fredag 22 april 2016

Om antifascism och att inte vänta på polisen

Hallå kompisar!
Alldelles nyss dök det upp en uppfodrande statusuppdatering i mitt flöde. En ändå halvvettig vänstermale skrev att det minsann är dags att Sverige förbjuder rasistiska och nazistiska organisationer. EH NEJ DET ÄR ALLTSÅ INTE MINSANN DAGS. Idén om förbud är varken ny eller bra. Ändå återkommer frågan. Den ene som vanligtvis är vettigare än den andre är plötsligt beredd att överlämna sitt antifascistiska ansvar till staten. Ett ansvar som de aldrig kommer att kunna ta.

Alltså om man på allvar tror att staten har samma intresse som vänstern av att bekämpa de ”främlingsfientliga” pigsen bör man nog tänka igenom sin maktanalys och sin egen stand in the struggle en eller tio gånger till. Varken staten eller kapitalet är på vänsterns sida. Kom igen, hur gammal är den raden liksom? Vilka kommer de att strypa efter nassarna? Inte blir det MUF som kriminaliseras iaf. Om den organiserade vänstern inte uppfattades som och utgjorde ett hot emot den rådande ordningen och sittande regeringen kunde de för fan ta å självdö i en hög allihop. Staten är inte din polare. En vettig utomparlamentarisk vänster måste vara (1000 cred-poäng) an enemy of the state. (Alltså med det inte sagt att det inte i dagsläget finns en plats för VPK eller andra mindre radikala organisationer, men det är inte samma plats). Vi kan inte förvänta oss något annat, än att nästa steg i en eventuell kriminalisering skulle drabba organisationer på vänsterkanten. Hur många gånger har ni inte hört dem bunta ihop ”extremvänstern” med ”extremhögern”? Men som nån sa, hur fan är man ens ”extremvänster”? Extremt mycket för social och ekonomisk rättvisa? Sign me up.

Vart ska förbudsgränsen dras och vem ska göra det? FÖRBJUD FOLKPARTIET! FÖRBJUD MODERATERNA! FÖRBJUD RIKSDAGEN! För är det inte, förutom helt keff, dessutom rasistiskt att vara till exempel liberal? 

 


Liberal politik skapar segregation på både bostads- och arbetsmarknaden. Den nyliberala agendan skapar och föder rasistiska organisationer. Så vart går förbudsgränsen? Vilket problem skulle en kriminalisering lösa? Även om det oenkligen är både supernojigt och jävligt allvarligt att fascismen och rasismen drar fram som digerdöden i europa så är det de sittande regeringarna som tar besluten. De och storkapitalet. I ingen av de två är det ”de rasistiska organisationerna” som skulle omfattas av ett förbud som är i majoritet. De som verkställer rasismen uppfattas inte som rasister. Hur troligt är det att Lövén kommer lagföras för att hans regering stängde gränsen? Hur troligt är det att EU kommer straffas för dublin-förordningen?

Alla de som hävdat att ett förbud kommer att kunna användas för att legitimera andra organisationer har en jävligt god poäng. Alltså regeringen kommer inte förbjuda varken folkpartiet eller SD, eller alla de andra organisationer och grupper som skrivits om och blivit det sjukt oklara ”främlingsfientliga”. Att dessa då inte förbjuds blir ju att konstatera att de inte är rasistiska organisationer. Gött snack, tänker de och är lika mycket rasister som vanligt. 
De förbjudna kan dessutom fortsätta att föra fram sig sjävla som utstötta sanningssägare. 
De ba: ”VI SÄGER SÅ OBEHAGLIGA SANNINGAR ATT DE TILL OCH MED MÅSTE FÖRBJUDA OSS”. 
När den europeiska politiken egentligen hela tiden spelar dem i händerna. När hela jävla svennesverige rapar deras omvärldsanalys 24/7.
De ba: ”Det här får man inte säga!”. Alla andra ba: ”Vi säger det hela tiden!”
Det vore en fullständig legitimitetskris för fascisterna om de sågs som den nuvarande maktens allierade. Vilket de givetvis är. Gatufascisten har fler politiska poänger gemsamt med riksdagshögern än med Janne på varvet. Varken riksdagsligan eller fascisten kommer någonsin erkänna det. Så det hänger på Janne.

Man kan kriminalisera saker som folk GÖR, som de säger eller som de agerar ut. Men man kan omöjligen på ett vettigt sätt lagstifta emot en ideologi. Folk är la inte rasister för att det är lagligt. Folk är rasister för att det kapitalistiska systemet ständigt ställer folk mot folk. Polisen kan ju såklart ingripa mot ”hatbrott” (oklar rubricering) till exempel, men de kan inte ingripa för att folk ”är” nassar. Om man nu tycker att lagstiftning är så jävla gött borde man istället propagera för att den lagstiftning som redan finns används. Polisen kan utan problem neka en rasistisk organisation att hålla en demonstration om man tror att de kommer att göra sig skyldiga till hets mot folkgrupp till exempel. Men istället för att sitta på sin rigtheous röv och vänta på att att de ska göra det så kan man själv sluta upp i motdemonstrationen. För hur går det för polisen? Hur många har de lagfört för mordbränderna på flyktingboenden? Är de verkligen en liga att sätta sin tro till? Dont think so.

För trots att man inte kan förbjuda en ideologi eller organisation kan man hata den. Man kan förakta den och bekämpa dem. Och det är vårt förbannade ansvar att göra det. Fascismen är ett hot mot alla vanliga människor. 


Och mot de som inte anses rasrena, mot kvinnor, funktionshindrade, homosexuella och mot politiska motståndare är de ett direkt hot och en fara. Därför har vanligt folk också all rätt att försvara sig. Yttrandefrihet är inte att få säga och göra vad man vill. Om det är några som inte är det minsta intresserade av varken yttrandefrihet eller andra grundläggande demokratiska rättigheter så är det fascisterna. Att bekämpa fascismen är att försvara yttrandefriheten.

Antifascism är när sjukvårdsinrättningar säger nej till SDs studiebesök. Det är när fackförbund nekar medlemskap eller kontakt. Det är när kroggäster lackar och jagar bort soldiers of odin. Det är när du säger åt din rötna kollega att hålla käft. Det är när du inte hänger med folk som är rasister trots att ni ”ändå inte snackar politik”. Det är när du inte accpeterar att folk sprider propaganda från nassesajter. Det är när Friskis och Svettis erbjuder sig att avsluta rasisters medlemskap. Det är när nassarna delar ut soppa ”till svenskar” och ingen käkar.

