torsdag 23 mars 2017

Om att vara på smällen när staten klampar in

En morgon vaknar du och är på smällen. Kanske vill du inget hellre. Kanske är du en av dem som visste redan innan du pissade på stickan (jag visste fan direkt asså). Kanske så är du en av dem som aldrig haft nån vidare koll på din mens och inte insåg förrän brösten gick bananas. Kanske gråter du. Kanske ville du inte ens ha sex med honom. Kanske ville du det, och så sprack den jävla kondomen. Kanske är barnets pappa också din pappa. Kanske är du super-in-love med tanken direkt. Eller så har du inte en aning om vad du vill och behöver prata med någon som presenterar två likvärdiga alternativ. Eller så kanske du lever på en plats där du vet att ännu en unge betyder att de andra inte får nåt att äta. Alltså, fan vet jag vem du är, men..

Försök att tänka dig in i, att när du funderar som bäst på dig själv och ditt liv så klampar farsan staten in och talar om att det är inte du som bestämmer. Plötslig är du och ditt liv hans angelägenhet. Detta sjuka är fallet för de flesta av världens kvinnor. Även i västvärlden gör medeltiden sing-back och förvandlar mänskor, kvinnor till fysiska nationsresurser. Fucking avelskossor.

Många feminister har visat hur kvinnors ständigt delas i två. Både hora-madonna tjötet och delningen i fysik och person, kropp och själ följer det simpla mönstret. Kvinnan anses då i abortdiskussionen ha en fysisk egenhet eller funktion (alltså att bli på smällen och avla barn) som hennes person riskerar att förslavas under. Men hur kan dessa två delas? Det är inte bara hennes kropp och dess funktioner som ägs och förvaltas av familj och stat, det är hela hennes vara. Hela jävla hon. En fri människa kan aldrig vara fysiskt fången. 

Vi snackar för ofta om kvinnors rätt till sina kropppar, medan vi egentligen har rätt till hela oss själva. Det som görs mot kroppen görs mot henne. 

 

Vi ska alla bli fria, hela människor oavsett fysiska funktioner. Det är nämligen inte kroppen som förslavar henne (breaking news). Det är män (a man) och stater (the man).


Det bästa vore noll abortlag. 

 

Ingen jävla reglering. I dagsläget behövs det kanske ändå, i form av lagstadgad rätt. Vi skall alltså inte endast slippa straff, vi skall ha RÄTT att få abort utförd på vår egen begäran. Men grejen med lagstiftning, är att pappa staten ändå blir vår kompis. Den som förväntas skipa rätt över folks både huvuden och innanmäten.

Men staten är en judas te kompis. Ena dagen säger han det ena, för att nästa säga det andra. Här är ”polenresorna” det klassiska exemplet. Svenska kvinnor arrangerade alltså gemensamma bussresor till polen för att göra abort på 60-talet (how cool is that?). I sverige väcktes åtal. ”Fosterfördrivning” av svenska foster ansågs vara ett ”svenskt intresse”. Btw så blidde det åtalseftergift på det hela. Exakt vad det betyder juridiskt vet jag inte faktiskt, men jag tolkar det som att svea rike släppte det för att det blev lite pinit. Hur som helst, idag är rollerna ombytta. Abort är förbjudet i staten polen. I staten sverige är det lagligt i ganska omfattade utsträckning. Men hur det än är, så har kvinnor i både polen och sverige gjort abort i alla tider. Vi gör det ändå! Hör ni det gubbjävlar! Vi ba gört till den grad att det är upp med galgen om ni tvingar henne!

Idag låter gubbsnacket annorlunda. Att erkänna att man ger blanka fan i avelskossornas rättigheter är inte riktigt vägen fram. Men, har ni hört talas om ”ofödda barn”? Om Ja-till-liv? Om foster som individer? Pro-life? Klart ni har. Det är den moderna vägen mot kvinnofängelset.

