måndag 24 april 2017

Om bullen, ugnen och barn på beställning

”Är du en kvinna som redan idag har barn och känner att du för egen del inte vill ha några fler egna barn?
Är du väl medveten om vad det innebär att bli surrogatmamma och känner med hela ditt hjärta att du vill bli en?Är du tillfreds med att lämna bort barnet efter födseln, säker på att barnet även utan din delaktighet, kommer att få en trygg och kärleksfull uppväxt?
Om svaret är JA och du skulle kunna tänka dig att bli Surrogatmamma och dela med dig av den enorma lycka som det måste innebära att få bli förälder hoppas jag att du väljer att bli surrogatmamma åt mitt barn...”

Den här snubben vill ha barn, så han annonserar efter en tillgänglig kvinnokropp på internet. Annonsen är skitlång, men hans avslutning är priceless: 

”OBS: Det känns viktigt för mig att du vill bli surrogatmamma av kärlek och inte för att få ekonomisk ersättning. Självfallet blir det mitt ansvar att stå för ersättning för diverse omkostnader på grund av graviditeten. ”

Asså du får betalt! Men du ska inte vilja ha betalt, ok? 

 Idag dear friends, ska vi snacka om surrogatmödraskap.


Så vad är det då? Det är att en kvinna bär och föder ett barn som hon sen lämnar ifrån sig efter förlossningen samtidigt som hon avsäger sig all rätt till barnet. Barnet har beställts och skapats efter någon annans önskan om att få bli förälder. Det hela styrs som allting annat i den smutsiga världen av pengar. En del tjatar då nåt innerligt om ”altruistiskt” surrogatmödraskap (alltså no cash involved), det här inlägget kommer inte att handla så mycket om det. Men kort sagt så: de är en mycket liten del av surrogatarrangemangen, det är oerhört svårt att kontrollera vad som är frivillighet i ett patriarkat, ingen vet hur mamman reagerar i förväg och det öppnar upp den svarta marknaden. 

Men kanske allra viktigast – här har vi själva kärnan i den ideologiska surrogatdebatten - oavsett hur det regleras och kontrolleras så öppnar vi upp för en syn på kvinnor som maskiner och barn som (beställnings)varor. Det finns all anledning att vara rädd för en sån utveckling.


Oavsett politiskt läger så fattar de flesta att det är en rätt big deal att föda och bära ett barn. I väst förväntas en bebis vara en kvinnas totala lycka. Hon ska föda och överleva vilket är definitionen av att det ”gått bra”. Hon förväntas knyta an direkt och gå in i sin nya arbetsbelastning och självuppoffring, allt med moderskärleken som bränsle. Inte sällan hör vi snack om att älska barnet redan när det ligger i magen. Få morsor jag mött beskriver det där som oproblematiskt, MEN, jag har aldrig träffat en nybliven morsa som inte har upplevt emotional overload. Som inte förändrats känslomässigt. (Märk väl att detta alltså inte handlar om biologiskt tjafs som skulle förklara löneskillnadernas koppling till mensblod eller nåt sånt).



Mammorna pratar om skörheten, att inte känna igen sitt nya jag och sina reaktioner. Trots att jag inte kan presentera nån statistisk uppgift på det hela är jag rätt säker: förstföderskor bli fullständigt överrumplade av den. Känslostormen. Positiv eller negativ, kanske båda två. För många mest förvirring. En inre storm som är omöjlig att formulera, och därför så innerligt ensam. Oavsett om hon vill ha sin unge eller inte, oavsett hennes föräldraförmåga eller egentligen oavsett alla jävla omständigheter så är inte baby-making en teknikalitet. Det som sker i någons kropp och psyke får aldrig förvandlas till produktion.

Som vanligt är patriarkatets relation till kvinnorna motsägelsefullt. När de ”vanliga” mammorna förväntas bli maximerat dödsförälskade förväntas kvinnorna i surrogatindustrin helt kunna stänga av. Inte känna ett skit. Överföra alltihop till några andra: köparna av hennes barn.


Surrogatmödraskap är människohandel. Det är barnhandel. Exploatörerna är vita, rika, ”normbrytare”. 

