fredag 30 december 2016

Om naturen, Danny T, Kalle-B och Göran G

Januari står för dörren. Istiden nalkas åter. I mitt vardagsrum sjunger en moraliserande liten animerad, amerikansk tiger:

Vänner vill gärna hjälpas åt

Att klara av allting själv det kan bli svårt,

men det är roligt att hjälpas åt...”

Alla vi som bygger föräldraskapet som ett tilläggsprogram till netflix känner honom. Daniel Tiger, en liten välartad sprätt som lär barnen allt de behöver veta genom pedagogiskt framförda poänger via falsksång och kitchig animation. Medan sonen sitter klistrad framför teven läser jag om den verkliga världen. Om ett Sverige som stängt sina gränser och som sätter barnfamiljer på gatan. Välfärden grävs djupare ner under bottnen i takt med att Aleppo brinner inne. Förövarfarsor får vårdnad, flyktingbarn prostitueras. På akuten tar de emot en nedkyld dam som fått elen avstängd för flera veckor sen för att hon varit för förvirrad för att komma ihåg sina räkningar.

Tänker på allt han inte vet, min lille sparvunge. Han ljuger för honom, tigerjävlen. Dövar vi vårt självförakt genom att lära barnen om en värld som inte finns? En värld som är vad den borde vara. Exakt när var det vi tappade tron på oss själva?
Vi ba: ”Varsågod barn, en glättig kuliss! När du blir stor får du lära om allt. Alla tycker egentligen det är förlegat att hjälpas åt. Surprise!”

Har den konservativa högern patent på biologin? Jag är i alla fall skitskraj för den. Hela jävla vänstern får noja av att råka närma sig biologiska resonemang. Det värsta som kan hända i en feministisk diskussionstråd är att råka snudda vid köttet. Det är som att vi är rädda att närma oss biologin av rädsla att den på riktigt skulle legitimera svineri. Besegra oss. Det kan den inte! Göran Greider skrev nåt, typ såhär: dagens ungas konservatism kanske inte främst ligger i att de har uråldriga moralistiska värderingar utan mer i att de gett upp hoppet. Alltså att den biologiska idén om människans rötna natur får oss att tänka att kapitalismen är den enda vägen. Mänskligheten är liksom för jävla keff för allt annat, socialism fungerar inte i praktiken för egentligen är det helt naturligt för oss att köra solo. Rätt över alla andra.

Men vi är inte rötna! Kan vi prata om vad vi är? Finns det en mänsklig natur? Inte som att vi ska börja snacka frontallober men, vad är det mänskliga?

 
Vad vi tänker om vad mänskor egentligen är för nåra lirare är avgörande. Är flyktingar lycksökare? Är fattiga arbetsskygga? Är sjuka bidragsfuskare? Är övergreppade kvinnor lögnaktiga? Allt det där, det passar in i den liberala människosynen, där vi alla är som Ison och Fille sa: ”vårt egna reslutat utav egna keffa val”.

Vilken är egentligen vänsterns människosyn? Vår idé om vad vi är.

 
VEM FAN ÄR JAG EGENTLIGEN? Inte vet jag, men Marx tänkte sig att vi är nåt alldelles särskilt. Om vi inte hade nåt inneboende (biologiskt) mänskligt i oss så skulle systemet inte göra oss olyckliga. Alienationsteorin börjar visserligen med att arbetaren förlorar kontakten med den hen producerar men den slutar i att människan har gjorts till en främling inför sig själv. Genom att bli en maskin, att nekas sin kreativitet, sin skapadeförmåga och sin relation till andra tappar hon greppet:

När människan står inför sig själv, så är det en annan människa hon står inför”

Vi alieneras, görs till främlingar inför varandra. Kort sagt så gör systemet oss till idioter. Det främlingen dolde för Carola var att han blivit en avstängd, köpgalen, dumknullad terrier. Men om vi är helt och hållet ingenting, bara konstruktion, varför gör det då så ont? Varför anpassar vi oss bara inte till hundlivet? JOMEN FÖR ATT DEN MÄNSKLIGA INNEBOENDE SÄRSKILDHETEN ÄR RÖD. GEMENSKAP. SOLIDARITET. TILL OCH MED LOVE OM VI SKA BRE PÅ. ”Att klara av allting själv, det kan bli svårt”

Ja menar nyliberalism, det är en fin tanke. Men det fungerar inte i verkligheten. Tänk så härlig världen vore, utan förtryck, slaveri, våld och pervertion. En värld av autonoma, rationella, ansvarstagande konsumenter med precis samma möjligheter att skapa sina liv till vad de önskar att de vore. En värld där det blodtörstiga djur en del kallar ”marknaden” alldelles magiskt kunde balancera det vi efterfrågar till ett lämpligt, rättvist pris och där den som är missnöjd bara kan välja något annat. Som små animerade lallande tigrar kan vi förverkliga oss själva på ingens bekostnad. Liberalism är det bästa systemet, i den rationella utopin. Men vet ni vad?
 

