lördag 18 november 2017

Ett feministiskt A.C.A.B - om repression, råttapor och reproduktiv rätt

Lördagmorgon på hisingen. Ett hisingen just belägrat av EU-toppar med polismakten i koppel. Ett lämpligt tillfälle att fortsätta min snuthatar-serie. De var all over the place, the place som är hisingen. Oklar kvinnofridsgrad trots detta kan tilläggas, hähä.

Så länge klassamhället består kommer feminismen att få kämpa internt. Det finns många som tror att feminism som ensam ideologi kan både formulera problemen och lösningarna. Det finns många som tror att det bara handlar om kvinnor. Konstigt nog är det i regel samma människor som skriker huvet av sig för att peka ut att ingen annan förstår nyanser. Feminismen måste kombineras med förståelsen om flera fronter och att den största motsättningen inte ligger mellan enskilda kvinnor och män. Jag hatar patriarkatet, men män käkar jag te frulle varannan helg! Fan de kan va goa ni vet. Problemet är liksom lite större och inte riktigt så enkelt. För att hålla feminismen äkta måste vi göra upp med dem som använder feministiska argument för att egentligen föra antifeministisk politik och basha vissa män. Högerpolitik. Skitpolitik. Väldigt tröttsamt detta jag vet. 

Pt 2 har du nu framför dig. ”Ett feministiskt A.C.A.B”. All Cops Are Bastards som fyra bokstäver för den misstro varje feminist, klass- och kvinnokämpe oundvikligen måste nära mot (rätts)staten och dess våldsapprat. I den första delen hoppas jag att jag lyckades konstatera att polisen och rättsstaten inte finns till för kvinnors skull och helt enkelt inte kan åstadkomma kvinnofrid. Nu ska vi lämna polisanmälan och dra lite mer allmänna växlar. Man behöver dock läsa dessa två texter tillsammans, vänligen gör det.

Feminism är både ett sätt att förstå världen och en motståndsideologi kan man säga. Det handlar givetvis inte bara om mäns våld mot oss: en klassisk modell är att förstå mäns våld mot kvinnor som det patriarkala systemets yttersta gräns. Där står (gräns)polisen för att lagföra och kontrollera det allra värsta. Längre än så sträcker de sig inte. De är liksom könsfötryckets nigths watch, ett rygghuggande brödraskap med kortare lunch-stubin än batong. Patetiskt. Låt oss prata om allt det där som sker innanför gränsen. Låt oss börja på det utlovade råttape-fascist spåret:

I oktober 2012 motionerade (föreslog) Sverige Demokraten Mikael Jansson den svenska riksdagen att militärpolis skulle införas och användas i vissa förorter:

Sverige har ända sedan de tragiska händelserna i Ådalen 1931 i praktiken haft ett förbud mot att använda militära enheter i inrikes säkerhetsfrågor. Detta är inte helt oproblematiskt. Över tid har det visat sig att det understundom uppstår situationer där den vanliga polisens kapacitet inte räcker till...”

Alltså polismakten agerar inom nationen i fredstid. Det till skillnad från militär som ska sättas in vid väpnade konflikter. De har helt olika funktioner, och det känns väl lämpligt att ifrågasätta vad det är som efterlyses av Jansson? Är det krig nu eller? 

 

Lustigt nog väljer fascisten att själv nämna ådalen -31. Det som hände då var alltså att fem människor och arbetare sköts ihjäl av svensk militär. En statlig avrättning. Där borde diskussionen vara slut. Och 2012 var den det. Men den skulle sen återkomma fem år senare, då i moderata kläder.

I oktober i år motionerade 4 moderater om i princip samma sak. Det kommer inte att gå igenom nu. Men det politiska läget har förändrats och moderaterna är knappast ett utstött och illa sett parti, vilket heller inte SD är längre. Det är nu fritt fram att föra deras politik. Smidigt då den inte bara är rasistisk, utan också borgerlig. Verklighetsbeskrivningen utan verklighetsförankring har blivit sanning och den säger att de svenska förorterna, de fattigaste arbetarklassområdena i städerna är laglöst land. Här hittar vi dels besattheten av ”upplopp” och ”oroligheter”, dels idén om sharia-lag och osvenskt kvinnofötryck. Det hela ska då ordnas genom hårdare repression: mer polis, MILITÄRpolis och hårdare straff. 

Militären ska liksom återta svenskt territorium från ockupanterna som är dess befolkning. Allt pakterat i en idé om att folk begår brott för att de kan, och invandrarmän för att de helt enkelt inte kan låta bli. Ständigt hör vi denna torftiga analys.


När feminister samtidigt ropar på hårdare straff för sexualbrott missar de att det i så fall skulle ske inom ramen för samma paket och verklighetsbeskrivning. I dagsläget tvingar det oss att skriva under på den här skiten, om vi inte lägger allt krut på att samtidigt komma ihåg vår främsta uppgift: att slåss mot patriarkatet i motsats till att springa statens rasistiska ärenden. Jag skulle självklart önska att sexualbrott straffades på vilket jävla kreativt sätt som helst och är inte EMOT skärpning av lagstiftningen specifikt runt sexualbrott. MEN, se Pt 1, jag tror helt enkelt inte på det pga löjligt tydligt vilka som (inte) skulle dömas iaf.

Istället är det ren och skär rasism som också används på kvinnofridsområdet. Moderaterna vill efter #MeToo kartlägga ”samband” mellan etnicitet och sexualbrott och den lelle sprätten Tomas Tobé gör dramatiska uttalanden. Han och alla andra poliskramare visar sin totala nonchalans inför det som #MeToo har försökt säga: Ni är förövare allihop! De finns överallt! Rasism är dåligt för att det är fel. Javisst, men det är också dåligt för att det förstör den feministiska kampen och analysen. Vi hamnar i uråldriga felslut som gör att vi aldrig kan sätta siktet rätt. Att rättsstaten riktar in sin repression på unga män från andra länder är antifeministiskt i den bemärkelsen att det aldrig kommer att lösa kvinnofridsproblemet och att vi i många sammanhang har långt fler gemensamma intressen med dem än med de rika som företräds av staten. Vi är kort å gott knegare allihop. Åter till förorten:

Jag skrev en text om Joakim Lamottes mediala utspel för länge sen och skämdes lite efteråt när folk delade skiten ur den. Det var strax före att ”drevet” mot honom drog igång och jag har aldrig varit nåt fan av hetsjakter på enskilda. I ärlighetens namn tyckte jag synd om honom. Men det var då och detta kritik-immuna rikspucko slutar ju aldrig. Kängan han nu får utdelas inte för att han är han, utan för att han är ett jävla skolboksexempel på folk som för fram sig själva som ”feminister” och som sedan visar sig ha en helt annan agenda. Kanske utan att ens veta om det själva. Lamotte skrev 3/11 i år en krönika i GP med rubriken ”Hur mycket ska våra poliser tåla?” (Extra lol nu med baguette-besvikelsen. HUR MYCKET SKA DE STACKARNA TÅLA?? EN FATTIG LUNCH!!)

Lamotte skriver (om): ”en respektlöshet och attityd (mot polisen) som jag ser går i arv från generation till generation” i förorterna. Han ropar som så många andra på hårdare tag och avslutar: ”I väntan på detta måste polisen snarast få befogenheter att ingripa stenhårt mot dem som inte kan respektera den yrkesgrupp som är satt att upprätthålla lag och ordning i Sverige. ”

Denna nedärvda och bristande ”respekt” (läs ”rädsla”) har alltså Lamotte sett när han besökt olika förorter i egenskap av ”journalist”. Hur han kunnat göra de här besöken över generationer får väl stå obesvarat. Lägg märke till hans perspektiv dock, dessa hårdare tag kommer inte innebära undantagstillstånd i den svennehåla han själv bor i. Det är inte han som kommer att muddras och stannas på gatan, det är inte hans bröder och vänner som kommer att få stryk, låsas in och utmålas som gangsters. Det är våra. De som hör till knegarkollektivet.

Jag vill då påminna rikspuckot och alla andra om en av den globala kvinnorörelsens hjärtefrågor: ”reproductive rigths”. I begreppet ingår det som många tänker: rätten till våra kroppar, abort och preventivmedel. Men där ingår också rätten att fostra de barn vi valt att föda i trygga, säkra miljöer med rimliga förutsättningar. Utan den möjligheten är rätten att behålla våra barn stympad.

 

Polisbrutalitet och övervåld drabbar våra (arbetarklassens) söner och våra familjer. Våld i svenska förorter är en feministisk fråga, och Lamotte visar tydligt vilken sida han står på. I amerika har framför allt svarta kvinnor stått i fronten mot snutvåld ända sen anti-lynch kampanjer tidigt 1900-tal till dagens Ferguson. Ökad polisnärvaro är ett hot emot så väl invandrare som knegare och kommer aldrig handla om ortens egna trygghet. Nej tryggheten, den är till för några andra.

I tider av ökade motsättningar blir rika människor mer rädda för fattiga människor, vilket är fullt rimligt. Då ropar de på staten precis som de gjort genom historien, men idag förs det fram som något som ska ske för vår egen skull och för kvinnor i allmänhet. Märk förresten likheten mellan den amerikanska söderns lynchmobbar där svinen hävdade att de hängde svarta män för att skydda vita kvinnor. I dagens sverige vill de fängsla män från mellanöstern och stänga gränsen. Kvinnor blir som vanligt slagträ och ingen jävel bryr sig om vad vi själva önskar. 
Tanya sjunger i mitt vardagsrum:

Providing no jobs
and telling us stop the crime
is like beatin a child
and tellin him not to cry

Is a tough way fi learn seh yuh
no really secure
when the problems of the poor
come kick down yuh door
the youths dem a get 2000 guns
fi everyone oonu cease
instead of treating the symptoms
why dont you cure the disease
You know things must really get wicked”

Iden om den brune besten, den farlige utländske mannen används av den rasistiska staten för att utöva kontroll. Det är samma stat som hatar kvinnor och därför kan ropen på hårdare tag aldrig vara feministiskt gångbara. Det är våra liv, barn och hem som det handlar om. 

Den här texten kan omöjligen rymma några längre tankar om vad ”oroligheter” i orten egentligen handlar om. Ändå kan vi konstatera att (den rasifierade) arbetarklassens söner nu ska straffas både för det som alla män ägnar sig åt OCH för klassamhället.


Min bff O har blivit hobbyterapeut åt grannkvinnan. Hennes son sitter på häktet. Hon går sönder och cigghanden skakar när hon berättar om hur rädd hon är för vad de gör med honom där inne. Kanske ännu mer vad det kommer ha gjort med hans person när han kommer ut. De brukar kliva in till honom ibland och säga: ”Varsågod! Du är fri!”, nu tror han inte på det längre, men hjärtat sjönk i bröstet de första gångerna när pliten strax efter flinande la till: ”...att gå och ta en cigarett”. Han är 18 år och hans mamma är ett vrak. Är detta feminism? Är det trygghet? Vi vet nog alla vad det egentligen är...