Det är varje gång vi ger en annan förklaring på varför världen är röten som vi bekämpar de rasistiska och fascistiska organisationerna. Det är varenda jävla gång vi inte låter dem respresentera oss som ”folkets” rättfärdighetsriddare. Det är varje gång vi synar deras politiska idéer och visar att de sista de företräder, är vanligt folk. För vilka är det egentligen som fascisterna värnar genom sin politik? Det är knappast svenska pigor. Det är arbetsgivare, förtagsledare och kapitalister. Det är när vi kämpar för att ena och hålla samman människor med samma politiska intressen som vi bedriver en vettig antifascism. Därför är antifascism när fackförbund tar stid för nyanlända arbetares rätt eller när vissa kvinnojourer öppnar sina boenden för papperlösa kvinnor och barn trots att kommunen inte betalar. Det kan till och med vara när vi skapar en jävla odlarförening i vårt bostadsområde för att folk ska kunna träffas. Antifascism är att hålla samman klassen om det så måste börja på fika-stadiet. Därför är det också antifascism att organisera sig i hyresgäströrelsen, i den feministiska kampen, i tillsammanskap och i asylrörelsen. Antifascism är att inte låta dem splittra oss.

MEN antifascism är också när modiga aktivister slår tillbaka, som i Kärrtorp. Även om delar av den ”våldsamma” antifascist-ligan ibland profilerar sig som vänsterns absoluta OBS-klass så gör de ett viktigt och farligt politiskt arbete. Ett arbete som staten aldrig kommer kunna eller bör utföra. Ett arbete som staten naturligtvis bestraffar. Antifascism är också att inte glömma bort dem. För det var inte polisen som försvarade antirasisterna i kärrtorp. Att veta att det finns dem som slår tillbaka, gör att antifascismen kan vara en rörelse för fler. Jag vågade ta med mitt barn på demontration dagen efter nazidådet i malmö på 8 mars, trots att jag är pytteliten och min shorty är ännu mindre. Så länge det finns en våldsam gatu-fascism måste vänstern kunna möta den. Ändå finns det många inom gullevänstern som sysslar med nutidsenligt ”avståndstagande”. Men antifascism är inte per definiton ”god”, den är ett nödvändigt ont, och som sagt, vårt förbannade ansvar.

Alla de här sakerna är en del av en stark svensk antifascistisk rörelse roddad av och för vanligt folk. För antifascism är ta mig fan inte att skriva en paragraf te. Och det är inte att ”öppna våra hjärtan” eller att tro att de som stängde våra gränser på allvar kommer kunna bekämpa fascisterna. Det är att vi själva gör det tillsammans.


Imorgon ses vi på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Facisterna tror att de ska ha torgmöte. Vi vet att de inte ska det. Men inte för att det ska vara olagligt. Utan för att vi helt enkelt inte låter dem. ”Inte en meter åt fascisterna”. Vi är inte deras ”folk”, och om de inte företräder dig, så borde du gå dit och visa det! Det är inte svårt, så välj sida för fan.







söndag 17 april 2016

SINGLE-PARENTING ÄR SJÄLVFÖRSVAR! Pt 1, Om vårdnad och att ha hjärtat som gisslan

Ok det blir lite tugnt det här. Och svårt att inte låta som världens rättshaverist (who aint tho). Idag ska vi prata om träsket som kallas ”familjepolitiken”. De kramgoa velournissarna te svenska farsor är worldfamous för sitt exemplariska engagemang i sina barn. Mycket av familjepolitiken har ökad jämställdhet som mål, och är tänkt att styra åt det hållet (se pappamånader, jämställdhetsbonus). Också lagstiftningen runt barn och deras liv har formulerats av staten för att skapa jämställdhet. Men en lag är nåt annat än en socialförsäkring och det borde vara helt otänkbart att använda lagstiftning på det viset. 

 

Men, lagen är alltså medvetet och uttalat verklighetsfrånvänd och tänkt att skapa en verklighet som inte finns. Rättssäkert, gubbjävlar.


Lagstiftningen och dess pissiga praxis rörande kidsen i separerade (eller aldrig-existerande) familjer är uppdelad i tre områden: vårdnad, boende och umgänge. Många beskriver föräldraskapet som ett av de jämställdhetsområden som går allra sämst. Igår (2016-04-16) skrev Kerstin Weigl i aftonbladet om ytterligare en far som förgripit sig sexuellt på sina döttrar, OCH som tilldöms vårdnad och umgänge. Politiken runt barn och separationer är ett ångestladdat jävla slukhål som varken journalister eller det offentliga samtalet riktigt har pallat med. This shit iz zo complicated att jag tänker mig en serie om minst två, kanske tre delar. I den här första, ska vi bara snacka om vårdnad.

Juridisk vårdnad har inget med att ta hand om ungarna att göra. Vårdnad är ”ansvar och bestämmanderätt över barnets personliga förhållanden”. Även den mest kritiske läsaren kan ju tro att ”Gemensam” eller ”delad” vårdnad skulle betyda typ att man bedömt att: de här två föräldarna är båda lämpliga och är beredda att tillsammans dela på föräldraskapet. Nänä, means nothing like that. Alltså, en jävla massa föräldrar (läs:farsor) som varken tar hand om eller bor med sina barn har ändå rätt att bestämma över deras liv.

Framför mig har jag en vårdnadsutredning. Ett barn på femton säger återkommande i utredningen att hen inte vill träffa sin pappa, hen vill inte prata med honom och hen mår bättre när de inte har kontakt. Att barnet mått bättre sen kontakten upphörde bekräftas av skolan och mamman. Därför konstaterar framiljerätten att pappan och barnet inte bör ha något fastslaget umgänge (de skall alltså inte träffas). MEN, de ser inget hinder för att han skall tilldelas vårdnad.

De skall inte träffas. Men han ska vara med och bestämma, asså vad är det? 
Den absolut vanligaste ”lösningen” bland par som splittar är att man har gemensam vårdnad men barnen bor hos mamma och har umgänge med pappa. Systemet värnar farsors ”rätt” att ta beslut om sina barn, samtidigt som detta inte medför några som helst omsorgskrav. Vårdnad har heller ingenting att göra med hur mycket man träffar barnet. Man måste inte ens ha vårdnad för att ha barnet boende hos sig. Att nekas vårdnad betyder alltså inte på något sätt att man nekas kontakt med barnet. Eftersom morsan bor i ihop med barnen betyder det att farsan också kan besluta om hennes liv (tex vart hon ska bo). ”Gemensam vårdnad” kan alltså vara ett lagstadgat sätt för en daddy att fortsätta bestämma över en familj som han inte längre är en del utav. Så var det med rätten att skilja sig. Tough luck, wifeys.



Ni vet, han har typ ungens namn tatuerat i old-english på bröstet och gillar å visa gulliga bilder på krogen. Han skulle ”göra vad som helst” för sin unge, allt utom att typ koka snabbmakaroner en onsdagseftermiddag eller försöka hantera trots med pedagogiska samtal. Hähä, ok även om den här brösttatuerade pappagruppen är väl representerad så finns otillräckliga fäder i massor av skepnader. De kanske mest problematiska är de framgångsrika medelklassfarsorna som kan tala för sin sak och som känner till systemet.  
Men oavsett vem det är, varför ska en person som inte tar hand om ett barn ha vårdnad? Makes no sense. Den som känner ungen, som ger den mat, som tröstar den när den är ledsen och som lär den saker om livet måste såklart ensam ha bestämmanderätten. Inte minst för att den geom att den typ bygger hela ungens liv såklart blir bäst lämpad att avgöra vad ungen behöver. Den vars liv måste begränsas, prioriteras om och författigas måste ha rätt att trots det forma sitt liv så gott det går. För även om ett barn för många är det mest fuckin fantastiska som finns, så är det hard work. Disskusionen går ofta i spåret som att mammor har fått allt det goa, och nu måste de dela med sig till farsorna. Men det är svinjobbigt att va förälder. Alltså, om man delar lika på kneget, kan man bestämma lika. Annars borde det vara uteslutet.