Jag vägrar med varenda jävla cell i min kropp att köpa att vi är icke-sociala, ständigt uppåtsträvande egocentrerade varelser. Att vara vänster kräver att du inte går på att vi alla egentligen är ena blågråa småekonomer.

 
Sorry djurrättsligan, men människan är nåt alldelles visst: ett solidariskt djur. ”För det är roligt att hjälpas åt”.

Hittar ett kvitto där jag med rafsig handstil har skrivit ner att nån sagt att vi ”lever i en värld av skam”. Trots den extrema depp-faktorn på det så har få lyckats beskriva vad fan det är vi sysslar med så enkelt. Inte ens de stora vinnarna är lyckliga. I den rika delen av världen konsumeras mängder med antidepressiva, ångestdämpande, prestationshöjande, verklighetsavstängande tabletter. Asså inte för att jag är varken Xare eller hippie men really, borde det inte vara roligare att ha lyckats? ”De rika har väl sina problem” säger folk för att inte gå borderline under sina finanskriser. Men om inte ens de som maxat pallar trycket, då är det fanimig dags för socialism. Rätt trött på att chilla med barbari, för att snacka med Rosa. Dags att hoppa av tåget med slutstation: NOWHERE.

 
Såg Karl-Bertil på julafton:

Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig...”

Asså let me tell you att den gode Kalle B hade fått hjärtinfarkt av en sväng i nordstan. Ett besök på norra hisingens socialkontor hade knäckt honom. Benz-torsk direkt. I det liberala haveriet är det skamligaste av allt att visa upp dess baksidor. De mänskliga bevisen på valfrihetens begränsningar trängs undan, för att ingen ska få veta att det inte är valbart var eller av vem man skall födas. Ingen valde skjulet i bulgarien. Ingen valde villan i askim. Det bara hände och vi skäms så ofantligt när vi påminns. Det är ovärdigt såklart, men är det också onaturligt?

Vi är inte kannibaler. Som ett gäng pitbulls hetsade mot chihauhor i ett källarförråd. Äta eller ätas, träna för vinstbringande kamp. Kapitalismen gör oss kanske till egoister, men vem fan är rationell? Mest blir vi olyckliga, uttråkade, missunsamma skitfolk. Med all rätt.
 

Kanske är inte istiden Januari-Februari. Den är psyket under kapitalismen.


Hela mitt liv har jag sökt klimax. På psykologiska finns tusen termer, på vanlig svennelingo är jag en kicksökare. En otillfredställd människa. En natur-nekad jävel. Men lyckan är inte ett tillstånd man kan befinna sig i nån längre stund. Jag tänker mig lyckan som korta ögonblick av pumpande tillfredställelse. Det behöver inte vara en besvikelse att bestämma sig för det, men man måste åtmindstone kunna få leva sitt liv i en mindre destruktiv värld till vardags. Klimax då och då, socialism i övrigt. Det är för fan naturligt.

Jag ska oväntat nog fimpa den här rökpausen med Greider igen, för vad är det inte fastnat i om inte som han så gött la det: ”Ett fyrverkeri av dumheter”.

Att klara av allting själv det kan bli svårt, men det är roligt om vi hjälps åt”

Gott nytt mina vänner



måndag 19 december 2016

Om en natt i verkligheten efter krogen


Pustervik en decembernatt.
Livet är så tråkigt.
”Hej”
Het ändå. Varför inte? Det kanske blir kul.
Livet är ju så tråkigt.

Spenderar hela spårvagnsresan med att stödsamtala en packad polare på telefon.
Hinner inte prata så mycket med honom.
”Hejhej hörs imorgon wifey, allt kommer bli bra”

Han missade att berätta att det bodde fler i lägenheten.
Aja jag var ju upptagen med telefonen
Varför är det inga kvinnor på den här efterfesten?
Vad är det som känns så jävla funky?
Vart är jag?
Skit i det.

