onsdag 26 december 2018

Om arbete, pisstorkare och en mailpåminnelse

Jag har varit hemma i stort sett hela dagen. Haft radion på i köket. För JAG ÄR NÄMLIGEN ARBETSLÖS!!! tänkte jag skriva. Men egentligen är jag faktiskt julledig. Just nu och i några dagar till är jag anställd.

Men snart kommer det. Det är väl det. Någon beskrev de arbetslösas värld som en präglad av en enda känsla: rädsla. Jag känner den. Som en tryckande påminnelse i bröstet och som stressen varje gång den minsta utgift kommer smygande. Ingen är mer ofri än den som är rädd. JA OKEJ kanske den som faktiskt är fängslad då. På ett annat sätt än någonsin tidigare påverkar nyhetsrapporteringen och det politiska läget mig. Att vi kan ha en jävla budget men ingen regering säger väl allt. Vi står inför en tid av osäkerhet, repression, fattigdom, fascism och när medeltemperaturen ständigt sägs öka blir verkligheten ändå ständigt kallare. En sån där kyla som äter sig in, en som vi väver in i ett täcke av cynism och bara bär.


En välkänd farbror med stort skägg skrev om ”den egoistiska beräkningens iskalla vatten”. En barnboksförfattande annan farbror skrev om Pingvinen Pablo som seglade iväg på ett isblock. En frusen lady i morgonrock skrev om en väldigt liten mamma i december.



Gud är jag den mest oansvariga kvinnan i världen? Den omognaste och mest olämpliga mor? Man säger la för helvete inte bara upp sig sådär. Ingen a-kassa finns att få och inte heller nåt lämpligt svar till nya arbetsgivare som undrar. ”Jo ni vet jag har drivit konflikt för minskad lönespridning, icke-hierarkisk organisering av arbetet, ideologisk heder och viss flexibilitet när det kommer till lagar och förordningar. Efter några år blev jag så jävla sne att jag bad alla dra åt helvete”. Heh anställ mig gärna? Åh om man nån gång bara kunde veta sin plats. Också värderingar kostar.

Har lust å trycka upp mina grandiosa värderingar nånstans där annars bara olika män brukar döva min ensamhet. Jaha din pretentiösa jävla höna ska du äta dina exel-filer med lönesättnings-modeller nu kanske?



”Den nya budgetens stora förlorare är de arbetslösa” säger en saklig hallåa på P1. Det känns som hon pratar med mig och jag svarar vid spisen att jag önskar att hon inte kallade mig så: ”en förlorare”. De är arbetslösa tjänar exakt noll komma noll i den så omtalade plånboken på jobbskatteavdrag. Med inflationen är förlusten i köpkraft aka livsuppehälle än större. Men jag vill för fan inte ens prata om jobbskatteavdrag!  

Alltid och åter tvingas vi förhålla oss till de andras politik. Ständigt kritisera och påvisa den sjukaste skiten, aldrig få prata om vårt eget. Vad vi vill i motsättning till att hela tiden behöva vråla att man FAN INTE VILL! Det är klart att man blir en lipsill när man hela tiden har till uppgift att peka på det som inte funkar. 

Likt en utarbetad fru som gnäller om piss på ringen, räkningar och dammet bakom soffan blir vänstern. Men det var inte hon som önskade det så, bara den som torkar pisset tjatar om det. Den som pissar pissets klassvilja är upphöjd till lag. Till lags är den som torkar tyst.


Ju mer jag tänker på arbetet desto mer tänker jag att kanske är det där vi ska lägga vårt fokus, vid själva den moderna kapitalismens kärna: ett seriöst försök till lite upphottad arbetskritik. Kritik av lönearbetets självklarhet. Tjötet återkommer ständigt, företag som GER jobb åt de som behöver. Som pissar piss till de som torkar. Till och med prostitutionen beskrivs som nåt positivt för att den kan svälja de arbetslösa. Med teknikens framsteg hörs de rädda rösterna: vad kommer hända med jobben?



Den stora frågan är kanske egentligen vad som händer med människorna. Inte behöver de kneg-älskande oroa sig egentligen. Hela den ekonomiska politiken har kommit att kretsa runt just det: att skapa jobb i en tid när jobb blir allt mindre nödvändigt. De hittar på mer och mer avancerad idioti hela tiden, vi glömmer väl aldrig fas-3orna (i motala?) som målade om samma stolar gång efter annan? En fördnedrande fördummning som krav för brödfödan.
Johodå om du ska äta ska du arbeta. Ska du ha pengar ska du göra nåt. Vad fan som helst men nåt ska du göra och du ska INTE gilla det!

Arbeit macht frei det är ditt incitament lilla pisstorkar-mamma.

När välfärden raseras och klassamhället djupnar blir alla samtidigt mer intresserade av välgörenhet. Vi blir ena förljugna sad-faces som pratar om ekonomisk utsatthet, utanförskap och ensamhet som virussjukdomar vilka angriper oss, männiksorna. Inte är vi medansvariga till detta hemska som ingen önskar ska finnas. Det var tema ”medmänsklighet” på SVTs julfirande och olika b-kändisar tittade allvarsamt in i kameran å lovade att tänka på de utsatta hela julen. Ja tänk på ni, vem fan hjälper det kan man ju undra. Vi ska tänka på de insatta, de vars glättiga existens bygger på de andras lidande.

Välgörenheten konserverar orättvisan, kapslar in den i en eko-papp förpackning. Vakuum-packad och isolerad från omvärlden skvalpar den där i äcklig grumlig olja. Det kan ju nån rigtheous vegan göra maränger på.


När jobben inte räcker till bli universiteten en landningsplats och jag väntar nu på att min sena anmälan ska behandlas. De arbetande människorna är mer utbildade än någonsin, och ändå är det inte sant att alla arbeten kräver större kunnande, snarare har många arbeten förenklats och tidigare expertis kan nu lätt ersättas av maskiner. Konkurrensen hårdnar och vi ställs emot varandra i en klart mindre färgstark hunger games-version. Vi tvingas konkurrera med mer än det som är själva arbetet. Det som är vi, oss som människor vårt jag och vårt värde blir gjort till vårt personliga varumärke. Så ja well varken ”pretentiös höna” eller "ensamma mamma" är några lyckade varumärkesprofiler.


Våld emot handläggare och andra tjänstemän på arbetsförmedlingen ökar i takt med människors desperation. I takt med att rädslan och misslyckandets retorik puttar dem över gränsen. Idag har de okrossbartglas och larmanordningar, på en myndighet som skulle serva folk med nya jobb. Är det inte mörkt? Dystopiskt nästan. På socialkontoren tar uniformerade väktare emot de svagaste varumärkena. Men inte får de bada i nån välgörenhets-konserv, nej soc är myndighet inte välgörenhet och allt fler människor som faktiskt har problem skickas vidare till arbetsförmedlingen. Där finns lediga tjänster förresten, de söker: säkerhetschef, apputvecklare, leverantörsfakturahanterare (eh?), socialkonsulent och digital producent. Kanske finns jobben med arbetsförmedling inte kvar?

Ett så enormt maskineri för att att dölja en välkänd men nedtystad sanning: den stora majoriteten av oss skulle aldrig gå till våra arbeten om vi inte var drivna av ekonomiskt tvång. Om de inte jagar dem som saknar anställning så rasar hela deras bygge.

Jaha så detta var ju lika matnyttigt som exel-filen jag inte kunde äta. Hur fan gör jag med förskolan? Om bara några få dagar börjar den igen, men så länge jag saknar arbete har ungen inte rätt till mer än femton timmar i veckan. Dagis som blev förskola för att det inte bara skulle vara förvaring av de små. Det skulle vara pedagogisk omsorg och samhällsfostran för deras egen skull. Ändå får man inte vara med om ens föräldrar saknar arbete, trots att det kanske är de barnen som behöver andra, sammanhang och varm mat allra mest. Så ska jag anmäla att jag inte arbetar och inte få lämna, eller ska jag mörka och hoppas på det bästa? Då måste jag förstås också betala som att jag hade en lön. Ingen a-kassa till den som sagt upp sig själv, inget kompis-gäng till den vars mamma inte knegar. I den nya budgetens tripplas RUT-avdraget för barnpassning.

”Klassmotsättningar tar sig sällan uttryck av blodiga strider”. 
 Nej vet ni att det tar sig ibland uttryck i en mail-påminnelse om att lämna in dagis-tider.




onsdag 5 december 2018

Om idéer, idoler och idioter

För ett par veckor sen frågade Åsa Lindeborg om ”..det verkligen [är] en antifeministisk fråga att undra var kvinnors ansvar börjar och slutar?”. 
Och well nej, det är väl inte riktigt det stora problemet utan kanske mer att på allvar skriva en text om kvinnor som blivit kära och sen hämnats genom att hitta på en våldtäkt? Kanske mer det skitkonstiga och helt poänglösa att skriva att ”många kvinnor tycker om honom och känner tacksamhet över hans generositet” om en nyligen dömd våldtäktsman. 
Men ni vet, jag måste inte dricka kaffe med Åsa för att säga att ”mig äger ingen” fortfarande är ett av de vackraste och mest kärleksfulla arbetarporträtt jag läst. Jag måste inte tycka att Åsas inställning till #metoo är go för att tycka att hon gjort många andra goda poänger genom åren. Poänger hon gjort som en av sveriges mest klassmedvetna skribenter, som vi andra kan diskutera, fundera på och ta vidare, helt utan henne och den här nya mundiarren.

Nån annan skrev att  - nu har minsann Ekis gått för långt! Nu har hon diskvalificerat sig själv från att någonsin uppfattas som vettig igen. Alltså, vilket jävla öde ändå? Nu måste hon en gång för alla utestängas! Man ba ok ja men ring polisen då!
Plötsligt har vi inte en diskussion om kön utan en diskussion om VAD EKIS TYCKER om kön. Är ni med? Vi glömmer idéerna i sig själva. Vi tappar sakfrågorna och diskuterar vad specifika personer tycker om sakfrågorna. 
Ekis har då alltså skrivit en text om den här fängelseskandalen där en individ ska gå före alla kvinnorna på hinseberg. En text som dessutom berör något som händer för första gången i sverige.

