Om bullen, ugnen och barn på beställning

”Är du en kvinna som redan idag har barn och känner att du för egen del inte vill ha några fler egna barn?
Är du väl medveten om vad det innebär att bli surrogatmamma och känner med hela ditt hjärta att du vill bli en?Är du tillfreds med att lämna bort barnet efter födseln, säker på att barnet även utan din delaktighet, kommer att få en trygg och kärleksfull uppväxt?
Om svaret är JA och du skulle kunna tänka dig att bli Surrogatmamma och dela med dig av den enorma lycka som det måste innebära att få bli förälder hoppas jag att du väljer att bli surrogatmamma åt mitt barn...”

Den här snubben vill ha barn, så han annonserar efter en tillgänglig kvinnokropp på internet. Annonsen är skitlång, men hans avslutning är priceless: 

”OBS: Det känns viktigt för mig att du vill bli surrogatmamma av kärlek och inte för att få ekonomisk ersättning. Självfallet blir det mitt ansvar att stå för ersättning för diverse omkostnader på grund av graviditeten. ”

Asså du får betalt! Men du ska inte vilja ha betalt, ok? 

 Idag dear friends, ska vi snacka om surrogatmödraskap.

Så vad är det då? Det är att en kvinna bär och föder ett barn som hon sen lämnar ifrån sig efter förlossningen samtidigt som hon avsäger sig all rätt till barnet. Barnet har beställts och skapats efter någon annans önskan om att få bli förälder. Det hela styrs som allting annat i den smutsiga världen av pengar. En del tjatar då nåt innerligt om ”altruistiskt” surrogatmödraskap (alltså no cash involved), det här inlägget kommer inte att handla så mycket om det. Men kort sagt så: de är en mycket liten del av surrogatarrangemangen, det är oerhört svårt att kontrollera vad som är frivillighet i ett patriarkat, ingen vet hur mamman reagerar i förväg och det öppnar upp den svarta marknaden. 

Men kanske allra viktigast – här har vi själva kärnan i den ideologiska surrogatdebatten - oavsett hur det regleras och kontrolleras så öppnar vi upp för en syn på kvinnor som maskiner och barn som (beställnings)varor. Det finns all anledning att vara rädd för en sån utveckling.

Oavsett politiskt läger så fattar de flesta att det är en rätt big deal att föda och bära ett barn. I väst förväntas en bebis vara en kvinnas totala lycka. Hon ska föda och överleva vilket är definitionen av att det ”gått bra”. Hon förväntas knyta an direkt och gå in i sin nya arbetsbelastning och självuppoffring, allt med moderskärleken som bränsle. Inte sällan hör vi snack om att älska barnet redan när det ligger i magen. Få morsor jag mött beskriver det där som oproblematiskt, MEN, jag har aldrig träffat en nybliven morsa som inte har upplevt emotional overload. Som inte förändrats känslomässigt. (Märk väl att detta alltså inte handlar om biologiskt tjafs som skulle förklara löneskillnadernas koppling till mensblod eller nåt sånt).

Mammorna pratar om skörheten, att inte känna igen sitt nya jag och sina reaktioner. Trots att jag inte kan presentera nån statistisk uppgift på det hela är jag rätt säker: förstföderskor bli fullständigt överrumplade av den. Känslostormen. Positiv eller negativ, kanske båda två. För många mest förvirring. En inre storm som är omöjlig att formulera, och därför så innerligt ensam. Oavsett om hon vill ha sin unge eller inte, oavsett hennes föräldraförmåga eller egentligen oavsett alla jävla omständigheter så är inte baby-making en teknikalitet. Det som sker i någons kropp och psyke får aldrig förvandlas till produktion.

Som vanligt är patriarkatets relation till kvinnorna motsägelsefullt. När de ”vanliga” mammorna förväntas bli maximerat dödsförälskade förväntas kvinnorna i surrogatindustrin helt kunna stänga av. Inte känna ett skit. Överföra alltihop till några andra: köparna av hennes barn.

Surrogatmödraskap är människohandel. Det är barnhandel. Exploatörerna är vita, rika, ”normbrytare”. 

 

Européer, japaner och amerikaner (surprise!). De är homosexuella män och ensamstående män. Allra vanligast är dock de heterosexuella paren och snacket om normbrytande och radikalitet visar sig snabbt vara en jävla glättig front på fullständigt ospännande villaliv till vilket (mänskligt) pris som helst. Kärnfamiljsnormen in absurdum. Det samlande för surrogatmammorna, förutom att de är kvinnor, är att de är betydligt fattigare än köparna.

Det finns olika typer av surrogacy rent tekniskt och genetiskt. Antingen så befruktas ett av surrogatkvinnans egna ägg med köpar-hannens genom insemination. Detta är som jag fattar det rätt så ovanligt idag. Det andra, nyare alternativet är ett där både ägget och spermien förs in i kvinnans kropp, genom sk ”embryotransplantation”. Detta betyder att barnet kan komma till (produceras) utan någon genetisk koppling till (surrogat)mamman. För att illustrera bizzareworld: ”möjligheten” finns nu att få vita eller asiatiska eller vilka jävla etniska barn som helst ur fattiga, bruna kvinnors kroppar. Åh världen, än har du inte sett slutet på kolonialt svineri!