Mitt hjärta svämmar över lite när jag igen trillar över en artikel jag delade förra året:
I maj 2016 skrev SVT om mammor som nattvandrar i Fittja, Rikeby, Tensta, Husby, Akalla och Norsborg i sthlm. Ingen förnekar att det finns problem, det är liksom hela deras poäng. Men jämför deras ingång med militärpolis:

”I Fittja vill kvinnogruppen hålla ordning och reda på sina barn och barnbarn men också hjälpa polisen och samhället, men även skapa gemenskap för kvinnorna.

Blir ni aldrig rädda?

"Nej, vad ska vi bli rädda för? Det handlar om våra barn och barnbarn, de lyssnar på oss.  Vi är starka kvinnor, ser vi att bråk uppstår så ringer vi polisen, vi är aldrig rädda, vi är starka, säger mormor Fatma Ipek, nattvandrare Fittja.”

JA tro fan ni är starka kvinnor Fatma! Kvinnor som har rätt att fostra era barn under rimliga förhållanden. Förhållanden som varken kan vara klassamhällets botten eller polisstatens no-go zones.

Vad vi står inför är det som forskaren Linnea Bruno kallat ”selektiv repression”. Hon menar att statens handfallenhet inför mäns våld mot kvinnor hänger ihop med dess ”svårigheter att bemöta och motverka rasism”. 


Alltså idén om invandrade mäns våld i svenska förorter bygger på rasistiska tankar om ”kultur” vilket är det nya nyanserade ordet för ”ras”. Bruno skriver visserligen om mäns våld i nära relationer, men parallellen håller eftersom det handlar om VARFÖR vissa män anses våldsbenägna. Hon exemplifierar med medicinsk forskning som förklarat svenska mäns våld mot thailändska kvinnor som något som hänger ihop med KVINNORNAS ojämställda kultur från hemlandet, medan irakiska mäns våld i samma studie (!) förklarades med MÄNNENS ojämställda kultur från hemlandet. En feminist värd namnet måste vända sig emot den här typen av resonemang och söka förklaringen till våld i det sociala sammanhanget. I de nära relationerna patriarkal struktur, på förortens gårdar i klassamhälle och rasism.


Den feminist som hetsar polisen på förortens barn göra sig icke besvär. Hör kvinnokören skråla, ett feministiskt ACAB sjunger de, för ett samhälle där kvinnor kan fostra sina små och där en enad arbetarklass är den enda vägen!






torsdag 9 november 2017

Ett feministiskt A.C.A.B - Pt 1 - om polisanmälan, för vems skull?

Idag skall vi prata om polisen och rättstaten. För att undvika svinglång text har du nu framför dig första delen i en miniserie: ”Ett feministiskt A.C.A.B”. All Cops Are Bastards som fyra bokstäver för den misstro varje feminist, klass- och kvinnokämpe oundvikligen måste nära mot (rätts)staten och dess våldsapprat.

Jaha, #MeToo såklart. Go grej, men är någon förvånad? Rimligtvis inte, men vad hashtagen gjorde var att den gav kvinnor en chans att berätta. Vi fick uppleva att någon efterfrågade våra berättelser. Första gången en vuxen man rörde mig på ett sexuellt sätt var jag nio år. Vem fan vill veta det? Vem ska jag säga det till utan att det blir värsta grejen? Att ”komma ut” med sin berättelse i ett hav av andras ger en känsla av normalitet och det dövar ensamhetskänslan. Kvinnor pratar sällan om vad de utsatts för just för att ingen vill veta. Men när någon frågar så kommer det. Ofta blir jag förvånad över hur snabbt, om man bara frågar rakt ut. Kanske skulle du testa att fråga henne som du bryr dig om, om hon har något hon vill berätta för dig? ”Har någon gjort dig illa?”

När #MeToo började gå runt dök det rätt snabbt upp hashtags för män som erkände övergrepp de begått. Till min stora förvåning började då en massa feminister gapa att: ”anmäl dig själv!”

Men alltså för vems skull ska han göra det? Vet du svaret på den frågan? Inte är det för offrets iaf.

Varför är vi så in i helvete snabba med att göra mäns våld till ett polisiärt och statligt problem? När det egentligen är ett så mycket närmare, kollektivt socialt problem emellan alla oss som har relationer till varandra.  

Alla får tourettes och börjar ropa på polis men farsan staten känns inte direkt igen på sin kärlek till kvinnors integritet. Alltid ska vi ha en riddare, en frälsare. Alltid är det judas som är snabbast på bollen ändå.


Kanske känner vi att vi måste plocka in en instans med våldsmonopol, just för att det är våld det handlar om. Rimligt ändå, nån måste utöva lite våld tillbaka liksom, och eftersom de är straffbart om vi gör det själva (se ex här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/05/om-self-preservation-e-nummer-och.html ) så får vi la lämna över. Ring snuten så vips har vi kvinnofrid! OMG att vi inte tänkt på detta tidigare wifeys! I verkligheten visar rättsstaten sin oförmåga att hantera mäns våld mot kvinnor dagligen, igen och igen, rätt upp i såväl ansikte som underliv!



Samtidigt ökar anmälningarna ändå. I den nyfascistiska tiden tolkas detta som att brotten i sig ökar. ”Invandring” är den stora förklaringsmodellen och den gapas inte bara ut av råttape-fascister utan av stora delar av den offentliga debatten (mer om råttape-fascister i Pt 2). En rimligare förklaring är att fler saker omfattas av dagens lagstiftning samt att kvinnor helt enkelt i högre grad anmäler. Men vad har vi fått för det? Ingenting alls faktiskt (surprise!). Andelen anmälningar som leder till åtal och fällande dom minskar, andelen beviljade kontakförbud minskar och utväderingar av lagen om grov kvinnofridskränkning visar att den inte tillämpas alls som det var tänkt. 

De ökade anmälningarna kan förstås med den otroliga press samhället sätter på kvinnor att just anmäla. Det gör henne mer trovärdig och vi är så besatta av rättslig upprättelse att vi glömmer bort henne, hennes behov och hennes trauma. Men vet ni, det är viktigare att visa respekt för henne än att straffa honom.


Jag träffade L länge. Vi samtalade och gjorde tillsammans en samlad, systematisk förståelse av allt det hennes ex utsatt henne för under deras tretton år långa äktenskap. Det sexuella våldet tog längst tid och hon var inte riktigt framme än, hon uttryckte det fortfarande: ”Det var som att bli våldtagen”. Självklart blev hon våldtagen, men vi hade inte landat den förståelsen än. Vi hade inte tagit bort ”som” i hennes meningsbyggnad. Vi var mitt uppe i ett viktigt och för henne otroligt krävande arbete när L plötsligt en dag hade gjort en polisanmälan. Hon fick ångestattacker av att ens tänka på de kommande förhören.

Kommer detta ifrån dig? Frågade jag henne. Jag har aldrig uppfattat att du ville anmäla?

Nej, istället hade hennes släktingar äntligen insett vad som hänt och krävde en rättprocess för att orka leva med sig själva. Kanske för att de inte visste något annat. De pressade på och tyckte att nu skulle hon väl iaf stå på sig. Hon som ännu inte kunde formulera allt som hänt henne.

För vems skull skulle L anmäla? För alla andra.

När utredningen lades ner syntes lättnaden i hela hennes hållning.



Jamen om kvinnor inte polisanmäler så kommer vi aldrig kunna visa på vidden av problemet! Det behövs för statistiken!

Vet ni, att det gör det inte alls. Är det ens vår uppgift mitt i vår överlevnadskamp? Kvinnojoursrörelsen har alltid samlat in statistik på hur många vi möter och vad de utsatts för. Kampanjer som #MeToo och #PrataOmDet har haft otroligt genomslag. Varför just polis-siffror skulle vara viktigare än andra kan bara förstås med att de anses ”trovärdiga”. Trovärdiga när kvinnorörelsen precis som kvinnor och barn misstänkliggörs. VARFÖR KAN NI INTE BARA TRO OSS NÄR VI SJÄLVA BERÄTTAR? Och hur går det när snuten samlar ”uppgifter”? Hallåååå minns ni kvinnoregistret eller?



För många kvinnor spelar det noll roll om han döms i domstol eller inte. Det som har skett har skett och det kan inte göras ogjort av en dom. Jag ska vara så jävla självgod här att jag citerar mig själv: ”Lagtext kan aldrig ersätta kvinnors upplevelser, psyken och känslor. En domstol kan avgöra om det som hänt anses ha hänt och om det faller inom ramen för lagen. Men, det kan aldrig fånga hennes upplevelse, eller ta bort det som hänt. Jag har träffat många traumatiserade, brukade, utnyttjade wifeys som kommit att bygga livet runt ”den stora upprättelsen”. Den som innebär att han skall dömas i domstol. Oftast blir det aldrig så, och även om det händer så fixar det inte livet. Hålet i hjärtat läker inte av ett domslut. ” (läs mer om samtyckesregleringen här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/04/om-att-ha-is-i-magen-samtycke-och.html).

Så för vems skull ska han anmäla sig själv? Jag säger inte att man inte ska anmäla övergrepp. Jag ba ser kritiken komma inrullande: ”hur kan du uppmana kvinnor att inte kontakta polisen?” Men jag säger inte till någon vad den ska och inte ska göra, jag säger att rättsstaten inte är byggd för att uppnå kvinnofrid. 

 

Det är naturligtvis upp vill varje enskild kvinna hur hon vill göra, och hon ska backas upp oavsett val. Jag hyser den största respekt för alla som vill och vågar vända sig till polisen efter att de utsatts för övergrepp. Det där att säga åt kvinnor vad de ska göra som hela jävla världen ägnar sig åt är inte bara otroligt tröttsamt utan också helt ineffektivt. Kvinnor gör väl vad fan de vill! Kanske läser de en text om vad just jag råkar tycka och kan sen väga, vända och vrida som hon vill på den.

Polismakten har inte nåra som helst problem med att säga åt andra vad de ska göra. Deras kampanj ”Kom till oss!” syftar till att öka anmälningsbenägenheten hos kvinnor utsatta för mäns våld i nära relationer. Men varför då? Igen, för vems skull? De vet själva att de inte kan hantera det. Det är ett känt faktum att mörkertalet kring kvinnofridsbrotten är enormt. Vi talar om det som att kvinnor inte vågar anmäla eller att de inte tror att det kommer att leda någonstans. Det är givetvis sant för väldigt många. Grundantagandet i båda fallen är att alla ändå i grunden vill ha kontakt med polisen. Men tänk om kvinnor egentligen inte är så intresserade av rättslig back-up oavsett hur det hela går till och hanteras? Kanske vill de flesta inte utsätta sig för en rättsprocess? Kanske är det inte frånvaron av statlig kontroll och polisinkompetens som krossar våra hjärtan?