”Hon är ju för fan pyroman” sa någon, angående att hon var tvungen att tända trans-vreden igen. Och ja det är la jag med då för allvarligt talat? Man kan självklart tycka det är idiotiskt, dåligt, ohederligt eller vad som helst. Men det tar inte bort hennes analys av greklandskrisen, hennes arbete mot människohandel eller kneget i vänsterpartiets valstuga i högdalen.



Är du med? Egentligen kan en idé leva helt utan sitt upphov. En tankegång kan vara intressant, även utan att vi har nåt till övers för den som för fram den, eller tycker att allt annat den personen gjort är gött. 

 

Sanningen är trots allt att flera av de riktigt stora ideologerna med all sannolikhet var ena jävla pigs. Det är klart vi ska vara vaksamma, jag har flera gånger skrivit att genom att kolla på vilka det är som för fram ett förslag så kan du avgöra vem det sannolikt gynnar. Men där snackar vi om VILKA, vilket politiskt läger, inte VEM, vilken individ. Den här trötta personhetsen är nåt annat.

Det är en patetisk förhoppning om idoler, om att offentliga personer inte är vanliga människor. En inställning som gör att det politiska samtalet slutar handla om ideér, åsikter, debatt och politik och mer om vem som är creddig å inte. Vem man gillar, vem man får gilla och vem som skrev ett rötet inlägg hösten 2012. Vem man ska dissa och vem som har svikit, vem som inte kunde allt eller vem som vi bara tycker är lite nåt va fan som helst.

Mina vänner bilda kedjor-boysen gjorde ett pod-avsnitt om "politisk barnfrihet" som typ alla (hähä) tyckte var om inte obegripligt så supermärkligt. Konstigt nog handlade mycket av kritiken om att typ ”det här vill jag inte höra” eller ”åh den här podden som var så bra och nu pajar ni det”. Hur ett avsnitt om ett annat ämne kan radera ut de andra som man uppenbarligen gillade är matte på en nivå way above me alltså. Man ägnar väl sig inte åt politik för att alla ska älska en? Man läser väl inte en text för att blint få berättat för sig hur det är? ”Åh va gott här stog allt som jag redan visste och hade betämt att jag tyckte. UTVECKLANDE att jag läste detta!” Man tänker la själv?



Ta å titta på vad folk faktiskt har gjort. Det är så jävla korkat så jag vet fan inte vart jag ska ta vägen att bara helt bortse från folks bidrag för att de typ skrivit en röten krönika. Det blir liksom inte så många kvar tillslut, ingen är 100 jävla procent och det gör ingenting. 

 

Med sån anal trångsynthet har vi ingen rörelse och definitivt ingen politisk utveckling. Det är inte ett försvar för den som skrivit/gjort/sagt nåt idiotiskt, det är att säga att du kan tycka någon är en idiot och ändå ta till dig politiska tankegångar som när de väl släppts ut kan stå helt fria från personen. Du kan läsa en bok, utan att vilja ha författaren brevid dig i en hetsig demo. Detta piedestalsättande gör att varenda jävel är dömd att trilla ner. När blev det offentliga samtalets uppgift att tillfredställa folks idolsamling?

Jag träffade en liten gullig dam från Elin Wägner-sällskapet på bokmässan i höstas. Hon var la säkert liberal eller nåt men goa böcker ville hon sprida. Elin Wägner tyckte det var alla (eh) ogifta kvinnors rätt att ha hembiträde vilket ju onekligen är rätt stötande. Samtidigt kämpade hon livet ur sig för rösträtten med benhård solidaritetslinje – alla eller ingen. Kata Dahlström å andra sidan svek rösträttskvinnorna och propagerade för att de skulle lägga ner. Istället skulle de först backa arbetarmännen (som inte alls var så sugna på nån annans rösträtt än sin egen). Ändå gav hon hela sitt fucking liv för att organisera arbetarkvinnor och för arbetarrörelsen i stort. Hjältinnor ur den svenska historien båda två. Värda att minnas och hyllas, båda svek de åt varsitt håll men inte fan tar det bort allt fett de gjorde.



När ska vi sluta prata om vad Amine Kakabahve tycker om ”hedersförtryck”? Visst hon ballar ur, gör bort sig big time och står på en annan sida än jag i flera frågor. Meen jag måste inte dricka kaffe med henne heller! Det skulle jag iofs gärna vilja, för jag ser henne inte som min fiende. Jag skulle vilja tjöta med henne om hur hon tror kvinnorörelsen ska kunna komma framåt om vi håller på såhär? Jag skulle vilja prata med henne om timing. Jag skulle vilja tjöta med henne om hur hon får ihop sin så ivrigt poängterade marxism med sitt feministiska engagemang och varför hennes organisation måste ha ett så keffat namn bara för att deras föregångare har det. Vi kanske hatar varandra efter en stund å jag kanske får min förhoppning om att hon är missförstådd i mina kretsar helt grusad, men det tar i sånt fall inte bort att hon stridit med vapen i hand för frihet. Jag kan respektera peshmergatiden oavsett om vi befinner oss i olika feministiska läger även efter min uppdiktade kaffe-date. 

Det är ofrånkomligt att en del personer blir front, syns och hörs mkt. Sjävklart har de ett ansvar för vad de gör och hur de uttrycker sig, men det är också farligt om gränsen för att kunna ta plats blir för hög. 

 

Vilka vill vi att offentliga personer ska vara? Nåra jävla vandrande wikipedior med standardiserade svar på allt? Nej. Jag vill att de ska vara mänskliga. Att det ska vara möjligt för den som aldrig medietränats och som inte har en mille högskolepoäng eller gått nån jävla skitnödig författarskola att försöka. Försöka och bedömas för vad den faktiskt gjort. Vi tycker inte precis samma, gillar inte samma stil, har inte samma hjärtefrågor. Är själva olika som personer. Men ni vet det blir jävla nojjig stämning liksom och ingen vågar säga nånting alls. OJ JAG SA FEL EN GÅNG ELLER TYCKTE ANNORLUNDA I EN FRÅGA SÅ NU ÄR ALLT JAG NÅGONSIN SAGT STRYKT UR PROTOKOLLET. Jag tror knappast att det är de mest förtryckta som tjänar på den stajlen.



På min födelsedag sa hon i ett tal lika vackert som hennes face att ”kommunismen erkänner inga individer men erkänner hängivna och effektiva kämpar”. Jag grät lite. Riktigt lättrörd och lipig om man bara trycker på rätt punkter. Kommunismen fördömer personkult. Alltså ja vi älskar det ju allihopa, vem vill inte ha sig en go hjälte liksom? Men på ett principiellt plan är linjen ändå viktig. Självklart kan man la få hata på nån som man trodde var ett ess men visade sig vara precis lika dödlig som oss andra, men att fördöma någons hela gärning pga att man blidde lite ledsen i ögat är kanske det mest idiotiska som hänt efter de där matbitarna man kunde köpa till varandra på tidiga facebook (alltså lol kommer ni ihåg dom??).  Vi måste för vår egen politiska utvecklings skull kunna välja lite. Ja eller så kan vi ju bara picka ihjäl varandra när vi käftar om personer vi egentligen inte känner istället för själva ideerna eller dom som på allvar är våra motståndare.



För att kunna bli sådär fett besviken. Ni vet, sne och ledsen på någon måste man ha en relation. Det är bara den vi förväntar oss nåt av som också kan grusa våra förhoppningar, allra hårdast är vi mot dom vi älskar. Problemet blir i en tid där offentliga personer kommer oss så nära att vi tror vi känner dem. Vi lever våra liv med dem och börjar förvänta oss nån form av ömsesidighet. Det gör att vi tror att individen i sig är den viktiga när vi sprider dens tankar. 

Vi idoliserar, beundrar, förskönar och hamnar i ett läge där enskilda övermänniskor ska föra vår talan. När de inte gör det tar vi det personligt.


Men det är bara i det lilla personliga livet vi är individer, individer som andra kan gilla eller ogilla. Hata eller ba tycka är lite mycket. Och det är helt i sin ordning. Du måste inte gilla mig, men du kan läsa en text för vad där står och inte för vem som skrivit den.

Den kritiske läsaren skulle här kunna dra in ett par goa slag i mellangärdet på mig genom att poängtera det tveksamma i att skriva en text som kritiserar personkult samtidigt som den hyllar två feministiska hjältinnor. Ytterligare en punsch om att om vi nu kanske inte ska snacka så mycket om personer sen rada upp personexempel efter personexempel. Ja vad fan ska man säga, come get me liksom, det är ju skitkonstigt faktiskt. Men det är väl kanske också en del av poängen, jag är också fett mänsklig, ibland blir det skitkonstigt. Men det betyder inte att allt du tyckt var gött är borta. Du kan tänka att NÄE VILL HON DRICKA KAFFE MED AMINEH DET ÄR JU WAY OUT OF LINE?!! Och ändå tycka att det där om förlossningsvården var ju läsvärt.


För ni vet vi kan gapa så högt vi kan att Åsa hatar kvinnor! Ekis är transfob! Bilda Kedjor hatar barn! De gamla kvinnokämparna var borgarsvin eller antifeminister! Amine är rasist och jag är dum i huvet! Men vet ni vad ingen av dem är? Vårt verkliga problem.


Det sägs att malcolm X slog sin fru och att pissa på Julian Assange betyder inte att hela wiki-leaks var dåligt. Simple as that ändå.





torsdag 15 november 2018

Om ordet "sexarbete" - tio skäl att vårda ditt språk

De säger det hela tiden, det är så man får lika ont i öronen som i hjärtat. Var inte en idiot du också! Säg aldrig ”sexarbete”! 
Har du gjort det, bara gör om - gör rätt, liksom sluta för fan. Ta dig en rejäl tvålshot och tvätta ur munnen från detta nutidens kanske allra sunkigaste begrepp.