 

Européer, japaner och amerikaner (surprise!). De är homosexuella män och ensamstående män. Allra vanligast är dock de heterosexuella paren och snacket om normbrytande och radikalitet visar sig snabbt vara en jävla glättig front på fullständigt ospännande villaliv till vilket (mänskligt) pris som helst. Kärnfamiljsnormen in absurdum. Det samlande för surrogatmammorna, förutom att de är kvinnor, är att de är betydligt fattigare än köparna.

Det finns olika typer av surrogacy rent tekniskt och genetiskt. Antingen så befruktas ett av surrogatkvinnans egna ägg med köpar-hannens genom insemination. Detta är som jag fattar det rätt så ovanligt idag. Det andra, nyare alternativet är ett där både ägget och spermien förs in i kvinnans kropp, genom sk ”embryotransplantation”. Detta betyder att barnet kan komma till (produceras) utan någon genetisk koppling till (surrogat)mamman. För att illustrera bizzareworld: ”möjligheten” finns nu att få vita eller asiatiska eller vilka jävla etniska barn som helst ur fattiga, bruna kvinnors kroppar. Åh världen, än har du inte sett slutet på kolonialt svineri!

Detta beskrivs ibland som nåt särskilt positivt för kvinnan (orkar inte ens) för att hon då löper ännu mindre risk att känna något för barnet. Tanken är typ att när de har olika färg och form på ögonen är det så ”uppenbart” att barnet inte är hennes (vilket det givetvis är eftersom det har kommit till i hennes kropp). Resonemang som detta avslöjar att det är inte på något sätt är så oproblematiskt för de flesta kvinnor att lämna ifrån sig sin nyfödda bebis som industrin vill få oss att tro. Vore det så skulle de inte behöva jobba så jävla mycket med att hitta sätt att hantera det. Kvinnorna i surrogatindustrin får gå kurser i att inte knyta an, får lära sig att inte prata om barnet i magen som sitt och rapporterar liknande strategier som sexbrottsoffer för att gå igenom processen med psyket i behåll. Ändå vet surrogatförespråkarna någonstans, på ett forum skriver en av dem såhär:

”Vad ni än gör, "anlita" INTE en tjej som inte har egna barn sedan tidigare. Man kan som människa inte veta hur man reagerar efter det att man burit ett barn länge och sedan fött detta barn. Risken är allt för stor att ni står inför dilemmat att surrogatmamman inte lämnar ifrån sig barnet efter det att det är fött, eller har svårt att själv gå vidare.”



Att formulera tanken om huruvida barnet kan tas ifrån henne mot hennes vilja som ett ”dilemma” orkar jag inte ens kommentera egentligen. I samma forum diskuteras hur man på bästa sätt skriver kontrakt för att kvinnan inte ska kunna ångra sig och göra abort eller under vilka omständigheter som köparna kan kräva att hon gör abort 

 Det går inte att göra graviditet och barnafödande till kneg och produktion vilket som helst när det egentligen är en oerhört intim, existensiell och i högsta grad psykisk upplevelse. Liksom lite nåt annat än att få ett tyg å sy en tröja. 

Dessutom finns det inga arbeten som pågår alla dygnets timmar, som är i jämförbar grad lika oförutsägbara, smärtsamma och ibland livsfarliga som graviditet och förlossning. Jag känner heller inte till några andra yrken som innebär att man kan avtala bort aborträtten eller neka någon att ha sex när den är ledig (de flesta surrogatmorsor får skriva på för avhållsamhet). Detta är ägande, inte anställning. Modernt slaveri.


Ett av paradargumenten hittar vi där: att de stackars barnlösa bara betalar för ”tjänsten” graviditet? Inte kan man kalla det barnförsäljning då? Det är ju bara en transaktion i tjänstesektorn! Outsourzing av produktionen!



Man ba ok, alltså att betala någon för att genomgå en graviditet? Låter som ett sweet-gig för alla som tänkte get knocked up nån gång. Jag smsar kontonumret nästa gång mensen uteblivit gullisar!
SJÄLVKLART betalar de inte om de inte också får BARNET.
Ta bulle-i-ugnen-metaforen. Du går in på ett bageri och lägger pengar på disken. Sen går du ut igen, för du betalade bara för ”tjänsten bullbak”. Eftersom det absolut inte handlar om bullförsäljning är du givetvis inte intresserad av att få med dig en go kanelsnäcka ut därifrån...eller?