Rättsstatens intresse är att kontrollera medborgare, inte att beskydda dem och värna dem. Staten använder därför kvinnor till att försöka upprätthålla sin egen lag och ordning. 

 

Många av de kvinnor som trots allt vänder sig till polisen gör det som en sista utväg för att få hjälp att stoppa våldet hon utsätts för. De flesta går alltså inte till polisen förrän hon uttömt alla andra sätt att bli fri och det hon söker är skydd för sig och sina barn, inte påföljd för honom. Men staten har sitt eget syfte. Den behöver henne för att själv kunna utöva kontroll. Det gör att om hennes ärende inte leder till åtal, hon inte vill medverka i utredningen eller om hon inte beter sig som en traumatiserad kvinna bör kommer systemet att dumpa henne. Och dumpas gör de flesta. Är det då så konstigt att kvinnor inte är så taggade på att serva staten med sig själva som insats? En polisanmälan som inte ”går vägen” kan öka risken för våld och utsätta henne (och ev barn) för ytterligare fara. Rättsprocessen handlar inte om skydd och hjälp, den handlar om brottsbekämpning och i bästa fall verkställande/utdömande av straff. Ett strålande exempel på detta är att det idag i princip är omöjligt att få en ansökan om kontaktförbud (förr: besöksförbud) beviljad om man inte vill medverka i brottsutredning. Bängen ba: vi skyddar dig inte om du inte servar oss! Det blir nån sorts ge-och-ta situation med livet som insats.



Staten är inte god och gränsen för hur långt vi kan komma inom dess ramar är redan ritad. Så länge staten är styrd av män kommer det som betraktas som mänskligt eller ”neutralt” att ha manlig utgångpunkt. Låt mig lägga det med McKinnon:  

”The state is male in the feminist sense: the law sees and treats women the way men see and treat women.”

Enskilda poliser kan gå hur många jävla bemötandekurser de vill, när det sen ska processas igenom är ett trevligt bemötande såklart basic gött, men det gör varken till eller från i det långa loppet. Ingen kan dra upp ett schysst förhör som sköld när han anfaller.



Mari brännvall har visat det som kvinnorörelsen redan visste. Som Mari såklart redan visste. Rättprocessens utfall funkar som signal om vad som är tillåtet. Det är hela dess poäng. Men vad händer då när rättsstaten inte fungerar? Den slutar nämligen inte sända ut sina rättesnören trots att ingenting blev som det skulle. Alla nedlagda utredningar, friande domar, oupptagna anmälningar och nekade kontaktförbud talar klarspråk: det är helt ok att trakassera, förfölja och förgripa sig på kvinnor som man har en relation till. 

Signalen går inte bara ut till förövaren som får kvitto på att hans agerande accepteras, den sänds lika mycket till kvinnan och den säger till henne att hon är rättslös.


De ba: ”Kom till oss med dina bekymmer! Men den där våldtäkten, eller den där gången han försökte strypa dig, eller när han höll dig över balkongräcket, det var inte så allvarligt. Men kom till oss för all del!”

Det finns massor av invändningar som man kan ha här, rättsäkerhet vid ord mot ord, bla bla, men det är en annan dikussion, det gör inte signalen mindre tydlig. Systemets oförmåga/ovilja att ta mäns våld mot kvinnor på allvar kan bero på vad fan det vill, faktum kvarstår: det får inga konsekvenser i de allra flesta fall.

Kvittot på ansvarsfriheten ger inte bara mannen ökat självfötroende och kvinnan lägre, det gör också att det är fritt fram för honom att straffa henne för att hon berätttat. Rättsprocessens utfall och det polisiära tillkortakommandet blir en förstärkning av det manliga våldsmonopolet. Polisen antas vara de med monopolet, men i de nära relationerna är det män som besitter det. Kvinnor vet det och det skrämmer livet ur många av oss. Så är också en av kvinnors främsta förklaringar till att inte anmäla att de är rädda för gärningsmannens hämnd. Vi vet om att polisen inte skyddar oss. Merparten av de kvinnor som mördas av sina män har tidigare haft upprepade kontakter med polisen. Låt oss aldrig glömma Helen Pearson som offentligt vägrade ta emot den brittiska polismaktens ”personliga ursäkt” efter att hon överlevt ett mordförsök. Ett mordförsök utfört av en man som hon polisanmält 125 gånger... Vilken jävla queen! Ba ta eran ursäkt och svälj den själva, snutsvin!

I domstolsprocessen tas det i beaktande om mannen och kvinnan haft ”konflikter”. I ROKS uppföljning ”Grov kvinnofridskränkning – vad vet vi efter tio år?” skriver de om flera sånna fall. Det handlar ofta om vårdnadstvister, bodelning och olika saker som uppstår vid separation. Domstolarna resonerar om hur mäns ”besvikelse” över skilsmässa orsakat våld. Kvinnor görs medskyldiga till de brott de usatts för och resonemanget återkommer ständigt även i andra sammanhang när mäns våld är på tapeten. Mari B citerar ”Lovisa” såhär:

”Han kunde göra precis vad som helst, därför att om jag ringde till polisen och nämnde att det var en vårdnadsprocess så sa de att ”Jaha, det är en vårdnadsprocess”. Då tas ingenting på allvar. Jag kände att han verkligen hade kunnat slå ihjäl oss då...”



Detta att anmälningar överhuvudtaget inte tas upp när det pågår en vårdnadstvist är sant, för jävligt och visat av många. Både vittnesmål och forskning visar att systemet antar att kvinnor och barn hittar på våld (särskilt) i tvister. Ändå kan ju en traumatiserad tre-åring räkna ut att det inte är läge att berätta förrän hen ska flytta ifrån pappa. Det är väl klart att de berättar vid separation! Jezuz liksom. En liten pikant detalj är att vägran att ta upp anmälan är tjänstefel (som är ett brott), men hur det står till med polisens ”internutredningar” kan ni ju googla. 

”Lika inför lagen” jojo, låter ju fint men bängen begår brott hela dagen.


2009 gjorde DN en granksning som visade att ”kvinnomisshandel” alltså våld mot en kvinnlig partner är det absolut vanligaste brottet som svenska poliser åtalas för. Det har länge gjorts en feministisk poäng av att poängtera att ALLA olika grupper av män gör sig skyldiga till våld mot ALLA grupper av kvinnor. Och visst är det så. MEN, det finns en viktigt poäng som går förlorad i det resonemanget: Att män med makt alltid är de farligaste. Det är fakta att män från andra länder, män med arbetarbakgrund, missbruk, psykiska sjukdomar etc är de som döms för brott. Om man nu ska chilla med nån så ska man göra det med nån riktigt rättslös, fattig jävel, för då kan man få hjälp om han ballar ur. Chansen att bli trodd och att kunna ta figthen emot en våldsam man minskar i takt med hans sociala status. Därför är män på maktpositioner alltid farligare, de har mer spelrum och de kommer att gå fria. Minns ni Göran Lindberg? Just sayin... Som feminister måste vi alltid ifrågasätta män med makt och när det kommer till just våld särskilt dem med lagliga vapen och uniform.



Jag ifrågasätter inte lagändringar. Fuck me jag älskar både sexköpslagen och kvinnofridslagen. Samtyckesregleringen ska vinnas. Låt oss bara inte sänka garden, för det är som måste göra detta tillsammans wifeys, inte är det nån gammel konstapel. Hör kvinnokören skråla, ett feministiskt A.C.A.B sjunger de, för ett samhälle där vi inte reduceras till statistiska uppgifter och statliga slagträn. Rättsstaten, den är inte till för oss. 


Vänta spänt på pt 2 om polisens antifeministiska intressen, övervåld och militärpolis <3!



måndag 30 oktober 2017

Om de revolutionära barnens plats på tåget

Så, jag började på en text om polisen och rättsstaten, igen. Den tar av förklarliga skäl ganska så lång tid. Finns lite att avhandla så att säga. Tid är som ni kanske förstått vid det här laget inte heller min främsta resurs. Trots att jag nu stått på sterioder i över två månader har jag ännu inte blivit dopad nog att hinna med det. Jag är nämligen som bekant morsa.

Därför får ni ett rant så länge. Idag ska jag servera er ett inlägg om kamp och moderskap, om faderskap, strategi, barn och samvete. Alla ämnen ni hört förut, men med en ny kreativ ingång. Det är min fasta övertygelse att vi i Sverige måste ändra vår inställning till allt ovanstående för att komma vidare. 

Kampen måste kort sagt börja strunta i faderskapet, omvärdera moderskapet och inkludera barnen för att bli mer hållbar.


I en del kretsar är det lite skrockigt och kittlande att säga att man hatar barn. Om man inte sträcker sig så långt som till att man hatar dem så kan man helt enkelt klaga på allt som gör dem till just barn: de är högljudda, kladdiga, tröttsamma, har bristande förståelse för andras behov, intellektuella begränsningar och tar mycket plats. Allt det där är sant men det gör det knappast rimligt att kräva av barn att de ska kunna bete sig som vuxna för att få vara med. De är svinjobbiga på många sätt, deal with it. De är människor med särskilda behov. Inte minst är de ett existerande faktum.



Det är såhär förstår ni att kvinnor (och ja jag vet, detta kan nyanseras. Läs det som en generell poäng tack) får barn. Inte alla kvinnor, men väldigt många av oss ynglar av sig förr eller senare. Vare sig det är för att patriarkatet skapar behov hos oss, att kapitalismen erbjuder ett tämligen meningslöst liv över lag, att barn faktiskt också är överfeta eller om vi bara råkade bli på smällen en natt framför en öppen eld (hähä) så händer det. 

Om vi på riktigt inte vill att kvinnor skall stanna hemma och bliva vid sin läst måste många utrymmen öppnas och anpassas efter barnen. Är vi inte beredda att göra detta är vi medskyldiga till att kvinnor utestängs.


För vad är det vi egentligen gör när vi klagar på barn som skriker på vagnen eller sölar på restaurangen?

Jo, vi säger: ”kan inte du bara ta din unge å stanna hemma för alla andras skull?”


