Om biskopsgårdens sorg

Inatt hände det igen. Det får inte hända. Det händer. Någon har dödat ett barn. Dödat. Ett. Barn.

Jag skiter i gärningsmän. Jag vill inte skriva om klassamhället. Jag vill inte skriva om villkoren för fattiga, eller för rika. Jag vill skriva något. Allra minst vill jag skriva om är att det är så himla gött i förorten, eller att det är så viktigt att ”väga upp” ett dåligt rykte att vi inte låtsas om problem. Sorg. Hopplöshet. Förtvivlan. Rädsla. För biskop i love you, och inatt har ytterligare ett av dina barn mist livet.

För den som har förlorat en son spelar kantareller i svartemosse noll roll. För den som har förlorat en vän, en syster, en bror eller en dotter spelar det ingen roll att det byggts en ny lekplats vid vårväderstorget. Vem fan bryr sig just nu.

I fredags var jag och min shorty på VKB, Vår krog och bar, ni vet den krog som blev superkänd över en natt för att två personer slutade sina liv där inne. Ytterligare åtta skottskadades. Min lille ville inte sitta med de vuxna utan fick ett eget bord och passades upp som vilken välkommen gäst som helst. Kanske var det där, ungefär vid hans bord, som någon annans barn drog sitt sista andetag. Ett barn som någon älskat villkorslöst. Som dog på golvet på en krog.

Ibland bemöter folk som ”försvarar” förorter som uppfattas som ”farliga” med att det inte är farligt för typ ”vanligt folk”. Ibland pratar folk om ”självsanering”, typ låt de kriminella ha ihjäl varandra då om de vill, så kan alla andra go about their lives as usual. Men tror du, att de anhöriga, de närmast sörjande skulle hålla med? Det spelar för fan ingen roll vem som är kriminell å inte. Inte här. Inte nu. Barn har skjutit varandra, hela årgångar ungdomar har skakats för livet. Det är någons man, pappa, bror, son eller kusin ni snackar om. Det käraste någon hade. Någons anledning att leva.

Ibland förfasar sig folk när ”oskyldiga” drabbas. Men hur oskyldig är inte den unge vars farsa dör? Hur oskyldig är inte den klassföreståndare som kämpat för att få pojken igenom skolan i flera års tid? Hur oskyldig är inte den krögare som sett blod på sitt golv? Hur oskyldig är inte den granne som inte vågar låta barnen sova i sina egna rum för att det kommit kulor genom fönstret till lägenheten brevid. Oskyldiga drabbas alltid.

Biskopsgården har varit med om för mycket. Det har flutit blod på gårdarna, på torgen och det har flutit tårar i trappuppgångar, på minnesstunder, begravningar och på fritidsgårdar.

En gång, för flera år sen nu, fanns något som kallades ”safewalk” i norra biskop. Efter en brutal våldtäkt som slutade med att en ung kvinna hittades död i en buske var det många som inte vågade röra sig fritt. ”Safewalk” var helt enkelt personer som mötte upp vid nattvagnen, och så gick man tillsammans hem till gårdar och trapphus. Jag minns en hetsig diskussion jag hade, en natt vid friskväderstorget. Någon menade att det bara spädde på ”bilden av att det är farligt”, och att det inte finns någon anledning att vara rädd. Det är minsann farligare på avenyn.

Men spelar det någon roll? Vem fan bryr sig? För den som sitter brevid en tom skolbänk de närmaste veckorna spelar fler våldsbrott i centrum noll roll. Rädsla äter upp människor. Rationell eller irrationell, den käkar ändå. Respektera det. För den som kände fönstrena skallra inatt spelar varken avenyn eller miljonprogrammets förfall nån roll. Sossar och moderater kan dra åt helvete.

Låt folk sörja en sekund, innan debatter, spekulationer och teorier skymmer sikten för tårarna.

Biskopsgården I love u, och inatt har ytterligare ett av dina barn mist livet.