Det är barnet de köper, kvinnan de utnyttjar. Önskan om biologiskt ”egna” barn har med surrogaten tagits till en absurd nivå: den fria marknaden. Detta gör ingenting annat än att förminskar bebisar till kanelbullar och kvinnor till ugnar. Bullen å bebin, de är båda ting möjliga att framställa och avyttra på en marknad. En marknad som smidigt transformerat barnlängtan - till barnbehov - till rätten att få ett biologiskt eget barn. Men det är såklart ingen universell rätt, det är rika människors önskningar. Med det inte sagt att dessa önskningar inte kan vara nog så intensiva eller att dessa människor inte skulle vara lämpliga som föräldrar. Med det endast sagt att egna önskningar och pengar inte innebär okränkbar rätt till andra människor.



Alla barn som föds lever inte med sina mammor, inget nytt under solen änna. Att flera personer kan ta hand om ett barn är knappast breaking news. Att barn kan komma till i en massa olika konstellationer som inte nödvändigtvis är dåliga är inte heller några news. Men vad detta handlar om är att beställarna inte under några omständigheter kan tänka sig att dela barnet med den kvinna som föder det. De skall ha det själva och hon får inte ha några rättigheter, all hänsyn till henne avtalas bort. Hon skall bara göra jobbet. Lidandet, riskerna, psyket. 

Medan hon fortfarande blöder och innan chocken har lagt sig skall hon avsäga sig vårdnad och alla rättigheter till det barn hon fött, mot betalning. Man får under inga omständigheter göra så mot en annan människa! Hör ni det? Fattar ni det? Det är sjukt! 

Ofta efterlyser surrogatförespråkarna en ”mer nyanserad” debatt. Men let me tell u, thiz shit is inte nyanserat alltså. 

 

Den här sidan av myntet pratar företagen inte om. En surrogatförmedling skriver på sin hemsida under rubriken: ”Förlossningen”:

”Efter förlossningen så är det dags att njuta av att ett barn har kommit till världen. Ett födelsebevis skrivs som sedan används för att få hem barnet. I samband med detta startar också en administrativ och juridisk process där [företag] självklart finns vid din sida och stöttar med både sin erfarenhet och juridisk kompetens i samarbete med [namn] Jurister.”



Inte finns det nån kvinna med eftervärkar och hopsytt underliv i den skrivningen inte. Däremot finns ett eventuellt juridiskt problem. Företaget upprepar dessutom att de arbetar med ”kostnadseffektiva lösningar”. Alltså när de handlar med kvinnor och barn då. Så gör de det billigt. Ba så ni vet.

Förra året konsterade den statliga utredningen att surrogatmödraskap inte skall vara tillåtet i Sverige. Ändå kommer ungefär 100 svenska barn om året till på det här sättet, och det finns all anledning att tro att de kommer att bli fler. Det finns nämligen inget hinder att ta sin plånbok och sin övergreppsyttrade barnlängtan utomlands. Antingen så kör man hela processen utomlands, eller så hookar man en svensk surrogatmorsa och tar med henne utomlands för själva transplantationen.



Surrogatmamman (och prostituerade) Anna säger såhär till Amelia Alvarez (de diskuterar hur det skulle vara om surrogacy var lagligt i Sverige):

”Jag undrar hur mitt CV skulle se ut: ”Jag hyr ut min livmoder i 9 månader... Jag gråter inte då jag lämnar ifrån mig den nyfödde och jag är alltid glad och positiv.
Det finns ingen skillnad när jag hyr ut min fitta och anus eller min livmoder, det är samma frågor. Ögonfärg, hårfärg, om jag är frisk, mina preferenser, om jag har några psykiska sjukdomar, om jag är glad etc, etc. Alla såna dumheter, men ingen frågar varför jag säljer mig. I vilket fall skulle jag ljuga och säga att det är för att jag älskar att göra det. I den här världen av säljande och köpande är det lögnen som gäller, för sanningen är verkligen grym och antikapitalistisk.”