Detta beskrivs ibland som nåt särskilt positivt för kvinnan (orkar inte ens) för att hon då löper ännu mindre risk att känna något för barnet. Tanken är typ att när de har olika färg och form på ögonen är det så ”uppenbart” att barnet inte är hennes (vilket det givetvis är eftersom det har kommit till i hennes kropp). Resonemang som detta avslöjar att det är inte på något sätt är så oproblematiskt för de flesta kvinnor att lämna ifrån sig sin nyfödda bebis som industrin vill få oss att tro. Vore det så skulle de inte behöva jobba så jävla mycket med att hitta sätt att hantera det. Kvinnorna i surrogatindustrin får gå kurser i att inte knyta an, får lära sig att inte prata om barnet i magen som sitt och rapporterar liknande strategier som sexbrottsoffer för att gå igenom processen med psyket i behåll. Ändå vet surrogatförespråkarna någonstans, på ett forum skriver en av dem såhär:

”Vad ni än gör, "anlita" INTE en tjej som inte har egna barn sedan tidigare. Man kan som människa inte veta hur man reagerar efter det att man burit ett barn länge och sedan fött detta barn. Risken är allt för stor att ni står inför dilemmat att surrogatmamman inte lämnar ifrån sig barnet efter det att det är fött, eller har svårt att själv gå vidare.”

Att formulera tanken om huruvida barnet kan tas ifrån henne mot hennes vilja som ett ”dilemma” orkar jag inte ens kommentera egentligen. I samma forum diskuteras hur man på bästa sätt skriver kontrakt för att kvinnan inte ska kunna ångra sig och göra abort eller under vilka omständigheter som köparna kan kräva att hon gör abort 

 Det går inte att göra graviditet och barnafödande till kneg och produktion vilket som helst när det egentligen är en oerhört intim, existensiell och i högsta grad psykisk upplevelse. Liksom lite nåt annat än att få ett tyg å sy en tröja. 

Dessutom finns det inga arbeten som pågår alla dygnets timmar, som är i jämförbar grad lika oförutsägbara, smärtsamma och ibland livsfarliga som graviditet och förlossning. Jag känner heller inte till några andra yrken som innebär att man kan avtala bort aborträtten eller neka någon att ha sex när den är ledig (de flesta surrogatmorsor får skriva på för avhållsamhet). Detta är ägande, inte anställning. Modernt slaveri.

Ett av paradargumenten hittar vi där: att de stackars barnlösa bara betalar för ”tjänsten” graviditet? Inte kan man kalla det barnförsäljning då? Det är ju bara en transaktion i tjänstesektorn! Outsourzing av produktionen!

Man ba ok, alltså att betala någon för att genomgå en graviditet? Låter som ett sweet-gig för alla som tänkte get knocked up nån gång. Jag smsar kontonumret nästa gång mensen uteblivit gullisar!

SJÄLVKLART betalar de inte om de inte också får BARNET.

Ta bulle-i-ugnen-metaforen. Du går in på ett bageri och lägger pengar på disken. Sen går du ut igen, för du betalade bara för ”tjänsten bullbak”. Eftersom det absolut inte handlar om bullförsäljning är du givetvis inte intresserad av att få med dig en go kanelsnäcka ut därifrån...eller?

Det är barnet de köper, kvinnan de utnyttjar. Önskan om biologiskt ”egna” barn har med surrogaten tagits till en absurd nivå: den fria marknaden. Detta gör ingenting annat än att förminskar bebisar till kanelbullar och kvinnor till ugnar. Bullen å bebin, de är båda ting möjliga att framställa och avyttra på en marknad. En marknad som smidigt transformerat barnlängtan - till barnbehov - till rätten att få ett biologiskt eget barn. Men det är såklart ingen universell rätt, det är rika människors önskningar. Med det inte sagt att dessa önskningar inte kan vara nog så intensiva eller att dessa människor inte skulle vara lämpliga som föräldrar. Med det endast sagt att egna önskningar och pengar inte innebär okränkbar rätt till andra människor.

Alla barn som föds lever inte med sina mammor, inget nytt under solen änna. Att flera personer kan ta hand om ett barn är knappast breaking news. Att barn kan komma till i en massa olika konstellationer som inte nödvändigtvis är dåliga är inte heller några news. Men vad detta handlar om är att beställarna inte under några omständigheter kan tänka sig att dela barnet med den kvinna som föder det. De skall ha det själva och hon får inte ha några rättigheter, all hänsyn till henne avtalas bort. Hon skall bara göra jobbet. Lidandet, riskerna, psyket. 

Medan hon fortfarande blöder och innan chocken har lagt sig skall hon avsäga sig vårdnad och alla rättigheter till det barn hon fött, mot betalning. Man får under inga omständigheter göra så mot en annan människa! Hör ni det? Fattar ni det? Det är sjukt! 