Förutom den något klassiska statliga idén om att det blir jämställt när snubbar bestämmer så finns också idén om att genom gemensam vårdnad skapa ”ett nytt faderskap”. Ett faderskap som inte är typ att slå sin fru, tjäna pengar och skälla på barnen. Utan ett där vardaglig omsorg och kärlek ska ingå. MEN VEM FAN KLÄCKTE DEN HELT SJUKA IDÈN OM ATT DET KUNDE KIRRAS GENOM ATT INTE FÖRST BELASTA FÄDER MED OMSORGSANSVAR!? Resonemanget är typ att om har tur så kanske det kommer som en lycklig bonus. Farsorna har fått rätten innan de har gjort jobbet.

Jag har ytterligare en vårdnadsutredning framför mig. I den konstaterar familjerätten att pappan utsätter sin före detta fru för psykisk terror när han ringer henne flera gånger varje dag och vill prata om sönerna. Mamman berättar att hon upplever att det han egentligen vill veta är vad hon gör, vart hon är och med vem. Familjerätten konstaterar att det är av största vikt att pappan upphör med det här ”beteendet”. De skriver att de upplever att hans vältalighet och insikt i problemet som syns i utredningen bara är ett resultat av att han är under, just utredning. De konstaterar att om pappan inte upphör med ”beteendet” är det bättre att mamman får ensam vårdnad. OCH SEN, (SURPRISE!!) FÖRESLÅR DE TINGSRÄTTEN GEMENSAM VÅRDNAD. Om pappan tilldelas vårdnad kan han själv få tillgång till information från bvc och förskola och sånt. Då ”behöver” han inte trakassera mamman längre.

Tråkigt att de glömde att hon nu alltså måste samarbeta runt alla större beslut med en man som trakasserar henne. Tråkigt att de glömde att det såklart inte är bra för barnen om föräldern som tar hand om dem mår dåligt. Lagstiftningen erkänner inte kopplingen mellan mammans (boendeförälderns) mående och barnets mående. Om en lösning är psykiskt påfrestande för föräldern är det inte relevant så länge beslutet anses vara ”barnets bästa”. Asså det tål å sägas igen: gubbjävlar!!

Med gemensam vårdnad återskapar systemet den 100 % oupphetsande livsformen kärnfamiljen (statens intresse av detta to be continued another time). Med farsan som beslutsfattare och glass-liseberg-äta-chips-till-frukost-gig-varannan-helg-umgänge-om-han-känner-för-det kan kvinnan ändå inte styra sitt eget liv, trots att relationen är finito. Lagstiftningen är utformad som att alla vårdnadstvister består av två precis lika bra föräldrar som typ slåss om en begränsad resurs, som är barnet. När laggubbarna skriver att alla barn har rätt till ”god och nära kontakt med båda sina föräldrar” skapar de en bestämmelse som inte överhuvudtaget tar upp kvalitén på de här föräldrarna.
Kvinnojoursrörelsen har länge hävdat att det inte går att använda lagen i fall då pappor är varken mer klassiskt olämpliga eller då de också är förövare. Två biologiska föräldrar är barns bästa, never mind reality.

Forskning visar, att kvinnor genom gemensam vårdnad inte bara görs huvudansvariga för att ta hand om barnen utan också för att upprätthålla relationen till pappan och ”hålla kvar” honom i barnens liv. Tanken är ofta att om farsan inte får vårdnad så finns risk att han drar och därmed blir en ”frånvarande far”. Vilket är ca det värsta som kan hända i lagstiftarens ögon.
Vi andra ba: YES ASSÅ, HES GOOONE
Lagstiftaren ba: NEJNEJ VI DÖMER DIG TILL ATT ALLTID BEHÖVA ”KOLLA AV” ALLA BESLUT MED EN PERSON SOM SKITER I!!
Om man på allvar bedömer att han kanske kommer dra, är det så gött att ge honom vårdnad då? Säger inte det tillräckligt om hans föräldraskap? Detta är konsekvensen av att gemensam vårdnad används för att "garantera barnets kontakt med båda föräldrarna". 

Barn far illa av långdragna tvister. Eftersom man vill undvika att ”någon förälder” lackar och stämmer igen (man kan stämma om vårdnadsfrågor hur många gånger man vill) om hen inte får vårdnad så förespråkas ibland gemensam vårdnad för att ”ingen ska vinna”. I en proposition till lagen kan man läsa den här fullkomliga reträtten inför kränkta farsor:  

”...torde förhållandena vara sådana att den ena maken förhållandevis lätt kan acceptera att den andre får ta hand om den faktiska vårdnaden, om han bara själv får stå kvar som rättslig vårdnadshavare jämte den andre” 

"Förhållandevis lätt" går han med på att bara ha rätten, utan att göra jobbet. SURPRISE! Så var det med barnets bästa.

 

Sen -98 ska domstolarna döma till gemensam vårdnad om det inte finns jävligt starka skäl som talar emot det. Märk väl också att de där starka skälen ska bevisas som i vilken domstolsprocess som helst. Av mamman. I sin jävligt korta text (aftonbladet 2016-04-16) skriver Weigl såhär:

Vi har här inte mindre än fem barnpsykologer som menar att flickorna utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa. Tingsrätten anser att pappan ska behålla vårdnaden, och börja träffa barnen. Domen ligger på mitt bord, lämnar mig ingen ro. Å ena sidan, står det, kan inte uteslutas att barnen har utnyttjats av pappan - men kan inte heller uteslutas att barnen mår dåligt av andra orsaker.”

Det här är ett på många sätt extremt fall. Men det är inte alls unikt. Domar som den här är den yttersta och vidrigaste konsekvensen av den könsneutrala, samförståndsinriktade och verklighetsfrånvända lagstiftningen. För att hantera sån här skit, typ när barnets farit illa av den ena vårdnadshavarens missbruk, våld eller övergrepp kan man sen 2012 ge vård och stöd till barn utan båda vårdnadshavarnas godkännande. Men frågan kvarstår: Hur i helvete kan de ha vårdnad över huvudtaget? Asså när man till och med måste göra undantagsbestämmelser för att barn traumatiseras och det inte ska bli för sjukt...