Anna pratar om kopplingen mellan prostitution och surrogatmödraskap. De är två helt olika saker, inte minst för att det sista torskarna vill är att få en horunge, medan det sista barnköparna vill är att ha något som helst med sex att göra. De är horan och madonnan. De är båda helt otjötbart handel med kvinnor. De är båda våld mot kvinnor. 


Till skillnad från den prostituerade så knullas aldrig surrogatmamman. När prostitutionen beskrivs som ett nödvändigt ont är surrogatmödraskapet ett kärleksfullt gott. Denna välvilliga, rena, uppoffrande Maria vill bara dela livets stora glädje med andra (se annonsen i början)! Retoriken blir fan skrattretande uppenbar, en surrogatsida har orden ”hope-believe-love” som slogan. Kvinnorna i surrogatindustrin både marknadsförs och eftersöks med termer om ”att hjälpa”. De är sinnebilden av den ömma modern, hon är kärleksfull, uppoffrande och vill inget hellre än dela med sig av denna livets stora gåva. Ändå är hon samtidigt den sämsta modern - ingen moder alls - för hon är beredd att lämna ifrån sig sitt barn. MEN inte för att hon inte vill ha det, det skulle paja bilden helt, utanför att hon vill ”ge” detta vackra till någon annan. Typ såhär låter omskrivningarna:

”Hej. Vi är ett förlovat gaypar, jag 32 min sambo 27. Som söker efter någon som vill ge oss glädjen att få barn. Vi är mycket seriösa och ser fram emot en framtid med barn inkluderat. Söker därför en surogatmamma som är villig att ställa upp för att göra våran dröm till verklighet.”


Eller:

”Hej! Vi är ett killpar som båda är 23 år. Bor tillsammans i villa och har bra arbeten och känner nu att tiden är mogen för det barn vi längtat efter så länge.
Ser fram emot att höra av dig surrogatmamma som vill ge oss det finaste någon kan ge”.



Detta är en urgammal patriarkal idé fomulerad i ett sjabbigt forum. De spelar på övertygelsen att kvinnor skall ställa upp och med sin kropp och sig själv för att tillfredställa andras behov. 

 

De eftersöker inte affärskvinnor som lärt sig att förvandla äggledarna till valutaväxlare, de annonserar inte om entreprenörer som rationellt tagit kontroll över sin kropp och börjat nyttja den som arbetsredskap. Den argumentationen håller inte. Den är inte heller riktigt lämplig när man vill intala sig att man efterfrågar ett ”kärleksbarn” och inte en ”cashunge”. Entreprenörssnacket kommer bara fram när surrogatförespråkarna skall möta feministisk kritik. Då passar det minsann att i vanlig ordning vända på feminismen och använda den i vårt face.


Ekis lägger det såhär:
”Denna feminism bygger på ett antagande, gemensamt också för den ”feminism” som är för prostitution. Det är det underliggande antagandet att kvinnan inte hör ihop med sin egen kropp och i förlängningen inte heller med det barn hon föder. Att barnet inte är en del av kvinnan och att det som händer i kvinnans kropp inte heller händer henne, utan bara hennes kropp. Och än mera – att jagets frihet står i motsats till kroppen.”



Navelsträngen och det gemensamma förlossningstraumat är ett odiskutabelt faktum. För en del kanske detta låter oerhört gammaldags. Det är det inte. Med samma tankegång kommer vi fram till ställningstagande om fri abort. Det ofödda barnet är en del av kvinnan. När det sedan fötts är det otvivelaktigt hennes.

Att hata surrogatindustrin är inte moralism. Det är att vända sig mot föreställningen om att kvinnans kropp kan skiljas från hennes person och användas som avelskossa. Det är att inse allvaret och vilken kvinnosyn som den här industrin öppnar upp för.


Vilken är egentligen kritiken emot människohandel? Jomen det är ju att människor inte är varor. Att det mänskliga är något större. This shit handlar om att någonstans dra en gräns för marknaden och vad som får ske med det mänskliga, för att inte förlora allt. För det som nu är till salu, det är livet självt.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar