har kunnat ansöka om att få ha sprutbytesprogram, men de har varit tvungna att göra det tillsammans med den kommun det gäller, och då har GBG mörkat ur. Ba så.

Marina Johansson (S) säger till GP 1 mars 2016 att hon fortfarande är negativ till sprutbyte för att det inte finns tillräckligt med forskningsunderlag för att det skulle minska smittspridning. Inte heller finns det tillräckligt med vetenskap som visar att man skulle dela sprutor i mindre utsträckning om sprutbytesmöjligheter finns.

Nähä? synd. Men det finns en annan jävligt viktig poäng med sprutbyte. Personer som regelbundet injicerar narkotika är en pytteliten grupp (typ 8000 pers enligt folkhälsomyndigheten 2015) som står utanför de flesta system och som är extremt svåra att nå. Platser för sprutbyte skulle kunna fungera som en uppsamlingsplats. Där skulle man kunna erbjuda samtal, läkarbesök, möjlighet att få träffa en barnmorska eller bara ta en kopp kaffe. Det skulle kunna bli en naturlig länk till en massa annan samhällsservice. Någonstans där man är välkommen. Någonstans där man kanske kan etablera någon form av förtroende. Om vi bara är intresserade av minskad smittspridning eller att folk ska sluta knarka för saken skull så kan det va skitsamma. Men om det handlar om att vi värnar en jävligt utsatt grupp så borde vi vara intresserade av att prova nåt nytt. Vad sägs om en åtgärd som signalerar förståelse och som man inte först måste göra sig förtjänt av. Minskade smittor ska snarare ses som en go bonus. 

Det finns de som hävdar att möjligheten att byta in sina skitiga nålar och få nya skulle vara att uppmuntra och underlätta missbruk. Eh, som att det inte finns några andra goda skäl att knarka? Ärligt, som att nån enda medelsvenne med god hälsa och sparkonto skulle sitta på bussen å ba: ”hmm, vad ska jag göra idag? De har ju sprutbyte på vc nu så jag kanske skulle ta mig en sil till mello ikväll?”. Don't think so. Folk som knarkar vet att det är farligt, och samhällets ”uppmuntran” skulle snarare i det här fallet vara att man inte behöver gömma sig.

Det står mig änna upp i halsen när motståndare motiverar sin ståndpunkt med nån form av missriktad omtanke om människor man skiter i. Om alla som var emot nya grepp i missbruksvården jobbade för att de idag existerande skulle fungera bättre, så visst, då köper jag det. Men ärligt, så är det väl inte riktigt?

Men det är klart att det finns nackdelar. I Danmark har man etablerat en syn på opiat- och injektionsmissbruk som kroniskt och obotbart. De mer liberala vägarna (utbytesprogram och sprutbyten) har satt sig så hårt att det idag är i princip det enda som erbjuds människor som söker samhällets stöd för sitt missbruk. Det är naturligtvis överknas att möjligheterna att leva ett drogfritt liv beskrivs som ouppnåeliga och det enda som erbjuds är livsuppehållande och pengasparande åtgärder. Men man ska ju va en riktig pappskalle om man tar det danska exemplet som att åtgärderna i sig är dåliga. Givetvis ska det finnas både och. 

Maria Rydén (M) (no shit?) säger till GT 1/3 2016 att vi inte ska lägga skattepengar på ”kriminella handlingar”. Pappskalle. Vänligen se fängelsesystemet för relationen skattepengar-kriminella handlingar. Kriminella personer får gärna kosta skattepengar, så länge det inte är nåt positivt i deras liv, eller? Man ba: dö damen, ta å hoppa av din moralhäst å sälj den till nån lasagnetillverkare. (HAHA btw kommer ni ihåg den grejen? När köttätarna var askränkta för att de hade ätit fel djur.)
Hur som helst,  jag tycker att skattepengar ska användas precis till att göra livet bättre för de som inte har. Och ni vet, allas lika rätt till sjukvård är en rätt basic fråga.