En mummy jag känner satt på samarbetssamtal (på familjerätten) med sina barns pappa. Där berättar han en massa crazy grejer som gör att både familjerätten och hon blir fett oroliga för barnet.
Efter mötet säger familjerättssekreterarna TILL HENNE:
”Du måste gå in och begränsa umgänget nu, annars kanske vi måste bedöma att DU brister i ditt föräldraansvar.”
Hon begränsar umgänget (efter hot/råd från soc). Han aktiverar rättsväsendet och stämmer henne till domstol. Hon riskerar i rätten både att lastas för att ha ”saboterat” pappans och barnens relation och/eller för att inte tillräckligt ha skyddat barnen från att fara illa i kontakten med sin pappa.
Det är för fan så man kan gråta blod i sin rävsax.

Knaset ligger inte i tanken att föräldrar skall samarbeta eller tillsammans ta hand om sina barn (det vore ju fab). Knaset är att ”föräldrar” egentligen betyder pappor och mammor och att de två är inte samma sak (än). Det är som att den svenska jämställdhetsidén på det här området har ballat ur och slagit över till kvinnors nackdel. Det ”jämställda” föräldraskapet är på kvinnors bekostnad. Så länge ett par lever tillsammans uppfattas inte mammans (ofta) ”speciella” relation till barnen som nåt konstigt. En del tycker till och med att det är ”fint”. Denna relation är byggd utav att det är hon som tar huvudansvar för praktisk organisering, kärlek och omsorg. Många fäder bygger sitt föräldraskap typ som ett tillägg till mamman, alltså han typ ”hjälper till”. Det är vanligt att mammor måste tolka, förmedla och förklara barnens behov och känslor till pappan (och tvärtom) för att hans relation till dem skall fungera. Grejen är att om paret gör slut å hamnar i tvist så uppfattas denna ”speciella” relation till barnen som en orättvis fördel som mamman har, och som systemet ska kompensera. Det passiva föräldraskapet funkar inte längre för farsan. Eller jo! För när domstolen då tilldömer gemensam vårdnad åläggs mamman att fortsätta med detta kärlekskneg trots att relationen är avslutad. Så var det med rätten att skilja sig. Tough luck 2, wifeys

Jag har en tredje vårdnadsutredning framför mig. I den konstaterar familjerätten att pappan ständigt brister. Han är liksom inte helt fucking crazy men han glömmer barnets läkartider, han skriver inte på papper i tid, han missar jympa-kläder och vettiga ytterkläder efter rätt årstid. I utredningen berättar mamman att hon brukar smsa å påminna när barnet är hos pappa. Att hon brukar skriva listor med vad som ska med till skolan vilken dag, att hon helt enkelt roddar hans tillkortakommanden. I utredningen berättar mamman att hon nu har slutat rodda, för att det ska kunna visa sig att pappans föräldraskap brister. Familjerätten konstaterar att pappan brister, MEN att MAMMAN OCKSÅ brister genom att hon vet att det drabbar barnet när hon slutar rodda farsans skit, och därmed har hon inte prioriterat barnets bästa. Resonemanget går sen ut på typ att eftersom ingen av föräldrarna är perfekta kan de kompensera varandras brister och ha gemensam vårdnad.  

ASSÅ JAG ORKAR INTE. Märk väl att detta är helt lagenligt. Detta är betydelsen av att ”vårdnad inte ska handla om rättvisa mellan föräldrar”. Detta är att dölja och bevara kvinnors merarbete. Och vilken mor, kan i längden sluta rodda, när hon vet att det bara är barnet som drabbas. Självklart påminner hon om vinterjackan så barnet inte ska frysa på skolgården. Självklart kommer hon att själv ta alla läkarbesök för att barnet inte ska bli sjukt. Självklart kommer hon att fixa jympa-kläderna för att hennes barn ska slippa vara den enda som inte kan vara med jämt. Det är ingenting annat än en känslomässig gisslan-situation.


Det finns en klatchig myt om typ frånskilda häxor som ”använder barn som vapen” och som inte vill att deras barn skall ha en far osv, osv. Hur många gånger har ni hört den liksom: 
”ÅH BUHU JAG TAR INTE HAND OM MITT BARN FÖR JAG FÅR INTE”,
Den här standard-lip-lögnen går igen både hos lagstiftaren och hos socialtjänsten. En dödsstark och helt crazy papparättsrörelse, AKA pappalobbyn har drivit en helt öppet antifeministisk agenda för fäders rätt. De har typ hi-jackat en massa jämställdhetsargument och utpekat föräldraskapet som ett område där män är könsförtryckets offer (Mer om de här pigsen längre fram). Det sjuka är att de har varit mycket framgångsrika och lyckats götta in den här skiten hos folk i allmänhet likväl som i systemet (Zarembas artikelserie i DN förra våren är ett strålande exempel på den här mediala bajsstormen. PS han sågades också gött vid fotknälarna av Ekis ekman. Googla det.). I verkligheten finns mycket små möjligheter att neka en far ”rätten” till sitt barn.



Kvinnor som tvingas fly sina män och tar barnen med sig kan dömas för ”egenmäktighet med barn”. Det betyder typ att man utan lov har ”fört bort” barnet från en av sina vårdnadshavare. Drar hon och lämnar barnen kvar (fet risk) kan hon lastas i rätten för att inte ha tagit sitt vårdnadsansvar och skyddat dem. Fly får man såklart, men det kräver att rätten tror på kvinnan och barnets historia OCH bedömer att mannen utöver det han gjort är att betrakta som en olämplig vårdnadshavare, vilket inte på nåt sätt är självklart. 

Efter att reformen om ökad användning av ”gemensam vårdnad” -98 ballat ur och lett till att domstolarna systematiskt dömde ut gemensam vårdnad även i fall där det var uppenbart att det aldrig skulle funka gjordes ett tillägg 2006. Det går ut på att domstolarna särskilt ska se till en förälders ”förmåga att samarbeta med den andra föräldern”. Efter detta ökade antalet domar om ensam vårdnad något, men allt är fortfrande mest skit. Tillägget 2006 har lett till att mammor som inte stämmer av alla större beslut, eller som inte vill utöka umgänge, eller vad det nu kan vara, oavsett sina skäl, hela tiden måste förhålla sig till risken att bli anklagad för samarbetssvårigheter. Crazy-ex-wife-myten tillsammans med svårigheterna att bevisa flera års händelser i domstol blir tillsammans ett fett dåligt utgångsläge som kan resultera i att hon förlorar vårdnaden. Därför går många med på saker de egentligen inte tycker är bra för barnet, för att förlora vårdnaden vore än värre. 

Så sitter många kvinnor med hjärtat som gisslan, i ett system som är hopplöst patriakalt och verklighetsfrånvänt. För trots att jag inte vill göra en lip-historia här, måste man komma ihåg, att det figthen handlar om, är de som utgör hela våra hjärtan, våra barn. Ett vårdnadsbegrepp kopplat till omsorg och närvaro i barnets liv tillsammans med ett erkännande av mammans (boendeförälderns) och barnets intressen som gemensamma hade varit en feministisk och barnrättslig revolution. DET OCH LITE JÄVLA DECENCY.

Nästa gäng dödar vi umgängesrätten.

