fredag 8 juli 2016

om KÄRLEKSKNEGET version 2, utvecklad, omarbetad, explosive, heartbreaking. (Utdrag ur ev kommande bok)


Det är inte de stora sveken
som dödar kärlek
kärlek dör
av alldeles små och nästan omärkliga
svek

När du i alla år
utan att någonsin märka det
har mej att ensam bära
ansvaret och soporna
har kärlek svårt
att leva

Möjligheterna
som vanligt
bara två

att väcka dej och skaka dej
och piska dig och tvinga dej
att se
och fortsätta älska dej

eller att låta

kärlek


Ur Märta Tikkanen ”Århundradets kärlekssaga” 1980, s.142

 
I mars i år skrev jag ett uppmärksammat blogginlägg om emotional labour. Responsen var enorm. Efter inlägget har fem olika kvinnor, oberoende av varandra på olika sätt hört av sig för att berätta att de gjort slut på sina kärleksrelationer. Relationer som de beskrivit att de lämnat utmattade, ledsna, besvikna och överarbetade. Men de har lämnat med hopp om livet och sig själva. De har lämnat mig med hopp om justice.

”Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha nån regelrätt tvåsam kärleksrelation (ni vet en sån där där det är underförstått att man ska leva lycklig i alla sin dar), jag menar, någonsin mer”, sa jag för ett par dagar sen till en man jag träffat lite. Han tyckte det var sorgligt. Men hans sorg är inte densamma som min. Mitt hjärta brister av att vi fortfarande, 2016, inte kan organisera sagda relationer på ett demokratiskt, och på riktigt, kärlekfullt sätt. En del män är onekligen fullständigt lovely, men vi är nog helt enkelt inte redo att dela tvättkorg.  

Idag har över 50.000 personer besökt blogginlägget. Tusentals var de kvinnor som berördes av min text, och som kände igen sig. Några var de män som fick sig en ögonöppnare. Delar av texten köptes av SVT och de publicerade en avpolitiserad version som genererade oändliga klick på sociala medier. Det som hände, var att texten satte ord på det som vi ännu inte har lyckats formulera till en allmänfeministisk, allmänmänsklig diskussion. Det som varit reserverat för akademiska teoretiker, men som så oändligt många har praktisk erfarenhet av. Den känslosmässiga utsugningen. Det obetalda och icke-creddade men fullständigt själadödande arbete som vi, kvinnor, förutsätts utföra för att vi älskar dem, männen. För att vi vill älskas av dem och dela våra liv, barn och hjärtan med dem, männen. För att vi fortfarande tror och hoppas på dem, männen. Det är priset vi betalar.
 

Det som presenteras här är en omarbetad och delvis utvecklad, delvis nerkortad, version av blogginlägget som nu är en del av ett bokprojekt. Det är till alla kvinnor som berördes av och som fann tröst och styrka i min text. Det är mitt ödmjuka tack, med respekt för er, och allas vårt arbete.


En del skriver om det till typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional labour”. Men de allra flesta kallar det ingenting (än). Ändå vet alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du mitt i dina egna tårar, tar dig tid att förklara för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, och bekräftar dem. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du tar upp saker som ni behöver prata om i er relation. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet eller är ”lite trött”. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du går hem när han vill gå hem. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i. Det är kärlek. Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.

 
Backa bakåt, det är för nära
Vi har länge diskuterat det obetalda hemarbetet som kvinnor utför. Ni vet, diska, städa, tvätta, ta hand om barn, bla, bla. Men nu börjar på allvar, finally disskusionen om det som jag valt att kalla: KÄRLEKSKNEGET. När vi tittar på de nära tvåsamma relationerna mellan män och kvinnor gör det ont. Det är lätt att se att chefen och du inte sitter i samma båt. Men hur hade det varit om du faktiskt älskade honom? Levde ihop med honom? Hade köpt den där jävla båten för era gemensamma pengar? Not so easy wifey. Och guys, hur känns det att fatta att du är chefen?

Om du läser den här texten som att alla äkta män, boyfriends och kärlekspojkar är medvetet keffa så kommer du inte att fatta. Men om du läser den som att det finns en ojämlik fördelning av aktiv kärlek i tvåsamma relationer så ringer det nog en klockjävel.


Det som gör det så svårt är att det är så nära. Den lätta vägen är att ojämlikheten förminskas till ett relationsproblem mellan två personer. På slagfältet står hon alltid ensam. Sjunker båten så druknar de båda. Samtidigt organiserar sig kvinnor hela tiden för att ventilera och diskutera strategi. Det som förminskas till ”tjejsnack” eller att vi ”skvallrar” är egentligen att vi hjälps åt, vi backar varandra och förstår. För att vår erfarenhet är gemensam. Vi analyserar honom, hans förmodade känslor och hans beteende, för att tillsammans försöka hitta ett sätt som hon kan nå fram på. Målet är inte att vinna över honom, tro mig, det vore mycket enklare. Målet är att få honom att förstå och förändra(s). Men på slagfältet står hon alltid ensam. Sjunker båten så drunknar de båda.