Tro mig, det finns ingen som tycker det är jobbigare när ungen skriker än morsan. Det är hon som får utstå suckar, trötta blickar och i värsta fall en go gäng ”goda råd”. Det är hon som kommer att välja att stanna hemma när hon straffas socialt och det är hon som tvingas att stanna hemma när amning eller barnvagnar förbjuds. Det är hennes livsutrymme som begränsas av så enkla saker som brist på skötbord, micro-vågsugnar och tålamod från omgivningen. Egentligen handlar det inte så mycket om vad du tycker om barn, hell jag tycker knappast heller att de alltid är fantastiska. Det handlar om vad du egentligen tycker om kvinnor och vår plats i samhället.

I vanlig ordning har vi den svenska ”jämställdheten” att tacka för den verkliga feminismens undanträngande. Det svenska samtalet om barn har länge dominerats av farsornas bidrag. De skall vara föräldralediga och stanna hemma, de ska ta omsorgsansvar och dela lika. Och visst, det vore väl härligt! Kul när det funkar liksom. Men samtidigt så vet vi att det jämställda föräldraskapet inte har blivit verklighet. Samtidigt vet vi att barn kommer till i massor av andra konstellationer än kärnfamiljen och samtidigt vet vi att ensamstående mammor fortfarande är en av samhällets allra mest exkluderade grupper. Vi måste helt enkelt sluta vänta på papporna. En dag skall jag skriva om faderskapet som koncept, och att det kanske är dags att vi helt dumpar det biologiska föräldraskapet för män. Men inte idag. Här sträcker jag mig inte längre än till att dissekera jämställdhetsidén. 

Det jämställda föräldraskapet betyder ingen som helst förändring av själva projektet föräldraskap, istället är den endast fokuserad på att det ska delas (och med risk för viss upprepning då, det delas ju för helvete inte!). Jag vet inte hur många mammor jag träffat som lämnar skriftliga instruktioner när de går hemifrån, som har hur-kokar-man-välling-jour på telefon eller som helt enkelt inte har nån jävel å skriva lappar till alls.

När man i andra länder inte fokuserats lika mycket på papporna har istället kvinnorna tagit ett steg fram i det offentliga och helt enkelt plockat med sig sina barn. I sverige är barnen fortfarande något som tillhör hemmets lugna sfär, och många tvåsamhetsföräldrar turas helt enkelt om att vara hemma. Ni vet idag går mamma ut på stan och pappa är hemma och ”passar”. Imorgon går pappa ut på stan och då är mamma hemma och tar hand om sina barn. Vi vet alla vem som spenderar mest tid utanför hemmets väggar även 2017. 

I sverige har föräldraskapet alltså blivit en domestic business samtidigt som det individualiserats. Vi har jobbat för att lämna över delar av ansvaret till det offentliga och därmed förlorat de vinster som trots allt finns i en mer kollektivistisk syn på barn.


Det är dagis å hemma liksom. När man i andra länder i högre utsträckning delar barnen mellan generationer och i grannskap ska var och en sköta sitt i sverige. Observera mycket svepande benämningar som ”i andra länder” i den här texten, men jag tror nog du kan se en viss poäng trots detta. Jag säger inte att det är bättre överallt annars, det är en generell jämförelse och en kritik av idén om ”jämställdhet” mellan kvinnor och män som bygger på att män så himla gärna vill om de bara ”får”.

Inför 30 september i göteborg lyssnade jag på ”Radio Regeringen” som alltså är nordfronts ”tjejpod” med den obetalbara underubriken ”nationalsocialistisk mysradio”. Där diskuterades anklagelsen ofta riktad mot nazismen som en rörelse bara för män. De två programledarna ville då hävda att så är det minsann inte alls, utan la det ungefär såhär:



”När karlarna (sjuk benämning på män) är ute på gatorna och räddar Sverige genom kamp är de nationalsocialistiska kvinnorna hemma för att fostra och föda VÄRLDENS BÄSTA barn”.

Låt ditt LOL på detta frodas min vän, men tänk sen. Förutom den helt sjuka synen på barn (människor) som nationsresurs är de inne på något annat: kvinnans plats i hemmet med barnen. Detta är såklart inte en renodlad fascistisk idé, framför allt är den förlegad, uråldrig, förkastad av oss som är vänstern. Grejen är bara att man kan inte fördöma något utan att samtidigt försöka att själv göra det annorlunda. Vår kamp kan inte föras av män (med wifeys at home) och barnlösa. Den måste föras av oss alla och då måste vi anpassa oss för att det ska funka. 

Den svenska vänstern består till stor del av väldigt unga personer. ”Otvättade tonårskommunister” för att använda nazisternas språk. Jag tror att det (delvis) beror på att många helt enkelt tvingas lämna rörelsen när de bli äldre och får barn. Det är en brist hos oss att inte kunna behålla erfarenhet och de olika möjligheter och kontaktnät som en rörelse med större åldersspridning skulle innebära. 

Det vore alltså en organisatorisk vinst att arbeta för en rörelse som går att delta i, oavsett skede i livet.


Mötesplatser där alla generationer är välkomna och kan delta på sina villkor skulle vara en fantastisk både organisatorisk och demokratisk vinst. Därmed måste också de politiska sammanhangen breddas till att kunna hantera barn. Ibland slänger man in lite ”barnpassning” i sista stund som platt feministisk åtgärd, för att någon kommit på att alla kanske inte kan delta annars. Men alla som har ett barn vet att det där oftast inte funkar, det behöver vara någon som barnet är trygg med och i en miljö som är åtminstone lite anpassad för just, barn. Det måste finnas lite leksaker och nån som vet vad fan den sysslar med när den ska hänga med kidsen. Det måste ske i nära anslutning och samma lokal som mammorna finns. Men kanske viktigast av allt, det skall inte ses som en shysst förmån för de stackars mammorna. 

Det skall ses som en feministisk strategi för att kunna bli fler och ge kvinnor verklig del i det politiska livet. 


Vad vi annars hamnar i är ytterligare en skuldfälla, tänk så jobbigt det blir för alla andra nu när jag tar med mitt stackars, stackars barn. Rörelsen kan dämpa mammasamvetet (välbeforskat faktum) genom att faktiskt vara nice för barn, och inte något hemskt de släpas med på. Barnpassning kan organiseras som en del av rörelsen, inte ett fattigt tillägg vid sidan av.

Feminismen har lagt otroligt mycket tid på att kvinnor skall kunna kombinera föräldraskap och lönearbete, vilket såklart är helt i sin ordning om än lite oinspirerade. Det är väl helt enkelt inte så inspirerade att ges grundläggande möjligheter att försörja sig och vara en egen person. Men när ska moderskapet kombineras med ett rikt socialt liv och med politisk kamp? Kritiken som hörs emot besattheten av lönearbetet handlar om att en del kvinnor ”faktiskt” vill vara hemma med sina barn och att det finns andra värden i livet än karriär. För att påminna lite då så var knappast kvinnorörelsens främsta tanke att kvinnors skulle börja klättra i bolagsstrukturer utan att ge oss frihet ifrån män och deras plånböcker. Att många mammor vill vara med sina barn är väl inte direkt raketforskning det heller, men när ska vi ges andra alternativ än att hänga på öppna förskolan eller knega? 

För mig är driften med ”latte-mammorna” ingenting annat än hån och skuldbeläggade av kvinnor som faktiskt vill ta sig utanför hemmets väggar och träffa andra vuxna. Sjukt nog å finns det fortfarande motstånd mot detta.

Jag vill vara mamma, revolutionär och ekonomiskt självständig. Vi är en tillgång, våra ungar är framtiden och det är dags att de får vara med på (i) tåget. 

 

 

måndag 9 oktober 2017

Om vad NPM egentligen är för skit

Så vi vann mina vänner! Vi vann en jävla jordskredsseger! Den kom efter hårt arbete och berodde lika delar på att nassarna är sämst som att vänstern faktiskt, bevisligen är bäst. Den 30 september 2017 i göteborg kommer att gå till historien. Det är bara det att ingenting är färdigt. Även om det inte genomfördes nån nazimarsch i gbg och det faktiskt inte (i skrivande stund) heller springer runt crazy nazis med hjälmar och sköldar på heden så är det rätt mycket skit kvar. Vi må ha kastrerat några hundra fascister, men hur vinner vi över marknaden? Steg ett är att förstå den.

Jag fick upp en uppdatering från BB-ockupationen i mitt flöde. En bild på en härlig bebismage och sen texten: ”NPM är inte viktigare än kvinnosjukvården” eller nåt liknande, jag hittar den inte igen. Det är ju hur som helst alldeles riktigt, jag är väl den första att skriva under på att ca ingenting är viktigare än kvinnors liv och hälsa. (Inte ens mäns liv och hälsa faktiskt hähä). MEN jag tänkte ändå typ: ”sådär kan man ju inte skriva, det fattar ju ingen vad det egentligen betyder”. 

Detta NPM – ”New Public Management” har liksom blivit ngt abstrakt och oklart som vi hänvisar till utan att det någonsin egentligen förklaras. 

 

Jag vill bestämt hävda att det ständiga oförklarandet också är en del av den nyliberala strategin och att det inte minst därför måste motarbetas. Detta att marknadens härjningar och det politiska systemet talas om som något som bara händer, om någon ens känns vid att något händer överhuvudtaget beskrivs det som ”utveckling”, typ som nån jävla ekonomisk evolution. På det sättet har stora politiska förändringar skett bakom stängda dörrar, utan både offentlig debatt och insyn.

Vet du vad NPM betyder egentligen? Vet du vad de råttorna sysslar med?

Härligt för dig då.

Jag tänkte försöka göra det lite lättfattligt för alla oss andra iaf.



NPM är en politisk nyliberal reformideologi som fått oss att omförhandla gränserna till nåt annat ganska så abstrakt: vad vi egentligen menar med ”välfärd”. Vilka som ska få ta del av den, på vilket sätt den skall utföras och av vem. Det handlar om gränserna och arbetsfördelningen mellan stat, familj, samhälle och marknad när det kommer till mänskliga behov så som vård, skola, omsorg osv. Basic needs och vem som ska kirra dem liksom. Ni kanske redan här då kan ana vilken jävla ENORM kvinnofråga detta är. Alla feminister som inte hatar marknaden kan dra åt helvete när de läst färdigt den här texten. Eller, dra inte åt helvete bästa ladies, bara hata kapitalism, ok? 



Själva tanken som ligger i grunden för NPM är den fria marknadens heliga okränkbarhet. Tanken är att statens främsta uppgift är att skydda marknaden och att låta den ha sin gång. Fritt fram för övergrepp, cashen dom tas! 

 

En annan skulle ju kunna önska att i den bästa av världar fanns det ingen direkt stat, och om den fanns så borde dens främsta (enda?) uppgift vara att värna människor. Men nej, för staten är omänsklig, något stående över människan utan kontakt med dem där nere (alltså oss). NPM är helt enkelt nyliberalism i praktiken. Råkapitalism. Det är vad den nyliberala ideologin innebär i våra liv om vi så främst är patienter, socfall eller sjuksköterskor, socialarbetare, välfärdsarbetare. Oftast är vi dessutom alltihop, samtidigt eller i olika lägen av det som kallas livet.