AIT MEN VARFÖR DÅ? Det undrar kanske du, för du vet kanske ingenting om bakgrunden till och innebörden av det nya språket kring prostitution. Runt om i världen fet-polariseras frågan om sex- och människohandel, i ena änden hittar vi det som kallas ”nordic” eller ”swedish model” och i den andra legalisering eller avkriminalisering a la australien och tyskland. Den här texten kommer inte gå in så mycket på vad de olika modellerna innebär men alltså helt massiva ekonomiska intressen finns med i spelet om hur vi ska se på det här och det påverkar debatten. Är det mäns våld mot kvinnor eller är det ett arbete med oförtjänt dåligt rykte?

I det följande presenteras tio enkla skäl till att du ska vakta din tunga likväl som alla kvinnors framtid. Helt enkelt, en pedagogisk, lättbegriplig sammanställning av

TIO SKÄL ATT ALDRIG SÄGA SEXARBETE

  1. Alla profitörer (de som tjänar cash) i prostitutionsbranchen vill att vi ska säga det.

    Det är inte bara ett neutralt och lite mordernare ord. Istället är själva begreppet i sig ett led i arbetet för att normalisera och sedan legalisera handel med kvinnor. De smarta svinen har mixat nyliberalism/kapitalism och den moderna idén om ”sexuell frihet” för få fram ett rumsrent namn på exploatering. Att säga ”sexarbete” är att haka på hallickars, bordellägares, människohandlares och torskars tåg och springa deras ärenden. 
    Det heter PROSTITUTION. Att säga prostitution är att stå emot och peka ut de uppenbara bristerna i argumentationen hos dem som vill göra detta till ett arbete som vilket som helst. 

  2. Det gör torsken till en ”kund” eller ”konsument”.

    Det nya språket förändrar hela spelplanen. När prostitution har blivit ett arbete blir det väldigt svårt att kritisera köparna. En kund anses ha rätt att få det han betalt för och gör inte nåt mer kontroversiellt än köper en tröja eller anlitar en snickare. Ja menar, kunden har alltid rätt, rigth? Utifrån positionen som betalade kund kan han ställa krav på kvinnan som uppfattas som legitima. I det nyliberala samtalet är det ”dålig service” att kräva kondom, neka analsex, inte svälja satsen eller att inte lyckas/orka spela svinkåt tillräckligt övertygande. 
    Att säga ”sexarbete” gynnar torsken, vilken aldrig kan ha gemensamma intressen med kvinnan oavsett om man tror att det är ett arbete eller ej. Att säga ”sexarbete” är att normalisera och befästa mäns rätt att köpa kvinnor.

  3. Det gör hallickar och människohandlare till ”arbetsgivare” och ”arbetsförmedlare”. 

    Andra ord på samma språk är ”arbetskraftsinvandring” eller ”sex-migration” som alltså betyder trafficking. Behöver detta ens kommenteras? Att säga ”sexarbete” är helt enkelt att snacka skit och täcka över människohandels-industrin där bakom.


  4. De säger att det är ett jobb men behandlar det aldrig som ett jobb.

    Ni vet till och med liberaler erkänner nån form av basic maktanalys och tanke om olika intressen i vanliga jobb, men i prostitutionen gäller det inte. I ingen annan brasch anses ägare, ledning, konsumenter och anställda ha gemensamma intressen! I sexarbetes-diskussionen blir alla inblandade ett kollektiv med gemensamma intressen och staten/moralen/feminismen som motpart. 
    Tittar man närmare på den organisering de talar sig så varma för består den nästan uteslutande av alla möjliga olika aktörer (torskar, akademiker, bordellägare osv) och inte alls av ”sexarbetare”. Dessutom finansieras de inte sällan av branschen. Inte ens de mest urvattnade fackförbund skulle kunna tänka tanken att organisera alla under samma tak. Eh det är liksom inte ett fack då. Inte ens den mest välvillige företagsägare skulle få för sig att finansiera en organisation som arbetade emot honom för hans anställda. Så bordellägarna och eskortföretagen ses aldrig som exploaterande arbetsgivare som gör på profit på arbetande kvinnor. Istället hör vi bullshit-intresseorganisationer som för fram att bordellerna ”räddar” kvinnor från gatuprostitution och lägenhetsbordeller. Att säga ”sexarbete” är att bidra till normaliseringen av en bransch där facklig organisering inte existerar.

  5. Branschen blir en arbetsmarknadens slasktratt där alla kvinnor är anställningsbara.

    I sexarbete-språket ligger att det är en tjänst som säljs. De påstår att det är själva sexakten som är till salu och att den kan skiljas ifrån kvinnan som utför den. Så är det inte. Har du någonsin sett en rörmokare posa i ett skyltfönster? Nej, för i fönster visas varor som i det här fallet är kvinnor.
    Säljande av en tjänst kräver ett visst kunnande om sagda tjänst och hur den ska utföras. Erfarenhet är alltså key - men i sexbranschen är OSKULDER de som torskarna är beredda att betala allra mest för. Det mest eftertraktade är alltså den som aldrig har utfört ”tjänsten” förut. Ju fler år i branschen desto mindre blir hon värd, för att det handlar om hennes kropp och inte hennes expertis. För att dra in mer cash med åren krävs större risktagande, inte större kunnande. Ett sätt är att gå med på att inte använda kondom, ställa upp på mer våldsamma bokningar eller bara grövre förnedring. 
    Genom att ha en kvinnokropp blir vi omedelbart anställningsbara i industrin och detta blir då ett av de absolut mest tillgängliga arbetena för fattiga kvinnor eller kvinnor som inte kan få andra jobb. En välkänd kontrovers är ex den amerikanska bordellägare som försvarade sig med att han ”gett den stackars flickan ett jobb” när man hittade en 17årig flicka med intellektuell funktionsnedsättning i hans ”stall”. Att säga ”sexarbete” är att öppna för en bransch där kvinnor som inte har några alternativ kan exploateras bakom glättigt hittepå-språk.


  1. Regleringar om ”arbetsmiljö” och ”arbetsskador” går inte att tillämpa och måste åsidosättas.

    Saker som är helt otänkbara i andra branscher och ärligt talat i hela jävla samhället är tillåtna i prostitutionen. De skapar alltså inte bara en bransch där alla kvinnor är anställningsbara, det är dessutom en bransch där lagar och regler som gäller andra arbetare inte gäller. 
    I länder med laglig prostitution arbetar både statliga organisationer och olika sunkiga intresseorganisationer med kreativa tips och trix till de anställda. Jag vet fan inte vad jag ska kalla det med det kan handla om att lära ut förhandlingsteknik från gisslansituationer för att undvika våldtäkt men ändå göra kunden nöjd eller att rekommendera försiktighet med vaginal och anal lokalbedövning för att inte riskera att missa allvarligare skador. Det kan handla om råd från ”fackförbund” om att ”råka tappa nåt” för att kunna kolla efter vapen under sängen. Att säga ”sexarbete” är att vara med och skapa en kategori arbetare som inte kan omfattas av arbetsrättslig lagstiftning. Jag menar allvarligt, hur hanterar vi bestämmelser om exempelvis sexuella trakasserier på en bordell? Att säga ”sexarbete” är att skapa en kategori arbetare som inte kan ta del av det som andra arbetare har i form av rättigheter och skydd.

  2. Stigmatisering blir det enda och stora problemet.

    Sexköpslobbyn och deras queera cheerleaders har gjort om idén om prostituerades rättigheter till nåt som mer kan sägas vara typ ”rätten att vara prostituerad”. Kvinnor i prostitution omtalas som en särskild minoritet som förtrycks av lagar och stigmatisering. Men det är trots inte en rättighet att få utöva nåt särskilt yrke alls faktiskt. Så de får inte riktigt ihop det, det är liksom SUPERviktigt att prostitution ska va ett arbete, men det omtalas samtidigt som typ ett ”sexuellt uttryck” som man förtrycks om man inte får leva ut. 
    Att prostitution är ett fenomen som helt utgår ifrån den ena partens sexualitet mörkas ut och gränserna mellan den som profiterar eller köper och den som säljer suddas ut för att de tillsammans tvingas bära detta stigma omvärlden pådyvlar deras annars så fria liv, sexualitet och relationer. 
    MEN till exempel ett stigma som är polismaktens fördomar om kvinnor i prostitution är givetvis fett whack och ett problem. MEN ett annat stigma som är högst önskvärt och som till varje pris ska förstärkas är det som handlar om att fördöma en praktik och ett handlande som är förnedrande och skadlig för kvinnor. Att säga ”sexarbete” är att förflytta problemet från själva fenomenet prostitution och att män betalar kvinnor för sex till nåt så extremt flytande som typ ”fördomar” mot samtliga i branschen.

  3. Prostitution kan inte göras säkert.

    Tar vi den klassiska jämförelsen med ex hushållsarbete (som också är könat) eller andra kneg i tjänstesektorn kan det i dom vara meningsfullt att kämpa för bättre villkor. Men prostitution är någonting som görs liksom direkt på och inuti kvinnokroppen. Det finns helt enkelt inget sätt som smärta, risk för graviditet/abort, sjukdomar, mer eller mindre bestående skador, disassociations-strategier och psykiskt lidande kan raderas. 
    Med en laglig branch som ständigt marknadsförs, normaliseras och accepteras blir det väldigt svårt att peka på skador/risker/problem eftersom de ändå inte diskvalificerar branschen utan endast kompenseras med mer pengar eller intensivare lobbyverksamhet. Andra arbetsplatser med samma skador och risker skulle få slå igen direkt. 
    Dessutom finns det ingen som helst poäng med exit-program, traumabehandling eller annat stöd om allt hon gjort är att ha haft ett jobb. Ändå finns massvis av vittnesmål om hur kvinnor som varit i prostitution har svårt att ta sig ur och utvecklar självskadebeteenden som gör att de stannar. 
    Andra ”yrken” fungerar inte så. Andra arbeten både söker folk och säger upp sig ifrån. I den ständigt växande prostitutions-branschen importeras kvinnor från världens allra fattigaste hörn just för att hur reglerad själva branschen än blir kommer ”arbetet” som utförs aldrig att kunna göras rimligt och riskfritt. Liksom ja arbetare dör på jobbet på grund av villkor, olyckor och slarv, men att säga ”sexarbete” är att legitimera en brasch där själva utövandet av yrket innebär risk för liv och hälsa.