I kärleksrelationen är kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få förhållandet att fungera. Hon sätter sig aktivt in i hans huve, tolkar, försöker förstå och rodda ihop. Hon blir ett slags emotional-manager för noll kronor. För att inte tala om kneget när paret har gemensamma barn. Många är de syskonskaror som växt upp med mamma och ”pappa” som fungerar som nån förvuxen variant på storebror med privilegier (”barnasinnet kvar”). Hur många är inte de faderskap byggda på att han ”hjälper till (jättemycket) hemma” eller ”passar” sina barn (jätteofta)?

Maktkampen och lagspelaren
Ni vet när man träffar en (tjej)polare och frågar: ”Hur är det med dig och vad-han-nu-heter då?”
Så svarar de 99% av gångerna typ: ”Jomen, det har blitt bättre”. Förstår ni? Istället för att det är bra, så har det ”blivit bättre”. Sorgligt alltså. Det där bättre-blivandet kan förstås som tecken på en maktkamp. Hon kanske har vunnit en delseger genom att han numera använder kalendern hon köpt till honom och planerar sin tid så att de kan ses ibland, utan att hon behöver ställa in saker. Eller han kanske kom ihåg å köpa yoghurt på vägen hem, eftersom han tog den sista på morgonen. Han kanske har förstått sambandet mellan hennes ansträgningar och det faktum att han tillslut gick till vårdcentralen eller att de har hemförsäkring. Det kan verka enkelt, men faktum är att kvinnor i tvåsamma relationer ständigt kämpar för och väntar på att han ska börja bry sig om saker. Att han ska bli en jävla lagspelare. 
  

Men hur säger man till någon att: ”jag vill att du ska vilja göra det här för mig eller för oss?”. För att det ska vara värt nåt måste han komma på det själv. Han måste själv vilja walk-that-extra-mile för att han bryr sig.

 
  
Men när hon sagt det till honom slutar samtalet i att hon berättar hur mycket hon älskar och uppskattar honom och att problemet inte är att han är röten. För hon älskar honom verkligen, och han är ju faktiskt inte elak. Men att vara nice, är inte detsamma som att inte vara medvetet onice. Att vara den enda som tar upp saker som behöver pratas om i relationen gör att hon blir den som bråkar. När det hon ville var att vårda deras intimacy så uppfattas hon som en jävla bråkstake. För honom blir upplevelsen att det hennes känslor som är problemet. Det faktum att flickvännen är ”sur” (ledsen) är det jobbiga, inte det som orsakat hennes feelings. Om hon då bara kunde tänka sig att lägga ner det, så skulle de inte ha några problem. Varför måste hon leta fel hela tiden liksom?

Att (re)producera det moderna patriarkatet, kärleksekonomin
Västvärldens wifeys (inte alla såklart) har trots allt relativt goda möjligheter att försörja sig ekonomiskt, ni vet, honey making money. Mamas profit dollas. Pussy provides.
Vi har rätt till skilsmässa oss och vi har (nästan) samma juridiska rättigheter som män. Det finns (än så länge) många välfärdsfunktioner kvar som bevisligen gynnar kvinnor. Men patriarktatet består. Vilken är egentligen den historiska form av kvinnoförtryck vi i Sverige lever under idag? Det finns inget solklart svar. Socialistiska feminister har snöat på arbetet, det obetalda at home och det underbetalda på marknaden. Radikalfeminister har snöat på sexualitet, heteronorm och mäns våld. Men de missar båda de nära one-on-one relationerna som anses ”normala” eller åtmindstone fria från uppenbart förtryck.

De moderna ”jämställda” relationerna glöms bort. Men vad finns mellan marknaden och sexualiserat våld? Det finns ett hål i vår förståelse av det förrädiska nät som patriarkatet vävt. Låt oss alla, för en stund snöa på kärleksekonomin.


Det är orättvist, ovärdigt och fullständigt heart-breaking att vi inte ens när vi älskar varandra klarar att leva på ett vettigt sätt. Men när vi har konstaterat rötenheten måste vi gå vidare. Att bara knega på tar oss ingenstans. Vad händer om vi drar lite större politiska växlar?

Anna G. Jónasdóttir formulerade på nittiotalet en marxistisk utsugningsteori om hur det manliga kollektivet systematiskt tillgodogör sig kvinnors ”kärlekskraft”. Alltså känsloarbetet, kärlekskneget. Frågan går då utöver sexualitet, den går utöver de ekonomiska förhållandena och startar i nåt som kan kallas typ: ”den sociala organiseringen av kärlek”.