En abort-debatt där kvinnan inte anses som mer individ än fostret hon bär har fötts fram likt en oönskad unge. Deras ”rättigheter” likställs. Plötsligt står då inte längre konflikten mellan kvinnan och staten utan mellan henne och ett oskyldigt ”barn”. Är det kanske hela oskyldighetsbiten som folk hakar på? Att den sexuellt aktiva kvinnan aldrig ses lika oskyldig som ett litet, litet embryo. Det ses helt enkelt som mer rättfärdigt att snacka om allas rätt till liv än om moderna kvinnors valfrihet. Diskussionen förs därför utan den kvinnliga dimensionen, där lidandet att föda och bära inte längre räknas. Där kvinnors erfarenheter av oönskade graviditeter bara inte tas med. Att barnafostran tar hela livet i anspråk är inte så noga. Vad det innebär för ett barn att vara oönskat har ingen relevans. Smidigt, får man ändå ge dem.

Kommer ni håg barnmorskan i Jönköping? Hon som vägrade att skriva ut dagen-efter-piller, sätta in spiral eller just, utföra arbort. Hon nekades jobb på tre sjukhus i jönköpings län och ställde till med rättprocess för sin ”samvetsfrihet”. Vad jag fattar så ska hennes fall nu prövas i arbetsdomstolen. Tidigare har hon förlorat vid bedömning av både tingsrätt och DO. Att de här fallen (det finns fler) överhuvudtaget drivs i sverige är förbannat oroande. Barnmorskan Grimmark hävdar alltså att hon skall ges rätt att följa sin religiösa/moraliska/kvinnofientliga tro även i sitt yrkesliv. 
Man undrar ju osökt hur länge Sverige skulle stå starkt om poliser, arbetsförmedlare och soctanter skulle börja med detsamma:

”Nej, det går inte ihop med min moraliska övertygelse att haffa den här förortsungen igen, för jag vet att de då kommer att låsa in honom”

”Nej, jag tycker det är fel att förnedra människor utan jobb så jag tänker inte tvinga Yvonne att gå i social-kompetens-kurs för att hon har utförsäkrats”

”Nej, det går inte ihop med min religion att tvinga en människa att vara ren från droger för att få sova i en säng”

På de här fronterna hör vi inget snack om varken samvete eller moral. Men när det gällers kvinnors mänskliga rättigheter, så värker det så förbannat i samvets-appendix att hela jävla världen ska engagera sig. För det är vad som hänt, Grimmark och ytterligare en svensk barnmorska backas upp både juridiskt och ekonomiskt av en amerikansk anti-abort organisation som kan med å kalla sig ”ADF- Alliance Defending Freedom”. För frihet, låt oss stryka alla ladies freedom ur protokollet!

Galna sekterister. Vi tänker det gärna. Men vad som händer är att den amerikanska hata-alla-lobbyn försöker påverka svensk abortpolitik. Inte handlar det om stackars Ellinor G och hennes dåliga samvete. Hon kan la för fan sitta i kassan på ica och oabortera hela dagarna om hon har lust. Promt ska hon ha ett jobb hon inte vill göra. Det råkar nämligen vara så, att vara barnmorska, det är ingen mänsklig rättighet. Varsågod å sök ett annat kneg lady Grimmark. När du fyllt i din aktivitetsrapport i väntan på ADs dom kanske du kan skriva till DO också om de kvinnors som inte alls hade blivit diskriminerade när du hade nekat dem deras mänskliga rättigheter. Ett tips ba. För å safea i förväg.
Det läskiga är nämligen, att hon kanske vinner.

Samvetsfrihetens bakväg bereder ut sig och utvidgar med flera filer runt om i europa. Konsekvenserna vi sett är platser där abort är tillåtet enligt lag, men ingen utför dem. Vi har sett att obligatoriska ”psykologsamtal” förhalar processen och tvingar fram beslut som kvinnor inte ville ta. Barnmorskor vittnar om att de får ta alla aborterna för att deras kollegor vägrar.


Eftersom det är sjukt inne bland ungefär alla, om de så är fascister eller religiösa fanatiker att bry sig om kvinnor så tjatar de alla om hur dåligt kvinnor mår av abort. Och alltså jag motsäger inte så nåt sätt att det kan vara sjukt jobbigt, speciellt kanske om det var livets omständigheter och inte hennes egen vilja som fällde avgörandet. Men sånt kräkmedel te hyckleri det är va. Så att säga mindre intresserade är de av moderskapets villkor och lidandet i att föda och fostra ett barn som inte var önskat. Asså herregud, det är la tillräckligt jobbigt för oss som ville ha ungen liksom..