Pöss

 

lördag 9 april 2016

Om Joakim Lamotte och isbjörnar

Han är nån variant på (det jävligt uttjatade temat) folklig sanningssägare. Han är aspoppis. En typisk good-guy. Denne rättfärdighetens prins gör sig just nu känd(are) med sin föreläsningsturné om ”feminism”. Jag skulle inleda här med att berätta vad den tidigare GP-krönikören (Göteborgs Posten), journalisten och bloggaren Joakim Lamottes problem är. Men jag vet inte, är han bara ogenomtänkt? 

Den eldige Lamotte har upptäckt könsordningen och verkar tro att han är först med att uppröras av trakasserier och våld mot kvinnor. I en svinsur och mycket allvarlig film på hans facebooksida (18 jan 2016) pratar han om: ”en utveckling där tjejer inte kan gå på festival utan att riskera att bli våldtagna”. ”VI HAR EN UTVECKLING I SVERIGE....” 
Eh om NÅGON mer inte vet det så är detta alltså ingen ny grej. När en kvinna skriver ”Fler som du!” på Lamottes facebooksida tänker jag mer: ”Färre som du!”. Jag våldtogs på en festival 2004. Och tusentals kvinnor före mig. Svingött att du är feminist Jocke, men back off för fan.



Det har blivit något av en klassiker att (kändis)män som får döttrar ”kommer på” att könsförtrycket finns. NEWS FARSAN, men kvinnor har sysslat med det här sen ca före medeltiden. Förtrycket fanns, precis som den feministiska kampen fanns, redan innan du återuppfann hjulet. Det här har många sagt före mig, och Lamotte själv har skrivit att han inte kan förstå varför så många feminister kritiserar honom (aftonbladet 18 juli 2014). 
Han ba: HALLÅ HALLÅ DET ÄR EN MAN SOM PRATAR HÄR HALLÅ!! VARFÖR VILL INTE ALLA LYSSNA PÅ MIG?! DET ÄR EN MAN SOM PRATAR HÄR!

Det går att tjöta om våldtäktskultur och kvinnors rädsla utan att dra myter om överfallsvåldtäkter och de uttjatade ensamma galningarna. Idén om det nattliga hotet utomhus begränsar kvinnors liv och möjligheter att röra sig fritt. När det inte ens är där det är som mest farligt för oss. Ändå förfasas riddare Lamotte över att ”dagligen läsa om överfallsvåldtäkter” (GP 3 april 2016). Men vet den gode Lamotte om att den farligaste platsen för en kvinna är inomhus med männen vi älskar? Vet Lamotte att de feministiska grunden bygger på att ge plats åt kvinnors erfarenheter? Vet Lamotte att vi ständigt överröstas av män som tror att de vet bättre än oss? 
OCH KAN NI GISSA vad den nya föreläsningsturnen bygger på? Ttela skriver (8 april 2016) efter en intervju att : ”Föreläsningarna bygger på sådant Joakim själv sett av sexuella trakasserier och kränkningar privat och i sitt yrke.”

Alltså vet mr ”HotLamotte” någonting mer än hur man skaffar sig en massa followers? Likt ett ja-sägande superklickande lämmeltåg hoppar de gemensamt över den nutida journalistiska branten.

I en krönika i GP (2 jan 2016) frågar Lamotte ”vart har ni svenska feminister tagit vägen?” Han menar på att (de svenska(?)) feministerna har övergivit förortens kvinnor och deras erfarenheter. Alldeles ensam står han nu på kvinnobarrikaden, vår gode fanbärare! Whatta man! Vilka dessa feminister är, som inte vill kämpa mot hederskultur, oskuldskontroller och att för att tjejer ska va med på gympan (hans exempel) har jag ingen aning om. Det ska sägas att han har en viss poäng i att vita feminister (vilka jag antar är de han menar) är dåliga på att backa upp rasifierade systrar, ibland av rädsla för att uppfattas som rasister. Det suger såklart. MEN, det finns också en poäng med att vita kvinnor inte ska hi-jacka rasifierade kvinnors erfarenheter som just, rasifierade kvinnor. Och att en vit machosnubbe därmed ska stövla in och rädda oss alla får placeras på den patetiska planhalvan.

Lamotte tror att ”de svenska feministerna” är rädda att missa ”ryggdunkningar”. Men my self-made rigtheous-macho-prince, det är inget jävla hockeylag! Har någon missat den kvinnohatande testosterontsunamin som ständigt sköljer över kvinnor i offentligheten? Kreativa våldtäkts- och mordhot är vardag för alla kvinnor som syns å hörs. Färre ryggdunkar? Ärligt talat, kan det bli tydligare vilken verklighet Lamotte pratar ur?



Bloggaren Lady Dahmer (18 juli 2014) gav Lamotte ett tips när han ”kom ut” som feminist och jag kan inte säga nåt annat än RIGTH ON: ”Om du som feministisk man får kritik som du upplever orättvis, försök ändå undvika att pissa på kvinnorna du säger dig kämpa för.”

Alltså, du kan inte ägna dig åt någon form av feministisk ”internkritik”. Ditt kön spelar ca all roll i sammanhanget och du kan inte kritisera en kamp som inte är din egen, och DESSUTOM påstå att det är för kvinnors skull. Fan mannen, du ska inte ta å bli isbjörnsfadder eller nåt istället?

Efter Lamottes krönika med rubriken ”Var är flyktingkvinnorna?” (GP 13 sept 2015) fick han givetvis asmycket kritik. Folk sa precis som man kunde förvänta sig typ att ”Döh, ta å googla det”. Lamotte avslutar med den ärbara raden: ”Någonstans har jag levt i villfarelsen att det ligger något i devisen "kvinnor och barn först", men det verkar tyvärr vara mer sägen än sanning.”  
Åh  jag kräks och sväljer, så nobelt. Jag tänker inte ägna mig åt att besvara frågan som krönikan ställer. Asmånga har redan gjort det. Men det är viktigt att förstå att den här typen av skittext spär på rasistiska idéer om de andra männen, de onda bruna männen från andra delar av världen. Säg en mer påpissad grupp än unga män och pojkar på flykt? Att inte ha kunskap om allt är såklart helt ok. Men skriv bara inte en sån jävla text då. Ska du göra det så skaffa lite koll på villkoren för kvinnor på flykt, kanske en av de allra viktigaste feministiska frågorna just nu.


Men trots all kritik tänker denne hjältemodige skribent inte ”låta sig tystas”. Istället fortsätter han och gör miss efter miss efter miss. Nu senast en helt episk. Lamotte söker alltså upp Soldiers of Odin på stan och rapporterar i GP och via sin facebooksida (GP 3 april 2016). Mycket av kritiken har handlat om att han kallar nassepacket ett ”medborgargarde”. Lamotte gör också den helt idiotiska kopplingen att förekomsten av män i grupp på stan skulle få kvinnor att känna sig tryggare. Alltså HAHA. Allvarligt? Oskyddat sex förhindrar graviditet! Godis bra mot fetma! Nassar ökar tryggheten! Lamotte har koll på läget!