Alltså, kvinnor ger sin kärlekskraft, gratis och mer eller mindre frivilligt, till män vilka exploaterar den. Jónasdóttir hävdar att mötet och relationen mellan kvinna och man i en kärleksrelation går att förstå ungefär som relationerna på en köp-och-sälj-marknad. Kvinnan äger sin förmåga att älska, och hon kan ”ge” bort den. Tillhandahålla den på marknaden. Ändå förekommer det tvång i situationen. Kvinnor ”behöver” (och vill) älskas av män, status, värde och materiella fördelar uppnås fortfarande effektivast via dem. Vi lär oss än idag att vårt värde står att finna i mäns bekräftelse. I det faktum att de vill ha oss. Det gör att kvinnor saknar kontrollen över villkoren för kärleken. Männen kommer in i mötet för att låta sig älskas, snarare än att ge kärlek. Att genom kvinnan kunna älska sig själv (!!!).
 

Jónasdóttir menar att när kvinnan besitter ”the power of love” besitter mannen ”the power over love”. Vad som då uppstår är en power-struggle, en könad maktkamp över villkoren för kärleken och organiseringen av den. Det som produceras är kärlekspraktik, det vi gör när vi älskar. Och makten över produktionen har det manliga kollektivet.



Den materialistiska analysen kan förklara alla de kvinnor som inte vill lämna, för att de helt enkelt har investerat så/för mycket. Känslor, tid, energi, tårar. Hon kan inte gå innan det har gett avkastning. Innan hon återvunnit det hon gett. Innan han har förstått vad hon behöver, och ger henne det. Hon vill helt enkelt inte lämna med mindre än hon gick in med. Att gå blir detsamma som att ge upp hoppet, och om hoppet är det sista som lämnar oss, vad har hon då kvar? Som barn lärde hon sig tidigt att nära himlastormande prins-möter-prinsessa-drömmar. Med åren utvecklades de till helt vanliga vanilj-svenne-versioner och tillslut tvingas hon landa i att det kanske inte går överhuvudtaget. Det är en svår insikt.

Den ekonomiska analysen kan förklara upplevelsen av att singellivet är en waste. För vad är kapital om det inte investeras? Omvandlas, ger avkastning. Jag hörde mig själv säga ”Singeltillvaron är fan waste of my good underwear” till Esset en sen kväll i girltalk-telefonkonferens. ”Jag vet!”, svarade hon, och fortsatte: ”Det är en waste av mig, jag hade vart en så jävla bra flickvän”. Men investeringen, utan löfte om avkastning är för osäker. Utan löfte om att få ta del av mervärdet av produktionen får det vara. Good underwear or not, I´m out. You took kindness for weakness, mister.

Att gå back”, skuld och valfrihet
”Det som hon är ihop med, han där, det har jag skapat”, sa en kvinna jag känner en gång. Hon snackade om sitt ex nya partners relation. Att han, expojkvännen, i den nya relationen kunde ge allt det som hon i deras tidigare, och till synes sämre relation, hade lärt honom. Om alla de timmar i loopande samtal hon lagt ner på hans emotionella fostran och lärande. Och är det inte precis det vi tvingas ägna oss åt? Att vi istället för att få tillbaka allt det vi ger, ständigt måste ge mer och mer av oss själva för att lära våra manliga partners vad det innebär att leva tillsammans, att dela och att förstå varandras och andras behov, längtan och känslor. Att lära ut det som vi fostrats in i sen barnsben, och därför gör av bara farten. Looptroop la en gång raden: ”every day you give your more to recieve your less, i know its hard to believe that mess.” Och det är hårt wifey, jävligt hårt. Men att det går av bara farten betyder inte att skulden är vår.
 


Som väntat bestod mycket av kritiken jag fick efter inlägget i att kvinnor minsann har ett val, att ingen tvingar oss. Att det är lätt att stanna kvar och lipa, när hon minsann bara borde gå om det inte passar. Men hur kan problemet med mäns bristande sociala och emotionella ansvarstagande vara att kvinnor tar det? Alla dessa kvinnoföraktande liberala kommentatorer vinner en säck skit och 2016 års pris i klassisk dubbelbestraffning.


Det finns starka skäl att ifrågasätta den omtalade ”frivilligheten” eller åtminstonde att den per automatik skulle betyda ”jämlikhet”. Det kan tänkas att det är själva parrelationen (skapad i och för manssamhället och nationen) som blir mest problematisk. Alltså att hon kan välja att gå in i en relation, men arbetsfördelningen, rollfördelningen, uppdelningen av vem som gör vad är redan satt. Manus för hur det ska gå till och sakernas utveckling är redan skrivet. Skådespelet hon kan använda sitt famous ”val” till att agera i eller inte är det som Jónasdóttir kallar: ”Den sociala organiseringen av kärlek”. En skitpjäs. Kvinnor är därmed inte fria att utforma relationen som de själva vill, medan män som startar i en överordnad position ibland väljer att överta delar av hennes arbetsbörda. Han är mer eller mindre fri att bruka henne i den utsträckning han önskar.
 