  4. Prostitution kan inte göras jämställt

    Det hela bygger nämligen på ojämlikhet och mansdominans, det är dess absoluta grundförutsättning. Att sexhandel är ett könat fenomen borde vara så uppenbart för alla att det inte är värt att nämna. Det finns ingen eskort-, bordell- (stripp/porr-)eller gatuprostitution som inte är i överväldigande mått av kvinnor för män. Givetvis finns det skäl till det. Radikalfeministiska tänkare har beskrivit både fenomenen prostitutionsturism och trafficking av kvinnor till västländernas legala prostitution som en ”outsourzing” av underordning. Alltså när kvinnors ställning trots allt förbättrats och vi har kommit en bit på vägen i väst så kan män ta sig runt det genom att hitta underordningen hos kvinnor ifrån platser på jorden där kvinnans ställning är lägre. 
    Precis detta blev tydligt i det nyligen uppmärksammade reportaget om svenska män som köper sex utomlands och är en av de vanligaste förklaringarna till att köpa sex generellt - att man i prostitutionen kan köpa det som kvinnor annars inte samtycker till. Därmed underminerar hela skiten den frigörelse vi hittills åstadkommit. Att säga ”sexarbete” är att servera män en antifeministisk bakväg och att låta frigörelsen vara för vissa och inte för andra.  

  5. Det är en kapitulation inför tanken om att prostitution alltid måste finnas.

    Det är ett vanligt legaliseringsargument att man måste reglera/avkriminalisera sexhandeln för att den alltid kommer att finnas, ni vet snacket om ”världens äldsta yrke”. Nu är lite min poäng då att det inte är ett yrke alls samt att den här skiten inte alls måste finnas! 
    De som vill legalisera snackar om att det är i de prostituerades intresse, men prostitution påverkar alla kvinnor och hittills har ingen kunnat argumentera för hur legaliserad prostitution gynnar kvinnor som grupp. Däremot kan man fan bada i bevisen på motsatsen. 
    Vad vi vet med säkerhet är att när stater väljer ”ett-jobb-vilket-som-helst”-vägen så ökar prostitutionen och fler kvinnor prostitueras. Det ligger liksom i marknadslogiken att ständigt expandera, marknadsföra och öka profit. Så är det bara, fakta. Vad den andra vägen handlar om är inte att tro att man kan radera all prostitution så länge patriarkatet finns (pga patriarkalt- inte fattigdomsproblem) men att man kan hindra marknaden från att expandera och motarbeta den. Det handlar om att sätta kollektiv framför individer och att hålla fast vid en problembeskrivning som gör att möjligheter att lämna skiten går att bygga. Det handlar om att hålla fast vid tanken om att prostitution är något som vi inte vill ha och som vi ska arbeta för att bli av med. 
    Båda modellerna får kritik för att inte kunna skydda de som säljer sig - för att det kan vi inte göra med lagstiftning! Men vi kan stävja och motarbeta en marknad, och att säga ”sexarbete” är att dra åt andra hållet.




Listan kan göras med hundra punkter. Här har du tio. Loska ut tvålen och se till att vårda språket!


Nästa gång jag tar upp prostitutionsfrågan ska vi prata om hur helt oförenligt det är att kalla sig vänster men inte vilja motarbeta en mångmiljardindustri! hejhej





söndag 4 november 2018

Om dem som överlevde - 20 år efter backabranden

Den kvällen stod TVn på hemma. Mamma grät. Kanske grät hon inte alls, utan jag har valt att minnas det så. Jag förstod inte, sorg kom ut tv-rutan och kanske har jag gjort om det till begripliga tårar i efterhand. Göteborgs söner och döttrar bars ut en efter en. Döda. 63 unga människor som en gång funnits, fanns inte mer. Med den tjocka röken flög de ut för att bara återvända som namn i guldgravyr, på en sten vid backaplan.



Nästan 400 personer befann sig inne i lokalen när branden utbröt. Det var den största katastrofen i svensk modern tid. Det som utspelade sig på backaplan den 29 oktober 1998 varken ska eller kan jag skriva.



Hur skriver man om något ofattbart? Hur kan världen bara fortsätta efter något obegripligt? Hur kan 20 år ha gått, sen tusentals människor runt om i vår stad tvingades fortsätta leva när de 63 inte kunde? Jag vet inte det. Kanske ser man de som levde, som kom ut och som skulle fortsätta att finnas.



Ungdomarna som börjat frukta trängsel. Som inte längre kunde röra sig i staden som var deras. De som började se relationer till andra som en riskfaktor, något att undvika. Vad gör man när man fått kvitto på att alla kan försvinna? Ut med röken kan de flyga. På en enda natt. Kanske tänker vi på alla dem som 2018 har tagit sin stad tillbaka.



Hon kände det som att alla övergivit henne.



Hon sprang. Bara sprang och sprang och sprang länge efteråt. Kanske var hon övertygad om att backaplan alltid skulle jaga henne. Hon som bara ville bort från minnen, mardrömmar och vänners slockande liv. Panik och händer som svettades de tårar som hon inte kunde gråta. Kanske tänker man på henne som 20 år senare har kunnat stanna.



Han vägrade att sörja. Det var att acceptera. Han tryckte på paus i många år. År som bara brann. Kanske har han tryckt på play igen nu, och tänder ett ljus där vid stenen.



Precis när livet skulle börja. Hon skulle flytta hemifrån. Han skulle ut och resa. Hon skulle börja om gymnasiet och han hade precis bestämt vad han ville bli. De tvingades istället att lägga år på att lägga om sår. Fysiska som själsliga. Många förlorade början på sitt liv, brandnatten i göteborg. Ikväll tänker jag på alla drömmar som brann upp. Samtidigt på alla dem som ändå realiserades.



Hon ska alltid bo på bottenplan. Då kan man komma ut.



Han ville aldrig mera hosta. Förkylning, det tvingade honom länge tillbaka.



Han kunde inte fortsätta i skolan. Det blev så viktigt att livet skulle börja genast. Han skulle framåt för alla dem som han tvingades att lämna bakom.



Det finns nåt som kallas överlevarskuld. Det kan plåga den som lever när andra dör. Varför de och inte jag? Att komma tillbaka skadad men vid liv. Mitt ibland familjerna vars barn blev kvar där inne. När 20 år har gått tänker vi kanske på dem, som ingen glädje fann i livet efter. Kanske också på dem, som fann den igen när lugnet till slut hade lagt sig.



Tänk på dem som själva sen fick barn. Som mitt i livets lycka tvingades tänka på alla föräldratårarna som rann en natt på hisingen. Hade alla litervis med tårar räckt att släcka? Kanske tänker vi på dem, som med det nya lilla livet kunde hitta mening att fortsätta.



Han önskade så innerligt att han känt en enda människa som inte sörjde. Ett endaste sammanhang om inte träffats av sotet från branden. Men alla var drabbade, och det fanns ingen fristad. Överallt var branden och det enda som fanns var att vara ensam.



Hon som var vaken men ändå väntade på att få vakna. En overklighet som var verklighet som inte gick att somna eller väckas ifrån. 2018 sover hon lungt. Vi kan tänka på henne.



I sin pappas ögon ser hon alltid lycka, värmen hos den far vars dotter kom tillbaka. Vad finns i ögonen hos dem som aldrig mer ville öppna sina? Natten 98 kom hon till sin pappa, henne kan vi tänka på. På alla de som väntade och som fick sina barn tillbaka. Barnen som gav "att gå genom eld" en betydelse. Vi kan minnas dem som lämnat genom dom finns hos oss. De vars liv inte bara började, men som fortsatte.


Självklart finns de 63 alltid kvar. Hos dem som kom ut. I minnet hos alla som älskade dem och i staden som skulle vart deras. På stenen vid backaplan.
 

29 oktober 2018 tänker jag på alla dem som överlevde.

Såren bär de med sig.

Alla bär vi sår och Göteborg har sitt på hisingen.











(Texten bygger på minnen, vänner, ren fiktion och material som producerades om göteborgs stads katastrofinsats efter branden)


lördag 13 oktober 2018

Om vår slutgiltiga arbetsvägran och det prispressade livet

Hur ovärdigt är klassamhället?
Det följer oss till graven och för en del av oss är det dess själva orsak. I tisdags kunde vi läsa det i tidningen arbetet: under 2017 dog 51 arbetare på jobbet i sverige. Svt säger 55. Det är ändå crazy många alltså, en i veckan. Tänk att gå till jobbet, och sen aldrig komma tillbaka mer.

Bara i september månad i år har minst tio personer mist livet på arbetet.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

Det är fredagskväll igen. Jag dricker gin och multifrukt-juice i rosa glas med hög fot. Ett försök till flärd. Flärd i en jävla skitvärld där man inte ens kan ta riktig jävla frukt i juicen för given. För så ovärdigt är klassamhället att var tredje ensamstående mamma lever under fattigdomsstrecket. Men lever gör man ju iaf. Det medan andra dör. Försvinner. När människan är en kugge i systemet, en vara, kan hon också vara en av absolut förbrukningssort. En som kan ta slut och kastas bort:

”Tack och hej, du dog visst så vi får ringa in nån annan.”

Döden: vår slutgiltiga arbetsvägran. Skäl för uppsägning.



Den 1 september 2011 dog Johan Löfroth, bara 23 år gammal när han sattes att tillsammans med en kollega rengöra en kalkugn för företaget Nordkalk. Johan och hans kollega Gustav översköljdes av frätande kalk och Gustav Seppelin Solli, vid olyckan bara 19 år, lever idag med permanenta brännskador över hela kroppen. Alltså för att inte ens våga närma sig traumat. Flera andra skadades också allvarligt.