Plötsligt lyfter han upp mig. Bär mig till sovrummet. Bort från de andra.
Så förvånad. Vem gör så?
Ingen säger nåt.
Som att det ohände framför dem.
Finns inget utrymme att protestera. Hinner inte.
Du kunde bara föreslagit att vi skulle gå
Gillar du att jag inte fick bestämma?
Visste du att jag inte skulle kommit?
Jaja inte så farligt
men konstigt ocharmigt
Vi hånglar på sängkanten.
Försöker uppbåda nån form av feeling
Av bara farten

Nej
Det funkar inte
”Du, jag är ledsen men det...”
Hela hans kropp ändras.
Blir stenhård.
Fan vem är den här snubben?
Jag vet inte.
Fan också.

Shit. Shit. Shit. Han skiter i.
Blir tyst.

Vänder på mig. Vill inte se hans ögon.
Så arga.
Slår med öppen hand över låret
”Du slog mig” säger jag sakta.
”Jag slog dig inte”, säger han fort.
Va? Hela jävla lägenheten måste ha hört det
Han är helt bara carried-away

Puttar bakåt. Sluta.
Vill inte.
”Du slog mig”
”Jag slog dig inte”
Det gör ont.
Han tar båda mina handleder i sin hand
Lägger tynd på
Fast.
48-kg figther fixar det inte. Pussypower sitter fast. Finns inte här.
Fixar det inte.

Önskar jag var stor
Ingen kommer hjälpa mig här
Det var det som var funky.
De är i samma lag
Vet det
Inte ett ljud.
Inte fler in i rummet.
"Wolves are lined up waiting, the trick is not to move"

Har du varit ensam med någon nån gång, och plötsligt slår det dig att han skiter i om du lever eller dör?
Jag, bara kropp. En leksak.

Skräck.

Den sämsta känslan
Blir en liten liten harunge.
Vart går hans gräns? Du vet inte. Pusha den INTE.
”Du klarar dig hjärtat” säger rösten i mitt huve

Blodådrorna på hans armar.
Varenda muskel på hans jävla tränade kropp spänd.
Stenhård.
Allt gör ont.
Ont.
Ont.
Ont.

Snälla hjälp mig nån
De åkte till hisingen
De vet inte var du är

Får inte krypa ihop.
Han drar mitt huvud bakåt. Allt mitt hår i en elak hand. Fortfarande handlederna i madrassen.
Min kropp som en båge.
Andas i en fyrkant.
Tänk på nåt. Tänk på nåt. Räknar alla mina kusiner, de är tjugo stycken. Tar en stund att komma på alla. Allt jag käkat den här veckan? Tar också en stund att tänka på. Vad var det på onsdan?
Tänk på vad som helst.
Överlever.

Är det över?
Tänk nu
Gosar, pussar på halsen, kelar mot hans bröst
Han måste somna
Klappar mig över ryggen
Hur fan kan han göra det?
Så mjuk när du fått som du vill va?
Drar naglarna över hans kropp
Den slappnar sakta av
Kom igen, sov nu
Somna då

Evighet senare.
Allt är tyst
Smyg
Måste ut
Leta kläder, väska, tyst
Puls
Smyg
Fan vad sjukt det här är, som en film
Svårt att se i mörkret
Tyst Tyst Tyst
Fan i helvete var är mina jävla strumpor
Skitkallt ute, redan frysnoja. Tar hans
Äckliga

Gamlestadstorget klockan 05.17
Du är ute!
Nu kommer skakningarna.
Glädje. Du är ute.

Vad hände?
Frozen frigth”.
Så heter det. När rädslan bara stänger av.
Skriker inte
Måste hem
Kan den jävla vagnen komma?
”Taxi?”
Vem fan är du? Vad vill du ha av mig? Du och alla andra.

Vågar inte.
Inte så nära nån annan precis nu.
Instängd i en bil.
Vågar inte.
Gå till nästa hållpats. Vågar inte stanna här
Tänk om han kommer efter?

Det finns piller för sånt här.
Pix. Pix. Pix. Köp Pix. Pix. Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Huvet snurrar. Snabbare. Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.....
INTE pix.
”Du, gumman, lillan, inte pix” sa nån en gång.
Okej, inte Pix.
Som en nykter istapp.
Spricker lätt.