Carin Holmberg skriver i boken "det kallas kärlek" om Lars Jalmert som i sin tur skrivit om hur många män (bra killar) konstruerar jämställdhet ”i-princip”. Jalmerts text är rätt gammal, men den håller än. Alltså att män verbalt uttrycker att ”i princip är det bra att dela”, ”i princip är det bra att ta hand om barn”, ”i princip är det bådas ansvar”, men när det kommer till kritan så funkar det inte för just honom. I hans eget mycket speciella liv. Men i princip är det bra. Mannen, i verkligheten är det i princip bara insiktslöst och provocerande. Han tycker att det är rätt att dela (i princip) men han vill inte förändra. Alltså rigth on, Jalmert!

Osynliggörandet, den tröttsamma tvärtomleken
Mitt kommentarsfält på bloggen ba: ”Amen inte i alla relationer! Det finns faktiskt undantag! Jag har träffat en kvinna som va sån”, bla bla. Denna fullständigt revolutionerande och mindblowing input gjorde mig sömnlös i veckor. Inte. Vi talar givetvis om ett strukturellt fenomen här, och att överhuvudtaget kunna tala om struktur kräver ”generaliseringar”. Allmänna beskrivningar giltiga för väldigt många. Tråkigt, men allt handlar inte om fria, enskilda, autonoma enheter. Förvånansvärt lite gör det faktiskt.


 
Ändå är idén om att det är kvinnan som runs shit värd att titta på. Den återkommer ständigt. ”Hemma hos oss är det minsann hon som bestämmer allting, det är hon som kör med mig”. Höhö. ”Mommy is the boss”. ”Queen of the castle”. Vi har hört det många gånger, vi har läst det i seriestrippar och på kylskåpsmagneter. Det är lätt att köpa att det är så det ligger till. Men det är den självklara, underförstådda mansdominansen som gör att vi ens kan med att skämta på det sättet. Någon gång läste jag någon som vände på det, en kvinna som skrattar och säger typ: ”Hemma hos oss är det han som bestämmer allting, det är han som orders me around”. Vi skulle sätta skrattet i halsen allihop. Men det faktum att en kvinna bestämmer allt framstår som så fullständigt ofarligt att vi garvar obekymrat. Det är helt enkelt, för den stora majoriteten, inte sant. Men dominansen, makten, är inte alltid så lätt att få syn på. Förmodligen var det lättare för tidigare generationers kvinnor att se den, idag, i den antifeministiska ”inte-alla-män”-eran tar den sig (ofta) subtilare uttryck. Men hon har för helvete inte makt, när hon tvingar, kräver och bråkar sig till det som borde vara självskrivet. När det hon kämpar för, är kärlek och respekt.

En lista på ursäkterna blir snabbt en bibel. Vi har alla hört dem. Av våra partners och av hela jävla manssamhället. Dåligt självförtroende, Taskig barndom, stressigt jobb, alkohol, brist på manliga (!) förebilder, svårt att uttrycka sig, brist på genuspedagogik i (den kvinnodominerade) förskolan, testosteron, sårad stolthet, osv osv, goes on forvever. Konstigt nog gäller inte dessa ursäkter för kvinnor, trots att vi är fostrade i samma värld. Det emotionella ansvaret ger oss inget utrymme att skylla på något alls, för ballar vi ur och skiter i så dör relationen. Tar vi ansvaret så har vi valt fel och har oss själva att skylla. Sjunker båten så drunkar de båda. ”Mommy is the boss”, och om mommy loggar ut så crashar systemet.

Att avslöja strukturen, att titta bakom varje framgångrik man...
Det är överjobbigt att inse att man inte bara gör det som råkar passa bäst i den egna relationen, utan att man är styrd av struktur. Jónasdóttir skriver: ”Många tror att det här med jämställdheten är ett en gång för alla avklarat kapitel, nu gäller det att var och en gör som hon vill”.
 

Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. KVINNOR KAN INTE BARA GÖRA SOM DE VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Let´s deal with it.


Alla vår handlingar är naturligtvis inte medvetna, analyserade, politiska aktioner. Alla loverboys går såklart inte runt med en evil plan of power and dominance i huvet. Det tål att poängteras igen, ingen hävdar att alla snubbar, eller alla kvinnor gör det här medvetet at all times. Ändå vet vi någonstans om det, för vad menas annars med talesättet: ”bakom varje framgångsrik man står en (kärleksknegande) kvinna”. Att leva och fostras som man (respektive kvinna) i ett manssamhälle föder och göder vissa handlingsmönster och förståelser. När män tar systemet förgivet blir det faktum att han har en kvinnlig, kärleksknegande partner ett uttryck för hans egna briljans och förträfflighet snarare än ett utslag av att systemet konsekvent ger män fördelar, exempelvis kvinnors kärlek och omsorg. Men handlingsmönster och strukturer kan brytas. Det kommer dock inte att hända av sig själv.