Den politiska utvecklingen och införandet av NPM för oss som jag förstår det till i stort sett två, eller kanske tre sammanhängande problemz:

  • Det första är problem som uppstår för oss är som människor med behov, ni vet, vi blir sjuka, vi föder barn, vi torskar på dope, vi är barn i behov av utbildning eller gamla i behov av omsorg osv osv.
  • Det andra är för oss som arbetare vilka behöver goda (drägliga är fan inte nog) arbetsvillkor, löner och möjligheter att göra vårt arbete.
  • Det tredje problemet är både en förutsättning en konsekvens av alltihop: omänskliggörande. Vi ser hur NPM får oss att omtala människor som ”resurser”, hur universiteten ”producerar” studenter och människor med behov kallas ”kunder”, ”klienter” och ”ärenden”. Systemet rånar oss på vår mänsklighet och förvandlar oss till marknadsmekanismer lätta att passa in i resultatmätande exeldokument. Det kan låta som flummigt bjäfs, men faktum är att kapitalismens största brott är att den tvingar oss att sluta med allt det som definierar oss som sociala varelser. I verkligheten kan ingen människa leva utan en annan, vi kan inte leva utan mening, samhörighet och känslor. Vi passar inte i exelfiler. Svaret finns i att göra och organisera saker tillsammans, i motsats till att låta cash definiera både våra behov och vårt vara (vad vi egentligen är för ena).



Anneli Nordström (tyck vad man vill om henne liksom meen) var sjukt rolig när jag hörde henne säga i nån intervju eller nåt att: "Allt dåligt helt enkelt har ökat”, hon fortsätter senare ”dessutom är de osäkra anställningarna och de lägre lönerna ännu värre i privata företag än i kommunerna – men det är dåligt överallt.”

Haha tack lady Anneli för klarspråk: Allt dåligt har ökat och det är dåligt överallt. Jag kunde då inte sagt det bättre själv. Thats NPM for u!

Vad hon pratar om är tanken om konkurrens, som är en klassiskt marknadsliberal ide. Att välfärdsarbete i allt högre grad har konkurrensutsatts och börjat bedrivas enligt just marknadsprinciper har medfört hårdare exploatering av arbetare, och då särskilt kvinnor. Samtidigt visar rapport efter rapport att det inte funkar, det har inte blivit varken bättre eller mer effektivt. Att detta trots allt inte ändras handlar om pengar och ideologi. Det får helt enkelt inte kosta och det är en värderingsfråga vad man tycker är det offentligas ansvar, oavsett om det funkar eller inte. Dessutom vet de rika svinen lika bra som du och jag att det delvis kommer att lösa sig iaf. Anneli vet det också, hon säger: ”Kvinnor drabbas av dåliga arbetsförhållanden, men också när äldreomsorgen inte räcker till så går man själv ner i arbetstid och ger de anhöriga den omvårdnad som de inte får hjälp med kommunen eller ett privat vårdföretag. Det gör att kvinnors inkomster minskar, att de blir ytterigare belastade och pensionen minskar så småningom.”  

The wifeys drabbas helt enkelt dubbelt. Detta betyder att en del av NPM handlar om att det som tidigare var betalt arbete återgår till att vara obetalt kvinnogöra.


Ändå är NPM trots allt bara tre ord, men som med så många ord (obs inte alla) i den politiska debatten så betyder de något. Låt oss stanna vid ”new”, ny. För det är en ny ordning vi ser breda ut sig, onekligen. Samtidigt kom den inte direkt i förrgår. Det är en ideologisk process som pågått länge men som axxat odentligt sen 2000-talets början (varsågod å läs nån avhandling på detta om mina ca fem historie-rader inte räcker). Ända från åttiotalets kan man se hur tidigare dominerande idéer om att staten skulle lösa ”problemen” med alla de kostnader som det mänskliga livet faktiskt innebär fick slagsida, och man började vända sig mot marknaden. Ord som just ”mangement” och målstyrning dök upp under 80- och 90-talen samtidigt som besparingarna blev flera och hårdare. Sedan 2000-talet har vi hört ”konkurresensutsättning”, ”företagisering”, ”kostnadseffektivtet” och ”evidensbasering” så många gånger att ingen ens bryr sig om att fundera över vad det innebär längre. Det är bara så det är, igen, den nyliberala strategin om marknadens ”naturlighet” och ohejdbarhet.

Den socialdemokratiska och tidigare jävligt poppis idén: att staten skulle skydda människorna från kapitalismens hårdaste konsekvenser har idag bytts ut av idén om att systemet uppgift snarare är att förbereda människan för det som komma skall: marknadsövergrepp. Livet under arbetslinjen. Det snackas idag om att staten ska ”investera i människor” för att de sedan skall bli lönsamma. Därför är det ”en investering” att barn klarar skolan, och inte typ en mänsklig rättighet. Människor på flykt talas om som ”resurser” för sverige, även i den bästa av debatter. 

NPM betyder alltså att människor inte har rättigheter, utan välfärdstjänster handlar om att kunna maximera vinsten av oss och göra oss lönsamma längre fram.


 Socialdemokratin har förlorat genom att aldrig på riktigt utmana marknaden utan istället låta den växa. Som en jävla pitbull de hade i sin hundgård, de skulle prompt har kvar den och försöka tygla den. De matade den men förstärkte inte staketet när den växte sig större och mer global. Tillslut rev den staketet och käkade alla sossar som den inte kunde förslava. Det skulle kunna beskrivas som något av en ”epic fail”.

NPM innebär decentralisering av ”välfärdsproduktionen” om man nu ska snacka deras tråkiga språk. MEN, den där decentraliseringen (alltså typ att allt inte ska styras i toppen) har gjorts med vissa väl valda mörkningar. Vad de gjort är typ ett (välfärds)system som bygger på beställare och utförare. Det går att se hela vägen uppifrån och ner: de kommunaliserade skolan med instruktionen typ: ”gör skola, varsågod å hitta ett sätt att uppnå de mål vi beställlt”. Mörkningen ligger dock i att makten och besluten inte förflyttats, vad som istället hände går att se som att man ”beställde” välfärdstjänsten ”skola” av ”utföraren” kommunerna. De verkliga politiska besluten fattas fortfarande på annan ort, SAMTIDIGT ligger plötsligt inte ansvaret för hur det blev inte på de som fattade besluten, utan på dem som fått i uppdrag att verkställa dem.


Ett mer nära exempel är tex ditt lokala socialkontor: där är man med all sannolikhet besatt av att snacka om de enskilda soctanternas ”handlingsutrymme” och vikten av att de är proffesionella på en massa olika sätt. Sanningen är att de har egentligen ingen som helst, eller sjukt lite makt över besluten som fattats ovanför dem och som de sen sitter med ansvaret att verkställa. 

NPM betyder att politikerna trycker ansvaret längst ut i kedjan samtidigt som makten inte flyttat sig en millimeter. För jävla smart ändå.


Nästa mörkning är att samtidigt som ansvaret har flyttats till enskilda arbetare ges de inget förtroende. Därmed byggs absurda kontrollsystem där ”utförarna” (de på golvet) hela tiden måste rapportera och bevisa att de faktiskt gjort det som åläggs dem. Här ser vi snacket om ”evidensbaserad” praktik i olika typer av soc-verksamheter, vi ser resultaträkningar och ofantlig byråkrati. Vi ser allt ifrån betygssystemen till statistiska uppgifter på andelen ”färdigbehandandlade” aka utskrivna patienter eller beräkningsystem som klockar vårdbiträdens resväg mellan brukare. Alla ni välfärdsknegare har nog egna exempel på kontrollen, om ni tänker efter. Administrationen växer och blir en allt större del av den offentliga verksamheten, av den enkla anledningen att allt egentligen fortfarande är toppstyrt. 

Den mörkade ”decentraliseringen” är ett supereffektivt sätt för dem med makt att göra sig av med jobbiga konflikter, det är inte de som sätter budgeten som får stå och prioritera mellan flera svårt sjuka människor när resurserna inte räcker, det är sjuksköterskorna! Det är soctanterna som får lämna negativa beslut! Det är anhöriga kvinnor som får täcka upp när omsorgen inte fungerar! Alla de negativa konsekvenserna av åtstramningarna axlas av vanliga människor (kvinnor).



När välfärden styrs enligt marknadsprinciper förlorar den hela sitt syfte. Det går inte att göra välfärd som man producerar bilar eller hårtorkar. Ändå är vinster i välfärden en debatterad fråga, svår att ens ta på allvar. När välfärden fallerar öppnar sig klassklyftan som en mansfamn på krogen. Redo att smeka den som duger medhårs. Därför ser vi hur tex läxhjälp eller barnpassaning blivit en business i takt med att skola och omsorg failar. Vi ser hur kvinnor som ska föda kan köpa sig en doula som kan stötta och hjälpa henne när förlossningsvården failar. Vi ser hur de fattigaste i vanlig ordning är de största förlorarna. När välfärd produceras enligt marknadslogik kommer företagen att vilja hålla nere sina kostnader och eftersom man inte producerar varor är den största kostnaden löner. Därmed ser vi hur lönerna hålls nere och att man drar sig för att nyanställa.

 

NPM betyder då ytterligare förstärkning av klassamhället. Det är fan att folk inte är superradikala alltså, kom igen det är ju sjukt detta!


Välfärdsarbetare mår skit. Samtidigt som de ska både knega kneget och ansvara för att det inte går att utföra ökar deras arbetsbelastning. Folk säger upp sig och går in i väggen för att avlösas av inhyrda utan kunskap om vare sig den specifika arbetsplatsen eller ens nödvändigtvis om målgruppen. När vårdpersonal larmar om att patientsäkerheten havererat avslutas det hela kort och gott med att nån högre upp säger att det har den inte alls. Samtidigt som man ska ansvara för arbetet ges man inget erkännande för sitt kunnande. Den effektivitet som skulle kunna vinnas av att utbildade människor med koll på läget får göra egna bedömningar av vad som behövs och vem som behöver det är i NPM ointressant. Istället kontrolleras de och matas med misstro både genom kontrollsystem och genom offentlig debatt.

Jag höll en studiecirkel och föreläste om delar av socialtjänstens misslyckanden, fick plötsligt frågan om jag tyckte illa om soctanter. Sjukt nog hörde jag mig själv svara:

”Alltså jag hatar såklart inte socialsekreterare! Jag har faktiskt många vänner som jobbar som det!”
Eh, såhär i text kan man la lägga till ett : ”Mvh, inte homofob”.