Nordkalk förnekade ansvar för att det i arrangemanget fanns ett led av underentreprenörer, de två kollegorna som jobbade sida vid sida var till och med anställda av två olika företag: Empower och Limab. Nordkalk drog fallet till hovrätt och argumenterade för att eftersom det var så ”många aktörer inblandade” och ”situationen var kaotisk” kan man inte veta om det verkligen var deras ansvar.

”Ojoj vi hade så dålig koll så ingen kan säkert säga det var vårt fel!”



De dömdes dock till slut att betala 3 miljoner i företagsbot. Nordkalk omsatte 3500 miljoner året Johan dog.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

När hovrättsdomen kom och Nordkalk bestämt att inte överklaga tog deras ”kommunikationschef” tillfället i akt:

Vi vill också passa på att beklaga olyckan och de konsekvenser [döden, mitt tillägg] den ledde till för drabbade och deras anhöriga. Vi hoppas att domen ger en lättnad och de kan gå vidare och att såren börja läka, säger Eva Feldt.” (Dagens arbete maj i år)

Olyckor händer, visst, men samtidigt behöver man inte va nån gammel spådam för å fatta vad som kan förhindra de allra flesta av dem. Vi vet att ”osäkra anställningar” är dubbelbottnad skit, svagare anställningar ger fler olyckor och därmed fler dödsfall. Osäkert i ljuset av arbetsvillkor visst, men också osäkert i ljuset av liv och hälsa. Arbetsmarknaden slimmas allt mer och de tidigare kriminaliserade bemanningsföretagen, som själva inte gör nånting utan endast lever på att leverera och ta vinst på billiga arbetare, blir fler och större. För människorna betyder det ett osäkert skitliv med otillräckliga timmar och både vardag och framtid dikterad av företagens glada sms-pling i telefonen. Om vi länge använt begreppet ”löneslaveri” är det oklart vad vi egentligen ska kalla detta.

Vi var på bibblan idag, jag är min shorty. Vi läste pedagogiska böcker om pappor i fängelse, pappor med beroende och pappor som bara inte finns. Han har mycket frågor nu. Det fanns inga böcker om pappor som gått till jobbet å aldrig kommit tillbaka. Kanske är det dags att någon skriver en sån...

För krossad anställningstrygghet innebär verkliga och väldigt allvarliga risker. Risker för skador, förslitning, fattigdom och död. De osäkra anställningarna, att det ständigt är nytt folk på plats ute på jobben och att de saknar skyddsutrustning eller nödvändig kunskap gör att ”olyckorna” ökar. De bemanningsanställda riskerar ständigt arbetslöshet och är ofta fackligt oorganiserade. Utlämnade. Inte i en position att ställa krav på utbildning, utrustning och säkerhet. Inte i en position att hävda nåt så extremt som sitt mänskliga värde. Så är de också de som löper störst risk att skadas allvarligt på jobbet. De brancher där dödstalen är högst är maskin, transport, skog och bygg. Det vet vi. Det vet vi och både stat och kapital. I alla dessa ökar ändå andelen bemanningsanställda. 

Ofta är det de allra yngsta arbetarna. De med mest av livet framför sig.

Så ovärdigt är klassamhället.


Medan kinnorna ser sina sönder, bröder och makar tryckas ut i en allt farligare tillvaro kallad ”arbetslivet” är vår knegardöd mer själslig. Det är la fan så typiskt ändå? Döden i formen av det liv vi inte orkar leva. I kvinnoyrkena nöts vi långsamt ut. Vi förlorar livet i en utdragen förslitnings- och förnedringsprocess som aldrig kommer räknas. Sen 90-talet har de enformiga, slitsamma arbetena ökat och särskilt i kombination med osäker anställning. Vårdbiträdena återföds och 2018 saknar en tredjedel av sveriges städerskor fast anställning. Vård och omsorg, typ hemtjänst dras med helt sjuka villkor och ett kontrollsystem klart mer effektivt än kriminalvårdens. Bara fenomenet ”delad tur” kan man ju tillsätta en egen haverikommision på (det innebär alltså att man knegar några timmar, sen har ett uppehåll på flera timmar och sen knegar några timmar till). Kan man bli mer ägd på svensk arbetsmarknad? Ett arbetsliv dikterat av stressnivåer och otillräcklighet sliter sönder kvinnor och ger vår tids kanske mest könade arbetsskada (efter döden): utbrändhet.

Samtidigt talas det om att höja pensionsåldern och de kvinnliga vårdföretagscheferna beskrivs som en feministisk framgång.


Så ovärdigt är klassamhället.


Elin Wägner, en av kvinnokampens stora, fångar den stilla döden via sin karaktär Elisabeth. Hon har just besökt sin väninna på sjukhem, där hon ligger efter ett liv som kvinna och kontorist vid nittonhundratalets början:

Dödstanken följer mig sedan en tid som en kall skugga, och den kämpar med lusten att leva i allt starkare tempo om min själ. Jag räknar mina år och får en sådan längtan att trycka livet till mitt hjärta, om jag så skall bränna mig på det. Sak samma, ty hur jag än bär mig åt, så måste jag ju ändå bli utnött..”

Fucking 1908 eller 2018, är det någon skillnad? 110 år senare och jag vet inte. Mer än att allt går bakåt och klassamhället ballar ur, liksom skiten skenar här! 

De nio industriarbetarlöner som krävdes för att avlöna en direktör år 1980 är idag 54.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

I en situation där arbetsmarknaden åter hårdnar och sveriges historia och rykte som ett socialistiskt progressive paradise slits ut och slängs som en nyrenoverad miljonprogramslägenhet gäller det att vara vaksam. Dagens strejkrättsangrepp går bara att förstå för vad de är om vi också ser dem tillsammans med läget för arbetare. Det splittrade och utmattade arbetarkollektivet är förklaringen till att de kan dra igång den skiten nu, och det är alltid svårare att backa än att stoppa. En stegvis nedmontering av allt vi byggt upp, där strejkrätt, tillfälliga anställningar och utslitna eller till och med döda arbetare hänger samman.

Just arbetsplatsolyckor är en del av den kanske redan legendariska konflikten i göteborgs hamn som användes som ursäkt för förslaget. Hamnarbetareförbundets skyddsombud erkändes inte och nekades att företräda skadade medlemmar. De varslade hamnarbetarna har ersatts med tillfälligt anställda. Vi vet att osäkra anställningar, i en dessutom olycksdrabbad bransch, leder till fler olyckor. Det innebär allvarliga risker för liv och hälsa. Shit is real. Den svenska modellen finns inte längre och den som hävdar att nåt annat har kanske glömt att stridsrätten var helt jävla grundläggande. Vänd dig till i första hand google och i andra till verkligheten.



När allas gemensamma intresse påstås vara tillväxt, blir våra liv ytterligare något man kan pressa priset på.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

De senaste nätterna har jag läst Göran Therborns nya bok om klass. Några av hans ord som jag markerat med ett litet hjärta i marginalen ska få avsluta, för all is not lost:

Klass talar till den stressade eller nedtryckte löntagaren, till sköterskan eller läraren vars kunskaper och yrkeserfarenhet körs över av ”verksamhetschefen, till den lågavlönade, den tillfälligt antällställde, den arbetslöse: Det är inte dig det är fel på. Du är inte ensam. Tillsammans med andra kan du förändra din situation och förr eller senare hela systemet.”

Döden är en klassmarkör,
våra liv är inte bara sämre,
de är också kortare,
så ovärdigt är klassamhället,

Men du och jag,
vi lever än
Historien är inte slut
men så ovärdigt är klassamhället
att inte ens döden är lika
för oss och för dem




onsdag 3 oktober 2018

Om ett litet grönt tetrapack

Ett litet grönt tetrapack med 2,5 dl vatten.

Plötsligt står de alla upp på rad för att hämta sitt alldeles egna lilla gröna tetrapack med 2,5 dl vatten. Vad fan håller de på med?



Själv mår jag ofantligt dåligt och sitter jävligt still. Har sovit i 40 sekunders intervaller de senaste två timmarna och har en smal sträng dregel på axeln. Igår hade jag djupgrön päls på mig i stockholmsnatten och drack skamlösa mängder bubbel bekostat av en vräkig advokat. Någonstans utanför eskilstuna säger den tålmodiga rösten:



”Vi tackar för ert överseende med förseningen och vår ändrade färdplan. Ni är alla välkomna till bistron där vi bjuder på vatten och rawbites.”



LOL. Jag skrattar rått och hånar givetvis denna helt fattiga fängelse-inspirerade deal. Hör samtidigt en medresenär klargöra för sin besvikna unge att ”det är en fin gest”. Det är uppenbart inte en fin gest. Jag kan svära på min mamma att ingen i personalen är det minsta intresserade av att göra nåt fint för de sura och evinnerligt trögfattade resenärerna. En och samma kvinna har skällt ut den stackars tonåriga tågvärden tre gånger innan vi lämnat södertälje. SJ å sin sida tar betalt för att vi nu färdas i helt fel väderstreck.



Istället är det ett simpelt men fett smart trick. De står såklart på rad i gångarna för att de ska få nåt gratis. Att de typ dygnets alla timmar har tillgång till utmärkt kranvatten spelar ingen roll. För detta är gratis och gratis är gott. (Den lilla frökakan tänker jag inte kommentera, den är i sig helt obegriplig och de flesta verkar inte vilja ha den ändå). Vi är så vana att allting kostar, vi har accepterat det som en naturlag och underkastar oss prissättningen utan protester.



I fredags köpte jag nylonstrumpor. För 80 spänn skaffa jag lite glow till mina trötta ben. Passade på och skulle in på toan på Åhlens. Där ska man betala med kort för att kunna passera en liten fånig bom. Den är helt symbolisk, uppställd precis brevid en stor grind som öppnar sig på vid gavel varje gång nån ska ut. Framför mig står en kvinna som nu provat två olika betalkort. Skiten funkar inte och hon börjar en sån där, ni vet kränkande kissnödig-dans. Samtidigt öppnas grinden hela tiden brevid henne.



