”Vänner vill gärna hjälpas åt
Att klara av allting själv det kan
bli svårt,
men det är roligt att hjälpas
åt...”
Alla vi som bygger föräldraskapet som
ett tilläggsprogram till netflix känner honom. Daniel Tiger, en
liten välartad sprätt som lär barnen allt de behöver veta genom
pedagogiskt framförda poänger via falsksång och kitchig animation.
Medan sonen sitter klistrad framför teven läser jag om den verkliga
världen. Om ett Sverige som stängt sina gränser och som sätter
barnfamiljer på gatan. Välfärden grävs djupare ner under bottnen
i takt med att Aleppo brinner inne. Förövarfarsor får vårdnad,
flyktingbarn prostitueras. På akuten tar de emot en nedkyld dam som
fått elen avstängd för flera veckor sen för att hon varit för
förvirrad för att komma ihåg sina räkningar.
Tänker på allt han inte vet, min
lille sparvunge. Han ljuger för honom, tigerjävlen. Dövar vi vårt
självförakt genom att lära barnen om en värld som inte finns? En
värld som är vad den borde vara. Exakt när var det vi tappade tron
på oss själva?
Vi ba: ”Varsågod barn, en glättig kuliss! När
du blir stor får du lära om allt. Alla tycker egentligen det är
förlegat att hjälpas åt. Surprise!”
Har den konservativa högern patent på
biologin? Jag är i alla fall skitskraj för den. Hela jävla
vänstern får noja av att råka närma sig biologiska resonemang.
Det värsta som kan hända i en feministisk diskussionstråd är att
råka snudda vid köttet. Det är som att vi är rädda att närma
oss biologin av rädsla att den på riktigt skulle legitimera
svineri. Besegra oss. Det kan den inte! Göran Greider skrev nåt,
typ såhär: dagens ungas konservatism kanske inte främst ligger i att de
har uråldriga moralistiska värderingar utan mer i att de gett upp
hoppet. Alltså att den biologiska idén om människans rötna natur
får oss att tänka att kapitalismen är den enda vägen.
Mänskligheten är liksom för jävla keff för allt annat, socialism
fungerar inte i praktiken för egentligen är det helt naturligt för
oss att köra solo. Rätt över alla andra.
Men vi är inte rötna! Kan vi prata om vad vi är? Finns det en mänsklig natur? Inte som att vi ska börja snacka frontallober men, vad är det mänskliga?
Vad vi tänker om vad
mänskor egentligen är för nåra lirare är avgörande. Är
flyktingar lycksökare? Är fattiga arbetsskygga? Är sjuka
bidragsfuskare? Är övergreppade kvinnor lögnaktiga? Allt det där,
det passar in i den liberala människosynen, där vi alla är som
Ison och Fille sa: ”vårt egna reslutat utav egna keffa val”.
Vilken är egentligen vänsterns människosyn? Vår idé om vad vi är.
VEM FAN ÄR JAG EGENTLIGEN?
Inte vet jag, men Marx tänkte sig att vi är nåt alldelles
särskilt. Om vi inte hade nåt inneboende (biologiskt) mänskligt i
oss så skulle systemet inte göra oss olyckliga. Alienationsteorin
börjar visserligen med att arbetaren förlorar kontakten med den hen
producerar men den slutar i att människan har gjorts till en
främling inför sig själv. Genom att bli en maskin, att nekas sin
kreativitet, sin skapadeförmåga och sin relation till andra tappar
hon greppet:
”När människan står inför sig
själv, så är det en annan människa hon står inför”
Vi alieneras, görs till främlingar
inför varandra. Kort sagt så gör systemet oss till idioter.
Det främlingen dolde för Carola var att han blivit en avstängd,
köpgalen, dumknullad terrier. Men om vi är helt och hållet
ingenting, bara konstruktion, varför gör det då så ont? Varför
anpassar vi oss bara inte till hundlivet? JOMEN FÖR ATT DEN
MÄNSKLIGA INNEBOENDE SÄRSKILDHETEN ÄR RÖD. GEMENSKAP. SOLIDARITET.
TILL OCH MED LOVE OM VI SKA BRE PÅ. ”Att klara av allting själv,
det kan bli svårt”
Ja menar nyliberalism, det är en fin
tanke. Men det fungerar inte i verkligheten. Tänk så härlig
världen vore, utan förtryck, slaveri, våld och pervertion. En
värld av autonoma, rationella, ansvarstagande konsumenter med precis
samma möjligheter att skapa sina liv till vad de önskar att de
vore. En värld där det blodtörstiga djur en del kallar ”marknaden”
alldelles magiskt kunde balancera det vi efterfrågar till ett
lämpligt, rättvist pris och där den som är missnöjd bara kan
välja något annat. Som små animerade lallande tigrar kan vi
förverkliga oss själva på ingens bekostnad. Liberalism är det
bästa systemet, i den rationella utopin. Men vet ni vad?
Jag vägrar med varenda jävla cell i min kropp att köpa att vi är icke-sociala, ständigt uppåtsträvande egocentrerade varelser. Att vara vänster kräver att du inte går på att vi alla egentligen är ena blågråa småekonomer.
Sorry djurrättsligan, men människan är
nåt alldelles visst: ett solidariskt djur. ”För det är roligt
att hjälpas åt”.
Hittar ett kvitto där jag med rafsig
handstil har skrivit ner att nån sagt att vi ”lever i en värld av
skam”. Trots den extrema depp-faktorn på det så har få lyckats
beskriva vad fan det är vi sysslar med så enkelt. Inte ens de stora
vinnarna är lyckliga. I den rika delen av världen konsumeras
mängder med antidepressiva, ångestdämpande, prestationshöjande,
verklighetsavstängande tabletter. Asså inte för att jag är varken
Xare eller hippie men really, borde det inte vara roligare att ha
lyckats? ”De rika har väl sina problem” säger folk för att
inte gå borderline under sina finanskriser. Men om inte ens de som
maxat pallar trycket, då är det fanimig dags för socialism. Rätt
trött på att chilla med barbari, för att snacka med Rosa. Dags att
hoppa av tåget med slutstation: NOWHERE.
Såg Karl-Bertil på julafton:
”Det var en gång en jul för
länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring
på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig...”
Asså let me tell
you att den gode Kalle B hade fått hjärtinfarkt av en sväng i
nordstan. Ett besök på norra hisingens socialkontor hade knäckt
honom. Benz-torsk direkt. I det liberala haveriet är det skamligaste
av allt att visa upp dess baksidor. De mänskliga bevisen på
valfrihetens begränsningar trängs undan, för att ingen ska få
veta att det inte är valbart var eller av vem man skall födas.
Ingen valde skjulet i bulgarien. Ingen valde villan i askim. Det bara
hände och vi skäms så ofantligt när vi påminns. Det är ovärdigt
såklart, men är det också onaturligt?
Vi är inte kannibaler. Som ett gäng
pitbulls hetsade mot chihauhor i ett källarförråd. Äta eller
ätas, träna för vinstbringande kamp. Kapitalismen gör oss kanske
till egoister, men vem fan är rationell? Mest blir vi olyckliga,
uttråkade, missunsamma skitfolk. Med all rätt.
Kanske är inte istiden Januari-Februari. Den är psyket under kapitalismen.
Jag ska oväntat nog fimpa den här
rökpausen med Greider igen, för vad är det inte fastnat i om inte
som han så gött la det: ”Ett fyrverkeri av dumheter”.
”Att klara av allting själv det
kan bli svårt, men det är roligt om vi hjälps åt”