Minns inte spårvagnsresan.
Ser ingen annan.
Såg någon mig?
Skulle de känt igen mig?
Hur ser jag ut? Såg ju inget i mörkret

Kommer hem.

Det är som en ny lägenhet
En annan värld
Är detta samma stad?
Förlamande trötthet
Gå till apoteket imorgon
Litet paket somnar

När jag vaknar ligger strumporna där
Beviset
Känns ingen skuld
Ingen skam
Det var inte mitt fel,
känner ingenting av allt det där
Bara sorg

Sorg och det gör så ont att kissa

Imorgon är det måndag igen


Av nån halvpoetisk anledning påbörjar jag den här texten, ensam vid ett bord på pustervik. Göteborg är en liten stad. Lite är utelämnat, men detta hände mig en natt för ett gäng år sedan. Det har hänt ungefär en tredjedel av alla kvinnor du känner. Det är bara det att de aldrig kommer att berätta om det. Tänk lite på det. Vet ni vad det sjukaste med manssamhället är? Att det jobbigaste med att lägga ut den här texten är tanken på om ingen vill ha mig när de vet. ”Damaged goods”. Sänkt marknadsvärde.

Men vi är såklart inte varor. Ting. Vi är människor. Precis som de. Människor som inte kan leva våra liv som en enda stor riskbedömning. Så länge vi inte kan berätta om vad som händer i det tysta, blir det såklart lättare för dem som vill att förneka sanningen. Så länge ingen pallar stå och säga emot kommer historierna om att kvinnor ljuger, har livlig fantasi och vill män illa att kunna leva. Så wifey om du pallar, berätta vad som hände!

Men vet ni vad som är ännu viktigare än att prata om det? Det är att veta att det blir bra igen. Jag vill inte prata om det här. För det är klart, lungt. Över. Därför går det att berätta. Det går att leva, och som jag skrev en gång: ”att överleva, och vara fucking fab in the meantime”.


torsdag 8 december 2016

Om Sandra, de kostnadseffektiva och tranan


Det spelar ingen roll om jag hamnar i rullstol, det händer ingenting då heller. De kan omplacera mig, men de kommer inte ta reda på varför vi blir sjuka. För det kommer alltid en ny, en som kan jobba dubbelt så mycket som jag.”

Så avslutas en artikel om jobbstress i kommunalarbetaren (nr.19 2016). Sandra berättar om hur hennes sjuka arbetsituation till slut lett till en stroke. Två gånger innan dess hade hon körts från arbetet till aktuen med bröstsmärtor. Systemet skiter i om hon lever eller dör. Och hon vet om det. Idag är hon tillbaka. Ingenting har förändrats.

En del av oss håller på att jobba ihjäl oss. Andra får inte jobba alls. De rikaste är de enda som aldrig haft ett riktigt jobb. Upp och nedvända världen. Det var inte bättre förr. Men det är fan sämre nu. Vi hör fruktansvärda historier om hur arbetare hade det förr i Sverige, hur de fortfarande har det i andra delar av världen. Men vad fan händer egentligen i den svenska välfärden?
 

Som vanligt är det arbetarkvinnorna som ligger underst. Ligger gör de förresten inte, för vem orkar? Nån exklusiv helg på rygg kanske förekommer, men för de flesta working wifeys är det krökt under oket på axlarna som livet levs. Det håller inte längre. Det var längesen det slutade hålla.


Jag har kallat dem ”välfärdsförlorarnas förtrupp”. De utmattade, kostnadseffektiviserade. Barnskötare, vårdbiträden, undersköterskor, behandlingsassistenter, fritidsledare och personliga assistenter på jobbet. Ensamstående mammor, fattigpensionärer, sjukskriva och förtidspensionerade efter eller vid sidan av jobbet. Människor hela tiden. Första plats i välfärdsberoende-racet.

På nåt sätt har det blivit objektiv fakta att vård, skola och omsorg har havererat. Det är bara så det är. Inte så mycket att göra åt. Tråkigt att allt är skit liksom, men vad ska man göra? Ibland tycker folk att man ska köra saker i den absoluta bottnen för att det sen ska börjas om. Men här ligger vi och gräver oss ner under botten som ena ljusskygga daggmaskar. Aint no pit deep enough. Gränslös ovärdighet.