Ofta efterlyser surrogatförespråkarna en ”mer nyanserad” debatt. Men let me tell u, thiz shit is inte nyanserat alltså. 

 

Den här sidan av myntet pratar företagen inte om. En surrogatförmedling skriver på sin hemsida under rubriken: ”Förlossningen”:

”Efter förlossningen så är det dags att njuta av att ett barn har kommit till världen. Ett födelsebevis skrivs som sedan används för att få hem barnet. I samband med detta startar också en administrativ och juridisk process där [företag] självklart finns vid din sida och stöttar med både sin erfarenhet och juridisk kompetens i samarbete med [namn] Jurister.”

Inte finns det nån kvinna med eftervärkar och hopsytt underliv i den skrivningen inte. Däremot finns ett eventuellt juridiskt problem. Företaget upprepar dessutom att de arbetar med ”kostnadseffektiva lösningar”. Alltså när de handlar med kvinnor och barn då. Så gör de det billigt. Ba så ni vet.

Förra året konsterade den statliga utredningen att surrogatmödraskap inte skall vara tillåtet i Sverige. Ändå kommer ungefär 100 svenska barn om året till på det här sättet, och det finns all anledning att tro att de kommer att bli fler. Det finns nämligen inget hinder att ta sin plånbok och sin övergreppsyttrade barnlängtan utomlands. Antingen så kör man hela processen utomlands, eller så hookar man en svensk surrogatmorsa och tar med henne utomlands för själva transplantationen.

Surrogatmamman (och prostituerade) Anna säger såhär till Amelia Alvarez (de diskuterar hur det skulle vara om surrogacy var lagligt i Sverige):

”Jag undrar hur mitt CV skulle se ut: ”Jag hyr ut min livmoder i 9 månader... Jag gråter inte då jag lämnar ifrån mig den nyfödde och jag är alltid glad och positiv.

Det finns ingen skillnad när jag hyr ut min fitta och anus eller min livmoder, det är samma frågor. Ögonfärg, hårfärg, om jag är frisk, mina preferenser, om jag har några psykiska sjukdomar, om jag är glad etc, etc. Alla såna dumheter, men ingen frågar varför jag säljer mig. I vilket fall skulle jag ljuga och säga att det är för att jag älskar att göra det. I den här världen av säljande och köpande är det lögnen som gäller, för sanningen är verkligen grym och antikapitalistisk.”

Anna pratar om kopplingen mellan prostitution och surrogatmödraskap. De är två helt olika saker, inte minst för att det sista torskarna vill är att få en horunge, medan det sista barnköparna vill är att ha något som helst med sex att göra. De är horan och madonnan. De är båda helt otjötbart handel med kvinnor. De är båda våld mot kvinnor. 

Till skillnad från den prostituerade så knullas aldrig surrogatmamman. När prostitutionen beskrivs som ett nödvändigt ont är surrogatmödraskapet ett kärleksfullt gott. Denna välvilliga, rena, uppoffrande Maria vill bara dela livets stora glädje med andra (se annonsen i början)! Retoriken blir fan skrattretande uppenbar, en surrogatsida har orden ”hope-believe-love” som slogan. Kvinnorna i surrogatindustrin både marknadsförs och eftersöks med termer om ”att hjälpa”. De är sinnebilden av den ömma modern, hon är kärleksfull, uppoffrande och vill inget hellre än dela med sig av denna livets stora gåva. Ändå är hon samtidigt den sämsta modern - ingen moder alls - för hon är beredd att lämna ifrån sig sitt barn. MEN inte för att hon inte vill ha det, det skulle paja bilden helt, utanför att hon vill ”ge” detta vackra till någon annan. Typ såhär låter omskrivningarna:

”Hej. Vi är ett förlovat gaypar, jag 32 min sambo 27. Som söker efter någon som vill ge oss glädjen att få barn. Vi är mycket seriösa och ser fram emot en framtid med barn inkluderat. Söker därför en surogatmamma som är villig att ställa upp för att göra våran dröm till verklighet.”

Eller:

”Hej! Vi är ett killpar som båda är 23 år. Bor tillsammans i villa och har bra arbeten och känner nu att tiden är mogen för det barn vi längtat efter så länge.
Ser fram emot att höra av dig surrogatmamma som vill ge oss det finaste någon kan ge”.

Detta är en urgammal patriarkal idé fomulerad i ett sjabbigt forum. De spelar på övertygelsen att kvinnor skall ställa upp och med sin kropp och sig själv för att tillfredställa andras behov. 

 

De eftersöker inte affärskvinnor som lärt sig att förvandla äggledarna till valutaväxlare, de annonserar inte om entreprenörer som rationellt tagit kontroll över sin kropp och börjat nyttja den som arbetsredskap. Den argumentationen håller inte. Den är inte heller riktigt lämplig när man vill intala sig att man efterfrågar ett ”kärleksbarn” och inte en ”cashunge”. Entreprenörssnacket kommer bara fram när surrogatförespråkarna skall möta feministisk kritik. Då passar det minsann att i vanlig ordning vända på feminismen och använda den i vårt face.