 
Med jämna mellanrum står det typ ”Sverige jämställt år XXXX” på löpsedlarna. Så och så många år kvar. Blaskan har då gjort nån form av beräkning på den ”hastighet” som könsförhållandena förändrats hittils och räknat ut när det är klart. Man behöver inte ha nån fancy examen för att fatta att det är ett utslag av total lobotomi. Ändå är det inte en helt ovanlig beskrivning av sakernas tillstånd. När maktojämlikhet diskuteras så beskrivs framstegen just som ”utveckling”. Som att ingen egentligen behöver göra något annat än köpa popcorn, lägga fötterna på bordet och vänta på patriarkatets död. Precis som den (o)fria marknadens framfart talas det om jämställdhetsmål som en del av evolutionen. Bakom naturkulissen finns såklart hård politisk kamp, förhandlingar, kompromisser, segrar och nederlag. Blod, svett och tårar.  
 


Vem fan går på att samhället bara kan gå framåt? Ingenting kommer att gå framåt, och mycket kommer att gå bakåt, om vi inte ständigt vaktar det vi vunnit, och synar det som håller oss tillbaka.

Så kära shunos, bara ta å lär er den här skiten omgående. Ni lider i högre grad av psykisk ohälsa, ni tar livet av er, ni slår och har ihjäl varandra. Ni måste göra något, ta ner fötterna och ge henne dina popcorn. Vi skulle alla helt enkelt ha så mycket större möjligheter att må bra om ni aktivt utvecklade era emotionella skills.

För det handlar också om hur män förhåller sig till varandra. Vi är många kvinnor som har erfarenhet av att bli en hel grabbligas stormamma. Hon kärleksknegar hemma, och hon servar polarna emotionellt på sin fritid. Samtidigt som hon är en i gänget, så förväntas hon lyssna på allas (snubbarnas) känslor. Hon känner alla i ligan lite mer, för att hon är en så ”bra lyssnare”. Snubbarna öppnar inte upp sig för varandra, deras relationer kan bestå utan djupare, personligt utbyte för att hon plötsligt utnämnts till allas privata psykolog. Märk väl här, att hon alltså inte i gengäld har fått trettielva personer med vilja och/eller förmåga att ge motsvarande terapisessioner tillbaka. Hon kommer aldrig bli en ”brorsa”, för hon ska samtidigt vara kurator, tolkare och medlare för deras känslomässiga behov. Det faktum att män sällan lastar varandra med sina emotions och hjälper varandra att hantera dem skapar merarbete för kvinnor och det ansvarsbefriar brorsorna.

I början är han lite tillknäppt å svår liksom. Det är lite spännande. Sen levererar han den festaste bekräftelsen han har. Han delar. För mycket. För när han fattar att han liksom fått grepp så ba: ”Här är hela mitt förtryckta känsloliv som jag aldrig någonsin delar med någon eller arbetar med. Vänligen bearbeta det och återlämna i hanterbar form. Jag har aldrig sagt det här till någon förut”. I början känner hon sig utvald, tänk att hon, just hon, får ta del av detta mystiska innanmäte. Sen börjar kneget. Tack för smutstvätten, älskling!

Förvirringen, väggen och jakten på det rimliga
När man fostrar småbarn är det av största vikt att bekräfta barnets känslor. Att ge det verktyg att hantera det hen känner. Att sätta ord på, begripliggöra och ge feedback på att det barnet känner är riktigt, förståeligt och normalt. Att ge tillbaka. Samma kunskap kan hjälpa oss att förstå hur man kan kontrollera en persons känsloliv på ett negativt sätt genom att aldrig spegla, bekräfta eller ge tillbaka känslouttryck. Det skapar förvirring och tillslut ett ifrågasättande av om de egna känslorna är vettiga och verklighetsbaserade.
 
 
Den känslomässiga väggen många kvinnor möter i samtal med sina partners kan tillslut få henne att ifrågasätta sin egen verklighetsuppfatting. Det får henne att backa, och att begrunda möjligheten att hon överreagerar, hittar på och i slutändan egentligen kanske är helt galen och hysterisk. Det blir lätt att ge upp i disskussionen, att bara fortsätta kärleksknega.En av de fem dumping-queensen som jag nämnade tidigare skrev precis det: ”tack som fan för att du gjorde det rimligt”. At your service wifey, det är löjligt rimligt. En kvinna berättar i mitt kommentarsfält att hon mailat texten om kärlekskneget till sin psykolog, vilken definierat henne som ”en hjälpare”. Kanske är hon det, men jag är övertygad om att hon i första hand är kvinna. En kvinna som gått in i den emotionella väggen som är hennes partners brist.


 

Egentligen kanske det orimliga ligger i att vi inte har gett upp ännu. Att inte fler kvinnor är svinarga. Foreigner skrålade med manssamhället som doakör: ”I wanna know what love is, i want you to show meeee!”. Man ba: Döh mannen ta å öva på nån annan. Eller, why dont you show me? Ha? Kom igen då!

