Om mammafattigdom, lille postmoderne Vidar och att Ariel går under

Det här inlägget är på mitt favorittema: att det är orättvist. Enligt Rädda Barnen levde 2013 12 % av sveriges ungar i fattiga hem. Men det är trots allt inte kidsen som är fattiga. De flesta ungar, helt oavsett klass, har löjligt små ekonomiska resurser. Veckopengen har begränsningar, så att säga.

Det är mammorna som är fattiga. M-A-M-M-A-F-A-T-T-I-G-D-O-M. Fyra av tio ungar till single-moms lever under det svenska fattigdomsstrecket. Slänger vi in utländsk bakgrund så är det hälften. Smaka på den liksom: hälften. Jag har skrivit det förr, fattigdomen feminiseras. Det är 2016, november, skitkallt och inkomstklyftan mellan kvinnor och män växer. Så länge barnen är kvinnornas angelägenhet är det också dem Pappa Staten och de arenabyggande skattesänkarsvinen sviker. Vi är välfärdsförlorarnas förtrupp.

Sossesnackets utlovade höjning av barnbidraget uteblev. För ungefär ett år sen höjde de underhållsstödet med 300 kronor. Under tjugo år innan dess höjdes summan med en ynka hundring. Barnbidraget är oförändrat sen 2005. Jag kan bli så pisslessen av denna oförätt att det knappt känns rimligt.
 

Men hur bli man rimligt ledsen över att ens unge inte spelar nån roll?

På försäkringskassans hemsida skriver de såhär:

En vanlig missuppfattning är att underhållsbidrag och underhållsstöd är samma sak. Underhållsstödet ska inte ses som en norm för vad man ska betala eller få i underhållsbidrag. Det är föräldrarna som gemensamt ska komma överens om en summa och den ska baseras på barnets verkliga kostnader och vilken betalningsförmåga man har, säger Niklas Löfgren familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan.

• Och såhär:

Underhållsstödet matchar inte alltid vad barnets verkliga kostnader är och då kommer en av föräldrarna att få stå för en oproportionerligt stor del av barnets kostnader alternativt så får barnet för lågt underhåll, säger Niklas Löfgren.

Denna Niklas ”matchar- inte-alltid” Löfgren kanske inte är en idiot personligen, vad vet jag. Men hur kan barnets rätt till försörjning vara en fråga som man ska ”komma överens om”? Kassan skriver vidare att man kan gå i ”samarbetssamtal” om man behöver diskutera nivån på betalningen. Alltså vilken annan rättighet fungerar på det viset? Det är överhuvudtaget inte på något sätt en fråga om samarbete. Det är rättighet och skyldighet.

När kassan betalar ut underhållsstödet så skickar de sen en räkning till farsan. Om han har ont om cash så faktureras han ett mindre belopp. Det vore knappast revolutionerande att fakturera verklighetsbaserad kostnad. En summa som baseras på vad barnet kostar och vad båda föräldrarna tjänar/äger. Eftersom det ändå är farsan som betalar och fogden som driver in handlar det nuvarande systemet bara om politisk ovilja att sätta barnet framför pappa.

Med ansvar kommer mognad sägs det, och jag tänker på den totala bristen på pappaansvar när jag swipear mig igenom det överväldigande utbudet av mäns gölliga barnbilder på Tinder. Ni vet, man ser fan inte vem som är daddy och vem som är ungen! Man ba: Mannen väx upp, vänd kepsen rätt och pay-up! Vänster-swipe babyface.

Sen en månad tillbaka backar samhället ytterligare från de ensamma mammorna och deras ungar. Dubbel-dumpade. För de ungar, vars pappa betalat sina underhållsräkningar till kassan under sex månader kommer utbetalningarna att stoppas. Det blir återigen en samarbetsfråga. För dem vars baby-daddy inte krävs på hela 1573 kr utan endast betalar en liten del själv kommer kassan även fortsättningsvis att betala ut mellanskillnaden. Jag vet en morsa, som nu måste ha kontakt med en man hon inte snackat med på tio år för att kräva honom på 172 kr/ mån. Självklart pallar hon inte med det. Hon skiter i. Och inte fan är det hon som sviker ungen när hon inte orkar. Det är pappsen och den "feministiska" regeringen.

Kassans huvudargument för mammarånet är, asså believe this one: ”DET ÄR BÄTTRE FÖR BARNEN. MÅNGA BARN KOMMER ATT FÅ MER PENGAR”.

De påstår helt enkelt att många inte vet om att man får betala mer än minimun för sina barn, och om föräldrar sköter det här själva så kommer barnen att få mer pengar för att många pappor då kommer att förstå att man kan betala vad det kostar (eh).

Ärligt, kan ni inte bara erkänna att det är en nedskärning? Påstå åtmindstone inte att ni ska sluta betala ut barns pengar för att barn ska få MER pengar. Shit asså, skapelseberättelsen är en rimligare story.