 

Diagnosen "Utmattning" är egentligen en lätt hjärnskada.


Brand publicerande en text 3/12-2016, skriven av den personliga assistenten ”Catherine”. I en brutalt ärlig text berättar hon om sitt arbete, och villkoren för detta. Om du väljer att kolla upp den (”Med en klump i halsen”) så försök att inte se den som ett angrepp på funkisrörelsen. Försök att fatta vad hon vill ha sagt om arbete och om sin situation:

Jag läser om den ena vanvårdsskandalen efter den andra. Jag läser om hur patienter inom psykiatrin hånas och förnedras av personalen. Jag läser om hur gamla människor får ligga i sin egen avföring. Jag läser nödvändiga ord om att offentlig sektor är gravt underbemannad. Att det behövs satsas för att den typ av vanvård inte ska hända igen och igen. Det stämmer, men det räcker inte. Förnedringen av patienter, brukare, omsorgstagare är en direkt spegling av arbetarklassens kollektiva förnedring. Av vår vanmakt, av vår oförmåga att organisera oss och driva fram krav, av vår brist på sammanhållning och framtidstro.”

Tack ”Catherine”, för att du la det så fint! Det förvånar mig att skandalerna inte duggar tätare. Avtrubbade. Är inte bara väntetiderna på akuten eller det jävla ringa-upp systemet på vårdcentralerna sina egna skandaler? Barngrupperna? Betygssytemet? Bemanningsföretagen? Anställningsformerna? Och vår ”oförmåga” att organisera oss, handlar den inte också om känslan av att det saknas brett samhälleligt stöd? Om deras egen och andras oförmåga att se välfärdskvinnornas värde?
 

Mänsklig kontakt kan aldrig bedrivas efter maknadsprinciper. Det stänger av oss. Stänger av allt. Allt blir så ovärdigt.

 
Jag var behandlingsassistent på ett LSS-boende. Boendet betod av två hus på samma tomt. I vardera husen bodde brukare i egna lägenheter. Vi var såklart kroniskt underbemannade. Stressen och pressen gjorde att de flesta i personalen hackade på varandra och stämningen var dålig. Enda gången det egentligen var gött var när vi satte ljudlös på telefonerna och rökte varsin prince. När vi var personer som pratade om våra egna liv, inte om brukarnas.
En tidig morgon var det snö. I det övre huset bodde en person som succesivt höll på att förlora sin förmåga att gå. Läkarna hade sagt att om vi inte lät hen gå själv skulle hen tappa det snabbare. Därför fanns ett golvlarm i hens lägenhet. När hen satte fötterna på golvet första gången på morgonen för att gå och kissa skulle personal rusa dit och hjälpa till. Om vi inte hann och hen ramlade fanns ingen lift att lyfta upp hen med. När man jobbade ensam på natten var ordern att om hen ramlade skulle vi ta på en blöja och bädda runt omrking hen på golvet tills morgonpersonalen kom. ALLTSÅ SÅ SJUKT. Fatta förnedringen, tvingas kissa i blöja och sedan ligga kvar på golvet hela natten. Fatta att behöva stoppa om hen där, och gå. Allt för att vi inte skulle vara ”för många” på plats samtidigt. Hens förnedring var också vår. Avstängning var oundvikligt.

Jag var i det nedre huset. Det var isigt ute och golvlarmet gick. Jag sprang. Jag gjorde en sån där film-vurpa ni vet, när man först flyger uppåt i luften och sen pladask ner. Den där kulan som sitter uppe i axeln bröts av. Det gick inte att gipsa och jag var hög på morfin i många veckor efter det. Jag har sällan känt mig mindre än när de försökte ge mig sparken efteråt. Är vi inte människor? Var de inte skyldiga mig något? Vi är maskiner, kostnadseffektiva jävla kuggar. Men vi känner smärta. Smärta och morfin.

”Ni tillhör brukaren” sa en nytillträdd kommunchef till ett gäng assistenter i nordost häromveckan. Ingen LAS eller anställningstrygghet där inte. Livegna. Jag läser rapporter om arbetare som kräks av stress på jobbet, om hela arbetsgrupper där alla varit sjukskrivna för utmattning. Kvinnorna i kommunalarbetarens reportage berättar om hur de matar flera gamla samtidigt, medan de svarar på larm från hemtjänsten. De berättar hur de inte orkar med sina barn när de kommer hem. Nån kan inte läsa böcker längre och en annan har blivit så ljudkänslig att hon inte kan lyssna på radio. Några gråter, när de för reportern berättar om känslan av att aldrig någonsin räcka till.
 