Kvinnor vill egentligen inte göra abort. Det är ofta grundantagandet på båda sidor i konflikten. Det beskrivs som en svår och orättfärdig nödlösning. Att omständigheterna ställer till det kan många vara med på, men nånstans där i botten ligger ändå den hedniska tanken om att alla kvinnor innerst inne vill bli morsor when the time is rigth. Om man istället säger det högt: merparten av dem som gör bort (i sverige) vill inte ha några ungar. Inte heller vill de bli morsor, oavsett social situation. Då jävlar blir det liv i luckan. Kan något vara mer hotfullt mot nationsbygget och familjetraditionen? Helt plötsligt ställs hela kvinnans funktion på ända och borgerlighet och kyrka göra sig feta besvär. Tänk om nationen skulle bli en kvinna som frivilligt avsäger sig moderskapet. Plötsligt blidde det politik och inte privat. Så gick det med den fronten kära nationalgrisar.

Aborträtten är nämligen nåt sjukt mkt fetare än liberal valfihet i enskilda kvinnors liv. Det är erkännande av kvinnors intressen och krav i motsättning till idéer om biologi och modersmyter. 


Organisationen ”ja-till-livet” säger sig arbeta för att ”kvinnor och män som utfört abort skall få stöd och hjälp att bearbeta händelsen”. Lite oklart då om de menar sjukvårdspersonal eller abortsökande kvinnor. Eventuellt menar de också det lilla skyddsvärda fostrets ”pappa”. Det är nänligen nästa nymodighet: att använda feministiska argument för att hävda (läs: bevara) mäns rätt på kvinnors bekostnad.

Här hittar vi allt ifrån att män ska ha del i beslutet om abort till att män minsann skall kunna göra ”juridisk-abort” om nu kvinnor ska ha denna exklusiva rättighet (det är ju diskriminering mot de stackarna!!). I sverige är det bara en mindre begåvad LUF- idé hittils (ni vet dem som ville tillåta nekrofili och incest). Men det är också en återkommande fråga i den amerikanska mans-rörelsen, som vi sett påverka svenska idioter förr (se jämställdisterna). Detta trams betyder då alltså att män skall kunna avsäga sig faderskap under graviditeten och sen inte ha några skyldigheter gentemot kvinnan eller barnet. Kanske kan låta rimligt till en början för en del, fuck me jag vet många mamis som hade önskat sig att få juridiskt abortera bort både en och annan baby-daddy. Ba ta ett piller å glöm honom wifey!

Men då glömmer man alltså bort att mannens kropp har ca inget med det hela att göra samt att hans möjligheter att dumpa barnet ändå är omfattande i hela jävla världen. Vad LUF vill göra, förutom att skapa rubriker är då alltså att sprara in på den patetiska summa som utgör underhållsskyldigheten, en ofrivillig fars enda förpliktelse. Ärligt liksom. För att inte tala då om den lilla pikanta detaljen att det i de här fallen alltså kommer att födas ett barn som såklart vid födseln får rättigheter som alla andra.

PS måste ta med detta skrock: när LUF motionerade om incest och nekrofili skrev tydligen Carl B Hamilton på deras interna facebooksida:

”Ni fattar väl att folk skrattar åt er liberalism, puckon...Vilka fler samhällsutmaningar står på topp 100-listan för Stockholms unga liberaler? Sex med flodhäst? ”

LOL, tack för den Calle B-H. Internkritik är bäst när moståndarsidan inte kunde sagt det bättre.

I sverige motionerar riksdagsfascisterna om att sänka både den lägre och den högre abortgränsen. Både SD och KD önskar samvetsfrihet. 

 

Nyss följde vi de polska hjältarna när de med galgarna i högsta hugg protesterade och vann mot ytterligare restriktioner. Minns då att abort redan innan är förbjudet utom vid incest, svåra missbildningar eller vid hot mot kvinnans liv. I spanien fördes nyligen förslag om totalförbud fram. På Irland är abort bara tillåtet om kvinnans liv är i fara och på malta räknas inte ens det. Ynka 9 av EUs 25 medlemstater tillåter abort på kvinnans egen begäran. Unions-bygget har tillåtit undantag med hänsyn till nationers egenintressen och specifika ”nationella moral”. Så har gubbarna igen gjort det hela till en fråga bortom kvinnor. Utan kvinnor, bortom frigörelsens politik.