Ekis lägger det såhär:

”Denna feminism bygger på ett antagande, gemensamt också för den ”feminism” som är för prostitution. Det är det underliggande antagandet att kvinnan inte hör ihop med sin egen kropp och i förlängningen inte heller med det barn hon föder. Att barnet inte är en del av kvinnan och att det som händer i kvinnans kropp inte heller händer henne, utan bara hennes kropp. Och än mera – att jagets frihet står i motsats till kroppen.”

Navelsträngen och det gemensamma förlossningstraumat är ett odiskutabelt faktum. För en del kanske detta låter oerhört gammaldags. Det är det inte. Med samma tankegång kommer vi fram till ställningstagande om fri abort. Det ofödda barnet är en del av kvinnan. När det sedan fötts är det otvivelaktigt hennes.

Att hata surrogatindustrin är inte moralism. Det är att vända sig mot föreställningen om att kvinnans kropp kan skiljas från hennes person och användas som avelskossa. Det är att inse allvaret och vilken kvinnosyn som den här industrin öppnar upp för.

Vilken är egentligen kritiken emot människohandel? Jomen det är ju att människor inte är varor. Att det mänskliga är något större. This shit handlar om att någonstans dra en gräns för marknaden och vad som får ske med det mänskliga, för att inte förlora allt. För det som nu är till salu, det är livet självt.

Om att inte vara mer än en duva - en inre dialog i text

Jag har en ålderskris. Fast inte en kris, det låter så allvarligt. Det är inte åldern som är grejen. Har inga problem med att bli äldre, vill inte vara 20. Men det suger lite att känna sig för gammal för en del fantastiska outfits. Skynda. Tatuerar händerna på lunchen.

Har inte skrivit en enda anteckning på en vecka. Eller jo, på ett gammalt kuvert har jag skrivit ner ett stycke av en dikt av nån egyptisk poet. Amal Duqal, ska googla nån gång. Vem är hon? Hon skrev iallafall:

”Och höll varandras händer unga och utan hopp

Som en sköld mot bly

Bly

Bly

Så sjöng de”

Detta är alltså sammanfattningen av mina tankar den senaste veckan. Kul tjej. Hör mig själv säga ”jag har ingen inspiration”. Palla skitnödigheten. Asså, ”inspiration” vem tror jag att jag är? Bara skriv nåt. Det du tänker. Så kom detta. 

Slukad av den inre dialog som kan föras i en word-fil.

 

Krisen handlar om en påträngande känsla av att det kan ta slut. Av att det är bråttom.

”Har du dödsångest?” frågade M när vi satt på kvillepastan igår.

Men nej, det är mer som livsångest. Tidsångest. Mer tid och mindre ångest. Tidsuppfattning måste hänga ihop med hur mycket tid man har erfarenhet av. Alltså, om man har levt 4 år på jorden så är såklart ett år oändligt långt. Med tiden känner jag hur det går fortare och fortare. Fortsätter det såhär så kommer allt passera förbi i 1000kmh innan den respektabla åldern 50 inträtt.

Det finns så mkt jag vill göra. Så mycket att hinna i ett så låst liv. Tänk om man ligger där och ska dö, och så känner man att det var så mycket som blev waste? Hur gör man för att dö nöjd? Alltså my god girl, varför ens tänka på det. Men jag tror inte det kommer nåt mer sen. Det vi har är nu.

Mailade en djurrättare som hört av sig och frågade om min åsikt. Mycket smickrande. Skrev om människors desperata sökande efter mening under kapitalismen. Jag har skrivit det förut, med risk för att låta asdeppig: jag tror inte det finns nån mening. Ingen universell, typ religiös över oss stående mening. Det är inte deppigt, det är skönt. Vi kan själva bestämma vad som är meningsfullt, det är väl bara det att marknaden aldrig lämnar våra sinnen. Jag vill ha en fet bil men det är knappast ett grundläggande biologiskt behov. Det är marknad och machokomplex. Still want it tho.

Man ba göllet, ”Väck mig till en nattsvart lexus.” 

Bilmekanikern bakom backaplan erbjuder sig att trimma min clio.

”De är skitenkelt, jag kan fixa det baby”

Åh reality.

Jag skrev en statusuppdatering som min joursyrra ville skriva ut och sätta upp på väggen. Hon känner det också.

”Söker livet bortom vardagar och mensfloder, väckarklockor och socialrealism. Livmoderkramper och tristess, dagislämningar och dammsugningar. Vill ha Lexus och justice, croissanter och författa manifest i massagebad.”

Mycket lexus nu. Livet passerar. Jag är inte olycklig. Kanske lyckligare än de flesta. Mindre påtaglig ångest än majoriteten av dem jag hänger med. Krisen är en kombination av passion och ego. Jag har så förbannat höga tankar om min kapacitet att hisingen känns som ett par alldeles för tigtha jeans.