 

Så kan jag helt enkelt sätta mig här, titta ner i golvet och ägna mig åt lite hederlig maskulin, emotionell apati. Börja mumla, säga ”jag vet inte” och ”jag tänkte inte på det” ungefär lika ofta som jag inte säger nånting alls. Tills jag plötsligt behöver prata om känslor, MINA känslor. Då förväntar jag mig att du ska fuckin show me vad jag ska göra med dem. Ha? I want you to show me, shuno. In the meantime kan jag helt enkelt sluta att överhuvudtaget reflektera över varför vår relation egentligen fungerar. Hur det kommer sig att vi reder ut problemz, träffar våra familjer, hittar på saker ihop, har sex och mat i kylen eller att vårt hem fungerar och ser trevligt ut. Hädanefter tänker jag inte ta ett enda initiativ utan istället anklaga dig för att överdriva och mellan raderna för att ”hitta på” när du försöker show me what love is. Fucker. Så får vi se hur jävla bra det blir! Jag orkar inte.

Jamen du vet ju att jag älskar dig”
Hon ba: Nej, det gör jag alltså inte. Han säger det när hon frågat om han tycker hon är fin, om han verkligen vill åka på semster med henne eftersom han redan råkat bränna alla pengarna eller om han märkt att hon städat köket. När hon bara inte pallar att vänta mer utan på olika sätt ställer frågan: ”bryr du dig egentligen om mig?”.

 
Att älska är inte bara att tycka om, att känna i hjärtat eller tänka det med sin lata, male-brain. Att älska är att göra. Att visa. Att utan att någon bett om det, ändå ge. För att du vill, För att du bryr dig. För att du älskar. För att du inte vill att din partner ska behöva dra lasset ensam. Så nej, hon vet inte att du älskar henne. Om du inte visar. Om du inte gör. När själva älskandet har blivit en ursäkt till att inte göra, då kan du inte älska. Då kan du bara bli älskad, och tyvärr har du förmodligen också goda chanser att bli det. Att befinna sig i en kärleksfull relation öppnar upp för att mörka eller undgå att märka vem det egentigen är som producerar merparten av den.

Kärleksprofiten och konsekvenserna
Vad består kärleksprofiten i? Vad är det egentligen för fördelar som män roffar åt sig på det här sättet? Min tanke är att män kan omvandla den utsugna ”kärlekskraften”, kneget, till att hantera sina relationer sinsemellan, att kunna ha kvar familjerelationer genom sin partner, att orka lönearbeta, att kunna komma undan mera konkreta arbetsuppgifter samt att helt enkelt orka med och tycka om sig själva. Jónasdóttir skriver att män blir ”empowered by exploiting women”. Tanken är alltså att män exploaterar kvinnors kärlek, och att systemet består för att de tjänar på det, inte i första hand för att de är korkade, lata eller okänsliga.



Kanske är kärlekspraktiken, hur vi organiserar våra relationer, en av de grundläggande mekanismerna som håller ihop den moderna patriarkala strukturen.


Att handlägga hans vardag och psyke är ett kneg som tar tid och energi från våra andra relationer. Det är tid och energi som vi såklart hade kunnat lägga på annat. Det tär på relationen till oss själva och allt annat ball vi hade kunnat göra om vi inte var upptagna med att berätta vart vi har påsklämmorna nu igen, ge relationsråd, synka almanackor, eller hjälpa honom för han är ju så himla dålig på att leta!
Det käkar upp oss känslomässigt att ständigt utföra arbete som varken uppmärksammas eller belönas. Det ständiga för-givet-tagandet är in our face och stabs our hearts. Det är mycket enklare och mindre känslomässigt påfrestande att säga ”diska din jävel” än ”jag vill att du ska bry dig om mig”. För finns det nånting mer kränkande i individualismens guldålder, än att inte vara älskad? Finns det nånting mer föraktat än den som inte förmår eller vill armbåga sig fram, utan stannar hos den som inte ger det hon behöver.

Vad är lösningen?
Tyvärr är det hela inte så enkelt som att kvinnor bara slutar utföra den här typen av arbete. Vi kan inte bara lämna över, för det finns liksom ingen att lämna över till. Våra liv blir, precis som männens, också jobbigare om vi bara slutar. Sjunker båten så drunknar vi båda. Vi måste dela. Vi måste båda ro, i takt dessutom. Men ja, kvinnor är i regel bättre på de här sakerna. Precis som att folk som tränar regelbundet har bättre kondition än andra. Det finns ingen naturlig kärlek-och-omsorgsfunktion fastklistrad på livmoderväggen som kvinnor utsöndrar lika naturligt som män när de dödar djur eller räknar pengar. Allvarligt, ni hör ju. Det är ett arbete. Det är klart att det inte bara är pissigt att göra saker av kärlek (det kan ju va alldeles... alldeles underbart). Problemet är att vi inte får detsamma tillbaka.