NI RÄCKER! ALLA MARIE-LOUISE, CAMILLOR, SVETLANOR, CARITOR, YVONNES, LEILOR OCH GUN-BRITTS! NI ÄR SÅNNA JÄVLA TROOPERS OCH RÄCKER TILL MÅNEN OCH TILLBAKA!


De två åtgärder som vidtagits enligt kommunalarbetaren är:
1. Stroke-Sandra får numera hjälp att lägga in sitt schema i datorn, för det stressade henne tidigare.
2. Personalen på Hagagårdens äldreboende i alingsås har fått ”mätstickor” som registererar hur stressade de är.
Alltså LOL. Det hade fan vart rimligare att servera alla en stadig grogg i början av varje arbetspass. Mätstickan kan man la alltid röra runt med.

För två år sen började min unge dagis. Då var de arton barn/avdelning med tre personal som turades om på skiften. Jag fick veta att det var den absoluta maxgränsen. Två år senare är maxgränsen magiskt nog 23 istället. Det går fort. Alla i personalen är kvinnor, och alla är sjukskrivna i omgångar.
 
Jag bad en av min sons fröknar att gå hem häromdagen:
”Vafan, jag ser ju att du är sjuk! Vad gör du här? Gå hem!”
”Jamen jag kan ju inte det, jag kan inte lämna de andra med allting.”
" DUMPA MORALEN, LÅT MITT BARN OCH DINA KOLLEGOR LIDA!!
Sa jag inte. Jag vet att det är svårt.

Hur ska vi arbeta hållbart? Har du ens tänkt på det nån gång? Vad är ett hållbart arbetsliv? Är det inte konstigt ändå, hur minimal dikussionen om hur vi kan arbeta mindre är?

 
Jag menar, alla hatar ju knegarveckan. Åkte buss till jobbet häromdagen och när jag såg mig omkring var det så tydligt: ”varenda jävel här inne bara väntar på en acceptabel anledning att slippa”.
Ändå gör vi det, dag ut och dag in. Delvis för att vi är tvugna, men också för att vi inte vet nåt annat. Vi är så besatta av arbete och att arbetande är de enda som är värda nåt att folk på allvar är kritiska till teknisk utveckling som ”tar” människors jobb (se ex snabbkassor).
Men kanske är det så enkelt som att när vi börjar skapa och alstra välstånd, då arbetar vi för mycket. Hela tiden hör vi om ny teknik och nya kunskaper. Aldrig är nästa steg i diskussionen om hur vi skall använda dem till att inte behöva jobba hela jävla tiden.

Att tillsammans dela på de jobb som såkart aldrig kan göras av maskiner: omsorg om människor. Mänsklig kontakt. Kunskap från en generation till en annan. Vård, skola, omsorg. Ersätt alla arbetsuppgifter som kan ersättas, men bevara mänskligheten! I dagsläget gör vi ingetdera. Vi bara jobbar, konsumerar och går under. Eller in i väggen. Komsumerar under väggen. Ni hör ju.

Välfärds-wifeys, jag önskar verkligen att det var så enkelt att ni bara slopade arbetsmoralen, lät det gå åt helvete och sen kunde låta de där uppe städa. Men jag vet att det inte är så enkelt. Eller är det? Vet att det inte känns så enkelt. Att ni är gisslan för att ni bryr er, och för att vi alla behöver er. För att alla måste betala hyran. Skulden är inte er. Men vi måste göra cut-backs på arbetsmoralen.
 

Det var inte en undersköterska som ba: ”plikten framför allt”. Ni är inte skyldiga nåt, tvärtom. Så säg fuck you Almega, Attendo, Frösunda, Carema och kommunen! Fuck you all!


För allt det här jobbandet, det är ta mej fan onaturligt. Jag ska lämna er med Kropotkin och tranan, som jag av en händelse snubblade över häromdagen:

”Tranan är i oupphörlig rörelse från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men hon offrar bara några timmar på morgonen åt att samla föda, huvudsakligen växtämnen. Hela återstoden av dagen ägnas åt sällskapsliv.”

Ba gör ditt bästa för å va en trana, och sök livet bortom kneget!