Söker passion, eld, allt. Får en smuggelcigg och en försenad buss. ”Västtrafik informerar”.

 

Statusuppdaterar nån vecka senare, hur kan detta vara livet?

”Köper mat på faktura för att cashen inte räcker, skriver en formell klagan om min sons jävla skitsituation till stadsdelsförvaltningen och överklagar en p-bot lite vid sidan av. När fan tror de jag ska kunna arbeta? FUCK MY LIFE”

Så lite tid. Jag vill känna. Hela tiden. Jag fick rätt av förvaltningen, kände en kort stunds triumf. Oftast känner jag för mycket. Sprängs. Har hela mitt liv med mer eller mindre konstruktiva, kreativa, kriminella sätt försökt stänga av det ibland. Ändå är det just det där som är värt precis allt. Hjärtat som pumpar. Slår mot bröstkorgen. Ett fångat varande som tacklar bröstväggarna, igen, igen och igen.

Jag vill föda barn! Förmodligen för att det var den absolut festaste och sinnessjuka känslostorm jag någonsin upplevt. Jag vill föda och känna att jag lever. Maxa det jag klarar. Fuckin krysta och prestera till dödens gräns. Hade jag inte haft reumatism och barn hade jag med all sannolikhet ägnat mig mer åt slagsmål.

Vi pratade djurrätt jag och T. Alltså teoretiskt kan jag såklart se att förtrycket av djuren har många likheter med hierarkin mellan människor. Att det är ett systematiskt exploaterande för någon annans vinning. Men jag känner det inte.

För mig är politik passion. Ilska, kärlek, solidaritet och hat. Driv, figth och firande. Sammanhållning, systerskap, känslan av att vara på samma sida i konflikten.

För mig handlar aktivism om känslor. 

 

Feeling och inte teori. Teorin är steg två, den kan fördjupa oss, begripliggöra och sätta fingret på VAD det är som gör att det känns. Men om det inte känns, då loggar jag ut.

För T är det annorlunda. Politik är teori. ”Det kanske handlar om hur mycket man drabbas själv” säger han. Jag vet inte.

Men teorin räcker inte för mig. Jag äter inte djur av den främsta anledningen att jag tycker det känns jävligt ofräscht liksom. Har många olika matnojor. Men jag tycker inte att det i alla situationer kan betraktas som grundläggande fel att döda ett djur. Onödigt och något som bör undvikas, men inte mer än så.

Känner inte solidaritet med djuren. Det är där skon klämmer. De skulle aldrig backa mig. Vi sitter inte i samma båt. För mig blir djurrätt därmed en fråga om välvilja och teoretiska resonemang om ett överordnat rätt och fel. Känner inget för fiskarna. Fyndar glatt i ”billiga lådan” i fiskaffären på Selma. Livet är ändå härligt. Har ett gött tjöt med försäljarsnubben. Är det individer som ligger där? Eller är det bara sjukt billigt, näringsrikt käk som jag har råd med? Det är firrar ingen vill köpa för att de är av fel sort eller är för små. Man köper dem hela. Rensar själv, det orkar ingen människa med tydligen. 

Känner inget när jag skär huvet av sejen.

 

Igår vaknade jag bakfull och skör. Jag visste att de planerade nåt. De har varit alldelles för orädda och kaxiga de senaste dagarna. Duvorna. En liten sunkig hög med pinnar som de använt som ursäkt till bobygge ligger ute på balkongen. Och ett ägg. Och fjädrar. Jag blir orimligt stressad. Känner att det är det äckligaste som någonsin hänt. En odefinierad känsla av att jag måste göra nåt förbjudet.

”L, de kommer inte att vara arga på dig. De fattar inte. Som du sa om deras bo honey, de är inga ingenjörer direkt.” S peppar mig på telefon.

Men jag klarar inte att ta bort det. Går ut på balkongen flera gånger men vänder. Överväger på riktigt möjligheten att kapitulera. Låta dem få balkongen. Frågar google hur lång tid det tar för en duvunge att lära sig flyga. Det känns otroligt, oförklarligt jobbigt. Jag vet inte varför. Känner mig ägd. Kränkt över min egen handlingsförlamning. Efterlyser handlingskraftig partner som bara kan lösa den här skiten! Åh varför är jag så ensam? Vad fan händer? Ringer min girl och hon dyker upp med plasthandskar. Löser problemet. Abortion complete. Still single.

Varför bröt jag nästan ihop av ett fågelbo?

 

Känner att jag inte klarar det själv. Tinderswipear. Varje gång nån skriver nåt tar jag bort honom. Vem fan är han liksom? Män blir lätt impade. Tycker det är så himla härligt och häftigt med självständiga kvinnor. Fantastiskt med en kvinna som klarar av både det ena och det andra, rapp i käften är hon också. Sällan funderar de på vad de själva skall bidra med.

IMPONERA PÅ MIG FÖR HELVETE! HAR DU NÅGOT DRIV PAPI? Nä jag tänke väl det, bryr du dig om nåt alls? Känner du? Tänker du?