För de heterosexuella kvinnor som trots allt inte orkar suga hans kuk, plocka upp hans strumpor, lyssna på hans känslor och hålla kontakten med hans mamma återstår som sagt singellivet. För många är det briljant att utesluta testosteron, sporadisk hårväxt och vardagstjafs. Men för många andra är det inte det. Folk vill ha relationer. Många kvinnor vill kunna dela intimitet med män. Och vi gör det på vår egen bekostnad. Unni Drouggeskrev i kvinnotryck: ”...manshat är inte vårt problem, det finns för övrigt ingen tid till det. Tvärtom är kärleken till män vårt stora bekymmer...”.
I love you Unni, men det är mäns bristande kärlek till kvinnor som är vårt stora bekymmer.

Är du snubbe, bara ta å fråga dig: Vad gör jag, varje dag, för att göra livet lättare för min partner? Fattar du fortfarande inte? Googla emotional labour. För jag kan inte leverera en paketlösning på problemet. Jag är också torsk på snubbar trots deras tillkortakommanden. Men steg ett är att identifiera och förstå problemet. Se den här texten som ett försök till att förstå och lägga fram politiska sakörhållanden, snarare än ett försök att leverera nån praktisk quick-fix. För jag vet inte, du kanske bara måste dumpa honom wifey.


 

21 kommentarer:

  1. Det här är bara så jävla sant. Precis så.
    <3 <3 <3

    SvaraRadera
  2. "Fattar du fortfarande inte? Googla emotional labour."

    För att göra det enklare: Metafilter satte ihop en "checklist" som man kan läsa t ex här:

    https://github.com/tdubose/emotional-labor-assessment

    SvaraRadera
  3. Din text är så himla klockren men tycker mig se ett alternativ som den inte tar upp; förutom att vara ihop m en snubbe eller leva som singel kan man ju leva med en annan kvinna? Om nu heteroförhållanden bara är utsugning och elände men man fortfarande vill älska, liksom.

    SvaraRadera
  4. Alltså jag måste bara kommentera här. Jag håller helt med i många av de fall som artikeln tar upp. Tyvärr fungerar många relationer så idag. Och det är också en av de anledningarna till varför kvinnor i större utsträckning väljer att skiljas, trots att de älskar sin partner. De hade inget annat val. De hade förlorat sig själva i kampen för att få en relation att fungera. Men här kommer ett MEN. Och det är ett stort men. Alla relationer fungerar inte på det här sättet! Och de som skiljer dessa åt är att vissa män kan sköta dessa saker. Och de bryr sig om sin partner tillräckligt mycket för att hjälpa att driva relationen framåt. Artikeln glömmer helt att nämna att anledningen till att de här kvinnorna lever i den situation de gör, är på grund av att de gjort ett aktivt val att bli tillsammans med män som beteer sig på det här sättet. De har också haft all frihet i världen att göra ett annat val. När vi hela tiden i kvinnodebatten kämpar för att kvinnor inte ska förminskas i samhället, så får denna artikel det att låta helt tvärtom. Som att kvinnor inte är smarta nog att göra ett smart val av partner. Eller att inte ha integritet nog att göra slut när man ser att någon behandlar en på det sättet. Killar växer upp i klimatet att hela tiden acceptera att kvinnor faller för "bad guys" eller problematiska personer. Medan detta inte alltid stämmer, så måste vi ändå ställa oss frågan. Om det gör så ont i dessa hjärtan, och påverkar deras liv så mycket, varför tar de inte mer tid och kunskap till att välja en partner som respekterar dem och älskar dem på det sättet dom förtjänar? Dagens kvinnor i Sverige är självständiga, och har rätt att göra fria val. Varför tas ens dessa beslut, och ännu värre, varför försvaras dom?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läs hela texten, det finns svar på kommentarer som din redan.

      Radera
  5. Så himla bra text. Särskilt det sista! Insikten att jag aldrig kommer ha en jämställd relation är så tung dock. Men tack för en bra text!

    SvaraRadera
  6. Den här texten borde fan ingå i den allmänna skolgången, fast någon gång när både tjejer och killar haft ett par förhållanden så de har lite praktiska erfarenheter att relatera med.

    SvaraRadera
  7. Jag behövde detta! Jag har varit typexemplet på det du beskriver. Och den totala sorg jag kände (fortfarande känner) när jag tvingades lämna mitt livs kärlek för att rädda mig själv från undergång och han träffar en ny och ger henne allt det han inte kunde ge mig för att han lärde sig läxan när jag gick....det gör så jävla ont! Och jag slår på mig själv och tänker att det va så att jag inte var älskvärd och betydelsefull. Men dun text fick mig att inse att jag är lika värdig som hon, lika mkt berättigad kärlek och respekt men hon fick det lite lättare i sin relation tack vare mina 8 års slit med ett vuxet mansbarn.
    Nu lever jag med en kvinna. Mycket är enklare, jag känner mig inte lika mycket känslomässigt utpressad men strukturen finns även i vårt förhållande och jag är "kvinnan i förhållandet". Förbannar mig själv för att jag åter igen gått in i en monogam relation med en person som är emotionellt outvecklad när jag i dejtingstadiet ändå var stark i att jag är polyamorös och tar inte skit!
    Hur upplever andra i samkönade relationer det här!?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag behövde också detta, jag är också typexemplet, vilken jävla käftsmäll, att se sig själv avklädd ända bara skinnet i sin uselhet, jag vill aldrig mer utsätta någon för det mitt ex fick, eller snarare aldrig fick med mig. Jag har faktiskt ingen aning om jag kan vara en vuxen givande man i en vuxen jämlik relation.