Men det är inte enskilda arbetares fel, vilket jag såklart skulle sagt istället. Jag kan la hata soctanter så mycket jag vill i mitt privatliv, men på ett politiskt plan måste allianser byggas mellan dem som arbetar i systemet och de som ”konsumerar” det (eh). Vi är knegare, vi är patienter, vi är anhöriga, vi är folk. Folket med stort F och vi måste tillsammans motarbeta dem som satt oss i en ohållbar situation för att det drabbar oss alla.

Om vi fortsätter på socspåret så är NPMs nyckelord på området: ”kostnadseffektivisering”. Detta är är det nyliberala ordet för ”billigt”. 


Det skall inte kosta nåt men gå fort. Därmed upphandlar socialtjänsten numera ”tjänster” av ”utförare” och handläggarna har gjorts till administrativt fotfolk som bara skall bedöma (stnadardiserade) behov och sen avvisa eller skicka vidare. Här ser vi tex ”utredartjänster”. Vad det gör med en människa som söker hjälp i en svår tid att möta någon som inte har tid med stödarbete och bara ställer frågor efter nåt formulär är givetvis ointressant.

Jag ansökte om en kontaktperson för min son som kunde vara med när han skulle träffa sin pappa. I utredningen skickades frågeformulär till bland annat förskolan. Där ställdes frågor om mitt barns hygien och kläder. Dagispersonalen lackade tack och lov ur och ringde upp soc. Vad fan vill ni liksom, ni skulle utreda pojkens relation till sin pappa och hans rätt till trygghet? Men nej, det visade sig att mitt lokala socialkontor skickar SAMMA FRÅGOR oavsett vad de gör för barnutredning.

Detta är NPM: rationalisering och standardisering, never mind vad vi egentligen håller på med.



Privata företag får alltså skattemedel för att göra människor till exelsiffror som lämnat socialkontoret samtidigt som de plockar ut vinst (profit). Bara det är i sig själv jävligt nog, eftersom de öppnat för att man kan tjäna pengar på människors misär, men det stannar inte där. I privat verksamhet kan man ställa krav på lojalitet och man får helt enkelt inte rapportera missförhållanden på samma sätt som i offentlig. Ni vet de vanvårdade barnen som fått nån form av upprättelse och pengar för vad de utsatts för i den svenska barnavården? De kunde få det för att allt fanns dokumenterat och sparat för framtiden. Ingen vet hur det kommer att se ut med privata aktörers arkiv och vilka övergrepp som kommer att kunna passera i den moderna socialtjänsten.

Helena Blomberg och Welander citerar i sin forskning på socialarbetare som sagt upp sig med hänvisning till arbetssituationen ”Karin, 47” som säger såhär:

”...Jag tycker det är alldeles för mycket prat om hur jag som person ska hantera saker och inte vad vi egentligen behöver göra. Jag höll på att kräkas när jag såg protokoll från ledningen. Dom är ju bekymrade över att ingen söker tjänster. I wonder why? Det har ju varit ett sjunkande skepp i 20 års tid. Plötsligt börjar dom fundera på ”varför får vi inga folk? Varför är det ingen som söker till barnkontoret?” Det känns skrattretande. Då har dom tagit in en sådan här reklamfirma som ska hjälpa dom att rekrytera. Jag känner bara att dom har inte fattat nånting. Dom fattar inte att det är misshandel att jobba på barnkontoret. Det är helt crazy att jobba där.”

Det är ett väldigt målande citat om hur problem hanteras och hur arbetande människor behandlas i verksamheter styrda av NPMs principer. En reklamfirma kan kirra att personalen går under. Yes alltså. Detta är vad som händer när marknadslösningar används på problem de aldrig kan lösa.

En annan socialsekreterare (Johanna, 32) i samma studie lägger det såhär:

”Man behövde enligt cheferna bli bättre på att planera sin tid och allting landade tillbaka på att då är jag inte tillräckligt bra. Jag är inte tillräckligt kompetent, jag är inte tillräckligt duktig på det här för man borde få det att gå ihop. För mig handlar det om organisatoriska brister och systematiska fel som gör att arbetsbelastningen blir helt absurd men man vänder det till att det handlar om individer och att individernas komptetens inte räcker till...”kör tills du brakar, sen kastar vi ut dig om du inte flyr innan.”

Vad Johanna beskriver är det där ansvaret puttat längst ut i systemkedjan.

Låt oss ta en titt på socialtjänstlagens portalparagraf SoL 1:


”1 kap. Socialtjänstens mål
1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
- ekonomiska och sociala trygghet,
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet."


Skall vi tillsammans enas i ett stort LOL på detta? Fastän att det egentligen inte alls är det minsta roligt. Vi har förändrat hela innebörden av socialt arbete samtidigt som lagen kvarstår, och den blir därmed omöjlig och i förlängningen helt meningslös att förhålla sig till.

Det är belagt i forskningsrapport efter forskningsrapport att folk som jobbar under NPMs styrning lider av arbetsrelaterad stress och att ”arbetstillfredställelsen” sjunker i takt med ökad rationalisering. Detta är vad som händer när marknaden kommer före både lagstiftning och rimlighet.


Välfärdsarbetarna har ofta sökt sig till sitt yrke för att få uföra ett meningsfullt och viktigt arbete, när de inte ges möjligheter att göra detta samtidigt som de lastas är det ingenting annat än ett marknadens övergrepp på den arbetande människan.

Det allt mer styrda arbetet och det faktum att folk säger upp sig till höger och vänster öppnar för något väldigt farligt, för vilka är det som blir kvar i systemet? Risken finns att de som inte bryr sig ett jävla skit blir kvar, de som inte har nåt problem med att välja vem som ska få vård eller vem som förtjänar tak över huvudet. Att bra folk som sökt sig till välfärden för att göra nåt vettigt försvinner öpnnar för dem som skriver under på systemet och inte har nåt problem med att behandla människor som varor eller i bästa fall arbetsuppgifter. Risken är att de är de enda som blir kvar, och systemets övergrepp kan antas bli grövre.



Vi ser NPM på kvinnojourerna geom påtvingad ”företagisering” och krav på ”proffesionalitet” och dokumentation. De flesta kvinnojourer får verksamhetsbidrag av sina kommuner, för att man helt enkelt insett att systemet är sämst på kvinnofrid. Bättre vi gör det. Förenklat är verksamhetsbidraget att säga, varsågod, här är pengar, do your thing så att vi inte har massa traumatiserade kvinnor och barn att deala med i kommunen. Ait, all good (riktigt såhär enkelt är det såklart inte). Det nya är istället, vilket fick riktig fart med alliansen som ville jobba mot ett direkt upphandlingssystem, att sänka verksamhetsbidragen och istället göra placeringar via socialtjänsten. Alltså att betala per kvinna och ”beställa tjänsten” skyddat boende av kvinnojourerna. Problemet som uppstår är dels att jouren då tvingas lämna över bedömningen av vem som behöver hjälp och inte till en havererad socialtjänst och att de sedan kan ha åsikter om hur vi skall arbeta. Dessutom betalar man inte för allt det förebyggande och politska arbetet, för samtalsmottagning och självhjälpsgrupper, för telefonjour och juridisk hjälp. Man betalar för en natt i boendet, för att det är det som behövs och passar i exelfilen. 

Utveckligen har skapat splittring i kvinnojoursrörelsen och vad som kommer att hända är svårt att förutspå. Själv tror jag på en företagisering av den stora merparten jourer samtidigt som en återradikaliserad rörelse kommer att vakna för alla de kvinnor och barn som inte kan vända sig till socialtjänst och polis. Vi ser redan detta i lokala exempel. Hur som helst kan man säga att nyliberalismen håller på att vinna över kvinnojourerna som de tidigare fungerat, precis som den vunnit över de tidigare nämnda sossarna. Vi har varit så sugna på cash och erkännande samt krävt politiskt ansvar till den grad att vi nu måste slåss för allt vad vi är värda för att slippa avtal, granskningar och dokumentationskrav från högre ort. Vad det hela handlar om är att de svinen vill sälja ut systerskapet och göra kvinnorörelsen till ytterligare en marknadsmekanism.Det sunkigaste är att de lägger fram det som att det är för vår egen skull, hur ska vi annars kunna "konkurrera"?

Diskussionen om NPM har avpolitiserats genom snack om evidensbaserad praktik. Evidensbaserad praktik kräver individperspektiv. De arbetar bara med problemen i sig för att efter en quick-fix kunna skicka ut folk på marknaden igen.


 Man kan inte mäta tex fältares betydelse för ungdomar ordentligt i sin exelfil, för att de arbetar förebyggande, man kan inte mäta ett biblioteks eller kulturhus mening för människors hälsa i en förort för att det är innan det gått åt helvete. NPM kräver individinriktade insatser som kan registreras och mätas. Detta gör att de enda sociala problem som erkänns är individuella och kan kirras genom att behandla enskilda människor. Sociala rättigheter och strukturanalys bye bye liksom. Om du tänker lite på det, så ser du nog att det är ett väldigt tydligt politiskt ställningstagande praktiserat genom förändring i välfärden. Samtidgt med detta växar disskusionen om föräldrars och andra ensikildas egna ansvar för sin situation.

Så ni förstår ju, detta är medvetna politisk beslut vi snackar om. Sjukt deppigt, men hoppas att det var lite klargörande iaf. Till framtiden, för ljuset finns där i mörkret peeps! Det finns massor av människor som ser vad som händer och som gör motstånd. Jag får dock skriva om det en annan gång, för annars har vi en avhandling framför oss och ni kommer sluta läsa.

Men nu vet du vad NPM är. Råkapitalism. Glad måndag.


lördag 16 september 2017

Om skitfeminismen som återstår utan kollektivism och antikapitalism

I sverige jobbar vi fortfarande mot nån form av jämställdhetsideal. Jämställdhet är fortfarande ett positivt laddat ord som varenda jävel kör med faktiskt. Ni vet, nu när”feminism” börjar bli lite överjobbat för många. Det ultimata exemplet är väl de antifeminister som underblåst feminism-skepsisen och formulerat ”jämställdismen” som politiskt alternativ. Jämställdhetstanken som dominerar är att kvinnor helt enkelt ska till gubbarnas nivå. Detta kan uppnås av män och kvinnor sida vid sida i nån form av harmoni. En harmoni som bygger på att kvinnor slutar gapa efter för mycket och samarbetar med män istället. 

Det är inte så lätt å va man heller, så varför ska det hela handla kvinnor liksom? Jag hörde Carin Holmberg tala om hur dagens feminism slagit oss in på vägen mot ”ett jämställt patriarkat”.