Ta hand om mig, utan att äga mig. Respektera mig utan att bli en undergiven knähund. Håll mig, men stäng inte in mig! Vilket trams. Fixa bara fågelbon å sånt. Det räcker. 

Stänger av tinder igen. Spenderar 20 minuter under täcket med en vibrator. Snabbt och lätt, batteridriven pleasure helt utan ansträngning. Man vet inte om det är deppigt eller härligt? Kanske båda. Kanske inget av det. Det bara är. Gör vad man kan för att hålla huvet högt en söndag.

Gör kaffe och tittar ut över gården. Tänker att någonstans där ute är hon. Duvan som nästan besegrade mig. Fågeln som helt omedvetet pekade ut och gjorde min ensamhet till en skitkonstig stressreaktion. Vi kanske är equals ändå. Det känns lite sorgligt. Inte mer än en duvjävel.

Om att ha is i magen - samtycke och hundkiss

Samtyckesregleringen är ingen ny lag. Det är en ändring där lite text byts ut eller skrivs om och det bevingade ordet ”samtycke” införs. Det är såklart bra. Men det är inte varken asbra eller fantastiskt. Det är faktiskt rätt oklart vilket problem det är tänkt att lösa och ännu mer vilket som faktiskt kommer att lösas i verkliga kvinnors liv. Mitt inlägg i samtyckesdebatten handlar om hur viktigt det är att inte överskatta lagstiftning. Att inte överlåta frågan om mäns våld mot kvinnor till paragrafer, poliser, åklagare och advokater. Mäns våld mot kvinnor är ditt och mitt problem att lösa.

Som jag ser det är det rätt sjukt att vara EMOT en samtyckesreglering (typ som när SD röstade EMOT nollvision för dödsfall på arbetet). Vem fan är man ens då liksom?

 

Thomas Bodström ska få företräda moståndarsidan. Han skrev en debattartikel i expressen förra året där han skriver att en av riskerna med samtyckeslagen är en återgång till överdrivet fokus på kvinnans agerande. Det hela handlar ju om huruvida HON har samtyckt eller inte. Här gör den gode Bodström något av en klassiker: att vända feminismen emot oss. Han argumenterar mot samtyckeslagstiftning - för kvinnors skull! Vad den ena sakkunniga kvinna efter den andra sagt som svar till den här ”oron” är enkelt: Botten är redan nådd. En värre situation för kvinnor i vittnesbåset, ifrågasättandet av dem och deras agerande är inte möjligt. Inte sådär mycket jobbigare än förut alltså. Men tack för omtanken Tompa!

Så heja samtycke, men:

Jag var på en konferensanläggning. Rum med havsutsikt och buffékäk. Under två dagar jobbade jag och en massa grymma ladies med ideologiutveckling och att stärka vår aktivisms ibland lite borttappade politiska bas. Plötsligt tog nån micken och la det så gött, typ så här: 

”Alltså samtyckeslagstiftningen, vilket jävla oklart dravel det är om den. Det är ju för fan som att fostra en hund. Hunden får inte kissa inne, vi kan kuva den och tvinga den att inte göra det. Men hundjäveln kommer ju för fan aldrig någonsin fatta varför den inte får kissa inomhus!”

Jag skrattade högt. Sådär alldeles för okvinnligt högt som jag gör ibland när nån ba tar å säger det rakt ut. För vad är det för tanke vi riskerar att hamna i med samtyckeslagstiftningen? Jo, att övergepp och våldtäkter sker för att män inte först har sökt samtycke. För att han inte måste fråga först. Sanningen är att övergrepp sker för att män i varierande grad skiter i vad kvinnor vill och inte. Det händer för att sexualiteten har manlig utgångspunkt och för att män anser sig ha rätt att tillfredställa sig med kvinnor som verktyg. Leksaker.

Samtyckeslagen kan, som många poängterat verka normerande. Den kan påverka vårt sätt att tänka och agera så som lag mot barnaga och sexköpslagen. Men folk både spöar sina barn och köper kvinnor. Män kommer att fortsätta våldta kvinnor, för det är inte i första hand en fråga om rättspraktik. Det är en fråga om kvinnoförtryck. Det är sexualiserad exploatering av kvinnor, kanske det mest motbjudande av allt.

Samtycke i sig är såklart en grundförutsättning.

Men, får man verkligen göra vad som helst med någon annan bara för att denna har samtyckt?

Hon ringde. Vi pratade om den sedan länge nedlagda utredningen om misshandel. Hon berättade om den nyss nedlagda utredningen om olaga hot och kvinnofridskränkning. I åratal har hon på olika kreativa sätt försökt göra sig kvitt honom.

”Jag.. alltså vi.. jag..” hon stakar sig. ”Alltså jag har träffat honom nu.”

”Du har träffat honom nu nyss?” frågar jag. ”Vill du berätta vad som hände?”
”Vi bråkade..”

”Ni bråkade?”

”Ja, och vi kanske hade sex... Eller, okej vi hade sex. Jag tänkte att han kanske skulle sluta om jag bara gick dit och gav honom det han vill ha för en gång skull”.