      Radera
  8. Är det verkligen så illa att man ALDRIG kan leva jämställt i tvåsamhet (eller väldigt väldigt nära jämställt)? Att samhället är ojämställt är klart, men det går väl att kompensera för det i en tvåsamhet? Typ om den ene (mannen) tjänar mer så betalar den mer, och att det inte innebär att mannen får några fördelar.

    SvaraRadera
  9. Men ja! Och ja, usch! Själv är jag utsliten av allt givande...

    SvaraRadera
  10. Jag känner igen många andra kvinnor i ovanstående men inte mig själv. Inte ett dugg, inte i något av de förhållanden jag har varit i. Ja just det, med män. Exet var fena på att hålla ordning på strumporna, disken och födelsedagarna. I mitt nuvarande förhållande är vi lika katastrofala på sånt båda två. Det blir kaos men vi accepterar och respekterar varandras kaos. Så ... inte alla kvinnor. Faktiskt.

    SvaraRadera
  11. Skarp analys! Och väl skrivet, engagerande och smart. Som man måste jag alltid power through de initiala "#inteallamän-känslor" som bubblar upp när man stöter på en så träffsäker text som den här och det måste ju innebära att den någonstans träffar close to home. Jag ska tvinga min sambo att läsa den så att vi kan diskutera vår relation i ljuset av det här temat. Tack!

    En kommentar bara, om något som alltid slår mig som udda i texter av kvinnor om män: Tanken att män "väl bara skulle kunna utveckla sin emotionella sida så skulle alla må bättre." Jamen jaha! Är det så lätt? Att vi inte tänkte på det själva. Pinsamt! Skämt åsido, det är det som är kärnan i det patriarkala förtrycket av män. Det var någon som sa att patriarkatet gör så att kvinnor förlorar sin frihet och män förlorar sin emotionella frihet. Det är naturligtvis inte ett jämförbart lidande, men jag tror att det måste vara en del av analysen för att kunna komma närmare en lösning.

    SvaraRadera
  12. Jag som man känner igen allt, och som undantaget som bekräftar regeln. Hos oss var det jag som stod för allt "labour" och som bara mötte ett jättelikt frågetecken när jag beklagade mig. Det förhållandet tog slut och bra var det!

    Nu är jag fortfarande aktiv, men vi snackar om det på ett sätt som jag inte gjort tidigare och det har vi gjort från början. Helt klart har vi mer jämställt både vad gäller känslor och grötkastruller. Ingen är något offer, vilket är skönt.

    /Vändkapparn

    SvaraRadera
  13. Hej och tack för detta! Kolla gärna in min artikel på samma tema, med hänvisning bl a till Jónasdóttir och Holmberg: https://www.academia.edu/10473562/Loving_Him_for_Who_He_Is_The_Microsociology_of_Power
    /Lena

    SvaraRadera
  14. Alltså ja ja ja! Preach!
    Helt fantastiskt bra skrivet!

    SvaraRadera
  15. En märklig upplevelse att äntligen få en allmängiltig förklaring till det jag själv länge funderat på, typ vem som vet om toapapperet är slut, vilken storlek dottern har på skor eller vilka dagar barnen har idrott i skolan.
    Jag är alltså 60 plus och har länge sett att det ÄR så här, har lämnat mina barns far av just den här orsaken, men inte fått den här djupare insikten. Trots att jag läst Carin Holmberg.
    Tack för texten, du rökande mamma, och tack för ett gott skratt Emil Gustafsson.

    SvaraRadera
  16. Gråter som ett litet barn just nu. Är otroligt tacksam för att du skrev den här texten. Vill skriva mer om hur den här texten förändrat mitt liv men är för känslomässigt trött för att orka med något alls. Allt jag kan säga är bara tack. Tack tack tack. <3

    SvaraRadera
  17. Men om det nu är män som är problemen och om det är kvinnor som uppfostrar barnen, inklusive pojkarna som senare blir män...varför uppfostrar ni inte era söner till att bli bättre män? Eller är det papporna som senare förstör de blivande männen?

    SvaraRadera
  18. En fruktansvärd sanning för mig. Jag valde bort kärlek för 20 år sen när jag svor att aldrig mer gå in i ett ojämlikt förhållande. Tror inte att jag hade väntat mig att jag skulle leva ensam resten av livet men så blev det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns bra personer också men du har väl haft otur och inte träffat dem. Sedan behöver man inte vara sambo bara för att man har en relation. Det är nog lättare att ha ett jämlikt förhållande om man inte bor tillsammans.

      Radera