Osökt tänker man på alla dem som bestämt beskriver sig som ”humanister” och därmed INTE feminister. De som hävdar ”nyanser” och ”komplexitet” på bekostnad av all strukturell förståelse. Vad som egentligen hänt kan beskrivas som en idividualisering av både debatt och orättvisa till något som bara kommit att handla om jämställdhet mellan individer, i motsättning till rättvisa mellan två kollektiv: kvinnor och män. Men det är först efter den där rättvisan vi kan komma till ett mänskligt ”vi” på riktigt.


Även om många unga trots allt bekänner sig till feminismen och därmed såklart kallar sig feminister har begreppet på många sätt gått igenom samma liberala stympning som andra motstånds-ideologier. Samtidigt med individualisering ser vi varufiering (marx: reifikation). Alltså hur allt fler delar av det mänskliga (livet) görs till säljbara konsumtionsvaror. Detta händer också feminismen.



Vi ska göra en film. Vi satt i ett kök i en lägenhet på söder. Jag drack mellanöl och målade naglarna. Vi behöver ett tema. En tanke att börja med.
"Vad vill du säga till vänstern?" Säger den glade filmaren och vi skrattar åt den löjliga status det ger mig att få frågan.
Jag vet inte. Tänker först på hur härligt det vore att göra en hyllningsfilm till kvinnligheten. Nej. Till kvinnor. Nej, för där har vi ändå ett solklart problem. Det som uppstod när allt som kvinnor gör plötsligt blev feminism. 
"Kan vi göra film på det?" Inte vet jag hur man gör.
 "Vad menar du?" Skattar han åt det rant jag just lagt.

Jag menar att det från en del håll påstås att feminism är i princip allt som enskilda kvinnor gör. Vad kampen då blivit är att kvinnor typ bara fortsätter som vanligt, i motsättning till att försöka förändra samhället och våra livsvillkor.


Är detta vad som återstår när feminismen slutar vara kvinnokamp och tappar sin kollektivistiska uppfattning om att vi alla är ett tillsammans? Jag tror det. När vi inte längre vill använda den feministiska analysen till att ifrågasätta det manliga samhällsbygget: kapitalism och dess marknadsstyrning. När vi inte längre kräver dess död återstår för enskilda jämställda individer att konsumera sig till frihet i ensamhet. Fuck me vad sorgligt.


Då blir det plötsligt logiskt att det till exempel är:
  • Feminism att sminka sig
  • Feminism att klä sig (och sina barn) på ett särskilt sätt.
    Och värre blir det:
  • Feminism att sitta i en bolagsstyrelse.
  • Feminism att tjäna pengar på andra kvinnors arbete.
    Punktlistan av ångest slutar i slavhandel:
  • Feminism att sälja sig för sex.
  • Feminism att sälja sig för avel.
Förstå mig rätt här, om smink och kläder tex, det kan absolut vara feministiskt att se ut hur man vill. Det kan absolut vara feministiskt att som kvinna inte låta andra styra ens liv, så långt det går. Det är solklart feministiskt att försöka bygga sitt eget liv men det är inte antifeministiskt att påverkas av patriarkatet och att försöka ha ett så gött liv som möjligt i det. Allt kvinnor gör är inte feminism, vi är förtryckta och det finns ingen skam i att erkänna det. 

Tvättar vi bort att män och marknad faktiskt exploaterar oss och gör oss illa genom att hävda våra egna val kommer vi ingenstans. Vi kommer till den backlash som fött "jämställdismen" och som kvinnokampen nu genomgår tack vare liberalt skitsnack och smart marknadsföring. Feminism är varken ett livsstilsprojekt eller en könstillhörighet.


Jag menar att feminism är kamp. Feminism är politik. Feminism är inte att måla naglarna. De torkar för fan aldrig, naglarna jag målade metallic-blåa. Fett snygga påminner de om lacken på en riktigt snabb bil. Men på många sätt är de direkt antifeministiska. Jag kan erkänna dem som antifeministiska utan att det på något sätt står i motsättning till mig som feminist. Jag är nämligen också kvinna i det kapitalistiska patriarkatet.



Samtidigt undrar någon ändå ”Kan man vara feminist och sminka sig?” i ett internetforum. En uppriktig fråga förmodligen. En fråga som i olika former återkommer, igen och igen, nedkokad lyder den typ:
Kan kvinnor göra saker i patriarkatet överhuvudtaget?

Vad får feminister göra i patriarkatet?

Att vara kvinna är inte att bära hela ansvaret för kvinnokampen på sina eyelashes. Att vara feminist är att erkänna könsmaktsordningens existens och hata densamma. Det betyder alltså att så länge du vet om kvinnoförtrycket och tycker det är fel är det helt ointressant om du har foundation i facet. Easy as that. Så länge du hatar patriarkatet och erkänner dess effekt i våra liv kan du sälja sin kropp, måla dina naglar, ta hela föräldraledigheten. Att vara feminist är inte att leva i en förtrycksfri bubbla (tyvärr). 

Att analysera och skuldbelägga allt kvinnor gör, vårt utseende och vår livsstil har lång tradition i patriarkatet och det är något som vi måste stå emot. Det är en politisk strategi för att äga oss och ska inte ha med politik att göra. Det är så att säga varken bu eller bä det här med våra högst persoliga val, typ sminket.



När F! Krossades av medierna i valrörelsen 2005 kunde man läsa denna dynga i DN:

”Inte ett kvinnopynt stör stentuffa Tiina Rosenbergs manliga utstrålning: kortsnaggad, kostymklädd och i bekväma lågskor. Gudryn Schyman är mer slipad i modespråket, säkrare i sin roll och vågar kanske därför spela på det traditionellt kvinnliga attributen. Hon har lite längre hår med viss antydan till lockar, högklackat, smycken och oftast kjol, men alltid kyligt affärsmässig.”



Tycka vad man vill om F! men det är fan för jävligt. Vad är "kvinnopynt" ens för ord? Har du någonsin läst nåt liknande om manliga politiker?

”Samtliga män på moderaternas riksdagslista är asfula iår igen”

Istället för att bemöta politik och krav på förändring recenserar de vårt utseende och våra personliga angelägenheter. Det förminskar oss och vi kan aldrig vinna över det genom att bara mirakulöst hävda att allt vi gör är feministiskt. Ingen ska analysera hur varken Tiina eller Gudrun klädde sig över huvudtaget, det är ointressant och direkt antifeministiskt. Varken en snaggad skalle eller högklackat var F!s politiska idéer.


Jag har valt att förstå snacket där allt blev feministiskt som en motståndsstrategi. Som ett sätt att slå tillbaka och behålla sin värdighet i ett system som hatar oss vad vi än gör. De hatar oss för vad vi är, och därför kommer det aldrig att funka. 


Hör cleo i huvet:

”Det är inte han jag gör mig fin för, det är själsligt,

fixar mina naglar bara för att det är härligt



Inget av det är för dig

Jag gör det för mig själv

Inget av det är för han”



Hur jävla go den låten än är så är det skitsnack. Det går inte att komma ifrån att skönhet är patriarkat och alla kvinnor måste på något sätt förhålla sig till det. Jag kan pumpa den i bilen ändå och det kan få mig att känna mig som en g men politik handlar inte om känslor. Åtminstone kan de aldrig överordnas analys. Vi är offer, men det måste därmed inte vara vår identitet. Det kan la en vanlig onsdag i ett söderkök va svingött med metallic naglar för det. Förväxla det bara inte med revolutionen!



Jag ramlade över nåt på samma tema i mitt facebookflöde för ett tag sen. Jag minns inte vem det var som skrivit själva inlägget men det handlade om Linnea Claesson. Ni vet handbollsspelaren som blivit kändis för att hon helt enkelt blivit en offentlig feminist som dessutom tröttnat på att anpassa sig efter mäns svinkatiga beteende. Hur som helst, i inlägget och dess kommentarsfält fördes en diskussion om att Linnea aldrig hade blivit så ”stor” om hon inte dessutom var jättesnygg. Jag trodde fan jag skulle kasta mina redan helt pajade mobil i väggen när jag läste hur ”feminism” användes till att kommentera, förminska och skuldbelägga en offentlig kvinna som bestämt sig för att ta en massa skit för allas vår skull. Argumentationen var då att eftersom patriarkatet älskar snygga tjejer skulle en ”ful” tjej aldrig kunna göra det som Linnea gjort och det är orättvist att hylla Linnea för mkt för det finns en massa som var före henne. Plötsligt handlar Linneas politiska kamp om henne som person och hennes gärning om att bli ”stor”. Kort och gott ett individualistiskt marknadsprojekt. 

När vi kör med marknadens spelregler ingår det att vi ser det som borde uppfatta som en kamp för oss alla som konkurrens. Som något som sker på andras bekostnad.


EH alltså ärligt, vi kan självklart prata om sjuka skönhetsideal och manliga preferenser utan att förminska och kränka varandra. Systerskap HALLÅ.

I vanlig ordning går det ändå inte att göra rätt. Exemplet Linnea visar oss att inte blir man en fullvärdig samhällsmedborgare bara för att man följer den kvinnliga koden. 
Vi hade varit och sett Antifascisterna (filmen) på forum och bestämde oss för att bli fulla. Kort och gott tog vi två steg till Aberdeen, E och jag. Det var ett jävla gubbdagis som vanligt och jag minns att jag vid något tillfälle fick tala mycket l-å-n-g-s-a-m-t och säga med tydlighet säga ”N-u f-å-r d-u g-å h-ä-r-i-f-r-å-n” (pekar bort med hela handen) till en go gobbe (den göteborska omskrivningen för ”svinjobbig”). Han och alla de andra malesen kom tillbaka i omgångar fem minuter senare ändå såklart.
Hur som helst, jag var kittad och E var en vanlig flata.
”Du har ett så rent ansikte liksom” säger den goa gubben till E.
”Men du, du är ju lite snygg ändå” säger han till mig.
Medan vi garvade så ölskummet droppade ur näsorna på oss så kunde vi alltså dra slutsatsen att utan smink är man ”ren” i motsats till smutsig. MEN med smink är man å andra sidan snygg, till skillnad från utan då man inte är det. Det är så att säga pest eller kolera. Snygg å smutsig eller ren å oattraktiv.

Det går inte att göra rätt för att det är ett patriarkalt spel där vi varken satt reglerna eller kan vinna. Feminismens enda väg är att inte delta. Att fuska och slutligen bränna hela spelplanen. Självklart är både jag och E feminister, men det kan man för fan inte se utanpå. För vi är nämligen också kvinnor i patriarkatet.



Idag har vi en situation där privata vinst-drivande företag ses som nån form av sjuka jämställdhets/feminist ikoner för att de lanserar smink för män eller har kvinnor av olika ursprung i sina reklamer. Still not lovin åhlens FFS. 

 

Kanske är jag ovanligt cynisk men minns ni lucia-pojken? Självklart är representation i det offentliga rummet skitviktigt, men när accepterade vi som politisk rörelse att det offentliga rummet är reklamens? När blev feminism kapitalism? När blev vår ideologi en konsumtionsvara? Hur kan företagets publicitet i det hela inte tas med i analysen? En helt positiv syn på detta betyder att vi accepterat profit och tillväxt som något bra. Jag pissar inte på representation i sig, läs mig rätt, vad jag säger är att det i detta fallet är en väg som slutar i en vändplan. Verklig och härlig representation sker i politisk debatt och i (feministisk) kamp. Det handlar om makt, inte om rätten att synas i en reklamfilm.

Företagen har helt enkelt lyckats kombinera vårt behov av identitet och värderingar med konsumtionsvaror. När reklamen anpassas efter den grad av medvetenhet vi önskar ha känner vi plötsligt samhörighet med typ Åhlens eller nåt jävla byggföretag med kvinnor i broschyren. Vi känner att vi är ett med marknaden, istället för att vara det med varandra. På vägen glömde vi konkreta problem som typ: delade turer i vården, rut-avdrag, våra pensioner, begränsad anhörig(kvinno) invandring och nedmonterad förlossningsvård. På vägen glömde vi kvinnokollektivet och kampen.



Marknadens jämställda patriarkat kan dra åt helvete när vi ses på barrikaderna,
för ni är mina för evigt älskade systrar!

Tillsammans håller vi det äkta.

söndag 27 augusti 2017

Om heterosexualitet, testo-sörja och salt

”Jag vill läsa om begär och skam” skrev han till mig. Jag insåg då att just det upptar löjligt mycket tid just nu. Inte så mycket skam egentligen. Jobbar inte så mycket med det, vilket jag är väldigt glad för. Begär då. Jag är sugen. Men hur i hela satans friden hur får man ihop sin övertygelse och sin tillintetgjorda naivitet med sin libido? 

”Kan du inte skriva om heterosexualitet?” frågade någon.
Nej det kan jag för helvete inte för jag kommer bli helt deprimerad tänkte jag, och gjorde det iallafall.

En av dem som got away dyker upp i huvet. Han är sambo nu. Säkert skittråkigt men det gnager lite ibland ändå. Jag försökte förklara för honom att jag inte orkar, att om jag skulle ha in en person till i mitt liv att älska så nära, då går jag under. Det skulle inte finnas en minut till över till mig. Ett liv av kärlekskneg, at its best. Så tack och hej sa jag.
Han svarade nåt som jag fortfarande tänker på ibland;
”Du vet, tanken är ju att om man är ihop med någon så FÅR man energi och ork?”
Det vet jag väl! Eller gör jag det? Så tydligt, in my face, att det inte är det jag förväntar mig. Ni vet när man är nykär, eller åtminstone lite crushed: då är allt så fett, man är så grym, man orkar, man vill och man kan! Tänk om vi kunde sluta att ge det där till män, och bara ge det till varandra istället. Det maxade självförtroendet, bekräftelsen på alla plan. Kanske skulle we run the world, på riktigt då. Ändå vill vi inte leva ett liv utan män, eller asså inte jag då. En värld utan patriarkat skulle på intet sätt vara automatiskt jämlik. Klassamhället, det verkar konstigt nog vara rätt lätt å glömma bort ibland. Hur odemokratiskt det vore att helt sålla bort halva befolkningen baserat på könsidentitet/-tillhörighet kan ju historien av kvinnoförtryck visa oss.

Det var längesen jag hörde någon snacka om politisk homosexualitet. Folk gör liksom inte det längre va? Jag tror att vi kopplat vid det här laget att det inte riktigt funkar så med sexualitet. Politik kan ju göra det å andra sidan. Även om jag är fullständigt övertygad om att sexuella preferenser är socialt konstruerade (skapade, hittepå) går det inte att avfärda dem som endast det. Samtidigt som det är löjligt tydligt att kanske främst heterosexuellt sex genom tiderna varierar med såväl porrutbud som kvinnors sociala rättigheter så finns där något mer. Eller? Vem fan vet egentligen. 

Men hur gör man när man vill både ha mannen och döda honom? Eller ännu värre, när man själv vill va kakjäveln utan att förbrukas?

Det var pride och där satt jag och var så jävla straigth. Helt rak. Nån gång kanske lite sugen på kvinnlig tunga, ett ömhetsbevis till hon, som också är på min sida. Lever livet som jag. Det är inte sexualiserat, inte fyllt av begär. Det är mysigt, men det är inte åtrå. Varken begär eller skam då, kompis. Tyvärr. Återvändsgränd.

Är heterosexualitet sexualisering av polarisering? Är det att gå igång på könsroller, mönster, uttryck? Ja. Så måste det vara, men det kan inte bara vara så? Min wifey pratar brett flinande om sex med män som power-trips. Jag på min kant har jobbat länge med att försöka separera makt och sex. Det har gått framåt, men jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ligga med någon för att jag vill vinna över honom. Jag vill att han, stora stygga jävla vargen ska titta på mig med valpögon och be om det. Vilja ha mig tills hans sprängs. Så otroligt kvinnligt, att tända på sin egen passivitet, på vad någon annan vill...

Vad är det där egentligen? Är det en kompensation för att jag känt mig så ägd så många gånger? Det är inte aggressivt, jag vill att han ska ha det bra. Det handlar om att göra en plan och fullfölja den. När det kommer till kritan handlar det om kontroll. Idag vet jag, att vill jag vinna skall vi inte ligga. Alltså med det inte sagt att jag är superrimlig eller att jag inte gör det iallafall ibland. Men gumman behöver du kontroll, är något fel! I det upplägget är hans tillfredsställelse sexuell, din bara flippad. Ändå är det tillfredsställelse, många gånger den enda som bjuds, vid sidan av kränkning eller intet. Självklart måste ingen vinna vid heterosexuellt sex. Men fan vad ofta bruden förlorar ändå.

Det ska ju va två-player. Försöker mig ibland på såna där frisläppta ”vi bara ligger med varandra”-upplägg som folk har. Lite laid-back sådär. Fan det minst tillbakalutade någonsin, första säsongen prison break var mindre dramatisk än folks ”chilla” upplägg. Jag har aldrig träffat en snubbe som klarar av det. Så fort man legat är man liksom ägd, förutsatt att man ses regelbundet. Jag får utskällningar, hinkvis med skuld och 300 kilo ansvar. 
Jag är ändå inte laid-back, faktiskt helt oavslappnad som person så det faller oftast inte så väl ut. Efteråt ska vi fortsätta vara vänner. ”Förlåt för att du blev ledsen” säger han kanske. Inte för att han var en idiot då liksom. Det var inte så allvarligt. Så säger vi. Jag säger inte hur allvarligt det faktiskt var. Hur det fick mig att känna mig fostrad och tillrättavisad. Som ett barn. Utskämd. Värd så lite. Vi var vänner. Tills du kom in i mig. Du tyckte jag var rolig och härlig och frisläppt och impulsiv. Ända tills allt började handla om dig, och jag skulle ändras. Ända tills min personlighet och mitt beteende började handla om din skam. ”Trött på å va snubbars renoveringsobjekt”.

Låt oss återkomma till Prison Break. Knappast en slump att det dyker upp i mitt huvud. Vad är det med fängelsemiljön? Vad är det med arbetskläder? Vad är det med aggresivitet? Vad är det med oss? Hur kan vi tända på dem? Hur kan män i fängelse få kärleksbrev från kvinnor de aldrig mött? (Förutom tryggheten i att veta var han är då heh). M sa det, åtrå är jobbigt, att åtrå nåt jobbigt är det värsta. 
Jag har försökt prova nåt annat: bli rimlig - knulla en tönt! Nån sån där snäll universitetskille med frisyr och fula shorts. Ok det var elakt, men det hjälps inte. Hur gör man när de enda alternativen som bjuds är att kompromissa med sig själv, med allt som man är eller att avstå?

”Det kanske kommer nån göttig, våldsam dansk nu till demonstrationen siste september” sa C och vi skrockade rått. Åt hetero-verkligheten av urballade begär uppvispat med politiska värderingar.
”Är det inte värre ändå?” frågade nån annan.
”Liksom värre med snubbar som hävdar att de är feminister, de där som vet om att förtrycket finns. Det är fan grisigare å vara en gris när man vet om det”.
Jag skrattade igen. Kanske är det värre, jag vet fan inte. Men sanningen är att alltid slår machoskiten fel. Det går helt enkelt inte att kombinera. Med det inte sagt att man måste ha glassfärgade shorts istället.

Hur motstår man en mansbringa i sommarsolen? Det gör man inte. Man ba äger den, tillgodogör sig den, smeker den, luktar, känner, älskar. Sen är det slut. Det måste vara slut för natten kommer och gemensamma räkningar, bolån, gräsklippare, släktmiddagar, måndagsmornar stundar (varför inte en go vårdnadstvist?). Hur kan vi älska i ett system som bygger så mycket på rutin, på konsumtion, på våld, på juridik, på ständig tillväxt och på makt? På kapitalistiskt patriarkat, enkelt sagt. Jag känner igen tillväxt. Jag känner mest att jag önskar att jag inte fattade nåt av vad vi egentligen gör. Kanske gör jag inte det heller.

Jag känner inget analsex!!! Jag kände med Elin när hon skrek. Och jag erkände i vuxen ålder att jag hela tiden hejade på Johan Hult. Jag hejade på killarnas lag. För jag är så jävla straigth. Suck.

Läste någonstans att en definition på heteronorm är att det inte ses som en läggning. Men jag är så jävla lagd alltså, ba lägg mig för fan! Ändå undrar jag, vad håller vi på med wifeys? Vi snurrar runt i den här testo-smörjan av ständiga besvikelser. Jag menar ärligt, alla kvinnor som ligger med män utan bankkonton och stamtavla kan den här: dubbel-duschen. VARFÖR har de alltid den där jävla gröna dubbel-duschen? Vidare tenderar arbetarkillen att ha svarta lakan, svarta tallrikar, svarta kaffekoppar., svarta möbler. Fan svart allting. Sån fantasilöshet. Enkla vägen ut. Vägen ut ur personlighet. Har de aldrig hört talas om Nivea? Palmoliv? Inte? Liksom missat de 700 andra alternativen som finns i en average duschhylla på willys. Sån skall han vara. Ointresserad, blank som person. När man traskar hemåt en söndagsförmiddag och luktar dubbeldusch, ärligt det är då ni inte ska höras igen.

FÖR DET ÄR INTE SÅ LÄTT Å VA STRAIGTH HELLER (obs tillsätt rejäl saltnypa då)

Eh känns som jag håller på å förvandlas till nån form av autonom, pissfattig Carrie Bradshaw här..