Det fungerade inte. Han hör av sig med ökad intensitet. Hoten haglar. Men hon gjorde vad hon kunde för att få bli lämnad ifred. Staten kunde inte skydda henne, så hon försökte själv. Nu lever hon med skammen för vad hon ”samtyckt” till. Vad hon ”ställde upp” på. Men hjärtat, du har inte samtyckt. Du har använt spelat samtycke som försvar och strategi för att undvika våld. Det är ett gammalt kort i boken.

Samtycke kan ifrågasättas. Tänk en våldsrelation, här menar jag de ”klassiska” sånna relationerna där hon upprepar att ”han har aldrig slagit mig” när man pratar om det efteråt. Relationer som varit våldsamma psykiskt och emotionellt. Relationer där han styr och kontrollerar, hotar mer eller mindre uttalat och där hon är rädd för honom. Även i sånna relationer finns ”fina” stunder eller perioder då det var rätt bra. Men ALLT sex kan ändå ifrågasättas i en ojämställd relation. Allt samtycke givet ifrån någon i underläge är oklart. Det kan kanske inte lagstiftningen fånga upp fullt ut någonsin. Men vi kan veta det. Vi vet det. Och varken hon eller han vet kanske i situationen vad som är frivilligt, lustfullt deltagande och inte. 

Självklart kan det som i lagens mening betyder samtycke tvingas fram av den som önskar ett sådant.

Alla vi som regelbundet möter kvinnor som levt i den här skiten vet att spelat samtycke används av kvinnor för att undvika stryk. Kanske en invit innan han höjer handen, kanske som ett sätt att lugna ett väntat utbrott. Ibland som ett sätt att söka intimitet där det annars fanns misär. Den nya skrivningen kräver inte ett samtycke med ord, verbalt. Det räcker med ett deltagande, agerande. Men, hur många är vi inte som under pågående övergrepp ”deltagit”? Att spela död är knappast vägen för den som vill ta sig ur situationen någorlunda hel.

Sexualbrott är svåra att bevisa, det är inte så konstigt. Med det inte sagt att inte polisens utredningar och handläggningen av ärendena lämnar rätt mycket att önska. Både stora kunskapsbrister och patriarkal struktur i rättssystemet är knappast till kvinnors fördel. För att då inte snacka om byråkratisk snigelfart. Men, oavsett allt det där är det såklart svårt att döma rättssäkert när ord står mot ord. Det finns inga vittnen. Grejen är bara att samtyckeslagen inte kan hjälpa oss här. Alltså redan idag är det klassiska exemplet att gärningsmannen erkänner att de hade sex, men hävdar att det var frivilligt. Allt ifrån våldsamma gruppvåldtäkter till svårdefinierad press i den äkta sängen förklaras bort av gärningsmän som hävdar att hon minsann ville. Självklart kommer samma snubbar att hävda att hon samtyckte. Bevisproblemet står kvar, varken mer eller mindre rubbat än patriarkatet.

Men trots allt finns det som ändå är redigt gött i samtyckesförslaget: ”oaksamhetskravet”. Jag ska försöka att på vanlig svennelingo förklara vad det innebär (som jag fattar det). Alltså, rätt många av de riktigt sjuka frikännanden vi sett i sverige de senaste åren har handlat om att domstolen:

1. Bedömt att en våldtäkt har skett.
2. Bedömt att gärningsmannen inte fattat att det var en våldtäkt. Eftersom han inte fattade att hon inte var med på noterna så visste han inte om att han våldtog henne. I lagen betyder det att han saknade uppsåt. Hans mening var alltså inte att våldta henne, trots att han onekligen gjorde just det.
3. Den nuvarande lagstiftningen kräver uppsåt och därmed går han fri.
4. Helt jävla sjukt.

I den nya skrivningen skall kravet på uppsåt tas bort och ersättas av ett oaksamhets-rekvisit (krav). Alltså om gärningsmannen har varit oaktsam när han sökt samtycke, kan han dömas även utan uppsåt.

Detta är det verkligt goa med samtyckesregleringen, inte samtycket i sig. Detta kan ge oss fler våldtäktsdomar. Vad det betyder är att om man anser att han BORDE ha fattat att hon inte ville kan han dömas, det krävs inte att man kan bevisa att han faktiskt fattade.

Men lagstiftningen skall också byta ut ordet ”våldtäkt” till ”sexuellt övergrepp” för att det inte krävs våld för en våldtäkt. Vad är det för snack? Givetvis krävs det våld. Att gå över en annans persons gränser, att ta sig friheter med en annan människas kropp ÄR våld. Att byta ut ordet är för mig att trivialisera hela grejen. 

Att ha sex med en människa som inte vill är VÅLD och det heter VÅLDTÄKT, att ta någon med våld. Även hot om våld är våld, det har samma effekt.