Ytterligare en hånfull berättelse är den om jämställdhetsbonusen. Singelmorsornas föräldraskap är jämställt. Ingen gör mer, ingen gör mindre. Morsan gör allt. Ingen betalar. Ändå är det medelklassens "jämställda" tvåsamhets-enheter som får extra klirr i kassan om de delar föräldraledigheten. Tänk ändå, så upp och ner nåt är, när de som har möjligheter får bonusar för att de förverkligar dem medan de som saknar möjligheter gör sig till framtida fattigpensionärer. Allt medan lille postmoderne, privvade innerstads-Vidar 5 år och hans könsneutrala lillsyrra traskar till den härliga, vegetariska, föräldrakooperativa förskolan.

När kommer min bonus? När ska vi få pengar för att vi drog lasset som egentligen var för tungt för två? Var fan är mina pengar!?

Jag är medveten om att jag kanske är mer raljant än vanligt i den här texten. Ärligt så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera hur sne jag är på vilken extrem klassfråga föräldraskapet och barndomen är. Innan jag ”fick” barn hade jag en massa ideologiska ställningstaganden runt föräldraskapet och dess omgivande politics. När jag drunknar i det själv är det som en undervattensskog av unket sly en enkel sjöjungfru försöker navigera. Pris Erik är ett pucko och Kroken och Snoken sitter i riksdan. Ariel går under här. Den här fiskfrugan får liksom 128 spänn i föräldrapenning när dagis har studiedag nästa vecka. Käkade upp Blunder för länge sen. Kokar Sebastian te jul och slaktar en riksdagsman en vacker dag.

Låt oss återkomma till innerstads-Vidar, lillsyrran och föräldrakooperativen. Dessa små oaser; ”Nyckelpigan”, ”Änglagård” (fo real) och ”Bullerbyn” är alternativet för dem som tröttnat på att den kommunala förskolan är ett bottenkört skämt. (Den största respekt till er (kvinnor) som arbetar i den och som gör ert yttersta med stora hjärtan, kompetenta arbetskamrater, kassa villkor och för lite pengar.) På kooperativet i mitt område går det färre barn på hela stället än vad det går på en enda avdelning på den kommunala förskolan. Personaltätheten är högre, de har en egen kock som lagar riktig mat och samtliga föräldrar är engagerade i verksamheten.

Träffade en mamma som höll på att skola in sitt barn på kooperativ:

”Jamen det känns jättebra, kul att alla känner alla och att träffa lite föräldrar som faktiskt bryr sig om sina barn! Som är lite engagerade!”, sa hon hurtigt när jag frågade vad hon tyckte.

Bitch please. Försökte kontra:

”Du menar kanske att det är föräldrar som har tid och möjlighet att engagera sig? De flesta föräldrar som har sina ungar på kommunal förskola bryr sig ju också?”

Svaret som ett jävla präktigt novemberregn i fejan:

”Ja, fast man får väl priorotera! Man kan om man vill!”

Cigg rökte hon såklart inte heller.

Ensamma föräldrar är mer beroende av förskolan än andra. Barnen har ofta längre dagar och för de fattiga är tillgången till frukost, lunch och mellanmål dödsviktigt. Därför är det så orättvist. De med störst behov har det sämst. Kooperativen (alla funkar såklart inte exakt likadant) bygger på att föräldrarna är med och jobbar gratis i verksamheten, och arbetsinsatsen är per barn, oavsett hur många föräldrar barnet har. Det är olagligt att ta betalt för förskola i Sverige, MEN kooperativen är fria att ta ut maxtaxan av alla oavsett inkomst. Mitt lokala kooperativ stänger för dagen innan jag hinner hämta. Men man får väl prioritera, man kan om man vill, som villamorsan sa...

Den feministiska diskussionen om barn har så deadboring fokus. Könsneutrala kläder och leksaker liksom. Som att könsfrågan kan lösas med korrekt konsumtion.

 

”Min unge har större problem i sitt liv” tänker jag, och ser ingen poäng i att neka honom de leksaker han visar intresse för eller de kläder han önskar ha på sig. Jag fattar givetvis att det inte är helt oviktiga grejer, men va fan, snacka om att få prioritera. Palla bråka om motviktstruck eller docka. Visst tycker jag det är soft när han vill ha my little pony tigths och kjol, men jag tycker det är softare när vi har råd att tanka bilen och handla. Oavsett outfit.

Mammalivet. Det är tungt. Det är oglamouröst. Ändå är det meningsfullt. Men att man ska behöva vända på kronorna å stå med kepan i hand är för mycket. Barnfattigdom är mammafattigdom. I Sverige handlar det sällan om svält eller sjukdomar, det handlar om orättvisa.  Att inget barn ska vara fattigt, det är helt enkelt en fråga om förbannad jävla decency.