Det här med att uppfattas som rasist är inget som Lamotte själv verkar oroa sig för (annars kunde man ju tro att han var en av de ”svenska feministerna”). Istället pratar han om ”konsekvensneutral jämställdhetsdikussion” (GP 2 jan 2016). Detta blaha betyder som jag fattar det att man helt enkelt skiter i konsekvenserna av det man gör. Mycket feministiskt. Att skita i eller vägra fatta att man bidrar till normalisering av en väldigt allvarlig politisk utveckling är ca helt sjukt. Oavsett hans egen tanke så springer han rasisternas ärenden. De är ett nassegäng på stan. Och den enda respektabla anledningen till att leta efter dom är för att helt enkelt se till att de blir ett nassegäng som inte vågar va på stan...

Lamotte säger: ” Många, framförallt tjejer, jag pratade med tyckte att det de gör är bra. Tjejer är ju livrädda när de går ut på kvällarna. Soldiers of Odin kanske inte är precis rätt människor att skapa trygghet men vissa tycker att det är bra att någon åtminstone gör något.” (GP 3 april 2016)

Kanske inte precis rätt människor nä. Solklar analys. (BTW hur var det med de rasifierade kvinnor som du tyckte att de svenska feministerna hade dumpat?)  Om man inte förstår hur de citerade raderna gynnar pigsen så vet jag inte hur man ska förklara. Man måste igen ifrågasätta den feministiska analysen. Feminismen och antirasismen hänger samman som män och deras egon. Att vara feminist är att vara antirasist. Att vara feminist och antirasist är att bete sig feministiskt och antirasistiskt, och Joakim Lamotte, han gör varken eller.



För nassarna är det en strategi att försöka glida ur nazifacket. Bli folkliga. Därför ska vi kalla dem nazister at all times. I skamlösa försök att skrubba bort smutsen och släppas in i värmen vill de ta avstånd från ordet. (En del kallar sig ”nationalsocialister”, som att det skulle va bättre). Asså skrubba dig med stålborste din gris, vi ser skiten ändå, det går inte bort. Och den smutsen ska aldrig gå bort. Välj vilket internetbaserat nassegryt du vill och läs deras texter om begreppet ”nazist”. De tar avstånd (väldigt modernt). Men en nazist är en nazist till den dagen han aktivt väljer att sluta med nazistisk verksamhet.


Kvällspromenaden med nassarna är inte den enda rasistgödning som Lamotte chillat med. SVT (expressen 16 jan 2015) har offentligt gått ut och bett om ursäkt för Lamottes inlägg (hotlamotte.se 24 maj 2013) om att aftonbladet och expressen skulle ha betalat ungdomar för att bränna bilar under ”husbykravallerna” 2013. Ett sånt skrivande flyttar diskussionen från att ungarna kanske har nåt att säga. Gör de det för cash? Eller gör de det för att deras liv präglas av rasförtryck, fattigdom, misströstan och samhälleligt svek? Men här måste jag ändå säga att jag tycker lite synd om vår gode sanningssägare. Han har formulerat nån form av ursäkt på bloggen (hotlamotte.se 16 jan 2015) (OBS till kvällstidningarna och inte till husbyborna) och verkar ändå ha fattat sin jävla klumpighet...

Ärligt, jag tror faktiskt inte han är en röten mänska (eh). Men sluta va så jävla enveten och uppblåst. Ta till dig av kritiken. Ta å läs en bok för fan. Kanske googla lite? Eller kolla upp det där med isbjörnarna, de är faktiskt verkligen jätteutsatta!




tisdag 5 april 2016

Om att söka ett jävla jobb te


Hej!

Jag heter L och skriver till er med anledning av er annons om ”X rötet kvinnokodat jobb” och min situation som medlem av löntagarligan. Egentligen vill jag inte alls ha det här jobbet, eller nåt jobb överhuvudtaget, men vad ska man göra. På min fritid tänker jag mycket på att jag inte vill gå till mitt arbete, umgås med mina vänner som inte vill gå till sina arbeten, försöker att tänka mindre på mitt arbete, läser böcker som får mig att tänka på och hata mitt arbete mer, lagar mat, tränar, umgås med mitt barn som står i total motsättning till mina möjligheter att arbeta för er samt tenderar att med jämna mellanrum dricka för mycket alkohol. Jag är så att säga en härlig tjej med smak på livet!



Som person är jag inte alls service-minded och det främsta jag har lärt mig av min tid i branschen är att kunder är idioter samt att de oftast inte har rätt. Jag är mycket verbal och ger alltid kunden ”svar-på-tal”. Ofta beskrivs jag som ”vass” eller ”rapp-i-käften”. Ibland tar folk mig för otrevlig, men jag är egentligen bara inte en people-pleaser. Kanske har ni hört talas om fenomenet ”resting bitch-face”, vilket alltså betyder att man ser sur ut när ansiktet är neutralt, jag misstänker att jag lider av detta. Det finns dock människor som uppfattar mig som ”charmig” eller ”annorlunda”. Jag är visserligen social, men selektiv i vilka som kan anses tillräckligt intressanta för att ta del utav detta. Att lära mig nya saker uppfattar jag oftast som rätt jobbigt och jag trivs bra med att göra som jag alltid har gjort. Att beskriva mig som ”en glad tjej” skulle inte vara en direkt lögn, jag skrattar ofta, om än rått och bittert.

Jag är ensamstående förälder med ett barn i dagisåldern. Detta utgör en enorm begränsning för mitt deltagande på arbetsmarknaden. Mitt barn kommer alltid att vara högsta prioritet och ni får räkna med att VABen kommer att utnyttjas extensivt. Vidare innebär detta att jag absolut inte är flexibel utan kan bara arbeta med lång framförhållning. Sms-inkallelse eller samtal samma månad som arbetspasset gäller är alltså inte aktuellt, det är helt enkelt inte förenligt med att barnomsorgen kräver schema. Jag är inte intresserad utav heltid då mitt liv i sådant fall bara skulle vara som lönearbetande hushållsmaskin till ett olyckligt barn. Då jag ändå ibland har svårt att säga nej med tanke på min underordnade ställning samt min kvinnofostran tenderar jag att helt enkelt inte svara i telefon, eller att ljuga.

Eftersom jag försörjer två personer måste lönen vara så pass väl tilltagen att jag kan klara ett värdigt liv på att arbeta deltid. Jag brukar säga att man skall arbeta för att kunna ha fritid, inte ha fritid för att kunna arbeta. Om lönen inte är att betrakta som generös har jag tyvärr ingen möjlighet att ingå i ert team! Mina bidragslösningar sänks per automatik då jag tar ett arbete, men tenderar ibland att sammantaget vara högre än en alltför blygsam lönesättning. Vidare påverkar också lönearbete mina möjligheter att få stipendier negativt. Detta förväntar jag mig givetvis att ni kompenserar. Här vill jag framhålla mina kvaliteter som omhändertagande, ödmjuk, beräknande och intelligent. Om ni vill diskutera löneanspråket föreslår jag att ni kontaktar den man som äger hyresfastigheten jag bor i och ifrågasätter hyressättningen i första hand. Vad jag förstår befinner han sig dock i Thailand större delen av året.