”Men gå bara in” säger jag

”Kan jag verkligen göra det?”

”Ja det är väl för fan en mänsklig rättighet att gå på toa. Gå nu.”



Hon tittar på mig som hon aldrig någonsin tänkt tanken att någon kan ens få pissa utan pengar. Hon vänder sig mot mig och säger ett uppriktigt ”tack”. Vi är så ovana vid tanken på att inte betala att vi inte ens vågar pissa för att folk runt omkring kanske inte unnar oss det. Det enda hon behövde var att jag, som också stod där sa att det var ok. Bekräftade att hon faktiskt var mänsklig även utan mastercard. I takt med att allt fler saker ska bekostas ur den egna plånkan gror vår missunsamhet. Varför ska den skitkvinnan pissa gratis när jag minsann betalat? Alla har glömt att om vi betalar tillsammans kan allt vara gratis.



Den engelska översättningen av gratis är ”free”. Fri. Det som inte är bundet av pengar eller motprestation är fritt. Det måste onekligen betyda att i världen där allt kostar är ingenting fritt, och ingen är fri. Vi är ofria så till den grad att vi är beredda att köa genom ett helt jävla tåg för ett litet grönt tetrapak med 2,5 dl vatten. Det är inget behov, de hade knappast köat till en kran. Det är bara en inlärd reaktion att ta när det bjuds. Så gärna vill vi ha det som är fritt. Få känna på hur det är, att få utan att köpa. En man passar på att ta två. Fem deciliter gratisvatten och två förpackningar. Vilken jävla vinnare. Entreprenör nästan, kan beckna den ena sen när de tagit slut!



Det latinska ”gratis” betyder ”tack” eller ”ynnest”. Jag känner ingen tacksamhet, och jag vet att ett litet grönt tetrapack med 2,5 dl vatten efter en stund stående på benen i kö förmodligen skulle få mig att kräkas. ”En fin gest” uppkastad på heltäckningsmattan lagom till hallsberg. 

Om jag inte vore så trött skulle jag beskylla alla gratisköarna för att hellre ta tetran än klaga på vår resa mellan stockholm och göteborg vars restid skulle landa på 2,5 timmar för lång. Havererad infrastruktur kan kompenseras med en deciliter gratis vatten per timme. Det kan vi således sluta oss till.



Vad säger det egentligen om människan under kapitalismen, om inte att vi blir redigt dumma i huvet av den här skiten?



Själv drack jag åtminstone bubbel. För att det var gratis och jag kände mig fri.




söndag 23 september 2018

Om "fria val" i prostutition och dess totala irrelevans

Ja som ni kanske förstått så har jag snöat stenhårt på den här frågan det senaste. Inför avsnittet med bilda kedjor som snart är klart fräschade jag också upp min knowledge och läste en hel del. Bland annat en massa liberalt svammel som höjde mitt blodtryck avsevärt.

Frågan är enorm, och flera av er har säkert läst nån av mina andra texter på området. Här ska vi kolla på en specifik del av prostitutionsdebatten som nu rasar: Det fria valet. 

Ni vet tanken om att det finns personer/kvinnor som själva väljer att sälja sig och som därmed anses ha nån form av okränkbar rätt att göra det. På botten av den fallgropen finner vi ett gäng högljudda ”vänsterradikaler” och påfallande ofta, anarkister. Ja och en massa svin då men jag försöker ju tilltala nån form av radikal vänster här.



Liberalerna och människohandlarna on the other hand, de ligger inte där nere på botten för det är dom som tillsammans har grävt gropen. Ihärdigt har dom tagit spadtag efter spadtag för att underminera allt vi vet om prostitution och människohandel för att kunna spela på det som vi alla strävar efter: människans frigörelse.

I princip varenda jävla grej som feminismen tidigare varit solklart emot och kritiserat kan undermineras med hetsen om ”fria val”. Vi hör det i alltifrån snack om hemarbete till surrogatmödraskap. 

 

Feministiska analyser ogiltigförklaras för att det minsann finns någon någonstans som ”väljer” sin underordning. Och självklart gör vi det i någon utsträckning, vi är väl också människor av den här världen? Jag själv brottas ständigt med min kärlek till stora, muskulösa emotionellt efterblivna män som skulle kunna strypa mig med en hand typ. Men valet kan aldrig ursäkta förtryckaren. 

Det är änna dags att nån säger det högt: Det fria valet spelar noll jävla roll.



Prostitution är del av begreppet ”mäns våld mot kvinnor” alltså en könad praktik som hänger ihop med det bredare förtrycket av kvinnan. Vart förekommer mäns våld mot kvinnor mer? Jo men det klassiska exemplet är ju i kärleksrelationer. Våldets logik följer samma mönster i de två frågorna. Kvinnorna som befinner sig mitt i skiten säger inte samma saker som de som lyckats lämna. Hon som är i en relation där hon förtrycks, förnedras och får stryk, kan hon anses ha ett val när hon stannar kvar? Ja, kanske ändå i någon mån även om vi måste ta hänsyn till normaliseringsprocess, skuld och skam. MEN, gör hennes ”fria val” att stanna kvar att det som mannen gör borde vara tillåtet? Gör hennes fria val HANS FRIA VAL att göra henne illa till något helt ok? NEJ DET GÖR DET FÖR HELVETE INTE. I prostitutionen anses valet ha en särskild status och det lyfts hela tiden fram för att det finns massiva ekonomiska intressen med i bilden.



Hela tiden hamnar vi på kvinnorna, vill de? Vill de inte? Är det skadligt? Är det ett jobb? Bla bla bla. Men kärnan i allt ihop är att hennes fria val, oavsett om man tror att det finns eller inte, aldrig kan ge torsken rätt att köpa andra människor.


I utvärderingen av den svenska sexköpslagen som kom 2008 skriver de såhär: ”med utgångpunkt i ett jämställdhets- och människorättsperspektiv och med fokus flyttat från utbudet, dvs de prostituerade, till efterfrågan, dvs människohandlarna, kopplarna och köparna som utnyttjar andra människor för att tillgodose sina egna eller andras sexuella behov blir uppdelningen i frivillig och ofrivillig prostitution inte relevant.”



Är du med? När du diskuterar detta behöver du inte hela tiden förhålla dig till ”valet”. Det är ändå så att om vi ställer en persons ”rätt att vara prostituerad” emot en annan människas ”rätt att vara fri från exploatering” så är de två olika rättigheterna inte lika mycket värda. Den första kan knappast änna inte ses som en rättighet över huvudtaget. DESSUTOM är det heller inte förbjudet att vara prostituerad i sverige, såååå well...käft liksom.



Hela poängen med sexköpslagen är som ni kanske eventuellt har hört (heh) att den ENDAST kriminaliserar torsken. Genom att det endast är hans handlingar som är i fokus kommer man runt frågan om samtycke. Det spelar ingen roll om hon säger att hon var med på det, för det är människohandel i sig som inte är chill. Det gör att det endast är torskens val som står i centrum, han kan inte pressa henne att säga att hon var med på det och han kan inte heller gömma sig bakom det. På så sätt skapas inte en konfliktsituation mellan kvinnan och hennes förövare vilken med all säkerhet skulle varit till hennes nackdel. Hon kan inte påverka utfallet i rättsprocessen på det stora hela. Den enskilda personen förfogar liksom inte över allmänintresset som finns i den här frågan.

Det är fett jävla ohederligt att framställa någons ”rätt” att sälja lite frigjort queer-sex för att finansiera sina genusstudier som lika relevant som situationen för utfattiga kvinnor som luras till sverige, systematiskt våldtas och tvingas sälja sex medan man hotar hennes barn till livet. 

 

Sånna vittnesmål finns det gott om, men det vill erfarenhets-älskarna inte prata om. Om de tvingas prata om det så säger de att den ofrivilliga prostitutionen måste såklart motarbetas, men de vägrar erkänna att också dessa kvinnor hävdar frivillighet medan de är mitt uppe i det.

Proletären publicerade den 5 september i år en artikel med Saga som driver instagramkontot prostituerad_less. Saga berättar om sin verklighet och vad torskarna utsätter henne för, hon är en av de röster med erfarenhet som legaliseringslobbyn inte vill ska få höras. Om du läser detta Saga så respekterar jag dig med hela mitt hjärta. Tack för att du berättar, det är guld för oss alla!



I artikeln berättar Saga såhär:



”...Fuckförbundet, en förening som säger sig jobba för ”sexarbetares” rättigheter, [har] hört av sig till henne. De menade att hon genom sitt instagramkonto spred skrämselpropaganda och lobbade emot dem.
- Fuckförbundet sa att om jag säger att jag valt prostitution själv, så har jag makten. Men jag har inte valt att bli utsatt för betalda övergrepp.”

Tänk så enkelt! Om du säger att du valt det får du automatiskt makt! Fantastiskt! Kan vi applicera denna briljanta lösning på klasssamhället kanske? 

 

Nej. För så funkar det såklart inte och vad som händer är att en organisation med politiska intressen ger sig på en utsatt kvinna för att hon inte ska få paja för dem. Det visar på ”det fria valets” makt. Det är förbannat fult och hela jävla fuckförbundet kan diskvalificeras inte bara på det detta utan också på att de vill avkriminalisera koppleri aka hallick-verksamhet.


Det hävdas då att om vi ignorerar det fria valet så omyndigförklarar vi kvinnor i prostitution och gör dem till ”offer”. De är minsann inte offer utan viljestarka, kalkylerande entreprenörer. Grejen är bara att de där inte står emot varandra. I ett patriarkat är alla kvinnor offer. Liberalerna vill inte prata om offer av en enda anledning, det handlar inte om nåt jävla ”empowerment” eller hävdade av kvinnors styrka. De vill inte prata om offer för att det påminner oss om att världen är orättvis. De vill inte kännas vid att vi inte är jämlika. Orättvisorna visar för tydligt varför vi inte kan prata om frivillighet på ett rimligt sätt.