Vad det hela egentligen handlar om är kvinnors rätt till sig själva. Vår rätt att vara hela, vuxna människor. 


Här mot slutet börjar mina cigg tryta så jag ska knyta ihop livmodern med två tidigare trådar:
När vi då har konstaterat det fullständigt superradikala (not) att aborträtten handlar om kvinnokollektivets rätt till sig själva som människor blir det tydligt vad statliga regleringar egentligen är: en solklar våldshandling. Ett övergrepp mot kvinnors liv, kroppar och personer och ett jävligt allvarligt sådant mot vårt människovärde. Detta betyder alltså att frågan är helt grundläggande för alla som ser sig själva som feminister. Det finns inga bakvägar, kryphål eller speciella omständigheter: att vara feminist är att försvara aborten och att slåss som en tjej!

Låt oss också kort återkomma till idén om den skyldiga kvinnan. Hon som ju trots allt har blivit gravid. Om hon nu inte ville ha barn så kunde hon la bara ha sett till att skydda sig liksom. För att kunna tänka i sånna banor krävs en total sexuell (och feministisk) revolution. Det är la ändå vida känt att kvinnor inte kontrollerar sexualiteten. Gränser tänjs och övergrepp sker lika jävla ofta som de inte gör det. Liksom ”tjat-sex”, vad är det ens för ord? Och vad säger det om vårt sätt att ha sex med varandra? Det heter la förfan övergrepp. Hur många av oss har inte tänkt att va fan, det blir lättare för alla inblandade om vi bara får det här överstökat på ett lungt och ”frivilligt” sätt? Om jag ba släpper te å gillar det liksom. 

Undantag för lagförda och konstaterade övergepp duger inget te. 

Till den dag vi lever i en värld utan manlig sexuell kontroll och strukturella systematiska övergrepp hör till historien är aborten också ett skydd emot statlig fortsättning på redan skedda övergrepp. Efter det, då är aborten bara en självklarhet.

För vår rätt och såklart: att alla barn som föds skall vara önskade.

Hejhej nu ska jag bada i karibiska havet, hähähä mvh semester-kvinna

fredag 10 mars 2017

Om intersektionalitet - tankar från balkongen och gbgs asscrack

Dricker vin på balkongen nu igen, utrustad med morgonrock, filt och vinterjacka. Tänker tillbaka. Vi satt på starsans uteservering. Det heter såklart inte starsan längre utan brygghuset. Och det var ingen uteservering utan mer som en liten sittbar tarm i trä som slöt sig runt huset. Andra långgatan, göteborgs asscrack – skamligt men också lite härligt. Inget man bjuder in släkten till, mysigt i mörkret men man blir fort för gammal.

Hur som helst, det var inte direkt igår vi satt där pga istid men nån gång i sensomras, jag och D. Vi pratar mest politik när vi ses. Härligt såklart. D sa en gång till mig att jag var en av dem som lärt honom mest om feminism, eftersom jag är en sucker för smicker älskar jag honom lite extra efter det. Vi pratade om den urballade debatten. Egentligen är det synd, att man alltid snöar på det som är snett, men samtidigt är det väl ett sätt att komma framåt det med, att identifiera vad som är fel är trots allt steg ett.

Intersektionalitet, säg ett mer missbrukat och missförstått begrepp. Vad fan har hänt med denna från början så briljanta analysmodell? 


D frågade vad det betyder egentligen å jag ba: ”Amen jävligt enkelt handlar det om förståelsen av hur förtrycksordningar jobbar ihop och tillsammans skapar olika erfarenheter och livssituationer. En förklaring som kan fånga upp intern ojämlikhet och hjälpa oss att fatta varför inte alla män är överordnade alla kvinnor eller alla vita överordnade alla bruna i alla situationer osv osv..”

Han ba: ”Ja det är så enkelt va? Vad fan är problemet isåfall?”

Och nu ska jag (ok iaf försöka) berätta vad fan problemet har blivit.


1. Intersektionalitet har gått från att vara ett akademiskt analysverktyg till att bli nån form av missuppfattad ideologi. Alltså, intersektionalitet är fantastiskt, det är ett universitetsord för det som tänkande människor ägnat sig åt ca hur länge som helst för att ena och förstå förtryck. MEN, det kan aldrig användas för att förändra. När vi har fattat är det slut, ett begrepp kan inte ge oss revolutionen. Det kräver aktivtet, görande, handling. Lite jävla action liksom.
 
Här skulle jag kunna dra en lång radda kritik mot det som kallas ”identitetspolitik” men shit asså, man blir fan tröttare av den debatten än av både lönearbete och moderskap. Det går änna inte riktigt att avfärda identitetspolitiken som helt meningslös trots att många av vänsterns males gärna skulle vilja. Snarare kanske man ska ifrågasätta vad identitetspolitk egentligen är. Vi kan inte bara avfärda människors levda erfarenheter och de positioner som systemet skapar som liberalt, individualistiskt tjafs. Alltså en persons upplevelse kan ju aldrig vara ”fel”. 

Men, den levda erfarenheten, den som är alltings utgångspunkt måste kombineras med ideologi, strukturanalys och ATT FAKTISKT GÖRA SAKER.


Det duktigaste just nu är att hålla på å ursäkta sig och vara ”medveten om sina privilegier”. Och det är la vanligt hyfs att visa respekt för folk som ligger under. Sparka uppåt liksom. Men att sitta på sin röv och be om ursäkt för att man har kuk och hår på bröstet, är straigth eller vit hjälper inte en käft. Det viktigaste i alla sammanhang måste trots allt vara vad människor gör. Vad vi annars hamnar i är en situation där strukturen inte går att bryta, han kommer ha lika mycket kuk och hår på bröstet oavsett vad han gör. Det hela blir meningslöst om inte hans handlande kommer först. Annars blir han aldrig en i vårt lag.


2. Alla är besatta av ”identitet”, inkludering och NORMER. Det mest eftersträvansvärda är att vara NORMBRYTANDE. Jaha, ja det är la coolt att bryta normer i sitt eget lilla liv. Men detta betyder att det viktigaste är VEM som gör nåt, inte VAD den gör. Alltså samma grej kan ses som antingen helt ovärd eller värd beroende på om det är exempelvis en kvinna eller en man som gör det. Det betyder också att vi riskerar att bli extremt intresserade av den handlande människans, i det här fallet könsidentitet. En grej som vi väl egentligen ville skulle vara mindre viktig? Till och med betydelselös?

Tolkningsföreträde är inte dåligt (utan bra), men det är inte heller allt. Som att alla kvinnor eller rasifierade kunde företrädas av en enda kvinna eller rasifierad person? Som att en enda människas upplevelse och känsla kan ersätta politisk analys. Hur det känns kan den utan egna erfarenheter såklart aldrig helt veta, men hen kan ändå förstå förtryck. Alltså jezuz, hela vår grej är la att vi tror att människor är kapapla till solidaritet? 

För alltså, det suger röv att det mest är vita (hetero-, cis-, rika, icke-funktionsvarierade osv) män som hörs. Det är klart att det gör. Samtidigt är det så att exempelvis Marx är jävligt viktig för oss på grund av det han gjorde, inte på grund av vem han var, hans identitet. Är ni med på poängen här? Det finns grupper som aldrig kommer att kunna tala för sig själva, och det finns än fler som inte kan göra det just i dagsläget, och då blir det rejält jävla meningslöst att hacka på folk som vi egentligen tycker gör bra grejer, på grund av vilka de råkar vara.

Roya och Arash Hakimnia la det så här snyggt:

Vi har länge kritiserat vita feminister för att inte lyfta rasismen. Varken Sveland eller Strömqvist har gjort detta, och det irriterar oss. För detta har de fått kritik av oss och av andra. Men vi respekterar dem för det de kan och det de bidragit med till kampen. Yvonne Hirdman har en väldigt dammig syn på genus, men ärligt, var hade feminismen varit utan sådana som henne och Grupp 8? Vi väljer att respektera dem för dagis, för preventivmedel, även om vissa ur den generationen anklagat oss för att vara identitetspolitiska när vi påpekat rasism, sexism, homo- och transfobi. Vi väljer att vara större för att vara kampen trogen. ”

Asså alla kan inte allt. Det är ett fullständigt orimligt krav. 

 

Och det mina vänner, är extremt jävla utestängande av alla de som faktiskt är på vår sida, men som inte har hunnit googla alla jävla begrepp som de inte läst på universitet eller som inte fanns på deras tid. Vilket för oss till, klass.

3. En mycket modern och särskilt idiotisk effekt av den missförstådda intersektionaliteten är att behandla klass som ett förtryck bland andra. Att förstå kapitalism på samma sätt som ex partriarkat eller homofobi. Det är nämligen så att klass är nåt alldeles extrordinary (inte viktigast i allas privatliv, men ändå special, nåt annat). Om vi tänker oss klass i betydelsen det allt oftare används, typ: 

"Det finns ett förtryck av folk som klär sig syntet, snusar kramsnus och inte har läst så många böcker. Men de är lika mycket värda som medelklassen! De skall inte utsättas för normens förtryck utan respekteras för vilka de är!"


Då har plötsligt klass blivit en identitet och arbetare en identitetskategori lik sexualitet eller funktion (ett varande, något som man helt odiskutabelt är). Analysen slutar i att det minsann är lika mycket värt att slita ut sin kropp på golvet i vården eller industrin (vara arbetarklass) som att vara läkare eller pappersägare (vara medelklass och uppåt)!



Hela jävla poängen har gått förlorad: Arbetarklass är inte en identitet som skall respekteras och bevaras. Det är en plats i produktionen som skall upplösas och sluta finnas. Slutrea! Allt ska bort! 


Här har vi den stora skillnaden: ingen kämpar för att homosexuella, kvinnor, transpersoner eller rasifierade skall slutas finnas, de skall såklart finnas precis som alla andra. Men klassen mina vänner, den skall utplånas!


Kapitalismen kräver inte de andra förtrycksordningarna, visst den tjänar såklart på dem, men de är inte en förutsättning för dess existens. Klass däremot, det är den grundläggande byggstenen i det ekonomiska förtrycket, de enda kategorier som krävs är kapitalägare och arbetare oavsett identitet.

Vi ska tjöta om diskriminering och inkludering. Men klasskamp, det är något annat. Att mörka analysen av det ekonomiska samhällsbygget gör att vi bara kan polera bajs och inte på riktigt komma till något annat.


Hakimnia igen: ”Vi längtar inte efter ett rasifierat borgerskap, efter funktionsnedsatta i bolagsstyrelser, för detta förändrar ingenting, vi vill inte leva inom kapitalismen. Vi vill inte gulla med den.” 

Klassen är den som innefattar oss alla, alla vi som lever under löneslaveriet och i en deadend lifestyle desperat försöker buy happiness och kärlek while working. Den innefattar alla identiteter och positioner och utesluter bara de rikaste, den härskande klassen. Detta är ideologin, och för att förstå varför vi har svårt att enas, vad vi gör för fel och vem som ligger underst i vårt kollektiv kan vi använda intersektionalitet. Det är där den har sitt fetaste syfte. Att få oss att fatta, och sedan GÖRA. ÄNDRA. VINNA. KÄMPA. ÄLSKA. Det finns ingen motsättning mellan verktyget och ideologin och den hittepå ”kampen” gör folk blinda för framtidens möjligheter till gemensamhet.


Little Jinder (alltså har aldrig ens hört nån av hennes låtar.. för hon gör musik va?) var med i musikhjälpen i P3. Till saken hör då att hon är vit och rik (?). Hon berättade om nåt skolprojekt i ett fattigt land i en annan del av världen, Tanzania tror jag det var men minns inte riktigt, i det här sammanhanget är det mindre viktigt. I vilket fall så började hon lipa när hon pratade om hur orättvis världen är och hur sjukt det är att var du föds i världen och vilken klass du föds in i dikterar dina livsvillkor på ett så jävla vidrigt sätt. Hon ba: ”Det är ju inte ens som att det är min politiska åsikt, det är ju fakta att det är så” (tears streaming down her white face). Och ja, det är ju alldeles rätt Little Jinder!

Det som utspelade sig sen i mitt facebookflöde pinpointar när intersektionalitet och identitetsfixering ballar ur. Nån (kompis om du läser så no offence, i love u och tycker du är outstanding smart. Hela min poäng här är änna att folk måste få göra lite fel ibland) statusuppdaterade typ: ”Vem är sveriges rötnaste person? Little Jinder som sitter å lipar över förtryck som hon själv är med och upprätthåller”. Kommentarsfältet fylldes snabbt av folk som ivrigt ondgjorde sig över hur dum i huvet hon var och hur patetiskt det var att hon kunde med att gråta över olycka som inte var hennes egen.