I ärlighetens namn har jag aldrig behållit ett arbete i mer än ett års tid. Under vintern 201X råkade jag ut för en arbetsplatsolycka där jag bröt armen på ett mycket komplicerat och smärtsamt sätt. Då arbetsgivaren inte ville ta sitt ansvar drev jag det hela med facket i ryggen. Jag tilldelades till slut en ersättning på ca 100.000 kronor. Detta tyder på att jag som person är påläst, driven, engagerad och framåt. Så att säga ”nuthin to fuck with”. Jag är mycket stresstålig, men ser sällan anledningen att ställa upp på en allt för stressad arbetssituation. I jobbsammanhang gör stress mig sur och i extrema fall lite loj på gränsen till apatisk. Ibland pratar jag ändå med kunden om detta och förklarar trevligt att villkoren för mitt arbete begränsar mina möjligheter att tillmötesgå dennes, i situationens, orimliga förväntningar.

En av mina främsta kvaliteter är dock att dra in dricks, min charmoffensiv är helt beroende av ekonomiska incitament och kan lägga in både en och två högre växlar. Samtidigt är mitt förhållande till denna form av lönekompensation dubbelt då jag ibland måste ifrågasätta kundens intention med de extra pengarna. Jag tycker att rak och öppen kommunikation är viktigt så ibland frågar jag vad fan han vill egentligen. Då detta självklart kan skada ”vårt” företag kan ni undvika detta genom att tillhandahålla en lön som inte tvingar mig att sälja mitt humör och mina kropp för småpengar. Detta visar på min lojalitet och mitt intresse för relationen till kunden och dess förutsättningar.

I en arbetsgrupp tycker jag det är viktigt med god stämning och ärlighet. Det är viktigt att kollegor håller ihop och vet både sin rätt och sin fiende. Därav kan jag arbeta både i team och självständigt. Sammantaget en perfekt kombination av ensamvarg och lagspelare! På min drömarbetsplats skulle åtminstone kaffet vara gratis och arbetskläderna rena. Mina akademiska meriter består främst i lösa kurser sociologi, så som studier av klassamhället och människors funktion i detta. Jag har alla möjligheter att omsätta dessa kunskaper inom ramen för ert företag, här tänker jag mest på hur vi i personalgruppen kan organisera oss och hålla ihop.

När jag har arbetat med vård och omsorg präglas min arbetsinsats alltid av största respekt för vårdtagaren. Jag har dock förstått att detta sällan premieras av arbetsledningen som snarare ser personer i behov av stöd, vård och hjälp som inkomstkällor. Jag har dessvärre mycket svårt att lägga min människosyn på hyllan och tenderar därför att missköta de delar av arbetet som inte är i direkt relation till vårdtagaren. Jag är duktig på att bygga relationer till anhöriga och har vid flera tillfällen påtalat brister i verksamheten till dem. Jag ser det som viktigt att anställda och anhöriga har en bra relation för att kunna ge bästa möjliga stöd och hjälp till vårdtagaren. För er finns här en möjlighet att utnyttja mitt engagemang och trycka på mitt samvete för att få mig att ställa upp på en ohållbar arbetssituation om ni så önskar.

Vidare har jag en kronisk smärtsjukdom som gör att jag relativt regelbundet kommer att vara sjukskriven. Jag klarar inte tynga lyft och skulle beskriva mig själv som ”rädd att hugga i”. Jag diskuterar just nu med min läkare och försäkringskassan något som kallas ”förebyggande sjukskrivning” vilket innebär att man sjukskrivs en viss procent för att kunna vila och inte förvärra sjukdomsförloppet. Detta tyder på att jag är ansvarstagande och mån om min hälsa. Jag tycker ärlighet är absolut avgörande i de flesta relationer, förhållandet mellan chefer och anställda faller emellertid inte inom denna kategori. Ändå sträcker jag ut en ärlighetens hand med denna ansökan. Avslutningsvis kan jag verkligen rekommendera att ni begär ett utdrag ur belastningsregistret då jag givetvis inte är dömd för några brott. Detta visar på min mycket goda planeringsförmåga och min allmänbildning, vilken är omfattade när det kommer till det samhälleliga systemet.

Jag vill med denna ansökan visa att jag kan uttrycka mig väl i skrift och vid ett personligt möte skulle ni kunna göra en bedömning av mitt yttre samt mina förmågor att sälja mig. Jag skulle också då kunna presentera önskat antal hittepåreferenser och lögnaktiga vitsord. Jag ser inte direkt fram emot att få komma på intervju men kommer att kvittra, ljuga och överdriva allt vad jag kan! Vidare kommer jag garanterat både sminka och klä mig städat!

Mina alldeles asvänliga hälsningar,

Ensam Mamma Röker
True story.

lördag 2 april 2016

Om snubbarna, deras fiende och att det inte finns några "bra killar"

Ok males, nu kommer det. Som ni har väntat. Jag ba säger det: Det är inte så lätt å va man heller. Ärligt, det verkar r ä t t tradigt.

Det finns såklart en männens maktordning. Alla män spelar inte i samma lag. Idén om mannen som makteliten skapar har gjorts omöjlig för alla guys att uppnå. Under sig har maktens män en hierarki av lägre males. Dessa "maktens män" innefattar också ett fåtal kvinnor som spelar det manliga spelet. Det makes sense om du tänker dig manlighet som ett beteende, ett sätt att vara, en roll. Så, ännu längre ner i hierarkin kommer kvinnor. Och allra längst ner är det kanske transkvinnor som hamnar. Men männens fiender i det här sammanhanget är alltså inte kvinnorna, det är, OCKSÅ patriarkatet! Man ba: Leave a sister alone och titta uppåt för fan, det är andra män som jäser däruppe!

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att skriva om hur feminismen skulle vara en befrielse för män. Eller jo, jag gör det nu: Feminismen kan befria männen! Från dem själva. MEN man ska va jävligt blåögd om man tror grupper som har privilegier bara kommer släppa dem, i det här fallet då för att de skulle va typ ”BRA KILLAR”. Det måste bli konflikt. Konfrontation. Revolution. Det är helt enkelt inte troligt att det manliga kollektivet helt chill skulle ge upp sina privilegier för att vinna ett bredare känslospektra. Vi vet att motsättningarna ökar, ni vet den övertrötta raden: ”klyftorna ökar”. I tider av materiell nedgång är det mer logiskt att det manliga kollektivet vill ha kvar sin makt och sin generella ekonomiska ställning.
För ärligt, vem vill bli fattigare för att vinna fördelen att våga gråta över det? 
Det betyder inte att snubbar inte kan vara med i tjejernas lag. De kan alliera sig med kvinnor och göra livet drägligare för oss för att de i slutändan också skulle tjäna på ett annat samhällsbygge.