I prostitutionen är pengarna/drogerna/erättningen själva tvånget och torsken betalar för hennes frivillighet. Det som ger allra bäst betalt är de mest skadliga sexuella praktikerna. Till exempel rollen som underodnad i S/M ”sex”. På bordellerna kan män köpa kvinnor och barn att tortera. Mary Lucy Sullivan har studerat situationen i australien, vilket är ett intressant exempel efter som de var by far först i världen med legalisering. Hon tar det här exemplet:


”Sarah Priesley, after having worked in brothel prostitution for six years, believes that most women in prostitution ´specialize in something... for extra money´. She describes one submissive booking where the woman involved was tied up and gagged in the room. The buyers (two men) then ´whipped her badly and burnt her with cigarette butts´. But in a legalised system no crime has been comitted. As Priesley reflects ´no-one could blame the client since she had agreed to the booking, and that was what he wanted to do´. She says, it was irrelevant that the woman left the booking screaming.”



Är det här meningsfullt att prata om kvinnans ”fria val” att ta bokningen? Tvättar hennes "samtycke" bort männens handlingar? Givetvis inte, i alla andra fall är tortyr olagligt, men inte i den legaliserade prostitutionen. Situationer som den här visar oss med all önskvärd jävla tydlighet som går att uppbåda: ”fria val” i prostitution är inte relevant. Om vi bortser det fruktansvärda de här två männen gjort mot kvinnan i fråga måste vi också fråga oss, vad gör de när de går ut ifrån bordellen? 

Vad gör det med deras syn på kvinnor i allmänhet att de tillåts leva ut hat på det här sättet? Vad gör det med oss alla att man kan köpa kvinnor att tortera? 

 

För att prostitutionen ska kunna dra in så mycket cash som möjligt har den först normaliserats och sedan marknadsförts. Allt som är till salu marknadsförs för att få människor att efterfråga det i större utsträckning (här är vi nog överens om hur marknaden fungerar). Vad som då händer i länder med legaliserad prostitution är vad många radikalfeministiska forskare kallar ”prostitution culture”. Kvinnokollektivets värde sänks av att vi ständigt konfronteras med reklam om billiga kvinnokroppar, av våldsam porr och av ständig sexualisering samt ytterst det faktum att en del av oss är till salu. Vi vet att kvinnor har fett allvarliga problem när det gäller våra kroppar, vårt utseende och oss själva som människor. Det kommer såklart någonstans ifrån.I prostitutionen är konkurrenskraften mellan kvinnorna beroende på hur pass förnedrande/smärtsamma/farliga saker man ställer upp på samt hur man ser ut. Det är det enda man har att jobba med och det reflekteras överallt i synen på kvinnor.

Sammantaget är den här skiten fett skadligt för vår hälsa och vår fuckin happiness. För om vi är socialister så är det vad det handlar om ”health and happiness” för kollektivet, inte ”tillväxt, konkurrenskraft och fria val” för de få.








onsdag 5 september 2018

Om att det är ett jävla daltande - Våldsamma män och förövar-curling

Det är ett jävla daltande. För dig som inte orkar läsa den här svinlånga texten så är det ungefär det jag vill ha sagt.

Nu ska ni få höra:



Jag höll ett föredrag om pappors våld och vårdnadslagstiftningen.

Fick frågan: ”Men hur ser du på liksom, behandlingsinsatser? Om man går in tidigt och liksom jobbar med hela familjen?”

Mitt svar var enkelt: ”Fullständigt förkastligt. Farligt, rötet och svindåligt.”

De skrattade. Men de fattade.
Jag fortsatte: ”Alltså den samlade erfarenheten säger ändå att en man som slagit en gång kommer att göra det igen. Alla gör inte det, det finns de som är våldsamma vid nåt enstaka tillfälle. Men risken är för stor för att den ska gå att laborera med. I många relationer har ett enda våldstillfälle fungerat kontrollerande och förtryckande i åratal framöver. Han har visat vad han går för, och hur det kan gå för henne och barnen om hon pushar hans gränser. Så länge hon är kvar i relationen kommer hon att anpassa sig efter den erfarenheten.”



Kärlek som en gång övergått till rädsla kan aldrig gå tillbaka. De två känslorna kommer för evigt att hänga samman. Behandling för honom är inte nödvändigtvis dåligt i sig, men det måste i sånt fall ske efter separation. Att ”behandla” hela familjen öppnar en välbesökt fallgrop: idén om två som träter, om lika goda kålsupare och i förlängningen om kvinnor som aktivt söker och provocerar män som gör dem illa. För att kunna placera skulden kan våldet aldrig betraktas som ett relationsproblem. Skulden, ni vet den där som kvinnor bär - när ingen annan får den.

NU SKA VI PRATA OM MANLIG SKULD. Idag ser vi ett, i jämställdhetens namn växande intresse för männen. 


Det talas om patriarkatet som en fälla för oss alla och att de stackars männen stympas i sin mänsklighet. Och visst, det är la klart att det ligger nåt i det. Men sen går det då över i ett jävla daltande allt som oftast. Ett som blir otroligt svårt få ihop, det är idén om den av könsmakten lika förtryckte mannen och mannen som slår och förtrycker kvinnor. Mans-curlandet passar liksom inte riktigt in om vi måste konfronteras med maktutövning och våld.

I jämställdhetskulturen har därför en snillrik lösning på det obekväma med mäns våld sett dagens ljus. Vi backar inte öppet våldet, vi tar till och med avstånd från det. Men när vi konfronteras med det omförhandlar vi betydelsen av vad det egentligen handlar om och ansvaret förskjuts. Därmed finns mäns våld mot kvinnor eller ”kvinnomisshandel” vilket är förkastligt, men det är högst oklart vilka som ägnar sig åt det. Istället är alla männen enskilda unika, undantagsindivider. Ett målande exempel är när svartsjuka och kontroll blir till/”egentligen är” mannens kärlek och dåliga självförtroende.



Det är poppis att tjöta om hur män inte kan (inte har verktyg att) kontrollera varken sin ilska eller sin sexualitet. Påfallande ofta i kombination. Eftersom de inte kan behärska sig så kan de också provoceras till våld. Det kan vi väl alla, men män anses lite särskilt lättretliga. Det intressanta är att vid i princip alla former av maskulint våld, som fotbollsvåld, krogbråk eller gängkrig så är alla trots lättretligheten rätt stadigt överens om deras eget ansvar. MEEN, det blir annorlunda när han spöat sin fru eller köpt en kvinna på internetz.

Lucas Gottzén har studerat hur omgivningen reagerat då män frivilligt berättat om våldsbrott mot närstående kvinnor. De har själva väntat sig hårt fördömande. Men till ingens förvåning skriver Gottzén såhär:

De män jag intervjuat får sällan odelat stöd (WOW) i att våldet är godtagbart, tvärtom, den initiala responsen utgörs oftast av ett tydligt avståndstagande till våldet. Men när våldet väl definierats som felaktigt diskuteras antingen inte frågan mer, eller så försäkrar sig vännen eller familjemedlemmen om att våldet inte är återkommande eller för grovt. Familjemedlemmar och vänner kan också lyfta fram betydelsen av partnern som bidragande orsak till våldet. Deras respons liknar därmed mer det Hearn (1998) visar på, att familj och vänner ignorerar våldet och istället väljer att prata om separationen eller andra problem som mannen har.”

MEN SÅ VAR DET DEN TRÅKIGA DETALJEN ATT INGEN ÄR EN UNIK INDIVID OCH ATT DE VISST VET VAD DE GÖR. Inte hundra procent av tiden och inte varje enskild handling, men forskningen och erfarenheten på området talar sitt tydliga språk: våldet är systematiskt och kontrollerat. De här männen kallar inte sina kvinnliga kollegor för horor, de nitar inte chefen varje gång de känner att de inte har kontroll. Han som väntar med sitt raseriutbrott tills de kommit hem och inga vittnen finns har ett ansvar. Han som höjer musiken för att grannarna inte ska höra har ett ansvar. Han som tar hennes mobil för att hon inte ska kunna ringa någon har ett ansvar. Han vet vad han gör.

För att tala med Ekbrand: ”Mannen väljer var, när och hur mycket han slår”. I sin avhandling visar han att våldet är både avsiktligt och funktionellt. Dessutom att det fungerar: makt och överordning både skapas och upprätthålls genom våld och det överhängande hotet om det.


Det omförhandlade våldet och synen på maskulinitet som begränsande för män har gett oss idén att om de bara får lära sig prata om känslor och får lite förståelse så kommer de att sluta. Därmed flyttas fokus från de utsatta och hur skiten egentligen blir för dem. Det är änna en förutsättning för omförhandlandet. I debatten som kommit om behandling och stöd till förövare, torskar och våldtäktsmän finns många likheter med den traditionella synen på missbruk. Om mannen som offer för sitt eget beteende och att detta kommer sig av faktorer som han själv inte bär ansvar för. När det kommer till sexköp är det lite extra svinsjukt, eftersom vi samtidigt ser en diskussion om kvinnors entreprenörskap och ”fria val”. Lite så, tvärtomleken för vuxna. Men det finns ingen rimlighet i att inte tala om offer och förövare.

Låt mig exemplifiera lite pedagogiskt hur det kan bli IRL:
I Göteborg finns en kommunal verksamhet som heter ”KAST – köpare av sexuella tjänster”. Trots namnet är det tack och lov inte en direkt intresseförening. (OBS finns skäl att undra). Det är en samtalsmottagning för ”personer” som köper sex. KAST erbjuder samtalsstöd enskilt eller tillsammans med partner (!). De har ingen anmälningsskyldighet eller krav på att man slutar att köpa andra människor för att få komma. På deras hemsida kan man läsa att ”vi vänder oss till dig som vill uppnå en bättre livskvalitet, nå större närhet i dina nära relationer och samtidigt bryta destruktiva sexuella beteenden”.