Helt plötsligt handlade allt om hennes person, hennes identitet. Inte om det faktum att hon inför tusentals människor använde sitt medieutrymme till att prata om klass, rasism och ojämlikhet. Till saken hör att Little Jinder hoppade av musikhjälpen för att hon mötts av den klassiska hattsunamin mot kvinnor i offentligheten. 

Helt plötsligt användes den intersektionella analysen som baseballträ mot en kvinna, av feminister. Detta är vad som händer när vi bara är intresserade av folks identitet, istället för deras handlande, vad de faktiskt gör. 

 

Obs tycker oxå det var lite fånigt att lipa, men come on folks! Va fan hon var ju vettig liksom. Att recensera en enskild person på det här sättet är lika onice som antifeministiskt. En strukturell analys utgår ifrån kollektiv, inte ifrån enskilda personer som anklagas för att bära all världens förtryck i sin privvade rygga.

Jag har skrockat med många vänner om när inkluderings-tjötet nådde botten. 
I nån grupp på face skrev nån ett inlägg som började: ”Ursäkta för exkluderande pga kräver abonnemang – men jag vill tipsa om en dokumentär på netflix...” 
Alltså jag skrattade tills jag kissade lite pga mom-vagina. Är netflixanvändare en grupp som kan ställas emot gruppen som inte har abonnemang? Vilken samhällsgrupp finns inte undrar man ju osökt. Alltså ursäkta pga exkluderande mot folk som inte har morgonrock men jag går under i min här på hisingen. Obs ursäkta pga exkluderande mot alla som inte bor på en ö i göteborg. Obs ursäkta humor och raljerande ton mot alla som är sakliga och skittråkiga.

När jag första gången hörde begreppet intersektionalitet älskade jag det (still do alltså). Det var typ tio år sen och jag var grön på universitetet och en värld av teorier och människor som ville diskutera världsläget hade öppnat sig. 
Nån sa typ ”ja visst fet analys men den riskerar ju att splittra kampen”. 
Jag ba: ”Va? Va fan hela syftet är ju att ena folk trots våra olikheter och visa oss hur förtrycken påverkar oss olika trots att vi alla är samma”. 
Jag fattade på allvar inte snubbens kritik, jag kunde inte alls se hur man kunde missuppfatta skiten på det sättet. 

För mig var det solklart hur den skulle kunna göra analysen mer nyanserad och inkludera fler i kampens gemenskap. 

 

Det där jag skrev i början om att intersektionell analys kan förklara varför inte alla vita är överordnade alla svarta att all times eller alla män gentemot alla kvinnor at all times, det ska ju användas för att bemöta dem som använder det för att hävda att förtrycket inte finns! 
Typ: Nej, alla kvinnor är inte alltid i underläge pga andra förtryck men det betyder inte att samhället är jämställt och att feminism är meningslöst. 
Fucking briljant ju.


Idag fattar jag. Han hade rätt. Idag står vi på en plats där vi hackar sönder varandra.

Självklart ska allas liv ingå i berättelsen om världen. Det är ett otjötbart faktum att det inte är så i dags läget och det är ännu mer otjötbart så att det var värre förr. Ingen som vet nåt kan förneka att både vänstern och femininismen stängt människor ute och visat uppenbar ovilja till att inkludera alla. Samtidigt är det också ett otjötbart faktum att de härskande klasserna älskar när vi hackar på varandra och om vi på allvar tänker att det finns ett ”vi” måste detta ”vi” också försöka hållas samman. Internkritik, att syna det egna i sömmarna måste vara en del av alla ideologiska kamper, men internkritiken kan inte vara på själva rörelsens bekostnad.

Målet kan inte vara konflikt, målet måste vara att överkomma konflikten. Enas. (I morgonrock?)



Jag ska avsluta med en annan wifey som folk så oförtjänt hackat ner. Vi kan lära oss nåt av det allihop, ingen har frikort. Emma Watson sa det:

”Feminism is not a stick you can use to beat other women with”


Godkväll kamrater <3!