Jag älskar att diskutera med en av mina boys, för han har en så annorlunda ingång till feminismen än vad jag har. Ibland bli jag sur och provocerad. Men, när jag lyssnar på honom så är manligheten den blöta tvångströja jag liknat offerkoftan vid tidigare. Han brukar säga, att manligheten är det där som skaver i alla snubbar.
Men hur fuckar patriarkatet snubbarna? Ok, ni har hört det här förut: män dör i högre utsträckning i trafikolyckor, i missbruk, i självmord, dessutom dör många av dem ensamma. Alltså det är så jävla hemskt faktiskt. (Shout-out till alla lipsillar, jag tycker ve r k l i g e n det är superdåligt).
Min boy H säger ungefär såhär: Män blir rötna människor av systemet. Enkelt förklarat genom att makt korrumperar. Liksom själva idén om makten, strävan efter den. Alltså inte makt som att alla snubbar jagar nåt avancerat, glamouröst, världsherravälde napoleon-style i sitt dagliga liv. Men makten som ett sätt att inte vara maktlös, att ha ett värde. Att ta sig fram. Med manligheten kan exempelvis snubbar som har det rätt kefft socialt, ekonomiskt osv bete sig som pigs för att i en maktlös situation ändå bygga status. This back fires såklart, eftersom boysen från de lägre klasserna aldrig kommer avancera uppåt i den maskulina hierarkin.

Jag jobbade på en fritidsgård ett (jävligt kort) tag. I ärlighetens namn är jag inte så förtjust i ungdomar så jag la ner det. Men, ni vet den klassiske fritidsledaren, en bad-boy-gone-nice som kan snacka med kidsen på deras språk. Rätt ofta är den här snubben ca en förvuxen bebis som solar sig i ungarnas beundran. Jag har hört mig själv säga att vi måste in med andra värden till unga snubbar. Bara sluta ringa Paolo Robertos varenda gång det ska va ett ungdomsevenemang liksom.
MEN, jag jobbade i miljonprogrammet. I betongen. I ett arbetarklassområde. I samma veva hade det hänt ett antal sjukt hemska saker i gårdens absoluta närhet. Vi hade femtonåringar med pistoler i ryggan. Våra ungar ägnade sig åt ett helt extremt, kriminellt, maskulinitetsprojekt. Också känt från löpsedlar som typ ”gängbildning”. Inte det minsta konstigt. Det var den väg som låg öppen för dem. Jag har gamla polare som också svängde in på den vägen, och ärligt, jag vet inte riktigt vad de skulle ha gjort istället..
Igår satt jag och köade i tingstadstunnelns fredagstrafik. Medan min unge skrek ”MAMMA HÖJ” så la den eminenta rapduon cunninlynguists det med den här samplingen: ”These days they want to be criminals more than they want to commit crime”.



Den enda status pojkarna på gården kunde bygga på var sin manlighet. Men vägen till manligheten som försörjare, som makthavare eller som karriärist var avspärrad i alla korsningar utom på den kriminella vägen. De här snubbarnas främsta problem var fattigdom. Den där ryggan blev platsen där maskulinitetsideal och kapitalism korsas, och skapar total jävla ångest. Paolo Roberto eller inte, det manliga kapitalets makt är så sjukt mycket större än att bara fostra bort trötta värderingar.


Ingen har la haft förmånen att missa snacket om manliga förebilder. Alltså idén om att män har något ursprungligt manligt att tillföra barn, och särskilt söner. Med unga mäns våldsutövande och utagerande i ryggen antas det superviktigt att män (farsor) ska ta del i deras fostran. Detta de ska tillföra barnen verkar vara något som de liksom ”bara har” för att de är män (se också skäggväxt). Barn behöver alltså män, inget sagt om kvalitén. Kvinnliga förebilder är det för övrigt ingen som vet vad det är. Kvinnor är liksom givna, nåt barn har, inte som barn behöver. Alltså det är klart att snubbar ska hänga med barn, ta hand om barn ca OMGÅENDE (Den som missat det här kravet från kvinnorörelsen bör genast uppsöka närmaste grundskola). Men det är inte som män de i första hand ska fungera i barnens liv, det är som ansvarstagande vuxna. Som en kollega till den andra föräldern.
Carin Holmberg skriver det så gött i sin ”det kallas manshat” (btw en superbasic bok om feminism för den som vill veta nåt utan att veta så mycket innan):
”Fredsforskaren Johan Galtung underströk på ett seminarium att män står för 96% av allt våld som utförs i världen. Han menar att mäns våldskultur är kopplad till deras kvinnoförakt och är ett globalt problem. Galtung menar därför att tanken att män bör fostra pojkar är absurd”. Hähä

Eh, alltså pojkar som liksom lider brist på vuxna män (oklar lidandefaktor). När själva problemet är nån form av urballad manlighet. Sjukdomen är manlighet. Medicinen är manlighet. Och förvirringen total. Se även liknande resonemang när kvinnor som är trötta på patriarkatet sägs ”ha-fått-för-lite-kuk”. Man ba mannen; Om det är nåt vi alla intressserat oss way to much för så är det kuk.

Män kan vara feminister. Den stora frågan är snarare om det är troligt att de är det. Att va feminist är liksom inte nåt å ba va. Poängen är ju att bete sig feministiskt. Att va lite jävla nice. Alltså feminismen ska inte ses som nån form av kvinnoräddande hjälteprojekt som ska jämställa oss med männen inom ramen för det rötna systemet. Det ska ses som en demokratisk kraft som kan alliera sig med och verka i andra grupper som har politiska intressen av att göra sig av med maktens män. 
Grupp 8 skrev den här göttiga raden i sitt handlingsprogram från 1970: ”Även om kvinnan lyckas uppnå jämställdhet med mannen blir hon inte fri i ordets verkliga betydelse förrän också mannen blir fri”. 
 Så länge det kapitalistiska systemet består kommer feminismen (och de vanliga männen) komma till vägs ände.Vi måste gå i bredd därifrån om vi ska kunna fortsätta trampa upp klasskampsvägen. Så därför folkpartiet, kommer det mer vettigt ur munnarna på en förskoleklass med vinterkräksjukan än från er PR-avdelning. Det finns ingen vettig "feminism utan socialism". Om du är liberal kan du trycka ”sluta gilla denna bidrags babe”, ”UNLIKE” nu.

Vi måste sluta dela upp männen i goda och onda. I ”bra killar” och resten. Ofta pratar vi om hur snubbar är egentligen. Som om han hade nån glansig Ursprungs-Adonis bortom sitt beteende. Det här med att vara en "bra kille" kan legitimera en massa skit HAN GÖR, för att han är ju inte sån egentligen. Alltså, jag älskar massor av män (sjukt att jag känner att jag behöver poängtera det). Men inte för att nån go barnmorska vid hans födelse kunde konstatera att ytterligare en ”bra kille” hade fötts. 
  
Utan för att de beter sig som rigtheous people och kan hantera insikten om att vara en del av det manliga kollektivet. Man ba: Det betyder inte att du måste leva ditt liv som nån skamsen och kastrerad djurens konung. Det betyder inte att alla tror att ditt liv är övernice at all times. Det betyder att du behöver fatta att du får strukturella fördelar utan att göra ett skit.