De här freudianerna var inbjudna till en prostitutionskonferens jag var på. Efter att vi hört om de fruktansvärda livsöden mikamottagningen möter och lyssnat på polisens kartläggningar av människohandelsnätverk la talaren från KAST vikt vid hur vi måste sluta att använda den STIGMATISERANDE benämningen ”torsk”! ”Köpare av sexuella tjänster” är ett mycket mer neutralt begrepp. Bitch please vi vet.

En härlig kvinna i publiken kunde då inte hålla sig utan frågade: ”Men varför är det så farligt att säga torsk då? Det är ju det han är?”

Och fick svaret som lät typ: ”Jamen det är ju inte en särskilt trevlig benämning. Jag kallar ju inte kvinnorna för horor?”



I en verklighet där förövare ska behandlas för problem han inte kan rå för blir han lika mycket ett offer som den han köpt. Torskar och ”horor” är båda utsatta i den jämställda behandlingsidén. Vi lägger skattemedel på att torskarna ska få gråta ut om hur jobbigt det är att köpa kvinnors kroppar. Riktigt fucked alltså.

Ni vet folk vill gärna tro att de kommit på nåt när de ba:

”Men det är ju männen som är problemet. Det är ju han som måste flytta (vid våld i nära relation) och han som måste få hjälp!”.


Jovisst, det låter ju bra. Men ändå så ba: KONSEKVENS HALLÅ?! SKULD? VADÅ FUCKING HJÄLP?

I göteborg finns idag boende för män som väljer att lämna det gemensamma hemmet för att familjen han utsatt för våld ska kunna bo kvar. Fast snubbarna gör liksom inte det och de står tomma. För att motivera männen lite extra erbjuds detta boende i enskilda lägenheter. Minns då att kvinnojourerna inte får kommunala lägenheter utan hänvisas till sina egna lösningar, i de allra allra flesta fall kollektiva boenden. Det hela bygger på frivillighet och att man med en sjuhelvetes kompetens ska ha riskbedömt honom eftersom han vet var familjen befinner sig. Såå, det var kanske inte riktigt så enkelt. Jag menar jezuz hur kan ni tro att han helt oproblematiskt kommer flytta och lämna dem ifred? Om han var så himla resonabel hade nog inte situationen uppstått. Ni vet de brukar inte direkt bli extra diplomatiska av skilsmässa.



Ändå är man intresserad av den här ogenomtänkta, populistiska curlingen också från statligt håll. I SOU (statens offentliga utredningar) ”Att bryta ett våldsamt beteende” som presenterades i maj i år finns ett sådant förslag. MEEN på frågan varför i hela jävla ofriden det inte kopplas till rättsliga påföljder för brotten han begått svarar utredarna:

– Det ingick inte vårt uppdrag att bedöma det rättsliga. Alla våra förslag, och det skriver vi på många ställen, har en bakgrund av att brottsliga gärningar alltid ska anmälas och lagföras. Men vad våra förslag syftar till är att se vad som kan göras vid sidan av lagföringsprocessen.



När vi då vet att lagföringsprocessen inte alls fungerar blir det ju mest jävligt sjukt att man får ett nytt boende och ingen påföljd om man misshandlat sin wifey. 

 

Alltså fatta mig rätt här, jag är ingen lagivrare och har inga förhoppningar på rättssystemet. Men vilka andra våldsbrottslingar daltas det med på det här viset? OBS retorisk fråga svaret är INGA. Skiten kostar dessutom pengar, pengar som vi alla vet är en mycket knapp resurs för de som riktar sig till de som faktiskt är offren i situationen. Återigen, slår jämställdheten tillbaka på oss. Alltså still not lovin police, det löser knappast problemet men Jenny Westerstrands svar på frågan om det inte är bra att männen flyttar är ändå dagens lol:

”Jo, men förövaren borde flytta in i fängelse istället.”

Håller de en killmiddag där de kan erkänna övergrepp för varandra och normalisera varandras beteende i ”trygga rum” förlåter vi dem gärna. Men de våldsamma männen är de som valt att omsätta sitt patriarkala överläge i den mest extrema praktik. Den som en gång passerat gränsen är en evig säkerhetsrisk.

Ändå är våldet in our face för ofta, och det visar sig i undersökning efter undersökning. Aldrig tystnar kvinnors vittnesmål. Så när vi omförhandlat ”vanliga” mäns våld till nåt annat försöker vi samtidigt desperat placera ”det riktiga” problemet, som liksom ändå inte går att mörka, hos andra. Världens mest jämställda land ba: ”Vad som helst bara vi slipper se könsmaktsordningen. Det är inte män!” Det är missbrukare, psykopater och det absolut mest överanvända just nu: INVANDRARE. Ni vet de som faktiskt kan komma ifråga för rättslig påföljd. Det ser inte så bra ut att ingen jävel åker dit liksom.

Så de som verkligen brukar våld mot kvinnor, riktiga kvinnomisshandlare, är bruna män och särskilt män från mellanöstern! De hatar minsann kvinnor på ett sätt som de svenska guldgossarna aldrig skulle drömma om! 

Det bekväma med det här dravlet är förstås att vi undkommer att faktiskt deala med ett av våra absolut största samhällsproblem: att många män, från överallt i världen är helt sjuka och hatar kvinnor a.k.a mäns våld mot kvinnor.


Ni vet Uppdrag Granskning å TT ballade ur å blåste upp helt meningsglösa siffror som skulle visa våldtäkters koppling till etnicitet. Förjävligt och ohederligt på ett sätt som förtjänar ett helt eget inlägg. Anyway Christian och Eva Diesen skriver i sitt svar att den anklagades ”attityd” snarare är det som faktiskt får betydelse för utgången i våldtäktsmål:

...Det är mycket ovanligt med erkännanden, sådana förekommer bara i cirka 5 procent av ärendena. Det betyder att innehållet i mannens förnekande blir viktigt i en ord-mot-ordsituation. Det visar sig då att mannens attityd blir av betydelse för bedömningen. Är han ödmjuk och ångerfull har han större möjligheter att gå fri än om han är kaxig och kvinnofientlig.”

Det spelar alltså roll om man öppet tar på sig rollen som ”kvinnomisshandlare” i den skepnad vi vill se honom. Vad han egentligen gjort är inte det enda avgörande utan hur han talar om det i efterhand. De fortsätter:

Etniskt svenska misstänkta går sällan med på att erkänna kvinnohat, men det kan ändå framgå av berättelsen att han var helt likgiltig för kvinnans vilja.”

De frias på sitt snack! Så länge han kan talk the talk behöver han liksom inte walk the walk. Åh han ångrar sig jättemycket att det blev så här! Han är en jättebra kille egentligen och förresten var det ju kanske inte direkt en våldtäkt? Tidigare nämnda våldsforskaren och nuvarande ROKS-ordföranden Jenny westerstrand är inne på liknande spår i en artikel publicerad i feministiskt perspektiv i mars i år. Hon har studerat vilka försvar som verkar funka i sexualbrottsmål. Hon skriver:

.... Den [typen av vittnesmål] hittar jag typiskt i domar som rör sexuellt våld utövat av majoritetssvenska män. […]
Han medger handlingar, till skillnad från det stereotypa nekandet, han medger till och med användande av våld (de har haft ”hårdsex”) men han har agerat i enlighet med kvinnans vilja, eller det han menar sig rimligen kunde tro var hennes vilja.
Till skillnad från det stereotypa narrativets nekande tenderar de engagerade invändningarna att leda till att mannen frias.”

Idén om kvinnomisshandlaren eller den våldsamme mannen som jämställdhetskulturen fött fram ger att i princip allt våld verkar kunna omförhandlas så länge han inte själv tar på sig rollen. 

 

Så länge du kan snacka jämställdhetsspråket är det fritt fram. Män kan alltså frias i rätten, trots att de delvis erkänner. Antingen för att de visar ånger och egentligen inte alls hatar kvinnor, eller för att de har praktiserat ”feministiskt” frigjort sex där han gjort henne illa för att hon i all sin frihet ville att han skulle göra det.
Alltså är ni med på hur sjukt det är?

Så ogärna vill vi se männen i ljuset av deras handlingar, men wifey jag säger dig om du någonsin ska chilla med en man: kolla vad han GÖR, inte vad han SÄGER. Ganska snart kommer du att märka att det här med kvinnosyn, jämställdhet och feminism ofta lämnar ett rätt stort hål emellan tjöt och praktik även hos de mest gölliga rigtheous snubbar. Vi vill så gärna, vi orkar inte bära hur de beter sig. Gwen sjunger i mina lurar om hur han är ”egentligen”:



Youre really lovely
Underneath it all
You want to love me
Underneath it all
I'm really lucky
Underneath it all
You're really lovely



You know some real bad tricks
And you need some discipline
But, lately you've been trying real hard
And giving me your best


Your kisses and your sweet romancin'
There's an underside to you
that this here woman that adore
Aside from your temper
Everything is secure

 

You've used up all your coupons
And all you've got left is me
And somehow I'm full of forgiveness
I guess it's meant to be


När hon lägger:

And when it's really bad
I guess it's not that bad


stänger jag av. 


Det är runt omkring oss hela tiden. Ansvarsbefriandet och gränsförflyttandet. Patriarkatteorin och den radikalfeministiska förståelsen av våld mot kvinnor som en konsekvens av könsförtryck ger oss det enda vettiga: förbehållslöst stöd till de utsatta och arbete för kvinnans frigörelse på alla plan. Det är när vi fullt ut kan välja bort männen, har förutsättningar att lämna dem och har vunnit rätten till våra barn som mäns våld mot kvinnor kommer att upphöra. Det kommer att upphöra den dagen det inte längre fungerar som ett medel för makt, kontroll och i slutändan egen vinst. 

Samförståndet och daltandet, med målet att män ska fatta och sluta för att de vet bättre är en dead end.

 

 

Lika dead som alla våra mördade systrar.