Ordbytandet är en tankegång vi hört förut. Den har använts för att förövare inte kan känna igen sig i namnet på det han gjort, och hävdas därför inte kunna komma till varken insikt eller ansvar. Och visst, jag fattar även om jag är den första att pissa på allt som ansvarsbefriar våldtäktsmän och som bortförklarar deras bristande respekt för vår halva av befolkningen med male stupidity. Det är ett faktum att många män inte fattar. Fan kvinnor som legat under fattar inte heller alltid  vad som egentligen har hänt. 

Det är skillnad på att ha slagit någon sönder och samman och att "bara" ha varit ointresserad av att söka samtycke. Men förklaringen till mäns bristande insikt finns också i patriarkatet, i vår syn på sex och hur det går till. Inte i ett jävla ord. Som att snubbar kommer till magisk insikt över det då helt oladdade ordet ”övergrepp”. Troligt. Om vi nu vill att de skall komma till insikt och ta ansvar, då är det väl för i helvete för vad de faktiskt har gjort? Att ha VÅLDTAGIT någon. Att med sin kropp tillfredställa sig med en annans utan samtycke är våld, oavsett uppfattningsförmåga.

Och ladies, hur fan vet man vad det är man samtycker till? När börjar och slutar en sexualakt? (ok vi vet redan det, den slutar när han kommer i eller på dig, eh...). Men på riktigt, hur kan du veta? Är tanken att du förväntas ta tillbaka ditt samtycke om allt ballar ur och går över i nåt du inte gillar? Om du inte gör det har du samtyckt då? Vi vet att fysiskt våld inte krävs, att gå över någon gräns utan samtycke kan vara tillräckligt skrämmande för att hon skall tystna. Skall han då regelbundet under aktens gång söka samtycke eller räcker det att hon var med från början?

Om våldtäkt länge varit det som skett efter ett ”nej” skall det nu bli det som sker före ett ”ja”. Men när börjar och slutar sexuell samvaro? Vid ”hej” och ”hejdå”?

My point är liksom inte att vi ska upprätta checklistor på vad vi är sugna på innan vi ligger. Shit, pris för årets mest avtändande aktivitet liksom. Vad vi egentligen måste göra är att förändra hela sättet som vi har sex med varandra på och satsa på aktiv dödshjälp åt patriarkatet. Då är samtyckeslag en liten del, men inte mer än så. Självklart tycker jag att våldtäktsmän skall straffas, jag har nog mer avancerade hämdfantasier än de flesta (en av dem finns i novellform här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2016/10/om-ett-annorlunda-dating-game.html ) men hur många som än lagförs så måste vårt fokus vara att övergrepp inte ska ske.

Lagtext kan aldrig ersätta kvinnors upplevelser, psyken och känslor. En domstol kan avgöra om det som hänt anses ha hänt och om det faller inom ramen för lagen. Men, det kan aldrig fånga hennes upplevelse, eller ta bort det som hänt. Jag har träffat många traumatiserade, brukade, utnyttjade wifeys som kommit att bygga livet runt ”den stora upprättelsen”. Den som innebär att han skall dömas i domstol. Oftast blir det aldrig så, och även om det händer så fixar det inte livet. Hålet i hjärtat läker inte av ett domslut.

Många feminister tycker det är superduperviktigt att alla våldtäkter polisanmäls. Jag fattar det. Min djupaste respekt till alla som ba gört. Men över min döda fabolous body att jag skulle kunna råda någon att anmäla. 

Att utsätta sig för polisförhör, rättegång och försvarsadvokater traumatiserar kvinnor ytterligare. 

Mari Brännvall har i sin forskning visat att en polisanmälan dessutom blir en ”kvarhållande faktor” när kvinnor försöker lämna sina gärningsmän. Eftersom processerna drar ut så in i helvete på tiden kan hennes nya liv aldrig börja, för det ska tragglas igen och igen i olika instanser för att lite då och då stanna i byråkratin. Jag har aldrig polisanmält något som jag utsatts för av den enkla anledningen att varken domstol eller snut är mina vänner, och de är förmodligen de jag vill träffa allra, allra minst näst efter gärningsmannen. 

Jag har ibland svårt att förstå de anmälande kvinnornas ork och mod. Själv skulle jag aldrig orka se honom igen, gå igenom allt igen tillsammans med den ena lagens väktare efter den andre. Morgonen då min gamla chef gav mig sparken dagen efter att han korsat min gräns var jag den sista att klaga. Jag ville aldrig se honom mer, tack och hej! Dömd eller inte, I dont care.

Jag söker inte en lag som kan lösa problematiken med sexuellt våld, för jag tror helt enkelt inte det är möjligt. Ett offentligt samtal om gränser, samtycke, övertalning (eh ”tjat-sex” hatar fan den benämningen) osv är såklart fab. Men ett samtal där verkligheten går förlorad i ordbajs och statistik är inte till kvinnors fördel. Kampen kan vara juridisk, feministister har gett oss sexköpslag och kvinnofridslag. Snart vinner vi samtyckesreglering.

Låt oss välkomna den och vara stolta över den. Men låt oss också ha is i magen och inte hoppas på för mycket. Revolutionen mina sisters, den sker inte i rätten.